Speltimmen v35–36 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag spelade just färdigt Mass Effect: Andromeda. 109 timmar tog det mig.

Enligt min sparfil är jag iofs bara 98% klar, men jag är väldigt tveksam till ifall jag kommer att palla att spela de där sista små-questsen (för jag antar att det är de som spökar). De där man ska åka runt och slå till mot oräkneliga fiende-tillhåll och där en mcguffin kanske spawnar, och där man måste ha 3 eller 5 mcguffins för att gå vidare…

Och ett av dem har redan buggat sönder för mig. Så… inte så sugen.

På det hela taget tycker jag väldigt mycket om Andromeda. Jag gillade att utforska kartor i det. Jag gillade att lösa sudokus och att arbeta upp planeters viability. Och att beta av uppdrag. Över huvud taget har jag väldigt lite negativt att säga om spelet, utöver de kvadröjande buggarna. Jag menar, bara en sån sak som att jag äntligen fick ligga på skitlångt avstånd och snipa huvudet av fiender! Mass Effect 2 och 3 var ju värdelösa på den punkten.

Det sämsta med Andromeda är nog att det aldrig blev nån DLC eller fortsättning. Det finns ett gäng outforskade trådar – som den quariska arken, eller den mystiska Benefactorn, eller vem som dödade Gien Garsen, etc. som jag gärna sett i en DLC. Den huvudplot som faktiskt knöts ihop tycker jag knöts ihop okej, men Kett var ju aldrig den mest intressanta plot-tråden i spelet.

Men ja, jag är glad att jag lade ner den här tiden.

 

[Rickard]

Styx: Master of Shadows

Köpte när det var Warhammer-rabatt på Steam. Vad som sålde in mig var en goblin som kikar ned från höjderna i något som såg ut som en väl genomarbetad miljö. När frun såg mig spela tyckte hon det såg verkligt ut. Jag skulle väl inte gå såpass långt, men det var häftiga miljöer i detta stealth-spel. Otroligt genomarbetade och massiva miljöer med flera olika vägar och tillvägagångssätt att gå. Som lönnmördaren Styx kan jag välja saker som att mörda mig fram, smyga mig förbi, utnyttja saker i miljön för att få vakter att flytta på sig, använda magi och bli osynlig eller klona mig själv och låta klonen dra på sig uppmärksamhet från vakter medan jag smyger mig förbi.

Jag körde på mellannnivån. Det var spännande till en början. Jag var paranoid. Sedan insåg jag att jag i princip bara kunde gå förbi vakten och spänningen som först inföll brast i mångt och mycket. Jag tröttnade när det stod i save-filerna att jag klarat 50% men de räknade då in att springa omkring och plocka på sig prylar - en helt meningslös achievement jag ignorerade glatt. Mot slutet sprang jag mest och slaktade folk för att få det klart. Något jag var stolt över var att jag inte föll i healing potion-effekten utan hade faktiskt tömt ut alla mina resurser när jag väl klarade spelet (enligt save-filen 60% klar). Positivt var att jag inte låste upp alla förmågor: tycker det är så meningslöst att ha skill trees om ens val inte spelar någon roll, eftersom man ändå låser upp allt.

Det enda jag har emot spelet är att det var stundtals repetitivt, trots ett seriöst försök att försöka variera spelmekaniken. Historien kring Styx var oväntad, medan själva settinghistorien var lite meh. De hade någonting, men tappade i framförande, särskilt i slutklämmen. Det märktes att cut scenes var budgeterad, där man precis i början fick in-game movies medan det nästan direkt sedan blev animerade storyboards. Egentligen föredrar jag det senare, då grafiken inte egentligen håller för in-game movies. Få spel håller för det, om de försöker efterhärma fotorealism.

En annan sak jag störde mig på var kontrollerna, där spelet pendlar mellan 2D och 3D i sina utmaningar. Att hänga på utskjutnader på en vägg gjorde att jag fick sätta kameran så att det såg ut som en 2D-upplevelse. Om jag rörde kameran (via musen) en aning så kunde Styx "stryka" sig mot väggen och därmed göra ett kortare hopp än normalt, vilket gjorde att han störtade ned mot sin död. Det var ofta detta hände och var sjukt irriterande så jag fick spara så ofta jag kunde. Det fanns dock ingen quick save, utan jag fick gå in i en meny varje gång och sedan klicka lika många gånger för att stänga menyn. Efter halva spelet tog dessutom mina sparfiler slut, så jag fick spara över gamla filer. Det var en omständlig upplevelse.

