Speltimmen v5–6 2023

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Mitt mål är att förbättra mina stats på SteamHour. Det vill säga, ha färre spel jag aldrig startat eller som jag spelat väldigt kort tid.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat en timme ungefär av Syberia 3.

Det är riktigt, riktigt dåligt. Katastrofalt uselt, rentav.

Det som är positivt med det är, förutom att Syberia 2 redan hade ett fullt fungerande slut som inte behövde någon fortsättning, att 3d-modellerna är snygga. Benoit Sokals charmiga designer skiner igenom.

Men… Vafan är det här, liksom. De gick alltså från kanke lite primitiva men välfungerande peka-klicka i ettan och tvåa till riktigt, riktigt dåligt programmerad 3d-äventyrs-skit i trean. I teorin går det väl att peka-klicka sig fram fortfarande, men givet att man inte ens kan klicka på knapparna i menyer är det väldigt tveksamt. De här är ett spel gjort för att spelas med handkontroll, punkt slut. Tyvärr är spelet för uselt programmerat för att funka ens om det hade varit en bra idé. Jag har en Ryzen 9-procesor, 32 gb RAM och ett GTX 3080. Om jag kör på de lägsta grafikinställningarna kommer jag fortfarande inte över 40fps – trots att CPUn bara är kring 10% använd och grafikkortet kring 60. En gång kraschade dessutom inte bara spelet, utan hela kopplingen mellan grafikkort och dator – något som aldrig hänt förut, trots att jag kastat betydligt mer krävande spel på min setup.

När jag kollade upp PCGW och tvingade spelet att köra i exklusiv fullskärm blev det lite bättre, men Kate Walker hackar fortfarande fram – animationerna och rörelserna går helt i otakt, så att hon ibland rör sig långsamt och sedan plötsligt liksom hackar fram för att "komma ikapp". Någon beskrev det som "frame pacing issues".

Voice actingen i Syberiaspelen har aldrig varit fantastisk, men nu är den riktigt usel. Dels låter många av karaktärerna likadana, och dels har de jättekonstig betoning i många meningar, på ett sätt som i vissa fall drastiskt förändrar betydelsen av vad de säger. Läppsynkningen är också så dålig att de nästan lika gärna kunnat låta bli. Sedan är också manuset riktigt dåligt – även där kan man väl säga att Syberia alltid haft lite styltiga manus med folk som agerar konstigt, men det här var betydligt värre.

Överhuvudtaget är det här en pinsam jäkla tågkrasch, och en extremt ovärdig uppföljare till de två första spelen. Det kanske finns en bra story begraven här nånstans, men jag är väldigt tveksam till att jag kommer att orka spela igenom spelet och upptäcka den. Det lilla jag såg, framstod som väldigt märkliga tillägg till världsbygget, och överlag ett väldigt osammanhängande världsbygge där man helt enkelt inte verkar förstå hur samhällen, människor eller fördomar riktigt fungerar. Jag vet inte, jag blev mest trött.

BETYG: 75

 

[Hellzon]

Spoiler: Lite färdigspelade spel

Jag spelade klart Song of Farca. Lite svagt slut men jag hann inte tröttna på spelet innan det tog slut. Dugligt.

Outer Wilds är också färdigspelat och det är lite vemodigt. Omspelbarheten är ju noll. I endgame måste man göra om den drygaste delen i spelet men annars var det stablit. Det var däremot inte gjort för att lägga ner spelet några månader mitt i som jag gjorde, eftersom allt i spelet går ut på att lära sig saker om världen.

Jag tänkte spela klart fler spel men det blev Slay The Spire istället. Välj en gubbe (nåja, i början finns det ju bara en) som har en specialförmåga och en lek med diverse attack- och försvarskort, gå en karta och slåss mot monster och loota bättre kort. I slutet på kartan finns en boss, sen kommer en ny karta. Jag har läst mig till att det finns tre kartor innan endgame kommer. Det finns tydligen en massa att lära sig om världen det här utspelar sig i men spelet håller hårt i den informationen.
Inte 100% min typ av spel men jag blir sugen att fortsätta. 90 på krankskalan.

