Speltimmen v39–40 2020

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Vimes]

Jag spelade ut Diablo III i går. Det var ganska tråkigt. Visst, grejen med Diablo är att man ska kunna spela det fast man typ sover samtidigt, men det här var lite för löjligt enkelt. Behållningen var typ den lökiga storyn, vilket väl inte är något höjdaromdöme.

 

[Vimes]

Sen har jag spelat (och titta på) massor av StarCraft: Remastered. SC är nog världens bästa spel.

 

[Tant Ragnar]

Jag spelade ut Diablo III i går. Det var ganska tråkigt. Visst, grejen med Diablo är att man ska kunna spela det fast man typ sover samtidigt, men det här var lite för löjligt enkelt. Behållningen var typ den lökiga storyn, vilket väl inte är något höjdaromdöme.

Herrejösses, om du tyckte storyn var behållningen så kan du verkligen inte haft speciellt kul med det!

Vilken svårighetsgrad spelade du på?

Jag är fascinerad hur mycket spelet har ändrats mellan det att jag först lirade det (vid ursprunglig release) och hur det är nu för tiden (spelar på switch).

 

[Tant Ragnar]

Jag har lirat senaste rougelite-sensationen Hades.

Man nitar monster i ett rum, och det blir svårare och svårare motstånd tills du dör och får börja om från början.

Rätt bra, kul strid och rätt mycket (välskriven) dialog att kika igenom mellan varven.

 

[Vimes]

Herrejösses, om du tyckte storyn var behållningen så kan du verkligen inte haft speciellt kul med det!

Vilken svårighetsgrad spelade du på?

Jag är fascinerad hur mycket spelet har ändrats mellan det att jag först lirade det (vid ursprunglig release) och hur det är nu för tiden (spelar på switch).

Jag började på normal och höjde till hard mot slutet av akt 1. Tyvärr gick det inte att höja mer än ett steg (av någon obegriplig anledning).

 

[krank]

Jag… Jag, öh, spelade ytterligare typ en dryg timme av Doki Doki Literature Club. Jag vet att jag klarade spelet i helgen, men jag ville ha det bästa slutet, okej?

Nu försöker jag bestämma mig huruvida jag vill försöka leta rätt på något schysst feelgood-dating sim-spel eller inte.

 

[krank]

Jag köpte nyss Horizon: Zero Dawn och spelade 95 minuter av det. För mig räckte det nätt och jämnt för att ta mig förbi den första tutorial-delen typ, så nu har Aloy vuxit upp.

Jag köpte spelet till typ 90% pga de fina robotdjuren som jag visste skulle vara med. Jag visste också att spelet skulle ha fina naturmiljöer, vilket väl är najs även om jag föredrar fina cityscapes själv.

Det jag inte riktigt var beredd på var hur storyn skulle gripa tag i mig. Jag menar, jag tänkte att eftersom det nu skulle handla om ganska primitiva människostammar så skulle jag inte riktigt bry mig – så brukar det funka, jag har jättesvårt att connecta i många sammanhang där det handlar om samhällen som är mindre teknologiskt avancerade och som… ligger långt från vårt samhälle när det gäller värderingar, filosofi, intellekt. Jag hade tänkt att "äh, robotarna är så fina att jag kommer kunna stå ut med trist story".

Men tji fick jag! Dels mildras nog min vanliga aversion mot lowtech av att en hel del hightech blandas in. Dels detaljer i kläder och sådant, dels i miljöerna – men också för att Aloy ju väldigt tidigt i spelet får direktkontakt med den "gamla tidens" tech, i form av en liten modul vid örat som låter henne se typ Augmented Reality-grejer. Så hon känns inte som en "stam-vilde" för mig, utan mer som en hyfsat modern och relaterbar människa. Plus att alla de där audio-loggarna etc i början knöt spelvärlden rätt mycket till vår, och introducerade lite bra scifi-aspekter till storyn. För det talar ju i mina ögon mycket till dess fördel – har man en postapokalyptisk värld är jag alltid intresserad av hur den blev postapokalyptisk. Har man robotdjur som ingen vet var de kommer från så vill jag givetvis veta varifrån de kommer, och kommer att bli frustrerad om storyn inte utforskar det.

Iallafall, en annan sak som sålde storyn var animationen. Herregud, animationen. Nu kanske det är för att jag spelat det klassiskt stela Mass Effect 3 på sistone, men i Zero Dawn blev jag verkligen blown away. Bra läpssynkning, bra mimik, bra kroppsspråk. Jag köper de här personerna som personer. Och det är väldigt, väldigt nice.

