Speltimmen v5–6 2021

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat lite över en timme av Lamplight City.

Well. Peka-klicka, snygga animationer, fullt acceptabel voice acting. Lite lätt ångpunkiga vibbar. Vissa övernaturliga element. Första timmen erbjöd inga vidare utmaningar.

Det märks att jag blivit bortskämd – under en period fanns det ju knappt några sådana här spel alls. Syberia var typ det enda som kom. Men sedan dess har mycket hänt, och vid det här laget har jag definitivt fler högkvalitativa ka-klickaspel än jag har tid eller ork att spela. Jag vill återkomma till det här, men lär nog inte göra det i morgon – och jag har flera andra jag prioriterar högre tyvärr.

BETYG: 90

 

[Franz]

Jag har klarat av Blossom Tales, ett indiespel som jag lirade på Nintendo Switch. Detta spel är en både en klon av och en hyllning till The Legend of Zelda-serien, en av mina absoluta favoritserier. Historien är dock betydligt mer gullig och humoristisk än Zelda-serien. Spelets inramning är en godnattsaga som en farfar berättar för sina barnbarn. Detta för tankarna till The Princess Bride, även det en god inspiration. Historien handlar om ett fantasyrike där en god kung blir anfallen av en ond trollkarl. Det är nu upp till den nyrekryterade riddaren Lily att rädda kungen och döda boven.

De positiva sakerna som kan sägas om spelet är att det är färgglatt, skojigt och stämningsfullt. Det märks att detta är ett passion project för spelet svämmar i princip över av skaparglädje. Det finns många hemligheter, minispel, pussel och miljöer. Dialogerna är roliga och längden på spelet är rätt omfattande för ett indiespel i denna kategori.

Ska några nackdelar nämnas så tycker jag att spelet kan vara lite väl glättigt och puttenuttigt ibland. Jag har inget emot humor och skojfriskheter, men lite allvar vill jag allt ha om jag ska ta ett spel i den här genren på allvar. Vidare så är pusslen visserligen ambitiösa, men det kan ibland bli lite för mycket av det goda. En del av pusslen är riktigt utdragna och då blir man riktigt less.

Nackdelarna till trots så är detta ett trevligt spel som helt klart är värt pengarna om man vill sätta tänderna i en lättsam Zelda-klon.

 

[Beastslayer]

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

Jag förstår inte ditt betygsystem alls.
Det är skalat så att man får uppfattningen att det är 0-100 som gäller, men när man läser vad betygen innebär så stämmer det inte alls. Kan du förklara hur du tänkt när du utformat det här systemet?
Om jag enbart hoppat in i tråden och läst en recension som fått 90 i betyg så skulle jag utgått från att det var en enormt bra spel, men nu är det kanske inte ens säkert att du fortsätter spela? Vad har jag missat?

 

[krank]

Jag förstår inte ditt betygsystem alls.
Det är skalat så att man får uppfattningen att det är 0-100 som gäller, men när man läser vad betygen innebär så stämmer det inte alls. Kan du förklara hur du tänkt när du utformat det här systemet?
Om jag enbart hoppat in i tråden och läst en recension som fått 90 i betyg så skulle jag utgått från att det var en enormt bra spel, men nu är det kanske inte ens säkert att du fortsätter spela? Vad har jag missat?

Det är ett 5-gradigt system där jag döpt de fem stegen på ett sätt som gör narr av det oerhört töntiga sättet betyg sätts på i större delen av datorspelsmedia. Alltså, där just betyg under 80 anses vara "skitspel" och så vidare.

Om man inte gillar min betygsskala så behöver man inte använda sig av den. Jag kommer att fortsätta att använda den så länge jag tycker att den är rolig.

 

[krank]

Jag har också spelat lite över en timme av Creaks, det senaste (tror jag) spelet från Amanita Design.

