Nekromanti Speltimmen v29 2016

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[Jarl]

Så, av någon anledning fick jag inte nog av Dead Space efter att ha spelat igenom tvåan (completionisten inom mig antar jag). Därför skaffade jag trean.

Storyn tar vid en tid efter tvåan, men trot att man introducerar lite icke-linjäritet så börjar serien kännas rätt trött. Fiender som ska skjutas armar av, ja det har man gjort nu X antal timmar. Trean har ett roligt och flexibelt system för att bygga egna vapen, det är nog den största skillnaden. Allsköns vapen kan skapas; hydraulisk hammare med underliggande granatkastare? Sure, inga problem. Syrasprutare med laserskärare? Lugnt. Tyvärr får man inte alls speciellt mycket resurser att bygga av, vilket förtar väldigt mycket av nöjet hos systemet. Tydligen var det kopplat till något micro-transactionssystem, och det märks: man får grejer så man klarar sig, men inte så man kan ha roligt och experimentera (åtminstone under första genomspelandet, men vem orkar en andra gång). Trist.

Mer av ungefär samma med andra ord, nedgångna rymdstationer, muterade lik och livströtta protagonister. Ett ok spel, men inget speciellt.

 

[Max Raven]

Jag ägnade en stor del av måndagen till att spela Hyper Light Drifter

Spelet är en isometrisk Zelda-klon. Man är någon form av blåhudad möjligen ex-soldat infekterad av någon form av nano-svärm efter ett apokalyptiskt krig ödelagt världen. Med svärd, skjutvapen och en förmåga att kasta dig runt i hög hastighet jagar du ner och har ihjäl bossar för att finna ett möjligt botemedel.

Spelet är medvetet kryptiskt - alla varelser är icke-människor, språk består av sekventiella bilder, saker har symboler istället för namn - all tolkning är kontextuell.

Det är ett ganska trevligt spel. Settingen är cool, på ett sätt som Nausicaä är och Numenera förmodligen önskar att det var. Jag skulle lätt kunna köra ett D&D-spel i denna setting. Estetiken sitter även den som ett smäck.

Nackdelar? Dodge-mekaniken för kedje-dodge är inte helt intuitiv, särskilt inte utan några instruktioner för hur det fungerar - jag skulle säga att spelet vore nästan ospelbart om det inte vore för guider online. Man kan också komma åt 2 av de 4 bossarna direkt, vilket gör det lite problematiskt, för man pekas mot den svårare av dem, samtidigt som att man kan dö ganska fort - man är inte en tank, direkt.

Med det sagt så är jag väldigt förtjust i spelet.

Betyg: Bästa Zelda sedan Link to the Past? Kanske inte, men väldigt nära.

 

[krank]

Man kan också komma åt 2 av de 4 bossarna direkt, vilket gör det lite problematiskt, för man pekas mot den svårare av dem, samtidigt som att man kan dö ganska fort - man är inte en tank, direkt.

Hm. Så man måste inte slåss mot den där fågelsnubben alltså? Kanske borde ge spelet en chans till, utforska lite mer. För efter att ha dött 15-20 ggr mot honom gav jag upp på spelet. Jag gillar estetiken, men svåra spel är egentligen inget för mig...

 

[Max Raven]

Hm. Så man måste inte slåss mot den där fågelsnubben alltså? Kanske borde ge spelet en chans till, utforska lite mer. För efter att ha dött 15-20 ggr mot honom gav jag upp på spelet. Jag gillar estetiken, men svåra spel är egentligen inget för mig...

Spelmakarna själva rekommenderar att man går öst och dödar Terror Toad, som är den enklaste bossen och ger ett schysst vapen. Vilket är aningen dumt när deras questbook pekar norrut, som om det inte fanns någon annan väg. Jag dödade fågelsnubben först, men det tog en del försök. Terror Toad å andra sidan tog jag på första försöket... Även om vägen till honom inte var lika lätt som berget på vissa ställen.

En annan grej som är tämligen kritisk är att träna chain-dodge, när man köpt den, eftersom den har en viss rytm man vill ha med sig för att göra bossar enklare genom att minska skadan de kan göra mot en (själv har jag inte haft nytta av det, men jag lärde mig det här efter tredje bossen så...)

