Speltimmen v5–6 2022

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Hellzon]

Jag har spelat 1 Screen Platformer.

Det finns en bana som ryms på en skärm*. Det finns fyra figurer att välja på med lite olika förmågor. Det finns ett Hard mode som lägger till fler hinder på banan. Och så ska man väl speedrunna och dö så lite som möjligt. Så mycket mer är det inte. Det var billigt men det blir 85 på krankskalan.

Bonusgnäll: Varför står "standardfiguren" inte still? Aha, det är hennes idle-animation, som startar så fort man står still. Skitjobbigt.

*) Fast för att det ska vara spelbart så zoomar spelet in lite som standard.

 

[krank]

Eftersom min nya dator pga postnord-slarv inte anlänt ännu så är jag… något begränsad i vad jag kan spela. Jag har gett upp på min gaming-dator som håller på och faller i bitar, och använder nu istället min stabila arbetsdator, den jobbet tillhandahållit. Den är inte dålig, men någon spelprestanda har den inte. Så vad kan man spela på den?

Tja, den täckte såklart gott och väl för Castlevania Anniversary Collection, som samlar ett gäng gamla Castlevania-spel. Jag körde 61 minuter totalt, varav 20 i gamla Castlevania 1, kanske 15 i Castlevania 2, 10 i Castlevania 3 och resten i Super Castlevania IV.

Det som är gemensamt för de här spelen är att jag avskyr kontrollerna och att de har snygg grafik och bra musik. OK, i fyran får man äntligen styra hoppen litegrann, och man får – hujeda mig – vinkla vilket håll man piskar åt. Men i Castlevania 1–3 är kontrollerna desamma: gå vänster, gå höger, hoppa – och när hoppet påbörjats kan du inte längre påverka något alls, utom typ att piska och det hjälper sällan. Det här är i hög grad spel där huvudpersonen är en del av motståndet, där en del av svårighetsgraden är att bemästra kontrollerna.

Ettan är ett linjärt plattformsspel, som jag minns som supersvårt när jag var liten. Men jag måste ha varit skitdålig på spel redan då, för så svårt är det inte. Därmed inte sagt att det är lätt, men jag minns att när jag var liten kom jag mycket sällan förbi typ första-andra banan och det var inte så superklurigt nu.

Tvåan är… Jag är för dum för det här. Jag fattar inte vad man förväntas göra, och allt jag testar innebär att jag stöter på för svåra fiender och dör.

Trean går tillbaka, verkar det som, till det lite mer linjära. Åtminstone i början, som var det enda jag spelade. Och fyran är lite likadan.

Alltså jag vet inte. Det här är spel jag nog mest tänker positiva tankar om av nostalgiska skäl tror jag. Och så är de fina och har bra musik. Men jag tycker faktiskt inte att de är roliga att spela. Så känner jag iofs om de flesta NES-spel, men även Super Castlevania IV är ju rätt drygt. Jag spelar mycket hellre Megaman X eller Super Metroid om jag ska plattforma mig på SNES.

Jag vet att senare Castlevaniaspel blev mer metroidvania. Kanske skulle de vara mer i min smak.

BETYG: 85−

 

[krank]

OK, Så Ys I: Ancient Ys Vanished Omens eller vad det nu heter.

Action-RPG med fin pixelart. Högre upplösning än jag är van vid; tänk Warcraft II ungefär. Ganska standardfantasy. Gamla civilisationer som var mäktigare än den nuvarande, som fallit och försvunnit. Magiska kristaller. Monster. En mur av stormar inhägnar en ö där det finns några byar, och man spelar en rödhårig snubbe som åkt dit för att kolla varför. Väl där lider han skeppsbrott och får sen typ återhämta sig och utforska därifrån.

Det finns ingen karta, inga waypoints, ingen quest log, ingen handhållning överhuvudtaget. Skriver du inte ner ryktena du hör eller de quest du får? Tough luck.