Det är ett plattforms-pusselspel helt utan strid (ännu). Spelmekaniken bygger mest på att man knuffar saker, trycker på knappar, drar i spakar, vevar på vevar, klättrar på stegar – och lär sig hur olika djur/monster reagerar på olika saker och interagerar. Och vad som händer med dem när man utsätter dem för ljus…

Det är ett otroligt fint spel. Vacker, handritad cutout-animation. Påminner om något märkligt barnprogram. Inget egentligt tal, eller text. Allt kommuniceras i världsbygget. Bakgrunderna är vansinnigt snygga, och väldigt detaljerade och drömsurrealistiska på ett fantasieggande vis. Böcker, verktyg, vindbryggor, jordklot, märkliga statyer.

5-6 timmar ska det ta att klara av. Jag kommer att vilja återvända till det.

BETYG: 90+

 

[krank]

Nu har jag spelat 95 minuter av The Long Journey Home.

Det är väldigt, väldigt beroendeframkallande för mig, vad det verkar. Man är alltså besättningen ombord på ett rymdskepp, som skulle åka till Andromedagalaxen – men något gick fel, och nu är man strandade i en främmande galax och måste hanka sig fram. Man åker mellan solsystem med sin stardrive, i systemen åker man runt med något slags lite Space War-aktig styrning – eller ja, man har thrust och orbital mechanics och hanterar gravitation och grejer. Inte så realistiskt, men lite sim:igt. Och så lägger man sig i omloppsbana runt planeter, och gör missions på dem. Eller snarare, man landar på dem med sin landare – och mekaniken för det är alltså Lunar Lander i princip. Såatte… Återigen, det känns lite sim:igt men absolut inte realistiskt.

Målet är att hitta hem till jorden. Man åker runt och samlar resurser för att hålla sitt skepp i gott skick, fylla på med bränsle, etc. Jag har hittills stött på två, kanske tre olika utomjordiska civilisationer… En av dem är intelligenta växter. You know how it is.

Så. Det här spelet tilltalar mig väldigt mycket, och jag är helt säker på att jag kommer att fortsätta spela det någon dag. Kanske t.om. i morgon.

BETYG: 90+

 

[krank]

En sak med The Long Journey Home: Det är ganska fult och har dålig onboarding. Alltså, när man börjar spela är ganska mycket väldigt otydligt, och deras "Training" är väldigt dålig och förklarar inte hur saker funkar. Gränssnittet är ointuitivt och amatörmässigt designat.

Själva spelets grafik är inte heller mycket att hänga i julgranen. Delar av den är genuint snygg, andra delar är "okej för att vara PS3-spel".

 

[Max Raven]

Jag har spelat Surviving Mars

Tänk en korsning av Stellaris, Settlers (datorspelet) och Terraforming Mars i ett RTS utan direkt konflikt med andra (man har ett race mot andra företag mot milestones, som man också kan handla med, men det är allt). Man börjar med robotar, bygger upp sin koloni, får in människokolonisatörer, forskar fram ny teknologi och någon stans längre fram terraformar planeten till ett grönskande paradis. Fram tills dess kan man stöta på underliga artefakter och ens kolonisatörer bli tokiga och förstöra saker eller kräva mer utrymme fast man gett dem lyxbostäder. Jäkla människor.

Andra spel det här påminner mig om: Planetbase. Där måste man dock slåss mot AI-karaktärer som vägrar reparera en generator så syreproduktion kommer igång för de är hungriga. Surviving Mars är storskaligt vilket gör att man kan fokusera på att få planering av kolonin och resursinhämtning. Surviving Mars nackdel är att det tar ganska lång tid - även på max hastighet är det långa tidsperioder där ingenting händer förutom att resurser långsamt tickar in.

Det är trevligt, ganska meditativt spel. Välj valfri Marsradio och låt tiden ticka på medan du bygger din bas.