 

[krank]

Jag har spelat 66 minuter av Final Fantasy III.

Det är alltså Matrix Softwares 3d-remake av NES-spelet. Remaken kom först ut på Nintendo DS, därefter Android och iOS, och slutligen PC. Det märks, men till skillnad från till exempel den styggelse som är FFVI-remaken så funkar det här faktiskt riktigt bra. Det märks att spelet anpassats för PC lite sådär i efterhand, och det saknas en massa grafiska inställningar man brukar förvänta sig av PC-spel, som antialiasing, men sånt kan jag ha överseende med.

Den grafiska stilen tilltalar mig. Det är lite chibistuk vilket påminner om originalen, och jag gillar faktiskt de pixliga texturerna och det låga polygonantalet. Det ger en distinkt känsla som jag uppskattar. Öht känner jag att lågupplösta texturer inte är ett problem om de bara är gjorda för att vara lågupplösta och så länge de inte filtreras eller mipmappas eller så.

Spelet handlar åtminstone inledande om en djinn som lagt en förbannelse på några olika ställen och gjort folk till spöken. Det gäller att hitta en mithrilring som kan ta bort förbannelsen och jag gissar att man förr eller senare också ska spöa djinnen. Det är inte superavancerat, men det var det väl inte i FFI eller II heller, om jag minns rätt.

Jag gillar gruppen man spelar: Luneth, handlingskraftig äventyrartjej som börjar hela storyn genom att ramla ner i ett hål. Arc, hennes mesige och lite boknördige kompis. Refia, smeddottern som undkom förbannelsen genom att vara ute och lata sig när staden drabbades. Ingus, riddaren (eller vad han nu är) som undkom förbannelsen genom att vara ute på uppdrag. Jag tycker om att det är två killar och två tjejer och jag tycker mycket om att ingen av tjejerna sexualiseras och att de får ha karaktärsdrag som inte har något alls med könet att göra. Det är en jävla låg ribba, men jag tycker att de här två faktiskt är riktigt bra kvinnoporträtt jämfört med många i Final Fantasy.

Däremot kom jag nog inte riktigt igång, känner jag. Jag vet vart huvudstoryn ska ta mig, men till skillnad från i I, II, IV, V, VI, VII, VIII, IX, X, X-2 och XII så är det definitivt inte så att jag typ per automatik har rätt level för att ta mig an nästa område. Jag får intrycket av att jag förväntas springa runt och grinda och levla innan jag kan ta mig vidare, och det är jag inte van vid såhär tidigt i spelet. Kanske har jag missat något. Jag har fått uppdraget att gå till Djinnens grotta och hämta prinsessan, men där är fienderna alldeles för svåra. Jag har inte heller fått möjlighet att välja jobs för mina karaktärer.

Nåja, kanske återvänder jag till FFIII, men trots att jag gillar både grafik, kontroller och karaktärer så känns det inte jättelockande.

BETYG: 85

 

[krank]

Jag har spelat totalt två timmar av Morningstar: Descent to Deadrock.

Det är... tja, någonstans mellan "hidden object"-genren (spelet har väldigt statiska skärmar, inte så mycket "titta runt") och Mystgenren. Jag får lite vibbar av gamla klassikern Mission Critical också. Man spelar en soldat-typ som krashlandar på den ökända planeten Deadrock med sin soldatkompis som skadas i krashen. Så måste man lubba runt och dels försöka hitta grejer att reparera skeppet med och dels försöka se om man kan få veta varför man krashade.

Storyn är linjär, ganska tafflig och full av tråkiga hål, och man får inte reda på speciellt mycket ens av att spela igenom spelet.

De flesta pusslen var betydligt lättare än de i Myst, och oftast kunde man få väldigt hjälpsamma hints via radio från ens skadade polare. Jag kollade walkthrough två gånger: En gång hade jag ruttnat ihop fullständigt på ett pussel och var helt enkelt för dum, och efter typ en kvart gav jag upp och kollade. Den andra gången var det ren lathet, och det visade sig att jag bara missat en pryl som ramlat på marken.

