Nekromanti Speltimmen v37 2016

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG.

 

[krank]

Tyvärr är jag fortfarande i klorna på NMS-djävulen efter 40 timmars speltid, så chanserna att jag spelar speciellt mycket av något annat är ganska små. Jag ska försöka spela 16 minuter av Adr1ft, för då uppnår jag 60 minuter där...

Vad jag "egentligen borde" göra är att spela 59 minuter av The Night of the Rabbit, men det får vi allt se hur det blir med.

 

[Eksem]

Jag har äntligen fått spela Journey, som man fick gratis med PSN Plus senaste månaden. Det var precis så häftigt som jag hade hoppats att det skulle vara. För den som till äventyrs är obekant med spelet är det ett tredjepersonsspel, där man styr en kåpklädd figur genom vackra landskap mot ett mystiskt berg i fjärran. Man har inga mätare, det finns ingen text eller några instruktioner och spelet har ingen dialog; samtidigt som det kommunicerar mer på sina knappa 2 timmar än många andra spel jag spelat. Det är mer av en upplevelse i spelform än ett faktiskt spel (är inte säker på att man kan misslyckas t.ex. och det verkar osannolikt svårt att fastna) men ändå en fin spelupplevelse.

I övrigt borde jag återuppta Persona 3 igen (har nån slags ambition att spela klart Persona 3 och Yakuza 5 innan FF15 kommer, så jag hinner klart med dem innan Persona 5, och då snackar vi rätt mycket speltid...), men som vanligt så blir det mest Street Fighter V eller nåt annan fightningspel när jag sätter mig vid spelmaskinen. Har börjat bli ganska bra med Necalli som är min main, och R Mika.

Spelar såklart fortfarande Hearthstone på tunnelbanan till och från jobbet. Den ursprungliga magin i spelet har gått lite förlorad för mig, tycker det är alldeles för många random-effekter i spelet nu, men senaste expansionen var rätt mysig att singlespela igenom och öppnade upp för en ganska rolig Warrior-variant som jag haft roligt med senaste veckan så är lite mer pepp än vanligt.

 

[Max Raven]

Jag har spelat en omgång Master of Orion (2016)*

Jag körde multiplayer med en som spelat ett par omgångar redan samt ett gäng datorspelare, så det var lite crash course och förlorade med viss marginal. Det här är ett klassisk strategispel i ungefär samma nivå som Master of Orion 2. Det är lagom tuggmotstånd för något man kan köra i multiplayer, med simultanrundor plus en default countdown timer för sista spelaren som håller micromanagement kort. GalCiv III har mer djup, men har också en speltid som är för mycket för mig. Space Cow, å andra sidan, tog ungefär 6 timmar från start till slut, eller två speltillfällen. Rätt lagom.

Spelet här är nog min favorit i multiplayer-rymd-strategi - möjligen gillar jag Sins of a Solar Empire Rebellion mer, men båda är väldigt bra. Kommer nog påbörja en andra omgång i slutet av denna vecka eller början av nästa.

Jag återvände också lite till Doom (2016)* - fortfarande grymt kul. Kanske börjar en helt ny omgång på det - det händer inte ofta.

I övrigt spelar jag Overwatch. Det är med- och motgångar i det, men jag har inte tröttnat än.

Kanske klämmer in lite Hyperlight Drifter innan veckans slut - ytterliggare ett offer för mitt kroniska "spelade det men blev distraherad"-beteende.

*året spelföretag hatar siffran 4 i sina nya spel.

 

[krank]

Det här är ett klassisk strategispel i ungefär samma nivå som Master of Orion 2.

Den märkligaste recension jag läste av det här spelet gick i princip ut på att det var för lite innovation i spelet, att det var för likt MOO2.

Efter den katastrof som var MOO3, och givet att MOO2 fortfarande anses vara ett av de bästa spelen i genren någonsin, kändes det som ett konstigt omdöme. Jag fattar definitivt varför de ville lägga trean bakom sig och köra på ett "säkert kort".

Det är lite som folk som gnäller på remakes med "meh, det är ju bara samma spel men med snyggare grafik". Vad är det för fel på det, om det är ett bra spel?

Själv önskar jag mig mest att det kommer en remake av mitt favoritspel i genren, Ascendancy.

 

[krank]

Jag har nu spelat totalt 87 minuter av Adr1ft.

Jag satt nämligen i några timmar och byggde spel till min HTC Vive, och passade på att spela lite av det här också, som avslutning.

I Adr1ft spelar man en astronaut på en rymdstation som plötsligt går sönder. Inte helt olikt början av filmen Gravity. Sedan ska man navigera i tre dimensioner med en rymddräkt som har begränsat med syre - och som drar av syre även när man åker åt något håll.

Jag spelade med HTC Vive, och det är spelet rätt dåligt anpassat för.