 

[Max Raven]

För att inte fastna i terraforming-hål körde jag Unforeseen Incidents

Det är ett peka-klicka-äventyrsspel med en... distinkt... stil. För att tala klarspråk: det är lite fult, och det finns en del artistiska val som stör (som att de ibland zoomar in på personen som talar). Storyn är inte kreativ och ganska tråkig. Pusslen är dock helt OK designade - ganska låg mängd månlogik, dock lite väl mycket pixeljakt för min smak. Det fanns några jag fastnade på. En av dem skulle man pussla ihop ledtrådar från vad folk sa och de upprepade inte en del kritisk information, vilket är dålig design. De andra hade jag kanske kunna lista ut med lite mer lodande.

Betyg: Det är definitivt ett peka-klicka-spel. Det är OK. Nog inte värt tiden egentligen, men jag har spelat i princip alla de stora redan.

 

[Max Raven]

Det märks att jag blivit bortskämd – under en period fanns det ju knappt några sådana här spel alls. Syberia var typ det enda som kom. Men sedan dess har mycket hänt, och vid det här laget har jag definitivt fler högkvalitativa ka-klickaspel än jag har tid eller ork att spela. Jag vill återkomma till det här, men lär nog inte göra det i morgon – och jag har flera andra jag prioriterar högre tyvärr.

Jag kan säga att jag gillade Lampligt City. Det puttar inte Blackwell från tronen men jag gillade det rätt mycket.

 

[Franz]

Jag har spelat Leisure suit Larry - Wet dreams don't dry. Detta är ett peka och klickaspel som är en uppföljare till de klassiska spelen om den gubbjuke loosern Larry Laffer där Larry hamnar i vår tid och dels måste komma underfund med alla förändringar som skett sedan 80-talet och dels självfallet måste ragga nya tjejer.

De tidigare Leisure suit Larry-spelen är inte utan kontroverser. De har anklagats för att vara sexistiska såväl som pornografiska. De var de första peka och klicka-spelen (tillsammans med King’s Quest 1 och Zack McKracken) som jag någonsin spelade och jag älskade dem när jag var yngre så jag kanske inte riktigt kan se helt objektivt på dem. Men jag tycker faktiskt att de är roliga! Visst, humorn är enormt plump, man jag kan inte låta bli att skratta när jag spelar de gamla spelen för att skämten är så härligt barnsliga och löjliga! Jag tycker också att spelen kommer undan med konceptet att Larry trånar efter kvinnor då han alltid framstår som en idiot när han gör det. Han är en looser, och det går alltid åt skogen för honom, medan kvinnorna han trånar efter är smarta, självsäkra och aldrig känner sig hotade av honom. Det finns dock vissa skämt som inte kan ursäktas; I det första spelet har Larry sex med en prostituerad som vaktas av en svart hallick och allt kring detta är bara så unket och fel! Och i andra delar i spelserien (framförallt i nr. 6) finns det ”skämt” som är så pass homofoba och transfoba att jag redan som 12-åring tyckte att det var över gränsen. Vill man inte ta i spelen med tång på grund av detta förstår jag det till 100%.

Så med detta sagt, hur står sig det nya spelet i serien? Mycket av skämten i tidigare delar är ju väldigt förlegade. Som tur är så tycks även spelskaparna medvetna om detta och mycket av humorn består i att Larry är en gammal relik som inte kan hänga med i den nya tiden. Precis som i de bästa delarna av de tidigare spelen är det Larry som framstår som en idiot när han beter sig gubbsjukt, vilket gör att skämten håller! Det finns även en hel del vassa skämt om tidens trender, framförallt vad gäller sociala medier som jag tycker är riktigt vassa (en av höjdpunkterna är när Larry får konceptet smartphone förklarat för sig och han blir chockad över att folk betalar pengar för någonting som är designat för att störa en jämt och ständigt). Man har även gjort upp med Larrys homofoba och transfobiska förflutna: I spelet förekommer två homosexuella män samt en drag queen och inga framställs såvitt jag kunde se (en grej med drag queenen var möjligtvis på gränsen, men tycker spelet höll sig på rätt sida). Larry får till och med som sidouppdrag att sammanfoga de två gaykillarna i ett sidouppdrag som jag på ett bra sätt blir en slags ursäkt för hur HBTQ-personer framställts i tidigare spel.

