Speltimmen v31–32 2023

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Rickard]

Salt and Sanctuary

En klon av Dark Souls, fast plattform. Svårt. Mycket svårt. Grafiken påminner om tecknad gotisk cardboard cutouts, likt Don't Starve.

Jag börjar bli gammal. Det här är för svårt för mig, med kontroller som inte lyder då karaktären fått slut på stamina, kedjor man inte kan klättra på om man inte är direkt under den, fiender som gör snabba attacker som jag inte hinner reagera på, kombinationer som kräver att jag övar upp mitt muskelminne, ett uppgraderingsträd så massivt att det kommer ta mig en halvtimme bara att gå igenom allt, etc. Spelat en halvtimme och dött kanske sju gånger - en av dem av en boss som verkade omöjlig. Jag har ändå varit nära att klara Dead Cells. Kanske att jag tar upp spelet igen om jag verkligen känner för att grinda, men den stela progressionen och repetitiva spelsättet är anledningen varför jag hållit mig borta från spel som Dark Souls.

BETYG: 85

 

[Jarl]

är anledningen varför jag hållit mig borta från spel som Dark Souls.

Har du spelat det faktiska Dark Souls? För beskrivningen av vad du ogillar med S&S tycker jag inte riktigt stämmer in på DS. Dark Souls är ju tvärtom ganska långsamt, har inte massa uppgraderingar och kombos att minnas och spelsätt får man bestämma själv. Det känns ibland som om senare FromSoft-spel har givit Dark Souls ett oförtjänt rykte ibland.

 

[Rickard]

Har du spelat det faktiska Dark Souls?

Jag har sett massor av Lets Plays. Det handlar om att lära sig en spelstil (först karaktärens och sedan bossarnas) och mest upprepa den. Den typen av repetitiva spel tycker jag inte om. Föredrar andra typer av spel.

 

[Jarl]

Inte spelat mao.

 

[Max Raven]

Jag har spelat en del Moonlighter

Du utforskar dungeons för att dra hem loot för att sälja så du kan uppgradera utrustning, affär och stad för att kunna komma djupare in dungeons.

Loopen är solid, men spelet är inte tajt nog. Affärsbiten är OK men inte så intressant i längden, och något med spelkontrollernas minimala klumpighet samarbetar med att spelet är rätt oförlåtande till att göra dungeon-utforskande drygt i längden. Spelskaparna rekommenderar "originalsvårighet" (hard) - de har definitivt inte koll.

Jag är på tredje dungeonen och det är inte riktigt tråkigt nog att sluta men det respekterar inte ens tid. Spela Zelda istället, eller om du måste välj lägre svårighetsgrad än rekommenderad.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Super Mario Galaxy från switch-samlingsspelet

Bowser snor kraftstjärnor från rymdskepp, Mario måste hoppa mellan små världar och samla nya kraftstjärnor. Jag spelade Mario 64 lite innan det här men det var inte bra nog att spela en hel timme - det har också kraftstjärnor och upplåsning av nya världar genom insamling av det. Twisten för Galaxy är att man springer på pyttesmå planeter med skum gravitation och att mynt delar plats med stjärnstoft av något slag som andravaluta.
... och att du har en stjärnformad muspekare som kan samla stjärnstoft och kan användas för att skjuta stjärnstoft, men bara ibland.

Det är ett bra spel men de små planeterna och envisheten att försöka tvinga mig att använda handkontroll som separat kontroll parallellt (och inkonsekvent dessutom) ger mig lätt åksjuka. Och första galaxens musik kan möjligen klassas som tortyr.

Bra i små doser. Bättre än jag minns Sunshine.

 

[krank]

Så jag har tidigare kollat på X2: The Threat, X3: Reunion, X3: Terran Conflict och X3: Albion Prelude. Nu har jag gett efter för min nyfikenhet och (billigt) köpt X4: Foundations, och spelat 64 minuter av det.

Det här är verkligen ett stort steg uppåt. Eller ja, det är ett stort steg uppåt vad gäller nybörjharvänlighet och onboarding. Mina 64 minuter gick helt och hållet till en tutorial så jag kan egentligen inte uttala mig om själva spelet (det är nackdelen med "speltimmen" som koncept, det blir inga rättvisa recensioner av såna här spel). Men jisses! Här fick jag verkligen en riktigt bra handhållning och känner att jag fick mycket bra hjälp och koll på allting. Det var en precis lagom introduktion och jag känner absolut att jag härifrån skulle kunna börja ta mig an själva huvudspelet.