En positiv sak var att jag ofta gick vilse. Miljöerna är både begränsade och stora, men flertalet gånger så undvek jag ett rum med två vakter, bara för att hoppa på avsatser, lönnmörda folk, använda magi och sedan döda två vakter i ett rum, bara för att inse att jag gått i cirkel och nu dödat de två personerna jag först försökte undvika. Jag får väl skylla på bristand spatial förmåga, för jag kunde gå vilse i samma rum, men jag upptäckte på detta sätt hur många olika vägar det fanns till slutet. Väldigt rolig insikt.

Kommer jag att köpa tvåan? Nej, så kul var det inte, men det var intressant att få ta del av Styx värld. Spelet borde ha varit något kortare, för min smak, med 22 timmar spelade.

---

Jag skapade en ny kategori mitt Steam-bibliotek: Finished. Jag har halvt lovat mig själv att inte köpa nya spel förrän jag har klarat fler spel än vad jag har oklarade spel. Nu har jag förvisso spel, som Rocket League och Blood Bowl, som man inte kan klara. I och med att jag klarat av Into the Breach och nu Styx så står det 12-12 i "avklarade" vs "ej avslutade/ospelade". Jag har verkligen varit noga med att inte köpa på mig saker och jag köper bara spel om det är rejäl rabatt på dem.

 

[krank]

Jag tvingade mig just igenom 60 minuter av Aliens vs Predator 2000 Classic.

Det finns äldre 3D-spel som fortfarande går att spela. Quake till exempel. Quake är jättebra.

Det här är skräp. Buggigt, svårkontrollerat skräp med kasst designade banor, otydliga objectives och en fullkomligt menlös begränsning av hur många gånger man får spara per bana.

Av de tre kampanjerna så var början av Marines-varianten minst dålig.

Men fan. Nej. Ursch.

BETYG: 75

EDIT: Jag skulle mycket hellre spela uppföljaren. Nu har jag iofs inte spelat det på mycket länge, men utifrån youtubefilmer jag kollat så ser det iaf ut att ha åldrats bättre.

AvP1 är verkligen trash. Floaty, snabba kontroller funkar inte i tighta utrymmen där ALLT ÄR KOLSVART. Och nej, ingen av de alternativa synlägena gör saker och ting bättre.

 

[krank]

Så trots min besvikelse över AvP2000 så bestämde jag mig för att jag behövde ha mer AvP. Så jag installerade och spelade en timme av Aliens vs Predator från 2010.

Och, okej, det är inte perfekt. Det kom 2010, så det funkar bättre tekniskt än AvP2000, men det finns t.ex. ingen inställning för render scaling, vilket gör att jag var tvungen att spela i min skärms 4K-upplösning. Och det i sin tur ledde till att jag inte kunde ha konstanta 60fps med övriga inställningar på max. Men det är verkligen en petitess.

Animationerna är inte jättebra men klart bättre än AvP2000, voice actingen samma sak. Härligt att höra Lance Henriksen!

Grafiken överlag är mycket snyggare, såklart – och mer lättläst överlag. Det går liksom att hitta i det här spelet, både som Alien och Predator och Marine. En del enstaka scener är grymt snygga, andra är ganska meh – det märks att de lagt ner mer omsorg på ljussättning och skuggor i vissa områden än andra. Jag gillar den lite lätt serieteckniga stilen på karaktärer och så.

Marines- och Alienkampanjerna var rätt roliga. Predators är råtöntiga så där körde jag bara tutorialdelen.

Jag gillar också att åtminstone två av de tre kampanjerna verkar höra ihop. Jag hoppas den tredje gör det också. Jag menar, det här som första spelet verkade göra, att ha tre helt separata storykampanjer? Värdelöst. Ska man nu ha ett spel där man kan spela Marines, Aliens eller Töntar så är väl det minska man kan begära att få spela igenom en och samma större händelse hur tre olika perspektiv?

