Speltimmen v41–42 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Så jag hade egentligen inte tänkt köpa några spel den här månaden. Dels har jag redan nog att spela, dels kommer ju Scorn nu äntligen den 14:a.

Men. Så släppte de Chasm på Steam. I en ny, fräsig skrud med 4K-stöd och allt möjligt. Eller ja, texturerna och modellerna och allting är ju fortfarande precis som när det begav sig, men motorn stödjer högupplösning, Vulkan och så vidare.

Chasm? Ja, Chasm: The Rift. Första gången jag stötte på det var som ett slags techdemo – en extremt liten proof-of-concept-grej som jag inte ens längre minns var jag fick ifrån, eller vilket år det var. Jag misstänker 1996, kanske? För 1996 var året då Duke Nukem 3D och Quake var de ballaste spelen som fanns. Quake led dock av en viktig nackdel: Det gick inte att köra ens litegrann på familjens 486:a (DX/2 66mhz, 8mb RAM baby!). Och Duke Nukem var ju egentligen inte speciellt mycket snyggare än Doom egentligen. Det var fortfarande sprites. Så visst, jag spelade Duke en del och visst, det var jätte-awesome i hur det återskapade verkliga platser (nåja) och i hur interaktiva miljöerna var. Men den där riktiga 3d-grejen… den funkade inte riktigt.

Så… Chasm. Chasms demo var absolutely awesome. Total, full 3D. I fullskärm. Med hög FPS. På en 486:a. Jag minns att jag tyckte att det här var ungefär hur coolt som helst. Dessutom! Demot var verkligen inte mycket att spela; jag minns typ en tom level med en fiende. Men – och det här är viktigt – det spelade roll var man träffade fienden.

Inte nog med det – om man sköt fienden i armen så… kanske armen gick sönder. Gibbade, och så kunde fienden inte använda armen längre. Man kunde skjuta av (minns jag) fiendens ben, och då började den hoppa runt på ett ben. Det här med dynamiska träffområden och att dynamiskt kunna skjuta sönder fiender… Minns ni att Dead Space fick en massa creds för hur man kunde såga sönder fiender? Well, för mig var Chasm-demot första gången jag såg det.

Det dröjde en hel del år innan jag fick tag på Chasm-fullversionen och kunde spela den. Den fungerade något sämre på en 486:a; de hade lagt ner ljuseffekter och regn och annat kul. Samt interaktiva miljöer – inte lika interaktiva som Dukes, men ändå.

Men… Alltså, återigen, det här är nu 1997. Quake och Duke kom ut ett år innan. Unreal kom ut året efter. Det här spelet gjorde grejer som få spel gjorde vid den här tiden, samtidigt som det tveklöst också är 100% rotat i andra halvan av 90-talet och tar en hel del inspiration från sin samtid.

Så… Är det här spelet retro? Ja, verkligen. Till både speldesign och grafik. Det är chunky pixlig grafik (tack och lov utan texturfiltrering), det är lågpolygonala fiender med riktigt brötig och chunky fyrkantig design, det är en total avsaknad av kontextuella kontroller eller att behöva ladda om. Man kan kuta runt med spelet shela arsenal samtidigt, och ens hälsa regenererar verkligen inte. Man får spara var min vill (F6 är quick save, F9 quick load). Det finns en karta.

Jag är inget större fan av FPS-spel, men om jag ska FPS:a så är det nog såhär jag vill göra det.

BETYG: 90+


Och om någon vet var man kan få tag på det där gamla tech-demot med ett fåtal banor och en sån där narr-med-motorsågshand-fiende man kunde skjuta sönder… please tell me. Min google-fu sviker mig och jag vill se hur nära mina 25 år gamla minnen ligger verkligheten.

 

[krank]

Nu med Chasm fixat så börjar listan med gamla DOS-spel jag skulle vilja se en engine-remake av bli ganska liten. Det gör mig glad, för det betyder att de här spelen sannolikt kommer att gå att spela relativt krångelfritt även i framtiden. DOSBox finns ju, men framför allt de här lite fräsigare spelen som Chasm är ganska svårkörda. Men just nu önskar jag mig officiella engine remakes eller något slags collector-paket (typ som de för Turtles, Disneyspelen och Megaman) för:

• Terminator: Future Shock och SkyNET
• Syndicate / Syndicate Wars
• TIE Fighter (Att de inte gjort en remake med Squadrons-motorn ännu är väldigt trist)
• …Blackhawk?

