Nekromanti Speltimmen v32 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[Eksem]

Mega Man 10
Igår spelade jag igenom Mega Man 10 (likt Mega Man 9 ett relativt nytt spel men som mycket nära följer spelen till NES), och det var en riktig skojig upplevelse. Har alltid uppskattat kontrollen och estetiken i Mega Man-spelen och det förvaltas extremt väl även i del 10 av serien.

Temana för de nya robotbossarna är lustiga snarare än inspirerade (Pump Man, Sheep Man?) men det fungerar det också. Vapnen är intressanta och även de generellt lustiga men är för svåra att hitta användning för utanför bossfajter vilket är lite tråkigt. I övrigt är Mega Man 10 fyllt av massvis med roliga fiender (muspekaren är en absurd favorit), nya lösningar för utmaningar kombinerat med vad man är ute efter i ett Mega Man-spel och många coola mellanbossar.

Storyn är förjävla dålig och lyckas vara extremt, extremt simpel, bestå av typ två scener med dialog och ändå vara långdragen och full av plot holes, men det är ju inte riktigt för storyn man spelar det här spelet så det kvittar egentligen.

Precis som i NES-spelen är spelet väldigt kort om man behärskar det (eller ärligt talat serien i allmänhet, jag behövde aldrig spela om en bana) och borde inte ta mer än 1-2 timmar. Det finns dock en massa runtomkring-grejjer i spelet som att man kan spela som Proto Man, flera svårighetsgrader, en massa challenges och time trials och annat som ger spelet längre livstid. Ryktet säger att spelet är ganska svårt, men jag tyckte inte det var märkbart svårare än säg, Mega Man 2 eller så. Jag har definitivt svurit mycket mer över Mega Man 1.

Rekommenderas varmt för den som är det minsta intresserad av Mega Man.


Yakuza 4
Jag avslutade även första delen av Yakuza 4. Det här spelet är lite som ett japanskt GTA i någon mån, fast med mycket mer tyngd på story och sandboxigheten handlar mindre om bilar, absurd fysik och våld och mer om att gå runt och spela arkadspel, hänga med hostesses, äta nudlar och vara japansk gangster i allmänhet. Jag älskar Tokyo och Yakuza 4 förmedlar känslan av Tokyo extremt väl. Coffee Boss-maskiner står överallt, det är neon i natten, och även om man aldrig lämnar stadsdelen man spelar i får man den här känslan av en urban miljö som aldrig tar slut. Jag skulle ärligt talat kunnat ägna tiotals timmar bara åt att gå runt i miljön.

Stridsmekaniken påminner mer om ett JRPG än typiska sandboxspel. Man kan liksom inte smälla till folk hur som helst utan man blir indragen i fajter titt som tätt av diverse absurda anledningar (det här är något jag är väldigt ambivalent till, det är å ena sidan ganska roligt att slåss i spelet, å andra sidan förlorar jag immersionen helt och är vi inte färdiga med random encounters i spel vid det här laget?). Det är ett ganska simpelt buttonmashigt system där man växlar mellan olika attacker för att få kombokedjor och bygger upp mätare för att göra finishes. Man kan även plocka upp saker i omgivningen att spöa upp folk med. Det här är en av de bästa sakerna i spelet. Våldet är måhända väldigt arkadspeligt, men det är också på något vis ganska realistiskt och man mår lite dåligt när man sparkar av käken på nån stackare eller slår sönder en flaska över huvudet eller knäcker ryggen med en golfklubba.

Storyn är hittils extremt tilltalande och ganska lågnivå, även om det ser ut att skala upp lite till de nästa delarna. I del ett spelar man en lånehaj som har tillgång till absurdt mycket pengar som han lånar ut under bisarra förhållanden. Han dras in i vad som verkar vara starten på en Yakuza-strid, och det är territorialutmaningar, lönnmord, slagsmål på karaokeklubben, hårda snutar och mystiska kvinnor. Det är på många vis extremt klyschigt antar jag, men det är så väl utfört att det hela tiden känns intressant att få veta vad som kommer hända härnäst.

Det här är faktiskt ett av mina favoritspel någonsin hittils, det kombinerar typ allt jag gillar till en och samma enhet utan att det blir rörigt. Jag ser mycket fram emot att spela Yakuza 5 om och när det kommer ut här och önskar att jag upptäckte den här spelserien förra decenniet istället för nu.