Det enda sättet att kunna klara några fiender på vägen mellan första och andra byn är att veta om att man förväntas prata med exakt alla bybor och sedan fråga en specifik snubbe alla fyra frågor man kan. Då får man ett svärd. Annars är det kört.

Stridssystemet består i att man går in i fienderna. Man har alltså inte en attackknapp eller så. Optimalt vill man inte attackera rakt på för då riskerar man pisk själv, utan man vill komma med liten offset. Det här är hyfsat klurigt.

I gränssnittet är "tryck bort/vidare i den här dialogen" samma knapp som "ställ den här frågan". Och det är också samma knapp man håller inne för att snabba på texten. Jag låter var och en fundera på vad det ger för effekt.

Hur som helst, det här är nog inget spel för mig riktigt. Lite för mycket fantasy och lite för lite annat. Lite för mycket nationalistisk mytbildning (det här med urgamla fallna civilisationer lämnar lite fadd smak i munnen när vi har stora IRL-rörelser som bygger sin ideologi på myten om forntida glansdagar och att nutiden degenererar). Stridssystemet faller mig inte i smaken alls.

BETYG: 85. Inte ett dåligt spel, men inte alls ett spel för mig.

 

[krank]

Jag har nu spelat 62 minuter av Castlevania Advance Collection, mer exakt typ 25minuter vardera av Circle of the Moon och Harmony of Dissonance, och typ tio minuter av Aria of Sorrow. Jag har ännu inte testat Dracula X, som ju också ingick.

Det här var mycket mer min stil. Kontrollerna är betydligt bättre, även om det i Circle of the Moon känns konstigt att hoppa snabbare än man går och även om det är störigt att ha en blå eko-skugga efter sig hela tiden i Harmony of Dissonance. Miljöerna är snygga, musiken bra, det finns en karta…

Överlag får jag väl säga att jag absolut tror att jag kan tänkas fortsätta spela åtminstone Circle of the Moon och Harmony of Dissonance framöver. Aria of Sorrow fastnade jag inte lika mycket i. Kanske för att jag ogillar närstrid och man börjar med bara en liten kniv.

Men ja, det var en väldigt bra idé att göra om Castlevania till ett Metroid-aktigt spel.

BETYG: 90

 

[krank]

Nu testade jag Dracula X en stund också, och… nej. De andra tre spelen i den här samlingen är ju ändå rätt schyssta metrodivanias; Dracula X var som att kliva tillbaka två steg – inte ens till Castlevania IV, utan till typ mellan II och IV. Klumpiga hopp och frustrerande kontroller. Stämningsfull grafik, men inget spel jag vill återvända till.

En sak som gäller för alla Gameboy Advance-spelen i samlingen är att jag fick ställa om kontrollerna. Som standard är alltså hopp på A och anfall på… B? Det blir jättemärkligt för mig. Då måste man ju antingen hålla kontrollern jättekonstigt eller flytta tummen när man vill växla mellan hopp och slå? Just den grejen har jag nog aldrig förstått. Sedan barnsben har jag velat lägga tummen över båda knapparna; trycka hopp med tummens knoge och anfall med tumspetsen. Jag är inte så bra på spel, men om jag handikappat mig genom att behöva flytta fingret hela tiden så hade jag definitivt klara mig ännu sämre.

Men ändå verkar det jättevanligt. Eller ja, tillräckligt vanligt för att till exempel Gameboy Advance (och original-gameboy) verkar designad för att man ska spela så. Med tummen på bara den ena knappen i taget.

 

[Max Raven]

Jag har, efter att spelat mig trött på Vampire Survivors, tittat på några spel från min Racial Justice and Equality bundle. Har testat en timme av Beacon.

Du är klon som skapas av överlevande som dött på en fientlig värld. Döda robotar, monster o s v och använd deras DNA för att ge dig själv bättre stats. Ibland muterar ditt DNA och din klons genom blir låst - jag förmodar tills man rensar hela genomen och förmodligen blir av med de låsta DNA-delarna (de säger inte det men det känns som det rimligaste).