Dark Forces, UFO/TFTD och alla Doom-baserade spel har ju utmärkta och färdigställda fanskapade engine remakes, så där klarar jag mig…

 

[Jarl]

• TIE Fighter (Att de inte gjort en remake med Squadrons-motorn ännu är väldigt trist)

Tänk om några (massa) fans hade uppdaterat spelet med X-Wing Alliance-motorn och massa nya effekter/grafik...

TIE Fighter Total Conversion

Discord

sites.google.com

 

[Feuflux]

Nu har jag spelar klart Secret of Monkey Island (det första i serien alltså) i dess upphottade nyversion. Det tog typ 6 timmar och jag kom ihåg en hel del och är (vad det känns som) mycket smartare än förra (och första?) gången jag körde igenom spelet då jag minns det som att det var fler långsökta lösningar än vad det var nu. Men det kanske sitter ihop med att jag mindes spelet ganska bra... (Det borde vara 15-20 år sedan jag körde ettan och tvåan.)

Nåväl. Det här är ju en jätteklassiker i peka&klicka så har ni inte spelat det och gillar genren så måste ni förstås spela det.

Jag köpte ju 1-4 i en steam-bundle så nu ska jag ju förstås köra tvåan. Där minns jag det som att jag behövde rätt mycket hints sist jag körde men målsättningen är ju att försöka klura ut allting själv.

 

[krank]

Så i oktober 2017 så gav jag och 5600 andra människor pengar till en kickstarter för Scorn. De tänkte leverera 2018. De hade en lovande demo-grej.

Men sen hände saker, som det ju gör. Deadlines pushades fram, de letade ny publisher, planer ändrades och ändrades igen. Och det var ju helt OK; Kickstarter är inte en butik utan en plattform för att kasta pengar på skapare och se deras process med ett projekt. Om projektet blir klart är det en bonus.

En period var det ganska mycket radiotystnad från spelstudion, och jag tänkte att oh well, vi får väl se vad som händer. Sen fick de lite skit för det, överreagerade, fick ännu mer skit, och anställde en community manager som såg till att posta någorlunda regelbundna uppdateringar.

Men… Allt detta är bara bakgrundsbrus, för idag vid lunchtid ungefär levererades spelet äntligen! Och jag har spelat 64 minuter av det.

Hittills är det här ungefär vad jag hoppades på. Mycket snygg och köttigt groteskt miljö, väldigt inspirerad av Giger och Zdzisław Beksiński. Lagom kluriga pussel. Lite lätt förvirrande arkitektur (mitt lokalsinne är kasst). Ännu så länge inga fiender, vilket passar mig utmärkt. Jag föredrar pussel och utforskning framför action alla dagar.

Så… Kanske blir det enformigt med 4-8 timmar av all giger all the time, men jag tror inte det. Jag gillar det här spelet och kommer att vilja spela mer. Men just nu väntar jag nog lite tills jag är hemma igen och kan spela med mitt lite fetare grafikkort – den här laptopens inbyggda 3050 lyckas inte riktigt hålla 60fps med mediuminställningar och 1440x900-upplösning.

BETYG: 90

 

[Max Raven]

Jag har spelat Satisfactory

Tänk Factorio filtrerat genom Minecraft - det finns inget aktivt hot och det är mycket mer fokuserat på byggandet. Det är också i 3D.

Det är charmigt men det äter tid, precis som Factorio, Minecraft, Valheim och andra bygga/överleva-spel. Det är inte färdigt heller, vilket kan vara ett problem för en del. Men gillar man bygga fabriker så är det avkopplande... så länge inte någon stänger av fabriken i 4 timmar för att de vill ha en design på den de inte har resurserna till.

 

[Max Raven]

The Case of the Golden Idol

är ett hitta ledtrådar och knåpa ihop dem rätt-spel. Det påminner en del om Detective Grimoire/Tangle Tower via The Last Door. Obra Dinn-skaparen gillade det också. Gillar man Grimoire eller Obra Dinn så är det här nog ens kopp té. Dess svaghet för mig är att alldeles för stor del av pusslen har en komponent där man ska leta upp ord, som man sedan får använda. Men inte alla instanser av namnet/ordet, utan bara en specifik bit. Ärligt talat - svepa musen över allt jag läser är inte något jag tycker är roligt. Man kan slå på "visa var saker är", men det är lite av ett tveeggat svärd. Jag hade det avstängt nästan hela spelet med några få undantag. Det finns också ett "det här hände"-pussel som nästan bara är tomma rutor en bit in i spelet, vilket var... intressant.

Storyn är trevlig, och utöver bristerna så är det rätt behagligt att leta runt och pussla ihop folk och sammanhang. Det tog mig strax under 7 timmar, men jag var trött under mycket och katterna distraherade konstant i några timmar, så misstänker att den faktiska ligger runt 4-5.

