Nekromanti Speltimmen v35 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka. UNDANTAG: Pga orsaker kommer denna regel att tillfälligt att degraderas till att vara en "svag målsättning".
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Tant Ragnar]

Häromdagen släpptes, som en tidskapsel från klar himmel, Into the Breach till Switch. Jag köpte det, och har spelat ett tag.

Bakgrundsstoryn är att jorden håller på att duka under efter ett angrepp från utomjordingar. Endast dina tappra tidsresande mech-piloter kan vinna den stundande slutgiltiga striden. Om du misslyckas kommer jorden att gå under, men du kan hoppa till en annan tidslinje för att försöka rädda jorden där istället.

Själva spelet är ett rejält nedkokat taktiskt pusselspel. Du har dina tre mech (aldrig fler eller färre), och du slåss mot en handfull utomjordingar på ett 8x8 rutnät. Varje strid är bara en handfull rundor (har för mig att det ofta är 5) lång. Det intressanta är att du inför varje runda får se exakt vad varje fiende är på väg att göra, och det finns inga slumpslag som styr huruvida de (eller du) lyckas. Utomjordingarna kan anfalla byggnader eller dina mechs. Byggnader fungerar som en global KP, om den går ner till noll går jorden under och du måste börja om på en ny tidslinje. Om en mech får noll KP så dör piloten, men själva mechen är tillgänglig i nästa strid, om än med en lite sämre autopilot.

Varje omgång blir därför som ett pussel att lösa; "om jag dödar den utomjordingen först, så blir en ruta ledig som jag kan knuffa den andre så att den skadar sin kompis, och med eldskadan borde jag klara att ta en smäll av den sista och rensa den i sista omgången". Samtidigt måste man bedöma hur mycket styrk man kan ta på byggnader för att rädda sina mechar och piloter.

Jag har länge längtat efter ett spel som liknar den gamla strategiklassikern Advance Wars, och ItB är det spelet - om än i väldigt mycket mindre skala. Jag är normalt sett inte så förtjust i så kallade rouge-likes (det vill säga spel som bygger på premissen att du bara har ett liv/en save/ett försök att klara det, annars får du spela om), men i och med att de enskilda matcherna är så korta, och även kampanjen, så känns det ok. Man har massor av mechar och piloter att låsa upp, och varje uppsättning har egna styrkor och svagheter att leka med.

Summa summarum, jag kommer att plocka upp ItB så fort jag skrivit klart det här och lira mer.

Betyg: 95

 

[krank]

Jag har klarat hela Blackwell-serien, och rusig av peka-klicka-glädje installerade jag och började spela ännu ett spel i samma stil som getts ut av Wadjet Eye Games. Så nu har jag klockat in en dryg timme av Resonance.

Grafiskt sett är det sämre än de senare Blackwellserien, men bättre än det första. Det är skön pixelart överlag, även om det kanske inte är den snyggaste jag sett. Det är väldigt få animationsrutor, vilket är synd eftersom pixelart blir så magiskt mycket bättre av just sånt. Men det finns en sak jag verkligen uppskattar jämfört med Blackwell, och det är att allt jag sett av spelet hittills faktiskt respekterar pixelrutnätet - illusionen av "gammalt VGA-peka-klicka" bryts aldrig. Eller ja, antalet färger på skärmen är ju helt orealistiskt, men det har jag mycket lättare att köpa än när man tydligt ser en "halv pixels skarv" någonstans eller saker på skärmen har en uppenbart högre upplösning än resten.

Som andra spel skapade i AGS så är det bästa sättet att spela det på en widescreenskärm att man startar winsetup.exe och ställer in en hög nearest-neighbor och kör spelet i fönsterläge. I fullskärm så sträcks spelytan ut och blir sådär märklig i proportionerna som det alltid blir när man tar ett spel gjort i 5:4 eller liknande och försöker visa det i 16:9.

Det är mycket voice acting och så, även om man här valt att bara ha röstisar på sånt som sägs högt. Blackwellspelen hade ju även röstad inre dialog, vilket gjorde mig ganska bortskämd.

Mekaniskt är det lite annorlunda än andra spel i genren, vilket jag inte tycker är något positivt. Det här är en ganska konservativ genre, där de optimala kontrollerna liksom redan hittats. Det blir inte bättre av att man i det här spelet måste klicka och dra saker från världen omkring sig in i sitt "korttidsminne" för att kunna prata om sakerna med folk. Det är en lite intressant gimmick, men för mig är det här fel genre för intressanta gimmickar av det slaget... Eller så är det bara att just de här mekanikerna inte riktigt tilltalar mig.