Fajta fram till och aktivera fyren för att bli räddad.

Spelmässigt är det en OK twinstick shooter. Vapnen är OK men känns inte som att de har tyngd, och estetiken är intressant men känns lite för generisk. Man dör lätt, så klart, om man inte har någon form av ständig helning som den jag fick på mitt tredje försök. Mutationerna är USPen men med många mutationer, några av dem riktigt bra, blir jag mer tveksam till att byta. Det ÄR coolt att ens utseende ändras när man muterar, och gillar att det finns synergimekanik mellan "samma sorts" DNA.

I korthet: Det är OK. Solid 7:a. Får se om jag återvänder.

Andra spel det här påminner mig om: The Ascent känns bättre som spel, Returnal är göttigare rogue-lite shooter med lite mer plot - men TPS och mycket svårare.

 

[krank]

Så jag har nu fått hem mitt nya spelmonster till dator. Ryzen 9-processor, 32 gb ramminne, ett internt RTX 3050 och ett externt RTX 2080-grafikkort. Monstret, som jag döpt till Shrödinger eftersom jag fick beställa den tre gånger innan jag faktiskt fick den (det enda sättet att få veta om den faktiskt fanns på riktigt var att titta i lådan), ger mig 10537 i Time Spy, 5165 i Time Spy Extreme och 6537 i Port Royal, där min förra dator gav mig 6484, 2869 och 3781. Den här datorn kan utan att svettas märkbart driva Control med allt uppställt på High, inklusive raytracingen.

Så vad har jag spelat? Jag har spelat en timme av Reveal the Deep, ett enkelt pixelart-pussel-utforskningsspel som använder typ ett par procent av processorn.



Man är en person i dykardräkt som undersöker något slags sjunket fartyg. Man kan gå, hoppa och köra igång en mystisk lampa som låter en se skeppet så som det såg ut innan det sjönk, typ. Fast utan folk? Iallafall används det för att bygga en del pussel, där vissa saker är trasiga i nutid men hela "då", etc.

Så… Det här är ett spel som är grafiskt och ljudmässigt och rent liksom designmässigt bra, men programmeringsmässigt primitivt. Det verkar inte vara gjort i någon etablerad spelmotor, för det kärs i Java och jag vet ingen större spelmotor som använder Java. Så… är det här nåns hobbyprojekt där de bygger något med typ Java och något grafikbibliotek? Jag tror det.

I alla fall. Ljuddesignen är riktigt bra; det är nog nästan inte sedan Terror from the Deep jag känt en så tydlig undervattens-mörkerkänsla. Grafiken är pixelart-fin om än lite inkonsekvent (jag föredrar ju när spel som kör pixelart håller sig till en tänkt upplösning). Pusslen är inte så svåra, men precis så "kluriga-light" att man känner sig lite nöjd när man löser dem.

Spelet är ganska kort; vad jag kan se finns bara två kapitel och det tog mig den här timmen att klara det första. Man kan säkert missa mycket också; jag tog en del omvägar och belönades för det. Storyn kring skeppet berättas i brev och anteckningar man hittar.

Mekaniskt är det här suuuuper-primitivt. Det har inga savegames så man får dedikera tid till att klara kapitlen i ett svep. man får välja vilket kapitel man vill helt fritt på startmenyn. Man kan gå, hoppa, interagera och tända/släcka sin lampa. Jag blir hela tiden helt vansinnig över en bugg som gör att när man kommer till toppen av en stege är det ett helvete att komma upp på plattformen stegen leder till. Det finns ingen karta tyvärr, men det är inte mer backtracking eller större kartor än att man kan hålla det hela någorlunda i huvudet (eller, jag kunde det i kapitel 1 iaf). Jag tror inte att spelet kör pixel perfect-skalning av sina sprites vilket betyder att en pixelart-sprite kanske är fem pixlar ibland och fyra ibland. Det är ett problem när det märks, och det tycker jag att det gör här, här och var.