 

[Hellzon]

Jag spelade klart Shadow Tactics och hade en massa långsamma "tänka efter"-spel halvspelade. Jag ville ha lite omväxling med ultravåld, och kunna säga att jag följt oktober månads tema. Och så var jag lite nyfiken på Forgive Me Father från septembers Humble Choice. Så det blev det.

Det är FPS. Din kusin har försvunnit när han undersökte något skumt så du får väl försöka hitta honom. Snart blir du överfallen av zombies, feta magiker i höga hattar, andra magiker och det ena efter det andra. Headshots är bra att göra men en del av zombierna bär på ett extra huvud som de sätter på nackstumpen om du skjuter bort deras ordinarie huvud. Döda fiender exploderar i floder av både den röda och gröna såsen. Det är den sortens spel. Jag kommer att tänka på gamla Blood som också var överdrivet blodigt (och ockult temat).

Fienderna är sprites som i gamla FPS. De är ju betydligt mer högupplösta än på den tiden men det ser fortfarande otroligt dumt ut när man lyckas ta sig upp högt ovanför dem. Grafikstilen är nån slags skitig pastell, med jättestarkt motljus och jättemörka skuggor. Döm själva:

Spoiler: Bild

Jag verkar bli lite lätt åksjuk av det här liret, och på "Easy" kommer fienderna fortfarande från alla håll och pepprar mig till döds. Men hyfsat kul är det, så 90 på krankskalan får det bli.

 

[Franz]

Jag startade en tråd om tv-spel för länge sedan där jag beklagade mig över att spel idag inte ger mig den där magiska känsla man kände förr i tiden, och att jag letade efter ett spel som verkligen kändes sådär överjordiskt bra, stämningsfullt och roligt. Och nu kan jag med stor glädje meddela att jag hittat det!!! Jag har spelat Return to Monkey Island!

Behöver denna spelserie någon närmare presentation? Det är en av världens mest kända peka och klicka-serie, en härlig pirathistoria som genom alla spel blandar äventyr med humor. Seriens originalskapare Ron Gilbert lämnade serien efter del 2 med dess kryptiska slut, men nu är han tillbaka bakom rodret igen.

I spelets handling beslutar den entusiastiske huvudperson Guybrush Threepwood sig för att hitta “The secret of Monkey Island” av anledningen att det var lite konstigt att det första spelet hade den titeln med att hemligheten aldrig avslöjades. Naturligtvis vill den onda zobiepiraten LeChuck också hitta hemligheten då han tror att det är nyckeln till att Guybrushes fru Elaine ska bli förälskad i honom. Berättelsen är härligt meta och trots att den är lättsam och främst humoristisk så rymmer den ganska stora tematiska djup kring nostalgi, historieberättande och i viss mån meningen med livet. Jag är verkligen imponerad av hur mycket som vävts in i berättelsen utan att den bli för spretig.

Vidare är spelet otroligt sanslöst roligt! Jag skrattade högt åt flera skämt, och det är inte särskilt vanligt för min del när det kommer till tv-spel. Humorn påminner i viss mån om The Simpsons när serien fortfarande var relevant. Smart, mångbottnad, otroligt kvick utan att någon gång behöva vara plump eller “edgy”. Det känns verkligen befriande med denna form av humor som bara behöver fokusera på att vara rolig och struntar i att försöka chockera.

För den som spelat Monkey Island tidigare så återkommer många kända platser och personer. Förutom de huvudpersonerna så återfinns favoriter som voodoo-damen, Stan, Carla och såklart döskallen Murray. Alla är sig lika, utom möjligtvis Elaine. Jag kanske minns fel, men jag har för mig att hon var mer kall och “no nonsense” i tidigare spel. Jag gillar dock nya Elaine, hon är fortfarande kompetent, smart och driftig. Och det är på ett sätt ganska hjärtevärmande att hon är lite snällare mot Guybrush.

Jag har förstått det som att vissa kritiska röster har höjts mot estetiken i spelet. Vissa “fans” har tydligen gått så långt i sin “kritik” att de hatat och hotat seriens skapare Ron Gilbert för valet av design. Ju mer dumheter man hör att folk gör på internet desto mer matt blir man, är knappt ens förvånad längre… Hursomhelst, jag gillar det estetiska valet! Jag antar att folk som är besvikna på hur det ser ut hade velat ha det som Curse of Monkey Island. Det spelet var dock väldigt olikt de två första spelen så en nu grafisk profil är inget nytt för serien. Och jag tycker att detta ser väldigt väldigt bra ut! Det är färgglatt, charmigt och väldigt iögonfallande, har inget att klaga på här!

