DmC: Devil May Cry
Den här veckan spelade jag klart DmC, på normal svårighetsgrad på PS3.
DmC är en reboot på den klassiska tredjepersons hackandslash-serien Devil May Cry, med ny story, nya personer och justerad värld. Spelet är utvecklat för Capcom av Ninja Theory som tidigare gjort utmärkta Enslaved och rätt bleka DMC-inspirerade Heavenly Sword. Som studio har de gjort gigantiska steg framåt för varje titel och DmC är närapå en fullständig fullträff.
Storyn i DmC är att du styr Dante, en exceptionell ung man som är extremt skicklig på att hantera både svärd och pistol, runt i en nutida värld som egentligen är styrd av demoner (det finns änglar någonstans i den här soppan också). Det hela påminner en hel del om Bayonetta, och det är inte den sista jämförelsen jag gjorde med det spelet medan jag spelade. Berättelsen bjuder inte direkt på några överraskningar ens när den försöker introducera twists, men väl utförd och duger gott för sitt ändamål, att vara en fond för utsökt levererade oneliners (knappt ens Scorseses filmer bjuder på sådana här tillfredställande "fucking"), grym musik och estetiskt mycket tillfredställande miljöer och groteska monster.
Miljöerna är nog det jag tycker är allra bäst med det här spelet. De är vilda, otämjda, påhittiga, roliga att röra sig runt i, estetiskt tilltalande, varierande, storslagna och mycket mer. Spelets utan tvekan största styrka och bland de bästa jag sett på många år.
Spelsystemet är väldigt bra, man kan spela det som en buttonmasher eller bygga ganska komplexa kombokedjor och spelet fungerar bra med både och, åtminstone på de enklare svårighetsgraderna. Som brukligt i den här genren betygsätts du efter varje uppdrag (och under pågående spel för den delen), beroende på hur elegant och snabbt du spelat, och med många små hemligheter i banorna, alternativa vägar och med nya vapen man låser upp under spelets gång finns extremt hög omspelbarhet. Jämfört med Bayonetta har det inte riktigt samma tajta kontroll och har också en lite flytande känsla som jag känner igen från tidigare Ninja Theory-spel. Man prioriterar också animationerna högre än i Bayonetta, vilket gör att man för några halvsekundrar ibland tappar kontrollen och kanske missar en viktig dodge vilket är en smula frustrerande. Spelets plattformshoppningssekvenser är inte alltid 100% heller, då kameran inte alltid hjälper till så bra med avståndsbedömningen. Lyckligtvis är en miss inte en särskilt stor setback, så det drar inte ned upplevelsen nämnvärt.
När DmC är som bäst är det direkt hisnande, med halsbrytande vändningar, imponerande pussliga bossfajter, häpnadsväckande miljöer och sånt jävla ös att jag fick gåshud. Tyvärr tappar spelet ångan under de sista uppdragen, som både blir lite för enkla, lite för korta och lite för enahanda, vilket dämpade intrycket en smula.
Det är inte lika perfekt som Bayonetta, men det är fortfarande ett utmärkt spel och jag kan rekommendera det till de flesta, och för den som uppskattar spel i Devil May Cry-genren är spelet omistligt.
4.5/5