Så det här spelet är en jäkla blandad kompott alltså. Men jag landar nog ändå i att jag kan rekommendera det till folk som gillar såna här stridslösa pusselplattformare. Så länge man står ut med de där stegarna…

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har också spelat vidare på Circle of the Moon, men det gjorde jag mest på min jobbdator medan jag väntade på den här. Jag är ganska dålig på det, men det är ändå rätt kul. Jag sitter just nu fast på en boss… Necromancern. Jag har dött ett gäng gånger mot honom men tror att jag kan ta honom om några gånger till. Bosstriderna är verkligen min ofavorit-del av metroidvanias. Det kan också vara så att jag egentligen inte borde vara här ännu utan har grejer kvar att utforska… men vi får se.

En sak jag tycker att fler metroidvanias borde göra är att märka ut på kartan när man hittat grejer man inte kunnat ta sig förbi än. Så att man liksom ser skillnad på "här har jag inte utforskat än" och "här har jag utforskat men behöver något mer". Kanske med någon form av möjlighet för spelaren att placera ut små markörer? Eller så får man helt enkelt sitta med rutat papper…

 

[Rickard]

Jag gillar CCG:er och testade på Gwent: the Witcher Card Game igår. Påbörjade tutorial och spelet var så jäkla tråkigt att jag inte ens tog mig igenom tutorial. Avinstallerade spelet efter en timme. Man har noll kontroll över korten och man vet aldrig vad moståndaren kör för strategi ... eller snarare att man behöver inte bry sig, för korten var antingen OP eller så påverkade motståndarens kort sällan sina egna. Det var som en flermanspatiens.

 

[Max Raven]

Doom Eternal

Doom (2016) var fantastiskt, adrenalin-stinn FPS-action i varierade miljöer med enkel men fungerande story.

Doom Eternal är... Inte bra. Spelmekaniken har blivit mer komplicerad, Dooms uppgraderingsmekaniker (som var ett svagt moment) har blivit värre, det finns inte en utan tre(!) specialattacker man behöver för att ladda om, hemligheter dyker upp på kartorna och man förväntas finkamma dem, det finns en massa fall ner i avgrunden överallt och onödigt långa plattformsmoment... och storyn är dålig. Det är på sätt och vis fascinerande att de lyckats ta Doom(2016) och göra det sämre på alla fronter.

Jag kan bara anta att några chefer som inte förstår hur spel funkar tvingade igenom en massa nya grejer, när spelarna egentligen ville ha mer av samma.

Jag kommer antagligen spela igenom det, men det finns många alternativ som är bättre.

 

[entomophobiac]

Jag kan bara anta att några chefer som inte förstår hur spel funkar tvingade igenom en massa nya grejer, när spelarna egentligen ville ha mer av samma.

Spelet har fått bra kritik, och vad jag förstått framförallt varit en driven designers passion project. Men det är klart mer “skill action”, typ DMC, än första spelet. Ett helt annat spel snarare än en uppföljare. Kände likadant som du eftersom jag tyckte första spelet var svinbra. Men jag tror Eternal blir som bäst om det spelas som ett helt annat spel.

Själv har jag klarat God of War (2018), som jag tyckte var ett gäsptråkigt självupptaget Sonyspel med hundra timmar skittjatiga cutscenes per spelad sekund. Ett spel som visar att allt spel behöver göra för att hyllas är att shoehorna in lite ytligt tema. Två av fem. (70 på krankskalan?)

Och Marvel’s Guardians of the Galaxy, som istället överraskade mig positivt med enkla men roliga lagmekanismer, äventyrlig rymdopera, och otippat intressant story. Riktigt roligt, men med lite tjatiga hit point-bashiga strider emellanåt. Stark fyra av fem. (85?)