Ultra Street Fighter 4
Jag har nu spelat över 300 matcher online, och min win rate har gått upp från typ 7-8% till 11-12% och jag är både märkbart bättre och också otroligt jävla dålig. Har nått en punkt där jag är sur för att jag förlorar, vilket är en bra punkt för min del. Har även börjat spela med Abel som är en jävligt rolig karaktär att spela med. Håller koll på vad som händer med SFV och än så länge verkar det bli ett jävligt bra spel.


Hearthstone
Just nu kör jag bara daily challenges i väntan på nästa expansion, men den kommer ju närsomhelst och det gör mig lite hype!


Puzzle and Dragons
Jag upptäckte ett helt nytt sätt att spela pusseldelen på, och även om det fortfarande är ett jävla skitspel så hittade jag ett nytt djup i spelet vilket gjorde det fortsatt intressant. Obs, börja inte spela det här spelet, det är en fälla!

 

[pappa]

Jag har spelat en hel del Catacomb Kids, som är ett rogue-like plattformsspel i charmig pixelstil där man är en äventyrare som ska ta sig djupare ned i en dungeon, slåss mot eller smyga förbi allsköns monster, levla och samla skatter. Ett beprövat koncept. Det går att vara väldigt kreativ med föremålen man hittar i tunnlarna (kolla trailern på sajten jag länkade) och den brutala dödligheten, både för spelaren och för monstren, gör att varje spelomgång kan bli frustrerande kort eller lång men enerverande. Tidigare kom jag riktigt långt ned i grottan, hade magiska föremål, kunde flertalet spells, hackade monster på löpande band, bara för att klanta mig i en korridor där jag klev på en fälla som krossade mig ögonblickligen. Underbart. Jag gillar rogue-likes där man måste vara på tårna hela tiden och det här är right up my alley - en skön mix av Rogue Legacy och Spelunky. Fortfarande i Early Access och såvitt jag förstår sker det regelbundna uppdateringar med nytt content.

 

[Erik_N]

Jag spelade till slut This War of Mine, en slags krigsflykting rogue-like. Jag vet inte om spelet har nämnts tidigare i de här trådarna, så jag antar att det inte har det.

This War of Mine handlar om en grupp flyktingar som överrumplas av kriget och kommer tillsammans i ett urbombat gammalt hus, och måste jobba tillsammans för att överleva. Du samlar material för att barrikadera huset mot inkräktare, bygger en kamin inför vintern som oundvikligen är på väg, ger dig ut på nattliga räder för att leta mat, medicin och annat du kan behöva. Allt eftersom de upplever nya svårigheter (och en och annan gärning av medmänsklighet) så ser du hur deras humör och hälsa förändras. Från lättare skador eller dåligt humör som sätter ner deras effektivitet, till svåra sjukdomar och depression som sätter dem helt ur spel tills hens kamrater kan hjälpa dem upp på benen igen. Och folk dör. Andra bestämmer sig för att läget i ditt härbärge är hopplöst och drar. Du hör aldrig av dem igen.

Jag vet inte om jag är jättesugen på att spela This War of Mine igen - som ni säkert förstår är temat ganska tungt - det finns inte många element i spelet som jag skulle beskriva som "roliga", även om natträderna är spännande. Det finns mer att utforska vilket säkert lockar en del, men jag jag känner att jag behöver nånting i fyrfärg efter den här ganska dystra upplevelsen. Det sagt är jag glad att jag har spelat This War of Mine. I en tid när krafter i samhället arbetar hårt för att omformulera frågan om flyktingmottagning är det bra att påminnas om att det i grunden handlar om medmänsklighet, inte om utifall invandrarna kommer att anamma vårt midsommarfirande eller vad ett extra flyktingboende.kan tänkas kosta.

Rekommenderas varmt.

 

[krank]

Jag köpte Cradle för ett tag sedan. Det är typ lite Myst-igt problemlösande och utforskande. Jag hann typ ingenstans på den första timmen...

Ett par grejer:
- Musstyrningen är helknäpp. Dels finns det nåtslags "deadzone" som gör att man måste dra musen en bit för att den ska börja röra sig alls, dels känns det som att känsligheten i x-led och y-led är osynkade.
- Det är störigt med spel där man har ett begränsat inventory och kan plocka upp väldigt mycket skit som egentligen inte har med problemen man ska lösa att göra.
- Framför allt om det inte går att ställa ner saker ordentligt när man väl plockat upp dem; alternativen är "släpp på marken" och "kasta iväg". Hade jag åtminstone kunnat rada upp mina prylar snyggt på nån yta... men nej, spelet tvingar mig att skita ner genom att släppa grejer lite varstans.