Sen har jag spelat Tunic. Man är en liten räv som går runt i ett isometriskt landskap och bankar fiender och tar sig runt i labyrinter. Väldigt mycket Zelda (namnet är förstås en referens till både rävens och Links tunika). Gimmicken är att det ligger bitar av manualen i världen, där både kontrollerna står och kartor över världen och de diverse dungarna finns med. Litegrann kliar det Outer Wilds-nerven att man upptäcker hur saker fungerar i spel, fast inte alls lika mycket som riktiga Outer Wilds.
Det här vill jag spela klart och inte lämna i flera månader och komma tillbaka till ett halvspelat spel där jag glömt en massa. 95 på krankskalan.

 

[krank]

Jag har köpt Final Fantasy X/X-2 billigt till min Switch.

Jag har spelat lite över en timme av X. Jag skrev om det 2016 (herregud har speltimmen pågått så länge) men jag tänker att ny konsol gör att det räknas.

Det är fortfarande ett riktigt najs spel, det här. Även om jag glömt bort hur otroligt störig och osympatisk Tidus är.

Det är grymdt snyggt, framför allt på den här lilla skärmen. Jag blir rätt sugen på att spela om det, även om jag väl egentligen i teorin köpte den här bundlen mer för att äntligen kanske eventuellt spela igenom X-2.

BETYG: 95−

 

[Franz]

Jag fortsätter spela på min Amiga 500 Mini och jag måste bara säga jösses vad bra spelen till den är!!! Jag trodde att jag bara skulle ha kul i och med att spelen är nostalgi för mig, men de är verkligen bra på riktigt! Mycket bättre än en hel del nytt jag spelat!

Ikväll har min Amiga 500 Mini gått varm på spelet Worms: Directors Cut. Alla känner väl till vad det här spelet går ut på va? Man är ett lag maskar som ska besegra ett annat lag maskar och till sin hjälp har man allehanda brutala och humoristiska vapen. Detta spel är riktigt bra! Fy för helvete vad bra spelet är! Det är typ precis lika bra som när det släpptes! En härlig blandning av strategi och party! Den enda lilla invändningen jag har är att texten på namnen på maskarna har likadan färg som motståndarens maskar. Det gör att man lätt kan blanda ihop vem som är ens egna maskar och vem som är motståndarens. Det går dock att fixa bokstaven A framför ena laget och bokstaven B framför den andra så det är ingen jättestor brist. Och allt annat i spelet är verkligen fantastiskt!!!

 

[krank]

Nu har jag också spelat lite över en timme av Final Fantasy X-2.

Det här är… en rätt märklig release. Det är i princip exakt samma assets som X – miljöer, karaktärer etc. Men med ett nytt stridssystem, och lite mer öppen värld där man själv väljer vart man åker. Och ett yrkes-system där man kan byta yrke mitt i striderna. Och med ett slags pokemon-aktigt minigame där man kan samla på sig monster och träna dem att slåss med en.

Storyn är i princip att Tidus från första spelet är försvunnen, och istället för att bara tänka "good riddance" så känner Yuna att hon måste leta efter honom. Det gör hon genom att bli en "sphere hunter" ihop med Rikku och Paine (sen senare en ny karaktär för spelet). Det är gansk mycket idol-popgrupp över dem, en känsla som inte blir svagare av att yrkessystemet bygger på att man byter kläder. Man har olika "dress spheres" där man placerar olika "roller" och så kan man flytta sig mellan noderna…

Men hur som helst. Storyn är ofta lättsam och lite humoristisk, och extremt vattnig – som i, substanslös. Jag har spelat en gaska bra bit längre än såhär på PS2, och jag greps verkligen aldrig tag i av storyn.

Känslan i det här spelet är ungefär som att de gjort en DLC till FFX, där de hafsat ihop ett fåtal nya assets, testar lite nya mekaniker och slängt ihop en story som "duger". Jag gillar visserligen tanken att bara go all in på det töntiga och inte ens låtsas som att det här är en seriös eller bra idé, jag gillar när man bygger grejer enligt yngwieprincipen och bitvis känns det lite så här. More is more, men bitarna passar inte riktigt ihop.

Det här spelet kan man, tycker jag, med ganska gott samvete skippa. Jag tyckte X hade ett slut som ganska effektivt satte punkt, så jag vet inte riktigt vem som ville ha det här. Squares chefer som tänkte att man kunde dra in några extra yen på att sälja samma assets igen, denna gång med "tjejer" som huvudsaklig målgrupp?

BETYG: 85+

Nån gång kommer jag nog att spela igenom det här. Men det blir mer pga min komplettism (vill ha klarat alla singleplayer-finalfantasyspel) än för att jag faktiskt gillar spelet.