 

[Max Raven]

Spelet har fått bra kritik, och vad jag förstått framförallt varit en driven designers passion project. Men det är klart mer “skill action”, typ DMC, än första spelet. Ett helt annat spel snarare än en uppföljare. Kände likadant som du eftersom jag tyckte första spelet var svinbra. Men jag tror Eternal blir som bäst om det spelas som ett helt annat spel.

Det är inte mer avancerat, dock. Det är bara fler knappar. Även saker jag gillar i teorin är lite dass - som weakpoint-mekaniken som inte gör så mycket utan mest gör fienderna lite mindre farliga på specifika avstånd. Man måste ändå skjuta dem en massa, och se till att man inte råkar döda de svaga fienderna så man kan få ammo och liv. Escort mission är inte kul ens om det är en fiende man får mosa i slutändan, och glory kills borde vara något man använder sällan annars blir det uttjatat.

FPS-spel som man kan spela istället:
Wolfenstein: The Old Blood, The New Order, The New Colossus (lite mer smygande)
DUSK (lite mer old-school shooter, mindre story)
Bulletstorm
och säkert många många fler FPS.

 

[Jarl]

Doom Eternal
Det är på sätt och vis fascinerande att de lyckats ta Doom(2016) och göra det sämre på alla fronter.

Jag tyckte i slutändan ändå att det höll. När man till slut a) hade lärt sig alla moves och b) gav upp och accepterade spelet på dess egna premisser så var det ändå ett röjigt arkad-spel med mer mekaniskt djup än de flesta FPS. Tycker absolut att Doom 2016 var ett bättre spel dock.

 

[Jarl]

Själv har jag klarat God of War (2018), som jag tyckte var ett gäsptråkigt självupptaget Sonyspel med hundra timmar skittjatiga cutscenes per spelad sekund. Ett spel som visar att allt spel behöver göra för att hyllas är att shoehorna in lite ytligt tema. Två av fem. (70 på krankskalan?)

Och Marvel’s Guardians of the Galaxy, som istället överraskade mig positivt med enkla men roliga lagmekanismer, äventyrlig rymdopera, och otippat intressant story. Riktigt roligt, men med lite tjatiga hit point-bashiga strider emellanåt. Stark fyra av fem. (85?)

Håller med om båda (även om jag kanske ändå gillade GoW lite mer än vad du verkar ha gjort). Satt nästan och undrade över vad du skulle tycka om GotG när jag spelade det, med tanke på hur du brukar ondgöra dig över speldialog och spel som försöker vara som filmer

 

[entomophobiac]

Håller med om båda (även om jag kanske ändå gillade GoW lite mer än vad du verkar ha gjort). Satt nästan och undrade över vad du skulle tycka om GotG när jag spelade det, med tanke på hur du brukar ondgöra dig över speldialog och spel som försöker vara som filmer

Det intressanta är väl att jag tycker GotG gör detta mycket mycket bättre än GoW. Jag är okej med att det är linjärt och rättså forcerat liksom, för det är få saker i GotG som blir uttjatade. Ofta kan jag själv avgöra tempot också genom att helt enkelt skita i att konferera med min crew och dra vidare direkt. På det stora hela upplevde jag GotG som ett spel som inte blandat ihop "narrativ" med "mycket prat", utan istället är lite mognare i genomförandet av sin writing. Vilket blir lite ironiskt när spelet i sig är rättså oseriöst.

GoW är istället så makalöst ostigt att jag måste medge att jag rullade ögon ett antal gånger...

 

[Jarl]

Måste nog erkänna att min största beef med GoW var att miljöerna var så otroligt... speliga. Ingenting kändes som en plats som hade ett syfte. Här är en strand på 20kvm, den leder inte till något, är bara till för att slåss med två fiender på. Överallt står fulla kistor med värdesaker. Samtidigt som karaktärerna pratar som om de levde i någon slags riktigt värld. Gick inte inte ihop.