Jag har inte kommit jättelångt in i storyn än, det är väl därför jag våfflar och pladdrar om de tekniska aspekterna. Spelet ska vara omkring åtta timmar långt och en timme är inte nod för att verkligen ta sig in i det. Jag har nätt och jämnt spelat igenom tre inledande sektioner, där man lär känna en socialt awkward matematiker och en journalistisk infiltratör som undersöker ett mystiskt företag. Och så fick jag i introt reda på att om 36 timmar eller så, så kommer nånting hända med en partikelaccelerator.

En grej jag inte är helt förtjust i, mest för att jag inte tyckte att den förklarades, var att jag efter introduktionsdelen förväntades välja mellan fyra mer eller mindre parallella historier. Det var ett val som var svårt att överblicka och som inte kommunicerades; jag vet fortfarande inte vilka konsekvenserna blir eller ens om det gör någon skillnad i vilken ordning man gör dem.

Men, nu ska jag hoppa tillbaks in i spelet och se om jag inte kan rädda en liten flicka som fastnat i en mardröm.

BETYG: 95- (vilket, i backspegeln, nog Blackwellspelen borde landat på också.)

 

[krank]

Häromdagen släpptes, som en tidskapsel från klar himmel, Into the Breach till Switch. Jag köpte det, och har spelat ett tag.

Jag skulle vilja se ett Into the Breach 2 med en längre, X-comliknande story som utvecklas med varje playthrough (typ måndag-hela-veckan eller edge-of-tomorrow style kanske). Spelet är superbra men jag saknar verkligen det där elementet av story, av anledning att anstränga sig för att komma vidare, lära sig mer, etc. "Nya robotar" är inte nog för mig längre.

 

[krank]

Jag har spelat 64 minuter av Dead Cells.

Det var ungefär som jag förväntade mig.

Bra saker: Snygg pixelart i bakgrunden, snygg pseudo-pixelart på karaktärer. Intressant koncept med olika distinkta banor som ändå genereras slumpmässigt. Acceptabla kontroller, men verkligen inte "perfekta" som en del påstår - inga plattformsspelskontroller som innefattar tröghet kan vara perfekta. Huvudpersonen tar tid på sig att vända, tar tid på sig att stanna, tar tid på sig att accelerera. Sånt innebär för mig att jag måste kämpa mot kontrollerna hela tiden, och det ogillar jag starkt.

Dåliga saker: Jag gillar verkligen inte roguelike-grejen. Jag blir bara trött när ett misslyckande innebär att jag måste börja om från början - det gör att jag har svårt att engagera mig i det jag gör - jag kommer ju ändå bara att dö, och bli av med allt, och börja om från början. All utrustning och nästan all progress är illusorisk, tillfällig, poänglös. Och när hela spelet återställs så känns det verkligen som att man bara slösat bort tid. Det finns ingen anledning att sträva efter någonting överhuvudtaget.

Så... Inte ett dåligt spel egentligen, men kontrollerna och roguelike-elementet gör att jag nog antagligen inte kommer att återvända till det.

BETYG: 85+

 

[krank]

I och med den där timmen Dead Cells så ser nu mina SteamHour-stats ut såhär:



Eller med andra ord: Nu har jag faktiskt åtminstone startat över hälften av de spel jag äger på Steam! En riktig milstolpe.

Nästa milstolpe nu blir olyckligtvis att ha spelat minst en timme av hälften av spelen. Med 1151 spel att spela, och 14.47% kvar, så betyder det 167 spel. Så... Med ett spel i veckan blir det typ om tre år.

...yay?

 

[Jarl]

Jag spelar vidare i Dead Cells. Nu har jag tagit slutbossen på första svårighetsgraden och jobbar på att komma fram dit på Hard. Men det största nöjet i spelet tycker jag är att med olika kombinationer av prylar övervinna kluriga situationer under spelets gång. Så länge det finns prylar och kombos kvar att testa kommer jag nog spela vidare.

Efter kranks recension var jag tvungen att se vad han menade med tröghet i kontrollerna. Det är att sant att det finns en pytteliten tröghet att vända efter man sprungit åt ett håll och en liten accelerationssträcka innan man kommer upp i full hastighet. Men den är bara precis så man känner att karaktären har tyngd öht. Annars reagerar styrning direkt på all input och tillsammans med den intelligenta hjälpen spelet ger en har åtminstone jag aldrig varit i en situation där jag dött pga spelet och inte mina egna misstag.

 

[krank]

Annars reagerar styrning direkt på all input och tillsammans med den intelligenta hjälpen spelet ger en har åtminstone jag aldrig varit i en situation där jag dött pga spelet och inte mina egna misstag.

Det upplevde jag att jag gjorde flera gånger. Man kan såklart hävda att det beror på att jag helt enkelt är kass på att tajma hopp eller så, men jag tyckte definitivt att kontrollerna var dryga. Det stämmer att de inte var KOMPLETT VÄRDELÖSA* så som kontrollerna annars brukar vara i de flesta spel numera, trögheten här var helt klart ett mindre problem än det brukar vara. Men "mindre dåligt" är för mig fortfarande inte "bra".