Vad som är mindre nice är kontrollerna. Sorry, men jag hatar kameran. Jag förstår att de försöker skapa något slags "organisk/naturlig" känsla men jag störs bara av att "framåt" inte är förutsägbart. Ibland är Aloy lite på vänster- eller högerkanten av skärmen – och då springer hon "snett". Oerhört störigt, jag satt hela tiden och överkompenserade.

Det blev inte speciellt mycket bättre av att jag bytte till handkontroll, och då blev jag ju dessutom av med förmågan att sikta ordentligt. Så mus och tangentbord it is.

Filmsekvenserna är fina, men… är de i 30fps? Det blir lite skumt när resten av spelet är i 60fps och "filmsekvenserna" ser ut att vara gjorda i spelmotorn. Jag vet inte, något slags konstig disconnect är det som inte riktigt funkar för mig där.


Men mina nitpicks aside så är det här ett hejdundrans spel. Jag har verkligen inte tid att ha flera massiva spel igång samtidigt så jag kommer inte fortsätta med det här idag eller så, men när jag spelat igenom Mass Effect 3 så får vi se. Då blir det nog det här. Eller kanske Control. Men hade jag inte varit mitt uppe i ME3 så hade jag fortsatt direkt.

BETYG: 95

 

[krank]

Den här veckan tyckte jag att det var en bra idé att spela 77 minuter av Duke Nukem 3D: 20th Anniversary World Tour.

Jag skrev om den vanliga versionen 2016. Eller "Megaton edition" iaf.

DN3D20AWT har en moddad spelmotor, som gör lite festligheter med texturerna, lägger lite skuggning i konturerna på alla sprites, fixar mouselook och ser till så att 3d-renderingen faktiskt är 3d. Man kan nu också spela Duke i 4K, yay! Technology. De har också implementerat en rewind-feature, så när man dör kan man spola tillbaka och få börja var man vill under sin playthrough. Det är lite najs.

Vad blir då resultatet? Tja, it's fine. Det är typ spelbart. Försöken att vara upprörande känns mest barnsliga, men jag blir inte så mycket irriterad som jag blir "jaja, okej". Dukes misogyni är såklart skitdålig, men nu har vi haft fyra år av president Grab'Em så hela spelet framstår mest som lite… quaint.

Det som inte är så quaint är att det finns nån märklig bugg som gör att man dör hela tiden. Jag försöker inte vara rolig, jag menar inte att spelet är svårt eller så. Utan bara "100 hälsa, gå på ett golv i ett rum… WHOOPS! Nu är du död." Ingen förvarning, bara en dödsskärm. Tur att spelets modernisering inte inkluderat att lägga in checkpoints eller liknande trams. nej, här är det fortfarande save slots och att få spara där man vill som gäller. Det är verkligen en sån grej jag saknar i moderna shooters. Att få spara när det passar en.

En annan grej jag saknar i moderna shooters är att få röra mig. Duke rör sig som en klassisk FPS-hjälte, det vill säga ganska snabbt. Det är befriande; jag använder nästan aldrig springa-knappen för jämfört med moderna FPS-spel så är Dukes gång-hastighet jämförbart med att åka rullskridskor med jetpack i något modernare spel. Oj vad det går! Det känns snappy och schysst.

Däremot är hoppen fortfarande fucking awful.

BETYG: 85. It's fine. Jag vill inte fortsätta spela. Jag kom lite längre den här gången; jag klarade precis fängelsenivån. Men jag har så jävla mycket bättre och roligare och mer givande spel att spela.

 

[Max Raven]

KnarkatSpelat en del Factorio.

Du bygger en jättefabrik så du kan lämna en planet. Hela spelets fokus är att automatisera, men det finns inga egentliga krav på effektiv design eller tidspress utöver att monstren som bor på planeten du landade på kommer attackera och bli starkare ju mer du skitar ner.

Betyg: Beroendeframkallande, skicka hjälp.

 

[Max Raven]

Spelade lite Hades i helgen.

Du är en lätt obskyr gud, barn till Hades, som vill lämna dödsriket. Pappa Hades gillar inte en.

Hades är en roguelite - dör du börjar du om, men får också lite belöningar som gör nästa försök lättare. Det är också extremt bra.

Betyg: 95 (Hade jag inte varit uppslukad av Factorio bara...)