Jag kan nog inte riktigt rekommendera det här spelet om det inte är på rea och man har slut på andra äventyrsspel. Det är inte speciellt bra, och det är ganska kort. Den enda anledningen till att det tog mig två timmar är för att jag fick börja om pga att spelet inte har cloud saves. Man kan klara det på en timme, det är jag övertygad om.

BETYG: 85

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Bionic Commando Rearmed, som är den numera nedstängda svenska spelstudion Grins remake av Bionic Commando till NES.

Det är ett lite skojjigt men NES-svårt plattformsspel där man inte kan hoppa men däremot har en bionisk arm som jag bli jättelång så man kan svinga sig i den. Och kasta runt grejer med den.

Jag lyckades inte ens klara område 1, så kass är jag.

Men det är rätt snyggt. Eller OK, inte AAA-snyggt, men helt OK. Och relativt troget originalet, om nu det är en bra grej.

BETYG: 85

 

[Rhodryn]

Mmm... Bionic Commando. Orginalet var mitt favorit spel på NES!

Ja... jag vet... NES hade klassiker som Super Mario... Zelda... Mega Man... Metroid... etc... men för mig roterade allt runt Bionic Commando (och lite Mach Rider på det). XD

Bionic Commando ReArmed gillade jag också starkt när det kom ut för... yikes... snart 8 år sedan.

Tvingades dock till att spela det med tangentbordet, hade ingen handkontroll på den tiden. Klarade fortfarande spelet... men det tog lite tid att vänja mig vid tangentbordet, och tog nog en hel del timmar fler också pga det.

När jag var som bäst, och mitt stoltaste ögonblick med orginalet, var när jag klarade det på under en timme (gjorde alla banorna i spelet också). Långt ifrån någon typ av rekord ju, men när jag var 12-13 år gammal så var jag nöjd med det.


Tyckte faktiskt att BCR var mycket bättre än Bionic Commando remaken som GRIN höll på att göra när de släppte BCR. BCR var en av deras... "reklamer" kan man kalla det... för att ge folk lite mer intresse och uppmärksamhet för BC remaken som kom ut året efter. Tyvärr så gick det inte allt för bra för BC remaken, det hade blandad motagning från folk I allmänhet. Har för mig att jag gillade det någerlunda ok dock.


Musiken sen också... både orginalet, och BCR's upphottade versionen av Simon Viklund, är rätt jäkla episk! ReArmed soundtracken är en del av min vanliga spellista utav musik. Simon Viklund är nog i dagsläget mest känd för att det var han som gjorde musiken till Payday spelen, spel som jag inte spelat (för jag gillar inte multiplayer spel i grunden).

Orginalets main theme (som spelas under Area 1).

ReArmed's version av samma låt.

Och här är två spellistor med Orginalets musik, och ReArmeds soundtrack (den som heter "Menu Theme" är en alternativ långsammare version på orginalets main theme).


Och på det så har även gruppen Machinae Supremacy (Svenskar de också) gjort en version på en BC låt (tror det var någon typ av promo den också för BC remaken). Den låten är grym den också!

Som bonus... vilket inte har med BC att göra alls... utan mest bara för att jag nämnde det... Mach Riders soundtrack. Min favorit av dem är "Mach Rider (NES) Music - Race Theme 02", pga att först så är den precis som Theme 01... men sen mitt i den så förrändras låten rejält och under ca 33 sekunder blir den mer episk! Det händer 2 gånger i denna versionen, först vid 0:30, och sedan igen vid 2:07. Den specifika slingan var alltid mitt första huvud mål med det spelet varje gång jag spelade, att få höra den, för man var tvungen att ta sig rätt långt in i spelet för att den skulle spelas. XD Den slingan har rullat i min skalla lika länge som Bionic Commandos musik har... så sedan Julen 1990. XD "You are the Mach Rider!" sitter där också.

 

[Jarl]

Jag ägnade en stor del av måndagen till att spela Hyper Light Drifter

Betyg: Bästa Zelda sedan Link to the Past? Kanske inte, men väldigt nära.

Hyper Light Drifter verkade så coolt. Sen läste man att det var supersupersvårt och låst till 30fps....