Speltimmen v33–34 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Franz]

Jag har spelat några timmar på The outer worlds, ett sci fi rollspel från Obsidian Entertainment, samma gäng som ligger bakom Fallout - New Vegas. Jag vet att New Vegas var väldigt omtyckt av väldigt många, men själv stod jag inte ut med spelet. Jag tyckte det var fult, oengagerande, förvirrande och svårt.

The outer worlds är dock hittills en mycket trevlig överraskning. Det är ett slags rymdspel blandat med en 1800-tals nybyggarkänsla, samt riktigt rolig satir riktat mot företagsvärlden och kapitalistiskt nyspråk. Hittills är spelet lättförståeligt och man tycks alltid ha många alternativ att klara uppdragen på.

Trots att spelet till stor del är humoristiskt finns en tung och bra atmosfär där också, spelet blir aldrig för löjligt.

Jag har inte kommit särskilt långt än, så jag vet inte hur väl spelet håller hela vägen, men hittills är det väldigt lovande! Jag återkommer när jag kommit längre i spelet.

 

[Feuflux]

Jag har spelat Starcraft 2 igen. Varje onsdag med blandat wrnu-folk. Det finns inget annat spel där jag är sämst men ändå har kul och fortsätter spela. Min psykolog jobbar för högtryck för att analysera det här.

 

[Max Raven]

Jag har spelat World of Horror ett 80-tals-inspirerat ofärdigt skräck-text/visual novel-äventyrsspel

Gillar du Lovecraft- och Junji Ito-skräck? Gillade du gamla visual novel spel? Gillar du spel med minimal kontroll över vad som händer och ogenomträngliga samt oresonliga mekaniker, som t ex en oförmåga att gå till sjukhuset mellan skräckmysterierna du löser? Och en sparknapp som aldrig verkar funka?

Då kan det här vara för dig. Det är ofärdigt, "nybörjarmysteriet" dog jag i 4 gånger innan jag löste det (efter att jag läste en guide, som inkluderade tipset att inte spela det.

Skräck är alltid en balansgång, men personligen tycker jag chockvärdet förtas en del när man stöter på ett coolt designat monster för 4:e gången. Omspelbarheten är också låg - det är samma mysterium, med några olika utfall beroende på hur mycket man klantar sig, men det finns åtminstone möjligheter att ta sig vidare, även om man garanterat inte kommer överleva nästa mysterium för att man blev sönderslagen i en enda strid. Men utan strid kan man inte levla... Det känns som att de är ute efter någon form av Call of Cthulhu-känsla, men för mig klickar det inte. Det verkar designat så att man måste slåss i alla strider för att komma vidare, med savescum som krav, annars så kommer ens stats vara så usla att man går ner mot bossar. Och för fiender är det oftast en fråga om att springa direkt - d v s veta hur farliga de är - för antingen så är de enkla men sega, eller så är de så pass farliga att första träffen förstör allt.

Med allt det sagt... För ett ofärdigt* skräckspel så har det en viss charm, och en del kanske gillar det här. Jag orkar bara inte spela om och vill inte savescuma för att uppleva det, för det förstör upplevelsen. Och vad är då poängen?

*övergivet? möjligen har skaparen dött?

 

[Rickard]

Into the Breach

Har snackat om detta förut, men nu har jag spelat 20 timmar. Riktigt kul litet lir, men krävde att jag lärde mig hur AI:n fungerade, så som det brukar vara med den här typen av spel. Älskade och spelade sönder FTL av samma skapare. Fick dock tidigt piloten som hade en armor och fick reactor och HP (+3)-uppgradering, så då kändes spelet mycket lättare. Råkade bli av med den för att jag missförstod mekaniken på en varelse, men nu har jag fått tillbaka piloten med samma uppgraderingar och jag har i princip låst upp allting, så nu är känner jag mig klar. Kommer säkert återvända till spelet.

Det är intressant med achievements för att öka svårigheten, men många kräver att jag spelar på lättaste svårigheten och bara grindar. Mindre kul och jag måste nog säga att jag är så mycket gladare i Super Mario Bros, där man kan samla på sig uppgraderingar (större gubbe) under spelet, istället för att spendera X poäng för att få saker medan man spelar. Det förtar spelglädjen att försöka grinda ihop förmågor, för då fokuserar man mindre på att tycka om spelmekaniken och mer på att få en belöning.

 

[Max Raven]

Into the Breach
[...]

Själv har jag en förkärlek för Camila Vera, som har Evasion (Mech påverkas inte av Webbing och Smoke). Jag spelar bäst med denial-lag, vars grej är att se till att fienderna inte orsakar skada på byggnader och skadar varandra. Delvis eller renodlat brukar inte vara någron större skillnad, men min favorit är rusting hulks. Min fokus brukar vara att, i ordning:

1. Se till att inga mechs dör
2. Se till att inga byggnader tar skada
3. Göra skada på fiender
4. Undvika onödig skada på mechs

Och det brukar inte vara så svårt att uppfylla 1-3. Det finns ett par lag som är renodlade för att göra skada men de har aldrig klickat för mig.