Först och främst är det en skitdålig idé att ha ett VR-spel där man ska vara tyngdlös, eftersom innerörat och känseln i kroppen bestämt säger emot det ögonen ser. Detta riskerar att leda till åksjuka. Jag lyckades avhjälpa detta en smula genom att helt sonika sätta mig ner på mitt vadragsrumsgolv och styra karaktären mycket, mycket försiktigt. Vilket såklart ökade svårighetsgraden - när man åker försiktigt tar det längre tid att ta sig någonstans och då tar syret slut. Det är inte en jättetrevlig upplevelse att dö i det här spelet; andningen, händerna som ofrivilligt klöser på rymddräktens framsida... Jag fick också fokusera såpass mycket på kontrollerna och på att inte må illa att jag hade svårt att riktigt uppfatta vad jag höll på med, vad jag förväntades göra, vart jag förväntades ta mig... Vid tillfälle ska jag försöka spela om spelet med mus, tangentbord och utan VR.

Sedan är anpassningen specifikt till Vive något av en eftertanke - spelet byggdes främst för Oculus, som ju har en traditionell handkontroll och ingen "room scale". Det gör att spelets VR känns... klumpig i jämförelse med andra Vivespel. Dels är implementationen av handkontrollerna en smula valhänt - jag fann inte styrningen speciellt intuitiv (vänster kontrolls touchpad funkar som wasd, höger som typ en mus fast inte), jag tyckte inte att den lilla interaktivitet som handkontrollerna användes till gav så mycket (man sträcker sig mot saker man vill interagera med). Framför allt inte eftersom hjälmen är så påtaglig så blev det märkligt att ha osynliga händer... Styrningen motarbetade mig också ganska rejält; till exempel finns en skitjobbig "autoaim" som vrider blicken mot t.ex. lufttuber även när man har fullt med syre i dräkten. När man rör huvudet i Viven så gör man det inuti hjälmen, och det är såklart bara vridningen som överförs - flyttar jag huvudet händer inget i spelet. Ytterligare en disconnect.

Så. Som spel är det här inte dåligt. Miljöerna är snygga, det finns en story att upptäcka, och det är fruktansvärt skrämmande att sväva ute i rymden och veta att det faktiskt inte finns något därute, man skulle kunna sväva för evigt. Mäktigt och fasansfullt, sådär som rymden ska vara.

Men, spela inte det här i VR. Jag vet att det är "gjort för det", men det är ett rejält feltänk i grunden. Och specifikt Vive-implementationen lider av att ha implementerats när spelet redan var klart; ska man bygga spel för Vive bör man ha Vive i åtanke från dag 1 och bygga sin design kring dess unika möjligheter och begränsningar.

BETYG: 85.

 

[Lukas]

Så jag har spelat det första fallet i Phoenix wright:´Ace Attorney, det första spelet i den kända Phoenix Wright trilogin.

Spelet är en visuell roman blandat med pysselspel, och utspelar sig i en en inte allt för avlägsen framtid där man infört ett nytt rättssystem, där varje fall inte får ta mer en tre dagar, och försvarsadvokater direkt argumenterar mot åklagare, i ett försök att bevisa att åklagarens fall inte håller. Du spelar en försvars advokat med namn Phoenix Wright.
Spelen är indelade i ett antal olika fall, som är relativt fristående, även om det det finns återkommande karaktärer och storyark som går över flera fall.

Så jag har nu spelat det första fallet, som mest är en ”lär dig spela”sekvens. Fallet handlar om att du skall försvara din vän Larry Butz som anklagas för att mördad sin flickvän.


Det är en mysig start och du blir introducera till flera npcer som kommer återkomma Larry, Mia och domaren. Mia lyckas verkligen introduceras som en mentorsfigur väldigt snabbt och effektivt. Hennes uppmuntrande ord är mycket trevliga. Domaren är här mest bara en domare, men man kan ändå ana an personlighet bakom, och Larry kommer snabbt fram som en godhjärtad dumstrut.

Spoiler

Det är framför allt slutet på fallet som för mig är riktigt starkt, Blandningen av Mias starka ord om att tro på människor och Phoenix hintande om framtiden

Jag tycker det är en av de bättre ”lär dig spela” sekvenserna jag spelat, och ser framemot att fortsätta med fall två

 

[Jocke]

Jag har för andra gången gett mig på The Withcer 3. Jag orkade inte börja om från början utan vara kanske level 8 när jag började spela och level 11 nu, det mesta av en helg senare.

Det är ett spel där spelaren tar sig rollen som Häxkarlen Geralt, bland annat känd från novellsamlignarna Den sista Önskningen, Ödets svärd, en knippe romaner jag inte har läst och spelen Withcher 1 och 2. Han är ute och letar efter sin vuxna dotter / rikets rättmätige arvinge(?) Ciri som man ibland får styra i flashbacks. Apokalypsens fyra ryttare, eller vad de nu kan vara. "The Wild hunt" är också ute efter Ciri (tror jag).
Geralt och alla andra Häxkarlar jobbar med att jaga bort monster från bosättningar. I novellsamlingarna, som utspelar sig långt innan spelen, så har monsternas närvaro normaliserats så pass att det är svårt för en Häxkarl att hitta ärligt arbete, men så är det inte här. Människorna gillar verkligen inte att vara omgivna av övernaturliga bedstar, onda andar, mylingar och annat opack.