Så, spelet har överlag kul humor, men hur är det med spelbarheten? Jag tycker väldigt mycket om peka och klicka-spel, men jag måste erkänna att jag inte är särskilt bra på dem. Leisure suit Larry - Wet dreams don't dry har en svårighetsgrad som är väl anpassad för mig! Spelet krävde en hel del tankemöda, men jag lyckades ändå lösa de flesta pussel helt själv. Jag konsulterade en walkthough två-tre gånger under spelet, och de flesta gånger tyckte jag att jag borde kunnat komma på lösningen själv. Det var bara en gång då jag blev lite upprörd och kände att pusslet var för orättvist.

Allt som allt hade jag väldigt roligt med Leisure suit Larry - Wet dreams don't dry! Jag kan dock bara rekommendera det till de som gillar de gamla spelen. Tycker man att dessa är smörja (och jag förstår alla som tycker det) så har man inte mycket att hämta här. Jag har också svårt att se att personer som aldrig bekantat sig med de gamla spelen skulle ha särskilt roligt med detta då humorn i mångt och mycket består av thowbacks, farmför allt till det första spelet.

 

[krank]

Jag har spelat 63 minuter av MO: Astray.

Det är ganska trevligt, såhär långt. Lite udda kontroller som jag inte riktigt vänjer mig vid, men okej.

Man spelar typ en… liten söt blobb. Som vaknar i något slags provrör i vad som verkar vara ett stort underjordiskt komplex av något slag. Och det finns typ… zombies. Som man kan ta över genom att hoppa upp i huvudet på. Det finns en story kring vad som egentligen hänt, och den berättas genom loggar, plus att man kan läsa minnet på varelser vars huvuden man klämmer sig fast på. Det finns en typ… "röst" också, som pratar med en, och som säger sig ha skapat en. Jag är helt säker på att det är en genomgående god och fin röst som det inte finns några skäl att misstro.

Det här är alltså en pussel-plattformer med story. Och väldigt fin pixel-art. Kanske kan jag placera MO: Astray lite i samma genre som Carrion? Jag gör nog det, trots att kontrollerna är så olika. Båda är ganska linjära pusselspel, något slags platformers, där en del av pusslen kräver både taktiskt tänkande och lite reflexer.

Inte ett dåligt spel. Jag har för många andra spel att spela för att fortsätta på det, men jag utesluter inte att jag gör det.

BETYG: 90


Också en uppdatering om The Long Journey Home: Jag har nu spelat nästan 10 timmar av det, och jag börjar tröttna. Större delen av det gillar jag, men det finns ett par grejer som kastar smolk i bägaren. Permadöden till exempel, man kan inte spara eller ladda spelet manuellt. Så oftast när man dör får man börja från noll. Eller att alla items är single-use och sällsynta, samtidigt som ens besättning kontinuerligt samlar på sig skador som om de vore pokemons, och både ens skepp och landare hela tiden gör sönder. Jag spelar på "Story mode", som ska vara den enklaste svårighetsgraden, men just nu är jag mest sugen på att ragequitta för gott.

Samtidigt är det definitivt ett spel som är sådär bra och uppslukande att jag går och tänker på det medan jag inte spelar det. Så helst skulle jag vilja hitta ett spel som var typ som TLJH men… utan de där vansinnigt frustrerande detaljerna.

 

[Max Raven]

Jag har spelat 63 minuter av MO: Astray.

Det är ganska trevligt, såhär långt. Lite udda kontroller som jag inte riktigt vänjer mig vid, men okej.

