Nekromanti Speltimmen v49 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka. UNDANTAG: Pga orsaker kommer denna regel att tillfälligt att degraderas till att vara en "svag målsättning".
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Tja, Mutant Year Zero: Road to Eden släpptes tydligen i veckan, så jag gjorde något jag sällan gör: Jag köpte spelet till nypris.

Det här är alltså ett svenskutvecklat strategi/rollspel som utspelar sig i Mutant: År Noll-spelvärlden. Hittills är det ganska linjärt; man går från karta till karta, och ser man några fiender så har man först en möjlighet att smyga runt och positionera sig för ett bakhåll och sedan övergår spelet till ett stridsläge som är MYCKET bekant om man spelat något av de senaste Xcom-spelen.

Man börjar spelet som en duo muterade zonstrykardjur; en anka som heter "dux" och ett vildsvin vars namn jag glömmer bort varje gång jag stänger ner skärmen där man ser det. De är alright.

Gameplaymässigt tycker jag att det här fungerar väldigt bra. Striderna har hittills var rätt skojjiga, och eftersom man kan savescumma precis som på gamla hederliga UFO: Enemy Unknown-tiden så kan man utforska olika taktiska alternativ för att se vad som funkar bäst. "Hm, ska jag börja i den här lekställningen? Den ger mig ju bättre överblick. Men då kan jag inte lönnmörda den där ensamme fienden först...".

Miljöerna är snygga, även om det enda som gör att de känns lite svenska är enstaka vägskyltar och ordvitsiga varumärken (En shell-mack men där namnet är "Skal", en postbil som det står "Postmord" på... Det är typ den nivån). Jag vet inte, spelet utspelar sig ju kring Angered i Göteborg och jag har rätt dålig koll på hur naturen ser ut därikring. Men det jag ser andas, för mig, inte riktigt "sverige". Men det funkar ändå - snyggt är det, som sagt.

Jag hade verkligen önskat mig ett svenskt språkval, men jag inser att målgruppen är för liten för att rättfärdiga kostnaden.


En sak som stör mig lite är att spelet åtminstone är en sån jäkla korvfest. Man spelar alltså två män som först stryker runt i zonen och mördar lite folk som åtminstone jag läser som män, och sedan kommer de SPOILER fram till Arken, där uppdragsgivaren "The Elder" är en man och så är snubben man skickas iväg för att leta efter en man. Det dröjde en timme in i spelet innan jag såg min första kvinnliga karaktär, och båda de två första är passiva SLP:er i arken.

Jag ser absolut ingen anledning till varför inte ankan Dux, eller varför inte vildsvinet, hade kunnat göras till kvinna. Givet att jag minns M:ÅN som ändå inte helt genomsunkigt på den fronten (men jag kan minnas fel) så känns det här... trist.

Jag tror att jag kommer spela vidare på det här spelet. Jag vet inte om det blir nu i helgen, men... nån gång.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har också spelat 70 minuter av Owlboy.

Det är ett väldigt charmigt typ plattformsspel där man spelar en liten utmobbad ugglepojke som flyger runt i en söt pixelgrafikvärld och löser pussel och mördar fiender.

Mekaniken är lite charmig - i grunden ligger något slags plattformande, men likt Firebrand i klassikern Gargoyle's Quest så kan man flyga i princip hela tiden - och med ganska god kontroll. Dessutom kan man bära med sig saker. Och folk. Till exempel folk som kan skjuta, och då blir det nästan lite twinstick shooter över det hela.

De flesta pussel jag stött på hittills har varit mycket enkla. Då har jag svårare för vissa strids-delar, men det är ju för att jag är kass på strid överlag.

Det jag saknar mest av allt i hela världen är en karta. Det är ju lite metroidvania över det här, med en del backtracking, och i sådana spel vill jag gärna ha en karta. Helst en där jag ser vad jag utforskat och inte.

BETYG: 90

 

[Mundo]

Jag ser absolut ingen anledning till varför inte ankan Dux, eller varför inte vildsvinet, hade kunnat göras till kvinna. Givet att jag minns M:ÅN som ändå inte helt genomsunkigt på den fronten (men jag kan minnas fel) så känns det här... trist.

Mutant: År noll (penna och papper nu alltså) var väldigt bra på sin könsrepresentation. Fanns ungefär lika många män som kvinnor i deras NPC/bildval/whatever (som jag minns det i alla fall, och en mycket snabb bläddring av grundboken ger mig samma intryck).

Äldre Mutant-spelen var ju närapå katastrof det fältet dock. Jag kände också samma sak när jag kilade igenom första 30-45 minuterna av spelet. Alla zone-ghouls är snubbar, båda huvudkaraktärerna är snubbarna, elder är snubbe, bartender är snubbe, första viktiga NPC man får ett uppdrag för att gå och hämta är snubbe... Jag hoppas det förändrar senare i spelet men min gissning är att så inte är fallet.

 

[krank]

Jag har nu spelat 65 minuter av Lost Sphear.

Det är ett japanskt rollspel som påminner väldigt, väldigt mycket om Chrono Trigger men med lite blekare färger och i 3d. Spelet är i övrigt väldigt traditionellt - man har byar med butiker och värdshus, en "world map" man kan gå runt på, och så kartor med fiender. Storyn är your average jrpg nonsense - det är alltså så att alla föremål består av både materia och av minnen, och om man plockar bort minnena så bleknar sakerna och försvinner till slut. Nu har saker och tings minne börjat försvinna, och vår grupp hjältar måste förhindra det - om inte annat måste man ju återställa den egna hembyn, som bleknat. Jag köper det - jag har köpt dummare stories i jrpgs.

Stridssystemet är ganska roligt - det är som en vidareutveckling av Chrono Trigger, dvs det är som final fantasys ATB-system men det finns inga slumpmöten - och positionering spelar roll. När man ska göra ett anfall bestämmer man inte bara vilken skill eller vapen man ska använda utan också var man ska stå - vilket gör att area-of-effectvapen blir mer intressanta och striderna mer dynamiska. En bra avvägning, tycker jag.

Det är lite synd att partyt bara har en kvinna (av fyra karaktärer) hittills, men jag får väl trösta mig med att den karaktären inte är en helare eller magic user, utan gruppens brawler.

Jag kommer sannolikt att vilja spela mer av det här spelet också. Men troligen inte innan jag spelat igenom Final Fantasy XII.

BETYG: 90

 

[wilper]

Jag har precis klarat Red Dead Redemption 2.

Cowboysandlådespel.

Jag tycker nog att spelet är 95 på krankskalan.

Mot slutet kom det några punkter där man drogs rätt hårt i näringen när man tvingades upp på en räls. Men över lag var det väldigt njutbart.

Nu har jag gått vidare till Red Dead Online betan. Den är... Tja, inte amazing på samma sätt som grundspelet, men trevlig ändå.

Dock inte så bra att skivan får ligga kvar i maskinen, nu går jag vidare till The Last of Us. Jag återkommer.