Men jag har nog i princip gett upp hoppet om att se sådana kontroller som jag föredrar utanför typ Megamanspelen. Jag har förstått att det finns många som på riktigt gillar den där trögheten och värderar "känsla av tyngd" framför precision. Så marknaden är (som vanligt) mot mig... =)


* överdrift för komisk effekt och eftertryck

 

[Jarl]

Jag har förstått att det finns många som på riktigt gillar den där trögheten och värderar "känsla av tyngd" framför precision. Så marknaden är (som vanligt) mot mig... =)

Jag måste erkänna blev lite paff över att någon upplevde tröghet i kontrollerna. En snabb sökning på Reddit och Steam community hittade bara en enda person som öht tagit upp "inertia", men menade att det bara behövde tweakas lite i vissa situationer. Så marknaden och kanske hela världen kan vara emot dig

 

[krank]

Så marknaden och kanske hela världen kan vara emot dig

Jag är ganska van vid det, som bekant. =) Jag tillhör ju trots allt flera försvinnande små minoriteter, typ "folk som tycker att Jupiter Ascending är en av världens bästa filmer" och "folk som tycker att No Man's Sky var bättre innan patcharna"...

Men som sagt, i det här fallet var det mer en "minor inconvenience", ingen showstopper. Det som fick mig att avinstallera spelet var roguelike-delen, inte kontrollerna. De hade jag kunnat stå ut med utan problem. Sämre än Megaman, miltals bättre än Mario.

 

[Jocke]

Vill också säga att jag aldrig riktigt fattat grejen med att spel som inte är i perspektiv och känsla som Rouge, ADOM, NetHack osv ska hålla på med att man måste börja om hela tiden.

Tex var det jättehyllade Rouge Legacy aldeles för svårt för mig och jag kunde inte komma förbi början och inte samla på mig nog med guld för att bli bättre. Vissa spel gör det såklart bättre, tex med att allt man låst upp blir kvar (alla grejer och uppgraderingar osv) och att man bara får börja om från den sista zonen man kom in i (Wayward Souls till iOS är tex nästan så) men det räcker ändå sällan för att jag ska orka in i mål.

Jag gillar ju Dark Souls jättemycket så jag har liksom inga problem med att spela en rättvis fight 150 gånger tills jag kommer på hur man vinner, men om jag skulle få börja om från lvl 1 i Undead Asylum med bara min nya gear hade jag aldrig spelat vidare.

 

[Max Raven]

Har spelat en hel del Dead Cells, och har fortfarande inte klarat det.

Problemet med att man trampar vatten förtar det minimala roliga med den minimala variationen på banorna när man tagit alla runor (vilket går jämförelsevis fort), och även om man uppgraderar ens odds att klara spelet med slump till sin favör, mer pengar... Så faller det på exakt samma sak som Rogue Legacy för mig - d v s tack, så kul är det inte att börja om och traggla igenom samma banor om och om igen. I Dead Cells är spelet rutin i princip tills sista banan och slutbossen, där svårigheten plötsligt går i taket p g a billiga fiendeattacker. En del av problemet är att den sista banan tar minst 40 minuter att nå om man ska ha en chans. Så för mig känns det som ett sätt att ge ett spel som kunde haft kanske 10 timmar bra speltid konstgjord andning. Jag borde egentligen lagt ner spelet för länge sedan men spelkontrollerna är tämligen solida.

Har även spelat igenom Unavowed. Trevligt peka-klicka-äventyr med likheter till Blackwell från Wadjet. Man har flera olika origin-stories och ett party man väljer folk från och pussel har flera olika lösningar, vilket är trevligt om man gillar att spela om spel och vill se nya grejer. Jag är fortfarande osäker på om det är värt det för de mindre variationer i storyn som finns. Men grundspelet är solitt och pusslen känns inte idiotiska av det jag sett.

Sist men inte minst har jag börjat på Blossom Tales, en Zelda III-retroklon som är helt okej. Har man inte spelat Zelda I och III så är det möjligen svårt i början. Jag vet inte, min uppfattning om svårighet är hyfsat förstörd.

 

[Jarl]

och att man bara får börja om från den sista zonen man kom in i (Wayward Souls till iOS är tex nästan så) men det räcker ändå sällan för att jag ska orka in i mål.

Jag tror att i såna här spel så är nog resan själva målet (och mycket då ens egen resa, snarare än karaktärens).

 

[krank]

vilket är trevligt om man gillar att spela om spel och vill se nya grejer.

Tack för förvarningen! =)

 

[Max Raven]

Tack för förvarningen! =)

Kan säga att jag hittills bara testat ett annat ursprung och min lust att köra vidare på det är minimalt, men det är lite charmigt att det finns så många variationer på pussel för samma situationer.