Spelmässigt är det som tidigare rätt mycket "realistisk rymdfysik" men med lite QoL-hjälp på vägen. Själva spelet är vad jag förstått rätt fokuserat på sandlådespel – man åker runt i sitt skepp och handlar och grejjar. Jag föredrar nog lite mer arkadiga spel själv, och har ingen önskan alls att "göra mitt eget kul" (jag vill ha en linjär main story att följa, även om jag är helt OK med att ha en massa sidoquests och sånt också). Det här är en spelserie för en viss kategori nördar, känner jag – samma typ av människor som lockas av Eve Online kanske, och av Elite: Dangerous men som vill köra offline singleplayer? Antar jag? Spelen verkar ha sin publik iaf, och det respekterar jag. Det gör mig lite glad att Egosoft kan fortsätta prångla ut de här spelen och deras expansioner; det ger mig hopp om spelvärldens mångfald.

Gränssnittet är MYCKET bättre den här gången, kontrollerna mer intuitiva (även om jag hade svårt att vänja mig vid att WASD rör mig uppåt, vänster, neråt, höger och framåt/bakåt sköttes med mushjulet). Grafiken… Jag har ärligt talat svårt att säga att den är speciellt mycket bättre. Trean var redan så snyggt och visst, fyran har kanske mer blänk och mer avancerade material men det har också fruktansvärd pop-in (att se asteroider ploppa fram nästan rakt framför skeppet var lite turnoff) och jag hade svårt att hitta en bra balans mellan upplösning, detaljerikedom och fps. Det blev inte bättre av att Nvidias AI-skalning saknades eller av att spelet helt enkelt vägrade köra i vanlig HD-upplösning på min primära 4K-skärm. Det lägsta jag fick ställa in var 1440p. Även vid 60fps kändes det också som betydligt lägre, på något sätt. Det var inte särskilt smooth eller skönt att spela. Vilket såklart kan bero på min setup, men ärligt talat struntar jag i anledningen.

Så… Jag tror att jag placerar det här en hårdmån över X3, och det skulle antingen vara detta eller Terran Conflict jag skulle starta upp om jag skulle försöka spela något av dem liksom på riktigt. Det är ett bra spel, det går inte att komma ifrån, och jag rekommenderar det om jag gillar sånt här.

BETYG: 90−

 

[krank]

Jag klarade av Sherlock Holmes: The Awakened för nån dag sedan, och var fortfarande sugen på mer. Så jag grävde upp föregångaren – nya The Awakened har ju retrofittats till att vara en sequel till frogwares' Sherlock Holmes-reboot.

Såhär skrev jag när jag spelat första timmen av spelet:

Jag har spelat 81 minuter av ukrainska spelstudion Frogwares nyaste Sherlock Holmes-spel: Sherlock Holmes: Chapter One.

Man vet lite vad man får med Frogwares: Snygga spel, ibland lite stela rent kontrollmässigt, men med intressanta mekaniker för att lösa mysterier. Och det är precis vad det här spelet levererar.

Det är snyggt, även om jag (trots mitt GTX 3080) kämpar med att få konsekventa 60fps i 1080p. Jag spenderade orimligt lång tid med att experimenteramed grafikinställningar och det enda som hjälpte var orimligt låg upplösning och grafikinställningar, och även då fick jag en del dippar. Till slut gav jag upp. Det finns också ingen motion blur alls, vilket i hög upplösning gör att man verkligen känner den där hackigheten. Med handkontroll funkar det lite bättre än med mus, eftersom handkontrollen i sig hindrar alltför drastiska kamerajusteringar.

Voice actingen är duglig, men inte fantastisk.

Mekaniskt… Tja, man går runt. Tredjeperson. Det tog mig en stund att vänja mig vid de lite stela kontrollerna, men det gick. Det finns som vanligt ett gäng mekanismer för att hitta och analysera ledtrådar, dra slutsatser etc. De funkar till större delen bra även om jag vid ett tillfälle var tvungen att kolla en jäkla guide för att upptäcka att jag inte pixel-huntat tillräckligt väl. Det var en fjärillsnål på en kavaj som jag 100% såg att den var intressant men som jag inte lyckades klicka på. Jag hade tydligen inte klickat tillräckligt exakt på den… Sånt stör mig.

Men jaja. Bra spel. Frogwares kan sin formel vid det här laget.

BETYG: 90

Vis av erfarenheten med Awakened ställde jag in spelet att köras i riktigt fullskärmsläge, vilket det tyckte mycket bättre om och jag kunde köra i sköna och ganska smooth:a 60fps.

Det finns dock en grej jag inte hann komma till senast och som stör mig något grönjävulskt: Man får alltså inte alltid veta om man hade rätt eller inte. I slutet av första fallet hade jag samlat alla bevis (tror jag) och beroende på hur jag valde att tolka bevisen så hade jag två olika misstänkta att anklaga.