Jag blev inte helsåld på spelet. Kanske är det för att jag inte var på så mycket humör för ett Mystspel just idag - det jag lyckades uppfatta av storyn - med uploading och grejer - så verkade det ju rätt coolt. Kanske återvänder jag till spelet nån gång...

BETYG: 85

 

[Hellzon]

Jag spelade till slut This War of Mine,

Ja mää!

Det var rea på populära spel för nån helg eller två sen och då bunkrade jag upp på spel från önskelistan. Och eftersom jag är jättedålig på trådens syfte så spelar jag dessa nya spännande spel istället för den gamla skit som jag har samlat på mig under åren.

This War of Mine alltså. Erik N har ju redan beskrivit det mesta, men huvudgrejen är ju att "en grupp flyktingar" bokstavligen är tre stycken i början av spelet, sen kan det komma ett par två stycken till. Man har barrikaderat sig i en ruin och försöker bygga upp nåt slags grundläggande verkstäder, men det krävs bräder och skrot för detta och man måste plundra omkringliggande byggnader i flera nätter för att hitta tillräckligt med material. I en del av dessa byggnader finns det beväpnade typer, i andra sitter det sjuka pensionärer som blir ledsna för att man stjäl deras mat och värktabletter, och vilket är egentligen värst?

Infinifactory har jag också spelat, ett nytt spel från Zachtronics som ligger bakom Spacechem. Man har blivit kidnappad av aliens och måste bygga vapen åt dem. Dessa vapen består av jättestora klossar som man kör runt på rullband, svetsar ihop enligt mall och tillslut rullar in i en teleportör. Precis som med Spacechem känner jag mig jättedum för jag kör fast när man ska börja rotera saker, men förhoppningsvis släpper det nästa gång jag kommer tillbaka till det.

TIS-100 är ytterligare ett Zachtronics-spel som ligger som Early Access men i mitt tycke är värt 7 dollar i nuläget. Istället för att skicka runt saker ska man programmera microchip som sitter i rutnät, med nåt slags pseudo-assembler. (Jag kan inget om riktig assembler så ni får ta det här för vad det är.)
Det man inser ganska snart är att det ändå är väldigt likt Spacechem och Infinifactory på det viset att man skickar runt heltal och manipulerar dem på olika vis (hittar det största i en serie, sorterar dem, etc).
Som jag förstår det är det ganska nära klart trots att det är i Early Access, så jag gissar väl på att de pussel som finns nu är de som kommer att vara i det färdiga spelet.

Jag får inte betalt av Zachtronics, jag är bara nörd.

Sen tänker jag fuska och prata av mig om spel som jag spelat bra mycket tidigare än vecka 32.

Mini Metro faller under kategorin "jättegulliga strategispel som är skitsvåra". Andra spel i den kategorin är Banished och Reus. Man ska koppla ihop tågstationer med tåg och räls, och hela gimmicken är att spelet ser ut som Londons tunnelbanekarta.
Man har ett begränsat antal tåg och linjer att lägga ut, och man förlorar om en enda station är fullpackad för länge. En bana börjar ganska stillsamt men det ploppar upp fler och fler stationer som ska täckas, det börjar blir svårt när man har fraktat 300 passagerare och det finns achievements för att transportera 1000 passagerare och begränsa sig själv på något vis. Jag har att göra.

Far Cry 3 vill jag också skriva om bara för att det är så kul att ha spelat Far Cry 3: Blood Dragon innan. FC3: BD är en lång flört med 90-talskultur inklusive den tidens tv-spel och filmer. Man knallar runt på någon slags ö där allt lyser av neon och slåss mot cyborgsoldater. Varför finns det kasuarer och tigrar på denna ö? Varför har bilarna man kan sno en liten hula-huladocka på instrumentbrädan? Varför finns det hängglidare utplacerade på ön som man oundvikligen kraschar med? Jo för allt detta finns i Far Cry 3 som utspelar sig på en ö någonstans i Sydostasien, och i Blood Dragon har man återanvänt en massa assets rakt av.
Båda spelen är kul, men FC3 har inte alls samma referenshumor och är lite för långt för min nuvarande smak, som de flesta AAA-sandlådor.