 

[Franz]

Jag har spelat vidare på min Amiga 500 Mini och spelet som tagit min tid är ett som jag älskade när jag var typ nio: Stunt car racer. Detta är väldigt tidigt 3D-racing med enorma polygoner. Jag tyckte spelet var bedårande vackert när jag var liten, men med tanke på hur illa gamla 3D-spel brukar åldras förväntade jag mig en knappt spelbar upplevelse. Döm om min förvåning när jag upptäckte att spelet var fantastiskt bra! Det ser inte mycket ut för världen med dagens grafik mått mätt, men spelbarheten är verkligen mästerlig! Jag skulle faktiskt säga att detta är det bästa racingspelet jag lirat på flera år!!! Rekommenderas varmt!!!

 

[Max Raven]

Jag har testat demot till Dungeon Drafters

Du spelar karaktär som ska besegra ett gäng monster, fixa loot och bättre kort och återvända till staden. Till hjälp har du standard-grejerna: 3 handlingar per runda, 1 ruta rörelse/handling, standardattack för 1 skada. Du har också en uppsättning specialhandlingar (kort) och möjlighet att se vad fiender på plan kommer göra när det är deras tur. Det finns förmodligen mer djup här - demot tar slut när du väljer att lämna området, och jag ser att nya boosters dyker upp - så expandera och bygga ens lek finns nog i korten.

Som en mix av Slay the Spire och Into the Breach. Det är svårt att säga säkert efter en timme men det känns bra - bättre än Tyrant's Blessing - men jag får se vad jag tycker när det fulla spelet kommer.

 

[Max Raven]

Jag har spelat lite The Knight Witch

fin trailer

För 14 år sedan tog ett krig mellan en fantasy megacorp som förstörde miljön och en miljörörelse med supersoldater (riddarhäxor) slut. Alla förlorade och överlevarna överlevde endast tack vare ruiner de fann under planetens yta.

Det här är en Bullethell Metroidvania där dina specialare dras slumpmässigt byts ut från en lek varje gång en kraft används. Som riddarhäxa är man inte heller bunden av jordens lagar. Jag påminns lite om Aquaria, även om rörelsen i det här spelet inte är riktigt lika trevlig.

Smolk: Bullethelldelen gör det här rätt svårt, men oftast är det inte fullt så illa. Det finns en del förbryllande val - slumpade krafter låter roligt, men inte när ens mana är kraftigt begränsad så att en dålig kraftanvändning innebär att man måste lägga uppmärksamhet på vilken kraft som är aktiv på en knapp medan man försöker undvika en skärm full av projektiler - eller hoppas att man har råd med attacken man aktiverar och att ens vanliga attacker slår ut nog med energi för de krafter man skulle behöva använda. Jag är inte såld på "fiender tappar pengar som kan användas till att göra dig permanent mäktigare" men det är ju en grej som verkar ha slagit igenom med Hollow Knight. Definitivt inte såld på "vill du tala sanning (ibland om helt irrelevanta grejer) eller försökra alla om att allt är lugnt?"-inslagen efter huvuduppdragen.

Det är rätt vackert och kontrollerna är hyfsat bra. Jag hade gärna tagit dodge liiiite tidigare dock, tack.

Kommer definitivt återvända till det här.

 

[Max Raven]

Spelade de tre första Midnight Scenes

Tre korta skräckspel (runt 30 min) av peka-klicka-sorten. Rekommendationen är att spela dem i ett mörkt rum. Påminner mig lite om Twilight Zone.

Bra, säger jag som vanligtvis har svårt för skräckspel. Storymässigt tycker jag episod 2 är svagast men det funkar. Kommer nog spela nya From the Woods imorgon.

 

[JohanL]

Jag tänkte spela klart fler spel men det blev Slay The Spire istället. Välj en gubbe (nåja, i början finns det ju bara en) som har en specialförmåga och en lek med diverse attack- och försvarskort, gå en karta och slåss mot monster och loota bättre kort. I slutet på kartan finns en boss, sen kommer en ny karta. Jag har läst mig till att det finns tre kartor innan endgame kommer. Det finns tydligen en massa att lära sig om världen det här utspelar sig i men spelet håller hårt i den informationen.
Inte 100% min typ av spel men jag blir sugen att fortsätta. 90 på krankskalan.

Slay the Spire är ypperlig, men testa modden Downfall också - den gör det ännu mer crazy när man bland annat kan spela monstren och karaktärs-designen är ännu tokigare.