Speltimmen v3–4 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat lite över en timme av STAR OCEAN™ - THE LAST HOPE -™ 4K & Full HD Remaster.

Är det roligt att det finns två "tm"? Ja. Är det också roligt att det andra hamnat efter strecket? Också ja.

Star Ocean är en gammal spelserie. Jag kom först i kontakt med den till PS1, om jag minns rätt. Jag minns det som pixelart-fint och med en hyfsat charmig story där en snubbe från en hightech-civilisation hamnat på en planet med primitiv civilisation. Eller något sådant.

Jag minns inte så noga. Och det är nog lika bra, för det här är ändå en prequel. En remake av en prequel.

Så… Man spelar EDGE MAVERICK. Han heter så. Edge i förnamn, Maverick i efternamn. Någon hittade på det namnet, och tänkte "ja. Det här är ett namn, och det är helt rimligt att döpa en karaktär till det". Edge är en gnällig liten idiot, men inte bara på det där sättet som Cloud och Squall är buttra gnälliga idioter; han är också ofantligt barnslig.

Han är typ personen som drar i spaken som säger VROOM i ett av mänsklighetens första stjärn-skepp, som nu ska iväg och utforska en planet i ett annat solsystem.

Det finns en backstory med ett världskrig också, men det är extremt oklart hur det är relevant för resten av storyn. Eller om det är relevant.

Hur som helst, rymdskeppet krashar på planeten det skulle till. Den planeten är typ i motsvarande Juraperiod. När jag slutade spela så började man precis utforska området kring krashen, och slogs mot två monster som gick från tio meter höga till två meter höga när stridssystemet gick igång.

Så. Är det här bra? Vill jag spela mer? Nej. Vissa grejer är ju mest sånt som bara inte passar mig personligen, till exempel att stridssystemet kombinerar två saker jag är helt ointresserad av: fipplighet och realtid. Det är motsatsen till de vilsamma Final Fantasy-stridssystem jag gillar. Men okej, det är inte i min smak bara.

De förrenderade mellansekvenserna har en helt annan och mer seriös ton än allt annat. Alla sekvenser som är renderade i spelmotorn är dåligt klippta, ojämnt pace:ade och har extremt stela animationer. Alla karaktärer känns som plastdockor, det finns inget liv här övrhuvudtaget.

På tal om pacing är det här ett klassiskt JRPG så tillvida att det inte ens försöker charma en. Jag insåg det här redan när det första man ens får se när man startar spelet är en VARNING-ruta om att det "inte finns systemdata" och en fråga om huruvida jag vill skapa sådan data. Detta är någon form av PS1-arv som jag inte alls förstår varför det överlevt. Det finns inget sätt att avsluta spelet från dess huvudmeny; det kan man bara göra när man är i spelet. När man startar spelet får man en snygg filmsekvens, och sedan en fult animerad in-engine-sekvens och sedan… sedan är man i stridssimulatorn som vill att man går igenom mer än ett dussin lektioner i olika delar av stridssystemet. "Såhär gör man överraskningsattacker, såhär använder man specialattacker". Är denna del röstskådespelad? Nej, man läser dialogprompter och gör som de säger. Det tog mig min första typ halvtimme i spelet att gå igenom alla lektionerna. Det var dödstråkigt, eftersom strid är dödstråkigt.

Och varför är kameran i början på VARJE STRID inställd så att man bara ser sina egna karaktärer, men inte fienderna? Varför måste jag börja VARJE STRID med att vrida kameran 45-90 grader åt vänster?

Sedan visar det sig att alla karaktärer kring EDGE MAVERICK är de mest irriterande anime-karikatyrerna man kan tänka sig. Jag orkar inte ens beskriva dem. Men jag gillar (en del) anime, och jag avskydde det här.

Jag ville gilla det här. Jag tycker att jag gav det en ärlig chans. Men det är väldigt låg sannolikhet att jag installerar eller spelar det igen.

BETYG: 80

 

[krank]

Jag har spelat 72 minuter av TJORVS.

Eller okej, "Chorus" kanske det heter. Men kom igen, kolla på hur de skriver det.

Jag var ganska säker på att jag skulle gilla det här spelet. Det är alltså typ ett AA-spel (till skillnad från AAA alltså), ett arkadigt rymdflygaspel någonstans mellan Descent och Wing Commander, men betydligt närmare det förra än det senare. Ofta flyger man ganska långsamt och man har ganska snabb styrning; det känns verkligen som närmare FPS än rymd-simulering.

Det jag väntade mig utifrån trailer och recensioner var typ… Hyperstiliserat rymdopera-nonsens som tar sig självt helt och hållet på allvar. Lite Jupiter Ascending, lite Blood Machines. Och helt off var jag inte, även om jag nog förväntade mig mer "allt är fucking weird" och mindre "här är en hoper fullt begripliga uppdrag att beta av". Men det gör inget, jag gillar att beta av uppdrag, och hade spelet varit så konstigt som jag förväntat mig vet jag egentligen inte om jag kunnat spela det nån längre stund. Men jag hoppas fortfarande på att storyn utvecklas och blir mer weird allt eftersom. Jag vill ha Kojima-gör-rymdopera-weird-fuckery, liksom.

Det är ett väldigt fint spel. Väldigt, väldigt fint. Jag påminns lite om mina vaga minnen av MMO-spelet Black Prophecy, som också var riktigt jäkla apsnyggt.

Kontrollerna känns rätt tajta. Jag hoppas att man får targeting nån gång dock. Jag avskyr att behöva hålla isär fiender manuellt och komma ihåg vilken jag håller på och pangar på.

Voice actingen är najs på det hela taget.

