Med en backkatalog bestående av Persona 3 (varav c:a 20 timmar avklarade) och Yakuza 5 som jag hade tänkt hinna beta av innan Final Fantasy 15 kommer så att jag skulle hinna beta av det innan Persona 5; och med ett spelmönster som innebär att majoriteten av min speltid ägnas åt Street Fighter V och Hearthstone snarare än mina JRPGn så fattade jag det givna beslutet att skaffa lite nya spel istället! Tur att spelen man får med PSN+ antingen verkar dåliga eller är spel jag redan skaffat så jag slipper ha ångest över att jag inte spelar mina gratisspel iaf.
ABZU
Ett av de mest fantastiska spel jag spelat senaste åren var makalösa Journey (som jag pratade om i någon tidigare tråd), och ABZU är i någon mån ett Journey under vatten istället för i en öken. Tydligen är delar av utvecklingsteamet från Journey involverade även här, och det märks. Det väldigt specifika och mycket estetiskt tilltalande formspråket följer med även hit och gör sig nästan ännu bättre i den rika och livfulla undervattensmiljön, det är otroligt trevligt att titta på. Däremot verkar (är ännu bara någon timme in, av vad jag gissar är 3-4 timmar totalt) det här med att kopplas ihop med en annan spelare saknas, och att formatet från Journey nu känns som en formel mer än en överraskning bidrar båda starkt till en klart mindre emotionellt engagerande upplevelse. Men en lite tunnare variant på en av de bästa spelupplevelserna någonsin är fortfarande under inga omständigheter dåligt.
God Eater Resurrection / God Eater 2: Rage Burst
Jag har aldrig spelat något Monster Hunter-spel, eller ens egentligen varit intresserad av genren men så var det nån på en podcast jag lyssnar på som pratade entusiastiskt om det här samtidigt som det var på rea på PSN så jag slog till. Tydligen fick man både God Eater Resurrection (som är tredje remaken på God Eater 1) och God Eater 2 i ett paket. Verkade rimligast att börja med ettan så jag är väl en tio timmar in i Resurrection nu. Jag vet inte om jag ska vara nöjd eller missnöjd med att äntligen ha hittat den här genren. Jag är så jävla, jävla såld, men det verkar också vara en time sink utan dess nåde vilket är motsatsen till hur jag borde ta mig an min spelhobby vid det här laget.
I princip går det ut på att man får missions, där en själv och 0-4 AI-kontrollerade medhjälpare ger sig ut för att slå ihjäl 1-5 monster av olika slag. Varje uppdrag tar mellan 2-3 och upp till 20-30 minuter att klara av, och nånstans runt 5-10 minuter per uppdrag är det vanligaste. Man kan nästan se det som en lång sträcka bossfajter.
Spelet är inte snyggt någonstans. Det är i praktiken ett uppskalat PS Vita-spel med karaktärsdesign som skriker How to Draw Manga och anime-rejects (och jag har väldigt hög tolerans för sådant överlag). Miljöerna är desto coolare, och känns väldigt Fist of the North Star-apokalyptiska med stora trasiga hus och övervuxna ruiner, men inget med spelet känns tekniskt särksilt PS4 (snarare PS2). Monstren växlar japantypiskt mellan obegripligt och lite töntigt och svincoolt på ett sätt som bara inte händer nån annanstans och det är en ganska stor behållning av spelet faktiskt.
Storyn är att mänskligheten nästan blivit förintad av nån slags monster som heter Arigami, och man tillhör en spillra som ger sig ut för att slå ihjäl dem. Det är det gamla vanliga anime-person-galleriet med töntiga killen som försöker få en tjej, snygga men stränga senpai-tjejen, nya tjejen i klassen som är hård och tycker alla är för dåliga, tysta protagonisten med huvtröja som bara vill göra sitt jobb, skrytsamma coola killen som dejtar alla tjejer och så vidare. Det finns ett superdjupt crafting-system som hänger ihop med en skills och otroliga möjligheter att skruva på sitt gameplay med tusentals olika prylar och kombinationer.
Så hur i hela friden blev jag såld på det här? Gameplay och loop. Striderna är otroligt tillfredställande. Olika kombos leder till väldigt olika attackmönster, likaså olika vapen. Man växlar mellan att rusha in i närstrid och få in smällar, vilket laddar på ens avståndsvapen så man kan dra sig tillbaka och avlossa skott; och sen ge sig tillbaka in i närstrid igen. AI:n är faktiskt bra, riktigt bra, och känns nästan som man spelar med riktiga spelare. Kontrollen är supertajt och korrekt utan att bli överväldigande (förvisso sagt av någon som älskar Devil May Cry, Bayonetta och fightingspel, det blir möjligen överväldigande för den som helst vill button masha sig genom spel), och samtidigt väldigt djup. Varje fajt känns sjukt kul, oavsett om man kör över monstret helt eller när det blir så jämnt att man svettas rejält. Varje avslutat uppdrag ger mer pengar och material som gör att man kan crafta och uppgradera sin utrustning vilket gör att man blir sugen på att ge sig iväg och testa sina nya grejjer direkt.
Jag kan tänka mig att vissa verkligen skulle hata det här spelet, de flesta bara inte fatta hur någon kan gilla det, men att en viss specifik publik verkligen, verkligen uppskattar vad det här spelet gör. Jag hamnar i tredje kategorin, tydligen. Ah well.
Tekken 6
Vid det här laget är jag så djupt i fajtarträsket att jag inte ens minns vilka fajtarspel jag har, men whatever. Köpte ett till, mest för att jag ville ha ett modernt Tekken utan Tag-system för att förbereda mig lite inför Tekken 7 som kommer nästa år. Det är svårt att veta vad jag ska säga om det här, ur ett rent fightingspelsperspektiv är det ett bra Tekken kort och gott. Många karaktärer, många moves, snyggt, story och karaktärsdesign som är hur dum som helst på bästa möjliga vis. Däremot är solospelslägena något i hästväg, och inte på ett bra sätt. Storyläget är, istället för den vanliga arkadupplevelsen, någon slags Final Fight-liknande brawler, med sort of-Tekken-motorn. Det är en jävligt dålig upplevelse. Det är inte ett fightingspel, och som Brawler är det ingen höjdare. Jag är definitivt den sortens person som gillar att masha lite mellan absurda story beats (hej Asura's Wrath!), men mashandet här känns inte tillfredställande alls. Tur att det finns ett vanligt arkadläge iaf. Synd bara att AI:n är all over the place och börjar som slagpåse och slutar som input-läsande jävla rövhål på typ 6-7 matcher (svårigheten är närmast logaritmisk) innan man till slut kommer till slutbossen som är den värsta sortens fightingspelsslutboss. Den beter sig inte alls som en vanlig fighter utan är nåt jävla monster som man inte kan slåss normalt mot alls. Svår och känns som den inte passar in i spelet alls och ger spelet ytterligare en riktigt sur ton. Men som fightingspel i övrigt verkar det jävligt bra, och som övningsplats för Tekken 7 duger det utmärkt. Och på Comic Con fick jag även testa några matcher av...:
Tekken 7
Helvete vad bra det här ser ut. Riktigt snyggt, cool design på karaktärerna och banorna, sjukt snygga effekter, samma tajta gameplay och AKUMA från Street Fighter som gästspelare. Hur mycket jag än gillar SF så skall det sjabblas ordentligt om inte det här blir den här generationens fightingspel. (Men det sa jag iofs innan SFV släpptes också...)