Väljer man den ene – den jag egentligen tyckte var mest sannolik pga reasons – så får man helt enkelt se hur han arresteras och sen går spelet vidare. Man får inte veta ifall han var skyldig eller ej.

Väljer man den andre kan man få honom att erkänna, och det känns ju bra. Men – utifrån vad jag nu läst mig till om spelet så är det alltså inte normen. Frogwares har alltså den vansinniga idén att det skulle vara något bra att inte få veta ifall man hade rätt. Deras intended experience är alltså inte att man ska få känna sig som en smart detektiv som kom fram till rätt slutsats, utan att man ska få känna sig som en helt alldaglig detektiv som tvivlar och tvekar och aldrig känner sig riktigt säker.

Skulle en SL göra såhär i rollspel skulle jag bli… irriterad.

Men det känns ju helt klart som en mekanik för @entomophobiac =)

 

[entomophobiac]

Deras intended experience är alltså inte att man ska få känna sig som en smart detektiv som kom fram till rätt slutsats, utan att man ska få känna sig som en helt alldaglig detektiv som tvivlar och tvekar och aldrig känner sig riktigt säker.

De är helt enkelt genier!

 

[Hellzon]

Jag har spelat Ticket to Ride.

Det är... brädspelet i datorformat. AI-motståndaren är dålig på att plocka fler rutter, den lägger tåg istället vilket gör att jag ligger fet-efter under själva spelet men kommer ikapp när slutpoängen räknas ihop. Det verkar vara gjort för mobil/platta (hjälpen refererar till att man ska "hålla sitt finger" över knappar) vilket gör att det saknas tooltips på flera ställen där de verkligen behöver finnas. (Är vänsterpil en huvudmeny eller knappen för att gå ur partiet? Klicka och se!)

Lägga tåg var ju kul en timme ändå. 80 på krankskalan.

 

[Zeedox]

Jag har spelat Ticket to Ride.

Det är... brädspelet i datorformat. AI-motståndaren är dålig på att plocka fler rutter, den lägger tåg istället vilket gör att jag ligger fet-efter under själva spelet men kommer ikapp när slutpoängen räknas ihop. Det verkar vara gjort för mobil/platta (hjälpen refererar till att man ska "hålla sitt finger" över knappar) vilket gör att det saknas tooltips på flera ställen där de verkligen behöver finnas. (Är vänsterpil en huvudmeny eller knappen för att gå ur partiet? Klicka och se!)

Lägga tåg var ju kul en timme ändå. 80 på krankskalan.

Kan tipsa om Root om man vill testa ett brädspel omgjort i datorform på ett riktigt snyggt sätt, som parentes!

 

[Hellzon]

Kan tipsa om Root om man vill testa ett brädspel omgjort i datorform på ett riktigt snyggt sätt, som parentes!

Kejrå. Jag har spelat tutorialen i Root.

(Jag köpte det ganska nyligen på någon rea.)

Root är ett assymetriskt brädspel med fyra fraktioner - katter och fåglar som slåss om gläntor i skogen på ganska traditionellt vis, rebellrävar som bygger sympati och ploppar upp och irriterar de stora fraktionerna, och en vagabond-tvättbjörn som går på questar medan kriget rasar runt hen. Eftersom målet är att skaffa Victory Points är detta inte helt obalanserat.

Det finns en utmärkt tutorial för varje fraktion och hyfsade tooltips, men jag saknar en manual. Framförallt vagabonden har femtielva mekaniker som inte går att slå upp om man inte memorerade hela tutorial. Som tur är finns Root-reglerna online.

En liten liten minuspoäng för det, men jag vill fortsätta spela det "riktiga" spelet så fort jag får tid, så 94 på krankskalan.

 

[Max Raven]

Jag satte mig ned med The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom
Breath of the Wild-Zelda och Link hittar gamla ruiner i källaren under Hyrule-slottet, gammal ondska vaknar till liv, Mästarsvärdet förintas och Link nollställs men har en ny arm. Spelet är typ som Breath of the Wild men har lite mer pusselkänsla så här långt - speciellt nu i början har det varit trögt att bygga fordon och annat gött, för förklaringarna är... torftiga. Det finns ingen manual eller något i kontrollöverblick heller som visar ex hur man roterar objekt.

Det sagt är trevligt - det är mer Breath of the Wild med nya grejer och pussel. Kommer fortsätta med det imorgon.

 

[Rickard]

Det finns en utmärkt tutorial för varje fraktion och hyfsade tooltips, men jag saknar en manual. Framförallt vagabonden har femtielva mekaniker som inte går att slå upp om man inte memorerade hela tutorial. Som tur är finns Root-reglerna online.