 

[entomophobiac]

Måste nog erkänna att min största beef med GoW var att miljöerna var så otroligt... speliga. Ingenting kändes som en plats som hade ett syfte. Här är en strand på 20kvm, den leder inte till något, är bara till för att slåss med två fiender på. Överallt står fulla kistor med värdesaker. Samtidigt som karaktärerna pratar som om de levde i någon slags riktigt värld. Gick inte inte ihop.

Det finns så mycket att ogilla med GoW att det nog är säkrast att inte öppna fler maskburkar.

Hade en lång diskussion med en vän häromveckan, kring varför Sonyspel* får så stort genomslag. En tanke som jag tror det kan finnas en del meriter bakom är att de faktiskt tar tema på allvar i sina berättelser. I GoW, föräldraskap. Det är ganska taffligt gjort egentligen, men bara ATT det finns ett tema i berättelsen gör att det känns mer som en "riktig" story, såndär som "riktig" media som film ägnar sig åt. Det är nog inte det någon skulle peka på riktigt, men jag tror ändå det kan ligga något i det.

*=Hens definition handlade om spelstilen på dem, med snitslade banor och polerat men oinspirerat gameplay som framförallt är till för att fungera som transportsträckor mellan cutscenes. Nya Tomb Raider, TLoUP2, GoW, Horizon, Uncharted, etc.

 

[Jarl]

I GoW, föräldraskap. Det är ganska taffligt gjort egentligen, men bara ATT det finns ett tema i berättelsen gör att det känns mer som en "riktig" story, såndär som "riktig" media som film ägnar sig åt. Det är nog inte det någon skulle peka på riktigt, men jag tror ändå det kan ligga något i det.

Det cirkulerade ju någon teori om att det var väldigt många recensenter (manliga) som var runt barnaskaffandeålder när spelet släpptes (lite som med TLoU också) och att det gjorde det extra lockande med spel som utforskade det fina och det svåra med att vara pappa. Känns lite reduktionistiskt dock att bara plocka ut det. Men tror säkert du har rätt i att spelen åtminstone handlar om något som är "på riktigt" och är relaterbart.

Sedan vill jag bara återigen trycka på att jag faktiskt var underhållen av spelet i princip hela vägen, trots en hel del speldesign verkade vara begränsad av last-gen-konsoller (små områden, få fiender som istället blir bullet sponges etc). Det var bara inte så fantastiskt som dess rykte ville antyda.

(Håller inte riktigt med om att Horizon: Zero Dawn är ett "Sonyspel". Snarare ett Ubispel )

 

[entomophobiac]

(Håller inte riktigt med om att Horizon: Zero Dawn är ett "Sonyspel". Snarare ett Ubispel )

Det var min väns lista exempel. Inte helt säker på att jag håller med om Horizon heller, för även om det absolut har en del aspekter i sitt historieberättande gemensamt med Sonyspelen så är det ju faktiskt ett bra spel.

Jag tyckte GoW var helt okej. En svag tvåa som sagt, för det gör exakt inget nytt och storyn är galet ostig. Flera segment är också våldsamt tjatig combat, som spelets bossfights, men du berövas alltid belöningen för hur det slutar avgörs i en cutscene och kan vara lite hur som helst. Behöver inte ens alltid betyda att du vinner, trots att du liksom "vann" enligt spelsystemens definition.

Föräldraskapsgrejen blir också så sjukt tjatig (Freya + Balder, Kratos + Atreus, Thor + bröderna, etc., etc., etc.) så till den grad att jag ville skrika åt TV:n "jag fattar!" Det är lite den grejen jag menar med att temat liksom blir det enda storyn har i slutänden. Som jag tänker att filmmanus kanske skrevs för sisådär 50-60 år sedan. Men i 20+ timmar istället, och utan minsta lilla överraskning längs vägen som inte först telegraferats med neonpilar och megafon.