 

[krank]

Square Enix har gjort om Final Fantasy I–III med ny pixelgrafik och släppt dem på (bland annat) Steam. Så jag suckade och konstaterade att det var dags att köpa Final Fantasy igen. Jag äger det sedan tidigare på Playstation, Gameboy Advance och på Playstation Portable, men det är rätt najs att faktiskt ha det på PC också.

Det här är en rätt fin remaster. Grafiken är typ Gameboy Advance-nivå med sprites på 16×16 pixlar, plus en del effekter som skiter i pixel grid, widescreen, och så opixlig sans serif-text. Jag tycker att det funkar bra. Det är ett intressant val att ha sämre upplösning på sprites än man hade på PSP. Men ändå nya sprites.

Jag har egentligen inte så mycket att direkt klaga på. Det är Final Fantasy, fast med lite mindre grind och orättvis svårighetsgrad, vilket såklart får en del att gnälla jättemycket (precis som tidigare förenklade versioner). Jag gillar att det finns en minimap och auto-battle. Om jag skulle spela igenom Final Fantasy igen så skulle det nog bli den här versionen.

Jämfört med senare installationer i serien är det här rätt primitivt. Summons finns inte ännu; inte heller namngivna karaktärer med backstory och grejer. Men det är ändå rätt spelbart och trevligt, tycker jag.

BETYG: 90

 

[Max Raven]

Jag har spelat Tormentum: Dark Sorrow som är ett peka-klicka-spel med en lite udda estetik.

Mekaniskt är det peka-klicka med moraliska val, och inga sparmöjligheter utöver att starta om från början. De mer komplicerade pusslen hade alltid någon form av instruktioner/guide. De flesta pusslen är inte så svåra, men jag fastnade ett par gånger. Det kändes som en kombination av "se sak på skärm", "lägg pryl X på plats Y" och klassiska kugghjul, sliding och mönsterigenkänning. Det tog mig runt 3 timmar att spela igenom, med en omstart tidigt i spelet. Inte så blodigt, alltså, även om man vill spela om för andra slut.

Navigering är av sorten "peka på pil för ny skärm" snarare än att röra på karaktären. Spelet är också mer målningar med några rörliga delar än fullödigt animerat - jag misstänker att animering hade varit svårt.

Helt OK spel.

 

[krank]

Jag har också, såklart, köpt Final Fantasy II igen. Det här är ett spel jag har ett minne av att jag klarat en gång i tiden, men jag har nära noll minne av storyn. Definitivt något jag skulle kunna spela om med behållning, alltså.

Det är… Well, precis som ettan är det ganska primitivt, och det finns fortfarande inga summons. Den stora nyheten här är att man inte har klasser, utan levlar det man använder. Så om jag vill göra någon till en yxa-och-vit-magi-krigare så kan jag göra det genom att helt enkelt ge en av mina gubbar en yxa och låta hen läsa magiböcker. Sedan blir hen bättre på magi när hen magiar i strid, och bättre på att yxa genom att yxa. Jag brukar vara skeptisk till sådana system, men här funkar det ändå helt OK. Jag tror att det delvis har att göra med att jag alltid varit helt OK med att grinda väldigt mycket i Final Fantasy-spel.

Ännu så länge är det här inte ett speciellt svårt spel. Det är ibland lite oklart vart man ska, och världen är delvis sådär blorbigt orättvis att man kan gå till områden som är på tok för svåra. Och det finns egentligen inget som hindrar en från att gå dit. Så… den här versionen har autosave, men jag rekommenderar ändå frekvent sparande.

Liksom remaken av ettan är det här väldigt fin pixelart och så. Jag har egentligen inget negativt att säga om porten som sådan.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag är för övrigt uppe i c:a 105 timmar Mass Effect: Andromeda, och är enligt min sparfil 86 procent färdig. Jag har just besökt Meridian.

Jag tycker om det här spelet, men jag börjar bli redo för det att vara över tror jag, så att jag kan fördjupa mig i något nytt.

 

[Max Raven]

Blasphemous

Man spelar en man som gör bot. Detta gör han genom att ha ihjäl vad som verkar vara mutanter, förvridna av "mirakel" och allsköns tokiga människor, en del nakna med kors, andra stora med andra människor som vapen. Det är rätt mycket kristen symbolik som blandas in och det känns väldigt... katolsk-spanskt?

Mekaniskt är det 2D-metroidvania med exp-system... så 2D-metroidvania. Man kan köpa prylar för exp:en (som är blod från den botgörande i det här spelet) och det finns en dodge-knapp och parerknapp, så det har lite Dark Souls-DNA, men inte så mycket som Salt and Sanctuary.

Drygt en timme in har jag mött två bossar och sprungit in i giftdelen. Jag är försiktigt positiv men misstänker att jag kanske borde grinde:a lite så jag kan minska den enorma skadan gift gör.

 

[Max Raven]

Jag är för övrigt uppe i c:a 105 timmar Mass Effect: Andromeda, och är enligt min sparfil 86 procent färdig. Jag har just besökt Meridian.

Jag tycker om det här spelet, men jag börjar bli redo för det att vara över tror jag, så att jag kan fördjupa mig i något nytt.

Jag minns att jag var lite utmattad rätt nära slutet också. Jag tror det hade mått bra av lite variation, mer pauser och/eller lite bättre skrivande, men kan inte peka på någon specifik grej.