Nekromanti Speltimmen v42 2017

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Oxenfree
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Alex och ett gäng tonåringar ska hänga lite på stranden på en avsides ö, dricka lite öl och några kanske kolla på de konstiga fenomenen i grottan de hört om. Man upptäcker att man är betydligt färre än väntat (de flesta av juniorerna råkade illa ut efter en fest), det blir en några småkonflikter, det vanliga. Sedan...

Händer saker.

Det är ett charmigt litet spel med tonårsdrama, övernaturliga varelser, skräck och sympatiska karaktärer. Jag gillar estetiken även om karaktärsdesignen känns som mer mogen variant av Little Big Planet i sina värsta stunder. Jag gillar att relationer är lite som Bioware-tänket, fast sker under spelets gång, och mestadels undviker "Du får + hos en och - hos den andra". Och om man inte vill svara kan man hålla tyst och se hur folk reagerar (dina dialogval har en tidsgräns).

Pusslen är inte direkt avancerade - detta är medvetet. Svårigheten ligger i att lista ut vad som pågår, hantera relationer och tänka långsiktigt, vilket inte är helt lätt första spelomgången när man saknar en del information.

Jag har spelat igenom det ett par gånger - om man inte rotar runt efter extraprylar kan man klara det på runt 2 ganska späckade timmar om man vet vad man gör. När du kört igenom första gången så blir nästa omgång lite... annorlunda. Utöver det som jag gillar skarpt då - att man kan utforska människorna ytterligare och få reda på mer om dem och kanske försöka sig på bättre utfall.

Spelet har ingen möjlighet för en själv att spara när man vill, vilket inte skulle funka i ett längre spel, men med det här upplägget så funkar det väldigt bra - och om det fanns möjlighet att backa bandet, s a s, skulle det sabba en del coola saker med att spela om spelet.

Sammanfattning: Du är fast i en skräckfilm och måste lösa öns mysterium och fly innan tiden rinner ut. Undvik walkthroughs till varje pris.

Betyg: Fantastiskt underhållande och charmigt.

 

[krank]

Jag var sämst v42. Eller, jag spelade bara typ 40 minuter av The Talos Principle VR eftersom jag hade en massa andra saker jag behövde göra. Eller i ärlighetens namn prioriterade jag ner spelande eftersom allt jag egentligen ville göra med min lediga tid var att fortsätta kolla på Lucifer.

Men.

The Talos Principle har jag spelat 8 timmar av. Det är ett trevligt, snyggt men tyvärr en smula enformigt pusselspel. Jag gillade det mycket. Jag vet egentligen inte varför jag inte spelat vidare på det.

Det visade sig att det var lika bra, för nu kommer jag att behöva köra samma timmar igen...

Ännu så länge finns det inte jättemånga "riktiga spel" med VR-stöd. Det mesta är wave shooters och liknande. Jag spelade ju FORM vilket var ballt, men ganska kort.

Och det kanske inte är så konstigt att det finns få långa bra VR-spel. VR har inte funnits på marknaden SÅ länge, och det är fortfarande en ganska begränsad publik.

En lösning är ju att konvertera gamla spel... Och just nu känner jag folk som längtar efter Doom VR, Fallout 4 VR och Skyrim VR. Inte jag. Skyrim och Fallout 4 är inte spel jag bryr mig om sådär supermycket, och Doom... är jag helt bekväm med att spela med mus och tangentbord och ingen åksjuka, tack så mycket.

Men, så dök helt plötsligt The Talos Principle VR upp. Ett fullängds-pusselspel som redan bevisat sig, kan det vara något? Ja, det kan det. För konverteringen är fläckfri så här långt. Kontrollerna är perfekta, närvarokänslan stor (jag glömmer i princip direkt bort var min köttkropp befinner sig) och pusslen lika tillfredsställande som tidigare.

Det här är jätte-jättebra. Nu har jag spelat upp till 74 minuter och jag är helt säker på att det blir fler.

Däremot är tröskeln att rensa vardagsrummet och ta på sig VR-hatten fortfarande såpass mycket jobb att jag nog inte kommer att göra det alltför ofta. Frågan är om det ska väga in i omdömet för spelet? Jag vill ju egentligen spela vidare på det IDAG men VR i sig är för jobbigt för det.

Jag tänker nog ge det högsta betyg, trots allt.

BETYG: 95