Man spelar typ en… liten söt blobb. Som vaknar i något slags provrör i vad som verkar vara ett stort underjordiskt komplex av något slag. Och det finns typ… zombies. Som man kan ta över genom att hoppa upp i huvudet på. Det finns en story kring vad som egentligen hänt, och den berättas genom loggar, plus att man kan läsa minnet på varelser vars huvuden man klämmer sig fast på. Det finns en typ… "röst" också, som pratar med en, och som säger sig ha skapat en. Jag är helt säker på att det är en genomgående god och fin röst som det inte finns några skäl att misstro.

Det här är alltså en pussel-plattformer med story. Och väldigt fin pixel-art. Kanske kan jag placera MO: Astray lite i samma genre som Carrion? Jag gör nog det, trots att kontrollerna är så olika. Båda är ganska linjära pusselspel, något slags platformers, där en del av pusslen kräver både taktiskt tänkande och lite reflexer.

Inte ett dåligt spel. Jag har för många andra spel att spela för att fortsätta på det, men jag utesluter inte att jag gör det.

Jag kom en bit längre i MO: Astray innan jag slutade - kontrollerna klickade aldrig riktigt för mig och det gick från pusselplattform till pusselplattform med precisionshopp och instant death i hög hastighet vilket jag sällan gillar, sött monster till trots.

(Undantaget är Celeste)

 

[nano]

Jag har tagit mig för att spela igenom DLC:n Forgotten Stories till Skyrim totalkonverteringsmodden Enderal.

Spelet tar dig till en värld där en falsk teokrati nyligen störtats och slagit tillvaron i spillror, men nu tornar ett nytt problem upp sig, okända krafter driver folk till vansinne med drömmar och uppväcker de döda. Det verkar ha hänt förut. Påminner mycket om Mass Effect och Stjärnmörker i metadragen.

Slås gång på gång av hur bra skriven den är jämfört med Skyrim och hur mycket de jobbar med att få in ett centralt tema i världsbygget. Väldigt inspirerande. Mörkt, melankoliskt och vackert.

Full poäng!

 

[Max Raven]

Jag har spelat lite Noita

Everything is on fire. Excellent.

Noita är en 2D-plattformer med roguelike-element (usch). Du är en trollperson i lila kåpa med två trollspön, ett krus och din fot - och du ska ta dig neråt i berget, genom allsköns terräng och varelser.

Slumpen är en del av spelet - det är banor och startutrustning (d v s allt) som slumpas inom vissa ramar - du börjar alltid i gruvorna, du har någon form av två trollspön (en som påverkar terräng) och en behållare med vätska. En annan viktig del av Noita är fysiken - sand och vätskor rinner neråt, eld sätter eld på olja, eld bränner trä... Och på den vägen är det. Det roliga är sandlådan. Det tråkiga är också, tyvärr, också sandlådan. Mer exakt slumpen i den. Eftersom allting slumpas så finns det inget kartbemästrande, och kartorna är mörka och stora. Utforskning är samtidigt kritiskt och tidsödande - du ska alltid nedåt, du behöver ha en del guld (finns i terräng och bärs av monster). Systemet är inte komplicerat men lite tråkigt - trollspön har olika stats och ett antal rutor med olika formler, i mellanakter kan man byta ut formlerna ett spö har. De har lite olika utseenden men inga namn, varken generiska eller unika.

De magiska ögonblicken för mig, om ni ursäktar ordvitsen, har varit saker där fysiken kommer in: Jag ser en brinnande varelse av den frivilliga sorten. Jag ser vätska i en träbehållare ovanför den. Med bombspöet i högsta hugg kastar jag en sprängformel och förstör behållaren...

Och inser till min förfäran, ögonblicket efter, att det var olja i behållaren, och jag skapat ett eldhav.

Rent kontrollmässigt är spelet helt OK, och jag uppskattar att kunna sväva (som alla magiker av rang). Men jag vet inte ifall jag har orken att ta mig igenom det här spelet.