Men det kanske viktigaste i peka och klickaspel är ju pusslen. Och även dessa är väldigt väldigt bra! Det finns två svårighetsnivåer att välja mellan, där den svårare nivån erbjuder fler och hårdare pussel. Trots att jag älskar peka och klickaspel är jag inte särskilt bra på dem. Jag valde ändå den svårare nivån då fler pussel innebär mer valuta för pengarna. Och jag blev inte beskiven! Spelet har en väldigt bra inlärningskurva, det börjar väldigt lätt men blir allteftersom svårare. Även om en del pussel kan vara nog så kluriga är de väldigt sällan orättvisa. Det var kanske två eller tre pussel där jag blev lite sur och inte riktigt fattade hur jag skulle kunna räkna ut lösningen, men de allra flesta är logiska i sin absurditet. Om man skulle fastna i spelet finns ett väldigt bra hintsystem man kan använda sig av. Jag använde mig av det ett par gånger, men det mesta kunde jag klura ut själv med lite tankemöda.

Detta är ett väldigt väldigt väldigt bra spel! Det ger mig en varm och glad känsla som väldigt få spel gjort de senaste åren. Det innehåller såväl förstklassig humor som hjärtevärmande ögonblick och en hel del djup tematik! Rekommenderas otroligt varmt till alla som gillar peka och klickaspel i allmänhet och Monkey Island i synnerhet!!!

 

[Tant Ragnar]

The Case of the Golden Idol
Kul spel! Lite som ett "obra dinn", men retro a'la tidig Lucas Arts peka-klicka, istället för tidig Mac. Jag körde med "highlight clues" påslagen, vilken innebär att man lätt ser var alla ledtrådar ligger i en scen. Det som är klurigt är att använda alla ledtrådar för att lista ut vad som hände.
Betyg: 95 (med brasklappen att jag readn spelat klart det och omspelningsvärdet är nära noll).

Sanabi
Jag fick för ett tag sedan cravings på ett 2D-plattformsspel, inte för svårt, öppet actionäventyr men lite mer begränsat än ett metrovania... Sanabi var det spelet, med bounusen att man har en arm som låter dig svinga runt ungefär som i Bionic commando.

Precis vad jag var sugen på. Litet minus för att det fortfarande är "early access" (men det jag spelat än så länge känns som en färdig produkt), och att de överanvänder olika effekter på texten som visas i pratbubblor. All dialog sker via text enbart, och spelet är väldigt förtjust i att göra saker som att ändra storleken på texten då karaktärer skriker eller viskar, överlappar pratbubblor då karaktärer avbryter varandra, eller skakar pratbubblor då karaktärerna åker helikopter eller liknande... kul grepp men blir lite svårläst ibland.

Betyg: 95 - kul, lagom svårt, snygg retrografik.

 

[Hellzon]

Nu har jag spelat demot av Case of the Golden Idol, det är de fyra första "rummen". Jag fastnade väl inte riktigt men jag fattar att det blivit en snackis.

Annars har jag kört Song of Farca. Det är ganska likt Orwell som jag skrivit om förut. Man spelar en privatdeckare som letar information på websidor och hackar folks datorer. Farca är huvudstaden i "Republic of Farca" så precis som i Orwell undviker man direkta referenser till ett riktigt land samtidigt som det uppenbart handlar om den dystopiska verkligheten.

Nytt gentemot Orwell är att man ska hacka övervakningskameror och drönare i nåt slags abstrakt smyga-minispel, och att man inte jobbar direkt för staten.

Jag vill se var det här tar vägen, så 95 på krankskalan.

 

[krank]

Jag har mest spelat mer av Chasm: The Rift den här veckan, så idag fick jag plocka fram ochs pela en timme av något nytt.

Valet föll på All Walls Must Fall.

Det är typ… Superhot+Xcom med procedurellt genererad kampanj och rörig grafik. Jag gillar 50% av de sakerna. Det är ganska coolt att ha tidsresor och "undo"-grejer som mekanik i ett xcom-like (fast man har inte en squad utan bara en person man styr). Det har nog lite Syndicate i sig också, i vilken typ av uppdrag man får? Nu när jag tänker efter?

Grafiken har sin charm, men den är oerhört rörig. 3D-bakgrunder plus ritade sprites plus en massa UI-grejs som inte riktigt gifter sig med varandra.

BETYG: 85+. Om jag hade en dator med bara det här installerat skulle jag inte ha något emot att spela det. Men jag kommer nog inte återvända till det i första taget. Livet är för kort för att spela procedurellt genererade grejer, ändå…