Min favvo-grej med det här spelet hittills är nog att dödsmörda marines som alien. Det finns ett slags glory kill-system. Typ köra sin rakbladsvassa svans genom nåns öga. Eller genom bålen medan de fortfarande lever. Och skriker.


Ja, överlag var det här rätt skönt att spela efter AvP2000.

Nu är frågan: Ska jag testa Colonial Marines i helgen också?

BETYG: 90

 

[Max Raven]

Jag har spelat klart Blasphemous, en metroidvania.

Överlag: Ja, det är underhållande. Men: Det är ett ganska dåligt metroidvania. I princip alla hemligheter och uppgraderingar är "optional". Ovanpå det så har de gömt undan dem och förklarar nästan ingenting. Som exempel: Det finns "eldflugor" utspridda över världen. För att man ska kunna använda dem behöver man en uppgradering. För att få den behöver du: 1) Köpa en nyckel. 2) Antingen komma ihåg en dörr som smälter in i bakgrunden 3 timmar innan du köpte nyckeln, vända på varje sten eller kolla på wiki. Det här problemet gäller nästan varenda grej också. Värst är ändå andra mobilitetsuppgraderingen: Du behöver köpa 1 och hitta 2 saker, 1 kräver rätt mycket uppgraderingar. Därefter ska du ta dig till ett specifikt ceremonirum (att prylarna är till själva ceremonin är med i deras beskrivning). Efter det får du ett ägg som ska till ett specifikt träd i ett tidigare bossrum - det finns något halvdussin liknande träd och det finns inga ledtrådar som antyder det här. Efter det ska du lämna rummet, gå in och plocka upp ett kläckt ägg, som sedan - så klart - måste välsignas av en specifik NPC. NU kan du komma åt diverse prylar. Och på den vägen är det - jag kom till slutbossen innan jag ens började leta efter de här sakerna, och genomgående när jag kollade med en wiki - efter att ha letat på ställen jag varit på och kom ihåg - "hur i #¤%¤%& tänkte de att man skulle lista ut det där?" Enklaste hjälpen för det här hade varit att ge utforskargrejerna på enklare ställen, men nej - de är de värsta av alla. Och ovanpå det har de inspirerats av ubisofts samlarmani - det finns 38 cheruber, t ex, och en ohemul mängd ben man kan samla in. Och man kan låsa upp vissa prylar med löjliga mängder tears of redemption (pengar).

Så det är ett bra plattformsspel, det har en schysst (om tonårsedgelordig) estetik. Men ska man spela det så behöver man använda kartnoteringsfunktionen religiöst eller leva med att inte låsa upp och klara allt. De gjorde åtminstone det inte för blodigt svårt att få "true ending" - alltid något.

 

[Rickard]

Ori and the Will of Wisps

Det här är, utan tvekan, det snyggaste spel jag någonsin spelat. Det är också många aspekter jag gillar med detta plattformsspel, från hur kartan fungerar till hur de hintar om att man får andra krafter i framtiden och kan spela om banor, eftersom många ställen inte går att komma till.

Jag har spelat kortare än en timme men ser fram emot att spela igenom hela spelet. Gillar även hur de lägger fram historien under tiden man spelar. Funderar lite på hur det äldre spelet står sig i förhållande till detta - Ori and the Blind Forest.

 

[Max Raven]

Ori and the Will of Wisps

Det här är, utan tvekan, det snyggaste spel jag någonsin spelat. Det är också många aspekter jag gillar med detta plattformsspel, från hur kartan fungerar till hur de hintar om att man får andra krafter i framtiden och kan spela om banor, eftersom många ställen inte går att komma till.

Jag har spelat kortare än en timme men ser fram emot att spela igenom hela spelet. Gillar även hur de lägger fram historien under tiden man spelar. Funderar lite på hur det äldre spelet står sig i förhållande till detta - Ori and the Blind Forest.

Många gillar det, det har en del intressanta mekaniker.

 

[krank]

Nu har jag också spelat Aliens: Colonial Marines.

Och… det är en bra idé, det är det. Jag gillar grundidén att vara ett gäng marines som undersöker the Sulaco. Jag gillar att Bishop är med, och att de hänvisar till filmen.

