När min familj blev med dator, kring 1994-1995 nån gång, så var det en stor händelse, en milstolpe, för min del. Jag hade innan dess kunnat spela lite datorspel hemma hos en av få vänner jag hade – han hade en arkitekt till farsa och det fanns således pengar i det hemmet att köpa dator för. Mina tidigaste datorspelsminnen är av jag och kamraten som typ i tio-elvaårsåldern eller så försökte förstå oss på sådana legendariska spel som Space Quest och Leisure Suit Larry, som spelades på en gammal IBM XT utan hårddisk. Spelen kom på 5.25-tumsdisketter. Ja jisses.
Hur som helst: vi skaffade en dator. Jag minns det som att pentiumdatorerna var det nyaste fräsigaste, vilket var skälet till att morsan hade råd att på avbetalning köpa en 486:a. Men vilken 486:a det var! En IBM Aptiva, 486 DX2/66 med 4 mb i RAM-minne, Soundblaster 16-ljudkort och en CD-rom. Det var ganska inte det senaste-häftigaste men det var ändå ganska nytt och häftigt. Med datorn följde spelet Theme Park och en handfull barnspel. Jag har fortfarande kvar CD-skivan och manualen till Theme Park…
Hur som helst: Jag ville ha fler spel. Och naturligtvis betydde det att jag piratade spelen – det fanns inte pengar att köpa med, och det var oerhört lätt att piratkopiera även om internet inte fanns. Detta var eran då piratspelen spreds på disketter mellan enskilda individer; cd-brännarna blev allmän egendom först några år senare.
Iallafall. De två första spelen jag piratade, och som jag minns som det andra och det tredje "riktiga PC-spelet" jag spelade på den här gamla 486:an, var Wolfenstein 3D och Aladdin. Kort därefter fick jag tag på Doom 2.
Men nu har alltså Disney och Virgin Interactives gamla Aladdin- och Lion King-spel fått dig en finfin samlingsrelease i form av
Disney Classic Games: Aladdin and The Lion King.
Jag har spelat över en timme av Aladdin hittills, och några minuter av lejonkungen. Aladdin är trots allt det spel jag faktiskt har en (ganska stark) nostalgisk koppling till.
I den här samlingen finns flera versioner av respektive spel – i fallet Lion King så har de till exempel med både SNES-spelet och Mega Drive-spelet samt Game Boy och Game Boy Color-versionerna. SNES-versionen av Aladdin är inte med, sannolikt för att den utvecklades av Capcom snarare än Virgin. Det här gillar jag, och det är ju också ungefär det jag förväntar mig från Digital Eclipse, som ju tidigare bland annat ligger bakom den lysande Mega Man Legacy Collection. Det enda jag egentligen saknar är att kunna spela Gameboy-versionerna med originalfärger (alltså färgskalan "grönt till mörkgrönt").
Men jag spelade alltså en bit in på Aladdin. Det är som jag minns det – oerhört vackert, bra kontroller, intressant level design, ibland frustrerande plattformande och sisådär hit detection. Väldigt spelbart. Jag körde ju DOS-versionen när det begav sig och den finns inte med här, men såvitt jag kan avgöra är den huvudsakliga skillnaden att Mega Drive-versionen låter grafiken uppta större del av skärmen och har en tydligare livmätare. Grafiken i sig och känslan i själva spelet är väldigt bekant, och vissa hopp och sådant sitter fortfarande i muskelminnet. Även om jag ju spelade på tangentbord när det begav sig…
Just för Aladdin så finns det dessutom en "Final Cut"-version som sägs ha lite buggfixar och allmäna quality of life-förbättringar. Jag reagerade inte på dem, men det är säkert bra.
Aladdin till DOS är anledningen till att jag sedan blev besviken på i stort sett alla plattformsspel jag spelade på PC. Under många år så fanns det ju liksom inga riktigt bra plattformare där. Jazz Jackrabbit kanske, men inget på nivån av till exempel Mega Man eller annat som fanns till konsoller. Det kom en version av Megaman X efter ett par år, men den fick jag bara tag på demot till. Men om Virgin kunde göra Aladdin, vad hindrade de andra utvecklarna? Spontant känns det som en kompetensfråga ("hur gör man en bra platformer") snarare än en hårdvarufråga.
Iallafall. Aladdin håller bra än; Lejonkungen likaså. Jag gillar verkligen känslan i de första banorna i Lejonkungen; de fångar bra känslan av att vara en liten animerad lejonunge som utforskar och testar och lär sig vilka djur man ska akta sig för och så vidare. Jag kan inte rekommendera gameboy-versionen dock – trots att det var den jag själv hade och spelade i timtals (för det gjorde man; man spelade de spel man hade oavsett om de var bra). Dess kontroller är… extremt dåliga. Jag räknade efter en stund ut att anledningen till att Simba inte ville hoppa ibland var att man inte kunde avbryta "vända sig om"-animationen med ett hopp, bara "springa"-animationen och "stå still"-animationen…
Hur som helst: Varför ska man spela den här samlingen istället för att bara rycka fram sitt gamla SNES eller något? Tja, det finns tre grejer jag tycker den här samlingen tillför:
- Save states. Standard i alla emulatorer sedan urminnes tider, men de behövs verkligen här. Synd att man bara får ett save state per spel bara. Men de här spelen har alltså inga passwords eller batteri-saves så utan save states så får man helt enkelt stå ut med att köra igenom hela spelen i en sittning.
- Rewind. Fusk? Japp. Men det ökar spelbarheten ganska mycket att, när man tycker att det är motiverat, kunna spola tillbaka några sekunder och försöka igen. Det här ger också framför allt Aladdin vibbar av Prince of Persia: Sands of Time vilket jag tycker är en rätt bra grej. Och en del av de där hoppen är verkligen bara orättvisa.
- Dokumentärer. Ett gäng dokumentärfilmer om skapandet av respektive spel. Intressanta grejer ifall man är intresserad av bakom-scenerna-stuff.
Sammantaget är jag glad att jag köpte den här samlingen. Jag fick dock rabatt på GOG eftersom jag sedan tidigare köpt Aladdin och Lion King separat, så jag betalade bara typ 90 spänn.
Kanske kommer jag rentav efter alla dess år att kunna klara av hela Aladdin på det här sättet?
BETYG: 90+
.