Ja, jag spelade igenom två tutorials och sedan körde ett spel med en vagabond jag inte visste gjorde (som jag inte spelade). Insåg att jag glömt 60% av allt jag lärt mig i tutorial-bitarna. Någon dag ska jag sätta mig och verkligen försöka.

 

[Max Raven]

Jag spelade lite Halls of Torment

Du styr gubbar i spel som lånar Diablo-estetik och mejar ner horder med fiender. Efterhand går du upp i level och kan låsa upp nya krafter och buffar. Du låser upp nya grejer, banor och permanenta buffar genom pengar (överlev och samla) och genom att uppnå olika delmål. Hemliga upplåsningar och en NPC dyker också upp. Om det här låter bekant så är det väldigt likt Vampire Survivors. Skillnaden är att det är mer som en twin stick shooter, precis som 20 Minutes til Dawn. Du kan dock aktivera autoattack och autoaim om du vill ha något närmre upplevelsen - även om det inte fungerar optimalt i alla lägen (att sikta är nästan ett måste senare på banorna).

Ganska brutalt, ganska beroendeframkallande. Fortfarande i beta men misstänker att det inte blir länge till. Har jag något klagomål så är det att försöka 30 minuter känns utdraget jämfört med 20 minutes - vilket jag också känner i Vampire Survivors. Att man oftast inte spelar riktigt så länge, iaf de första omgångarna, är inte riktigt tröst nog.

 

[krank]

Nu har Quake 2 Enhanced släppts så jag har tagit det som ursäkt att skjuta lite strogg igen. Jag skrev om originalversionen 2016.

Jag har börjat spela både Quake 1 och 2 många, många gånger. Än har jag inte klarat något av dem.

Men jag gillar dem. När Q2 kom så var det tekniskt väldigt imponerande; många blev rejält besvikna för att det inte var en fortsättning av ettan (eller ens utspelar sig i samma värld) och jag har förstått att hela strogg-scifi-grejen inte är allas kopp té. Jag gillar den. Hela biomekaniska grejen gillar jag skarpt. Hade det här spelet kunnat ha lite mer variation i sina levlar? Javars, absolut. Men det är ett roligt, mörsigt skjutaspel av den gamla skolan.

Den här enhanced-versionen gör en massa QoL-grejer som gör att man överhuvudtaget kan spela på en modern PC relativt smärtfritt – det känns helt okontroversiellt att fixa så spelet pallar widescreen och höga upplösningar liksom. Men till skillnad från Quake 1-porten som Nightdive gjorde så har den här även gjort mer omfattande förändringar. Och då snackar vi inte bara grafikförbättringar och så, utan de har liksom återställt material som Id kapåade, de har förbättrat Strogg-AIn, de har gjort så vapenbyten går snabbare… Det här är alltså väldigt mycket mer en "Quake 2 med förbättringar" snarare än en museal "moderna spelare kan få spela spelet så som det var när det begav sig". Det finns till och med en fiende som fått en (kontroversiell) helt ny attack… Så ja. Folk har åsikter i forum och sådär. Jag kan inte säga att jag bryr mig – vill jag prompt spela Q2 exakt som det var så finns ju alltid Yamagi Q2 och vQuake2; att Id släppte källkoden fri för sina spel var verkligen en välgärning.

Och det är också väldigt trevligt att det ändå finns en bra, lättstartad version av Q2 tillgänglig på Steam.

Så jag spelade en timme av den, vilket tog mig precis förbi första liksom "episoden" eller "delen". Det här är ett bra spel, jag vill återkomma till det. Inte just nu dock, tror jag – jag har ju Spiderman att spela, och framför allt Sherlock Holmes: Chapter One som blivit mitt goto-spel senaste tiden.

BETYG: 90

 

[Max Raven]

Jag fastnade lite i To the Core idag.

Det är ett 2d-rymdgruvgrävarspel där man använder bränsle för att gräva igenom planeter till deras kärna. Är materialet för hårt eller för varmt försvinner ens bränsle raskt. När man får slut dör man och får handla uppgraderingar från affären. så småningom kommer laser, granater, missiler och annat gött som hjälper en gräva säkrare och snabbare.

Det är ok, men det krävs väldigt lite interaktion - och du verkar inte bestraffas om du dör, så det finns ingen motivation att hålla ett öga på bränsleförbrukning. Du får mer saker du kan göra (manöverjets, studsförmåga, etc) som under en period gör att man kan interagera mer med spelet, men banorna är tyvärr ofta väldigt binärt uppbyggda: antingen kan du borra igenom ett lager eller så kan du som bäst ta någon liten bit men går åt fort annars. Planetbyte hjälper lite, aktiva vapen hjälper, men det kollar ändå ner till väldigt många upprepningar av samma bana med minimal input. Uppgraderingar hade kunnat komma lite oftare, tack.

Betyg: Eh