Jag tycker också att grafiken är rätt snygg. Bitvis har de verkligen lyckats få till en schysst stämning. Animationerna är dugliga – inte lika stela som tidigare spel. Sedan är mekaniken som driver animationerna lite buggig, så ibland funkar inte xenomorferna riktigt som de ska.

På det hela taget faller det här spelet på att jag helt enkelt inte tycker att det är roligt. Kanske hade jag haft roligare med sänkt svårighetsgrad, men jag tror inte bara det handlade om att det var svårt. Jag tyckte också navigeringen var otydlig – jag tycker spelet hade varit bättre med en (bra) karta. Jag är generellt inte å förtjust i "save points"; jag är konservativ och vill ha save slots och möjligheten att spara när och var jag vill. Jag vill också ha quick save och quick load. Det är inte "spännande" att behöva spela om samma sekvens flera gånger för att man dog innan nästa sparpunkt.

Jag tycker inte att det här var fruktansvärt dåligt. Men jag är inte alls sugen på att återvända heller.

Om jag känner för att spela något alien:igt så tror jag just nu att jag skulle landa i AvP2010 eller typ… något av Space Hulk-spelen. Turbaserad strategi passar mig så mycket bättre än actionskräck.

Jag skulle vilja se ett Space Hulk med Alien-skin. Jag gillar estetiken hos Alien-universat mycket, mycket mer än Warhammer 40k, nämligen.

Och på samma sätt som jag vill se ett Space Hulk istället för det här, så skulle jag vilja se en walking sim-liknande grej istället för Alien: Isolation. Eller ett spel med mer fokus på pussel och – om man nu måste göra det "spännande" – svåra val som man får rejält med tid på sig att fatta. Något slags äventyrsspel, iaf.

Nåja, det här spelet var hur som helst inget jag vill återvända till.

BETYG: 85

 

[soda]

Ori and the Will of Wisps
...
Funderar lite på hur det äldre spelet står sig i förhållande till detta - Ori and the Blind Forest.

Jag tyckte att Ori and the Blind Forest var betydligt bättre.

 

[Max Raven]

Jag skulle vilja se ett Space Hulk med Alien-skin. Jag gillar estetiken hos Alien-universat mycket, mycket mer än Warhammer 40k, nämligen.

Och på samma sätt som jag vill se ett Space Hulk istället för det här, så skulle jag vilja se en walking sim-liknande grej istället för Alien: Isolation. Eller ett spel med mer fokus på pussel och – om man nu måste göra det "spännande" – svåra val som man får rejält med tid på sig att fatta. Något slags äventyrsspel, iaf.

Har du spelat Space Hulk: Deathwing? Från de som gjorde EYE: Divine Cybermancy och Necromunda: Hired Gun. De gör ett grymt jobb med estetiken och atmosfären (miljöerna ser fantastiska ut) men utöver att spelet krävde sin dator när det släpptes så är det... bara OK att spela. Liksom, underhållande men inte fantastiskt. Jag tror det var Mandalore som i sin recension nämnde det, men det verkar som att de försökt göra Space Hulk-brädspelet till FPS och det... lyckades de med. Det var bara en dålig idé.

 

[krank]

Har du spelat Space Hulk: Deathwing? Från de som gjorde EYE: Divine Cybermancy och Necromunda: Hired Gun. De gör ett grymt jobb med estetiken och atmosfären (miljöerna ser fantastiska ut) men utöver att spelet krävde sin dator när det släpptes så är det... bara OK att spela. Liksom, underhållande men inte fantastiskt. Jag tror det var Mandalore som i sin recension nämnde det, men det verkar som att de försökt göra Space Hulk-brädspelet till FPS och det... lyckades de med. Det var bara en dålig idé.

Ja, jag spelade både originalversionen och "enhanced edition" för ett tag sedan. Jag såg potentialen, och estetiken var inte problemet, men de var helt enkelt inte speciellt roliga.

Sedan är det ju exakt tvärtom det jag skulle vilja se – jag vill ha mekaniken från Space Hulk och grafiken/estetiken från Alien (med xenos, och med ganska jordnära soldater – eller helst vanliga knegare faktiskt). Deathwing är ju mer… mekaniken från typ Colonial Marines och estetiken från Space Hulk.