Jag ser fram emot att spela mer av det här. Jag hade rentav lite svårt att sluta, mycket "bara ett uppdrag till".

BETYG: 90+

 

[Max Raven]

Jag har spelat alldeles för mycket Vampire Survivors

Du börjar med ett vapen, har ihjäl lite monster, får ädelstenar som ger exp, levlar, ökar uppgraderar föremål eller skaffar nytt, möter fler monster, undviker monster som i ett långsamt bullet hell, tar dig igenom vågor - rince, repeat. Överlever du 30 minuter så får du en överraskning.

Det finns en massa prylar, nummer går uppåt, fiender exploderar.

Har hört att det är baserat på Magic Survival, som är... Ja, det är sämre helt enkelt. Men Vampire Survivors är samma spel med fler monster och en estetik snodd från gamla Castlevania.

Det är beroendeframkallande, man kan köra det i korta stötar, men det finns bättre saker att lägga sin tid på.

Men jag gillar det ändå mer än Loop Hero.

 

[krank]

Jag spelade typ fyra timmar Alan Wake Remastered idag, och klarade det.

Det är ett snyggt spel, men med en hel del grafiska glitchar. Kontrollerna är okej, men rätt klumpiga. Storyn är intressant, men inte så intressant att jag tyckte att den höll hela spelet ut. Det hade gärna fått vara en episod kortare. Å andra sidan är det nog för att det här ju är ännu ett 3d-actionspel jag spelar för storyn, vilket betyder att jag inte njuter av huvud-gameplay utan bara av sekvenserna mellan. Striderna är helt enkelt inte så skoj.

Jag missade en massa collectibles, men jag tror inte att jag kommer att spela om spelet för att plocka dem. Jag kanske tar och läser alla manuskript-sidor jag missade på internet nån gång. Vi får se.

Nu behöver jag välja något nytt spel att ha som "huvudspel" att fokusera på och försöka klara. Jag funderade på Tjorvs eller Rebel Galaxy Outlaw, men jag tror att jag behöver något lugnare nu, något med mindre action. Jag lutar åt Final Fantasy XII. Det är visserligen ett slags realtidsstrider, men det är ju Final Fantasy så det är egentligen inte så svårt per se. Om jag bara ser till att grinda hyfsat mycket borde det vara OK. Alternativet är ju att plocka något av de äldre, och t.ex. försöka ta mig igenom Final Fantasy 3 eller nåt.

 

[Franz]

I min jakt på bra spel inom temat Cyberpunk har jag spelat två spel jag verkligen ville tycka om men som tyvärr inte nådde fram hela vägen.

Det första spelet heter Transistor och är ett actionspel. Man spelar en rödhårig kvinna med ett talande svärd som dödar diverse robotar. Själva poängen är att du allteftersom spelet fortgår får olika egenskaper som du kan kombinera på olika sätt och hitta din egen strategi i strid. Spelet är tillverkat av samma utvecklare som ligger bakom det hyllade Hades, och även detta spel har fått mycket bra recensioner. Grafiken är fin, handlingen är rätt intressant och själva atmosfären är väldigt medryckande. Tyvärr är det inte min typ av spel alls. Man slåss, slåss och åter slåss och jag blir otroligt uttråkad. Gillar man den här typen av spel så rekommenderar jag det, men det var inte min kopp te tyvärr.



Det andra spelet heter Encodya och är ett peka- och klickaspel i cyberpunkmiljö. Just cyberpunk och peka- och klicka är en blandning som verkligen lockar mig, men förutom Beneath a steel sky har tyvärr ingen sådan blandning riktigt funkat för mig. Detta spel hade alla möjligheter i världen att vara riktigt bra. Själva estetiken är väldigt unik. Den blandar cyberpunk med barnbok och handlar om en liten hemlös flicka som tillsammans med sin stora robotkompis ska lösa ett mysterium i ett framtida dystopiskt Berlin. Grafiken i detta spel är magnifik! Otroligt vackra handmålade bakgrunder och fantasifull design! Även musiken är något utöver det vanliga och bidrar till en härlig cyberpunkkänsla! Tyvärr har spelets gameplay en myriad med brister som gör att jag inte orkar med det. För det första finns ett system som gör att man man aktivera hotspots med en knapptryckning. Problemet är bara att systemet inte fungerar! Ibland ser man vilka prylar man kan ta och ibland inte! Det gör att man kan fastna i spelet av orsaker som inte är ens eget fel. Sen finns det en massa grejer man kan plocka på sig som är helt oanvändbara och det tycker jag inte om i ett peka- och klickaspel. Vidare, om jag ska använda en sak på en annan sak så väljer jag den första saken och försöker para ihop den med den andra. Men om det inte går måste jag in i mitt inventory och välja den första saken igen, vilket tillslut blir rätt omständligt. Och sen det värsta, det som gjorde att jag inte orkade med spelet. Varje gång då lämnar en skärm kommer en lååång laddningstid! Varje gång! Så om jag har en pryl som jag vill testa kombinera med en annan pryl tre skärmar bort måste jag stå ut med tre långa laddningstider! Och om det jag ville testa inte funkade så jag måste tillbaka måste jag uppleva samma laddningstider igen! I ett peka- och klickaspel som till stor del bygger på utforskning och att prova sig fram är detta oförlåtligt. Riktigt synd, för detta spel hade stor potential!

 

[krank]

Blä, det blir inget nytt spel för mig den här veckan, för min dators grafikkort vägrar spela spel. Jag får jobba och skriva och sådär, men inte spela.

Tur att min nya laptop kommer på tisdag; jag får ta igen lite och spela dubbelt så många spel nästa vecka…