Själva spelet då?
Det är så jävla wonky alltså... Man blir träffad av fiender som klart och tydligt slår i luften, det går inte helelr att bedömma om en attack kommer göra mycket eller lite skada. Alla strider följer mönstret av att jag antingen vinner utan motstånd eller tok-dör (som i Suymbaroum)- Spelet kan inte riktigt gå från cut-scene till cut-scene utan slänger fram spelmiljön i nån sekund innan nästa börjar ladda. Över huvud taget är det mycket som motorn inte kan göra och de försöker fula runt på olika sett. Musiken för att "lyckas" dra igång i tid och otid, Loot-markeringarna är omöjliga att få tag på om det finns ett stearinljus att tända/släcka i närheten.
Det känns så jävla otight för att vara ett sånt spel som får bioreklam.

Men det är förbannat stort.
Och rätt snyggt.
på varje karta (jag tror det finns tre) är det smockfullt med små frågetecken som alla är en liten "grej" de flesta är fyra-fem banditer som behöver möta den skarpa änden på häxkarlens svärd, men det går också att hitta olika moster som också behöver ett kok stryk, eller en märklig staty eller en dungeon eller lite vad som.

Spelet är som bäst i den aktiviteten som heter "Withcer Contracts" som varken räknas till main quest eller side quest, utan är nått eget. Man får reda på att någon är intresserad av att betala pengar för att bli av med ett monster. Så man åker dit, tjafsar lite om priset, förhör lite folk och beger sig ut i landsbyggden för att försöka förstå vad det är gör monster och hur det skall bekämpas. Oftast får man detektiva lite och sen slåss med ett monster av miniboss-typ.

Det borde vara roligare än det är... men jag vet inte. Det känns lite för mycket som att man har en alldeles för lång att-göra-lista i stället för att det känns som att man upptäcker en värld. Jag tror inte att jag kommer igenom spelet den här gången heller.

 

[Jarl]

Det är så jävla wonky alltså... Man blir träffad av fiender som klart och tydligt slår i luften, det går inte helelr att bedömma om en attack kommer göra mycket eller lite skada.

Måste ha spelat ett helt annat Witcher 3. Tycker striderna är hyfsat tajta. De är ju aningen abstraherade; duckar man undan så missar de och anfaller man själv så träffar man, exakta avstånd är de lite schyssta med, annars hade man nog alltid missat...

Stora monster, bossar och anfall i ryggen gör mycket skada, ser inte det riktig det konstiga.

Har aldrig upplevt de där grafiska glitcharna heller, cutscenes byter direkt från varandra och musik spelas där den ska Har du en mekanisk hårddisk i datorn?

 

[Jarl]

Skulle nog gå så långt att spelet får Bethesda att framstå som någon väldigt avancerad trollning av spelvärlden "Ska vi se om de accepterar en SÅ HÄR dålig quest? Vi gör alla städer som små dock-städer med 5 hus och ett stall! Låt ingenting påverka något någonsin! Muahahaha!"

 

[Jocke]

Måste ha spelat ett helt annat Witcher 3. Tycker striderna är hyfsat tajta. De är ju aningen abstraherade; duckar man undan så missar de och anfaller man själv så träffar man, exakta avstånd är de lite schyssta med, annars hade man nog alltid missat...

Stora monster, bossar och anfall i ryggen gör mycket skada, ser inte det riktig det konstiga.

Har aldrig upplevt de där grafiska glitcharna heller, cutscenes byter direkt från varandra och musik spelas där den ska Har du en mekanisk hårddisk i datorn?

Jag spelar på en ps4:a. Den drogs också med en bugg som kom i 1.3 där det blev massor av laddningsscener när man snackade med folk i Novigrad (eller vad staden nu heter) men som försvann igen i 1.3.1 kolla typ 13:30 till 13:50 här https://www.twitch.tv/newlaseridea/v/90462891
Jag tror också att jag uppfattar striderna om otighta jämfört med Dark Souls / bloodborne.
Det är inte helt sällan jag tycker att det är omöjligt att förstå vad som kommer att träffa/missa - men det visade sig att man bara kan köra sköld-teckent och spamma light attack för att vinna. Förutom med gastar som kräver att man varannan gång lägger fällan i ställt för skölden.

 

[Jarl]

Jag spelar på en ps4:a. .

Ah. Open world-rollspel känns farligt att spela på konsoll. Det är alltid massa galenskaper man måste fixa med moddar, antingen rena buggar eller för att göra saker smidiga. The Witcher 3 kräver inte alltför mycket handpåläggning, men jag har ändå moddar i stil med:

No toxicity screen effects
Indestructible Items - no degradation
Additional fast travel points
Disable storybook videos on loading screen
Auto apply sword oils
Friendly HUD

+ lite rent grafiska förbättringar.

I Bethesda-spel blir listan mycket längre ^_^