Speltimmen v51–53 2020

[krank]

Speltimmen! En tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

Enkla riktlinjer/målsättningar jag själv tänkte följa:

• Helst ett nytt spel varje vecka.
• Helst spela minst 60 minuter.
• Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.
• Nytt för 2020: För att försöka motivera mig att inte bara spela flera olika spel utan också spela klart fler spel tänker jag förutom ovanstående också försöka varje vecka spela en timme av något spel jag redan skrivit om. Då blir det utan betygsättning.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner för det. Använd det om ni vill:

75 – spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 – Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 – "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 – Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 – Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Det här är de stats jag påbörjar den här tråden, och v51, med:

Total # of games: 1355 [+1]
Total number of minutes played: 113479 (1891h19m) [+738]
Games with a total of 60+ minutes playtime: 515 [+2]
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 187 [+1]
Games with 0 minutes of playtime: 653 [-2]

Jag har spelat lite Mass Effect 3 igen.

Nu har jag klarat Citadel-DLCns main quest och ska mjölka dess slutgrejer lite mer innan jag går vidare

Typ 3-4 timmar senare, dårå… Jag hade tänkt skita helt i combat-simulatorn men så blev det inte riktigt. Istället har jag just spenderat tre timmar med att klämma ur den alla quests den verkade ha… Jag ställde ner till Casual de sista två striderna i flerstegs-questet här; jag lägger absolut noll vikt vid hur "duktig" jag är på att slåss i Mass Effect.

Jaja. Nästa steg är partyt i slutet av Citadel-DLCt och sen är det faktiskt nästan slut (beroende på hur långa de två sista grejerna är då).

 

[Max Raven]

Jag har spelat Bloodstained: Curse of the Moon

Vad det är: En prequel till Bloodstained: Ritual of the Night - ELLER Castlevania III med bortfilade serienummer och bättre grafik.

Du är Zangetsu, en svärdsman som blivit förbannad av demoner. Enda lösningen är att döda månen. Och alla demoner. På vägen springer du in i diverse filurer som figurerar i Ritual of the Night.

Jag gillar stuket med 1700/1800-tals-Europa-med-alkemister som setting - steampunk och alkemi gifter sig väl med gotisk skräck. Spelet är också solitt och förmågan att byta mellan olika karaktärer för att komma fram på olika ställen och undvika att någon dör funkar bra. Kontrollerna är också precisa. Bossdesignerna är också trevliga, där det oftast handlar om att lista ut deras mönster för att komma vidare. Tågbossen (ovan) och Inte-Bathory är mina personliga favoriter.

Precis som med bossarna känns mycket av spelet fokuserat på att lista ut bästa sättet att ta sig vidare med hjälp av rätt karaktär och/eller färdighet. Det tar c:a 4 timmar att klara spelet - ganska lagom. För entusiaster finns det förstås andra vägar än genvägar och högre svårighetsgrader, men jag är nöjd.

Tyvärr har de med vissa irriterande saker från förlagan - som att dö-omedelbart-av-hål och att karaktärer flyger bakåt när de skadas, och ingen hoppkontroll i luften. Till skillnad från förlagan dock så kändes kontrollerna bra nog att det inte var ett lika stort problem som de gamla spelen.

Betyg: En fokuserad kärleksförklaring till gamla Castlevania-spel i en setting jag gillar. Personligen gillade jag det här mer än Ritual of the Night.

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Timelie.

Det är ett pusselspel med tidsmanipulation, och enbart baserat på interaktionsdesignen så skulle jag gissa att det varit ett mobilspel. Men det spelar inte så stor roll; Lara Croft GO var ju helt fantastiskt och det var lite samma grej; isometriskt, lowpoly, turbaserat, pussel.

Så. Jag antar att "Timelie" är namnet på huvudpersonen. Man är en tjej som… vaknar? I någon slags drömlikt pseudoindustriellt-snedstreck-labb-miljö. Det finns dödsrobotar och det finns dörrar man kan öppna med knappar på väggar. Timelie kan spola tiden framåt och bakåt, så man kan se till att veta vad som komma skall och preciiiis hinna förbi innan dödsroboten ser en. Och sådär. Hon har också en kraft som låter henne återställa förstörda saker, lite som i Singularity, men den är mer gimmick – hon behöver plocka upp ett slags glödande mojänger för att kunna använda den kraften, så den funkar mest som ännu ett slags nyckel till ännu ett slags lås.

Efter ett tag träffar Timelie en söt katt, som hjälper till. Jag har precis kommit så långt att man kan byta mellan Timelie och katten och koordinera deras rörelser. Det är rätt najs.

Jag har lust att ge spelet 5/5 för klappa söt katt, men jag ska besinna mig. Det är ett trevligt litet pusselspel som jag kommer att vilja återkomma till något tag. Jag gillar verkligen isometriska pusselspel där man inte stressas. Turbaserat och möjlighet att experimentera sig fram till en lösning, det är min sylt.

BETYG: 4/5 klappa söt katt

 

[Max Raven]

Jag har spelat Carto.

Du är flickan Cartho, som faller ner från din mormors luftskepp med en magisk karta som kan flytta på land.

Man jagar kartbitar, utforskar nya delar, och letar fram saker folk behöver i fin akvarell-inspirerade landskap.

Trevligt.

 

[krank]

Jag vaknade med fruktansvärd huvudvärk, så det gick liksom inte att göra något av det där jag tänkt göra idag – typ skriva rollspel, städa, diska, etc.

Istället spelade jag typ fyra timmar eller så av UFO: Enemy Unknown. Jag kör på Beginner och med openxcom så svårighetsgraden inte återställs till något svårare, men däremot savescummar jag i princip inte alls. Det enda jag gör i den stilen är att jag försöker undvika nattuppdrag så gott jag kan. Ibland betyder det att jag sparar, kollar när ett uppdrag försvinner från kartan, och sen laddar om och skickar ut mina grabbar och tjejer precis innan det försvinner.

Men om nån dör, så dör de. Jag håller inte reda på mina soldater alls; jag har förstått att folk gillar att typ döpa dem och ge dem personligheter etc för att skapa en emotionell koppling. Jag vill inte ha en emotionell koppling, jag vill bara flytta runt dem och skjuta utomjordingar med dem.

Openxcom är inte det minsta anpassat för 4K-upplösning; det finns en definitiv gräns för hur stora jag kan göra pixlarna. Det gör att allting just nu blir betydligt mer utzoomat än jag skulle önska, vilket ger spelet en helt annan känsla – mer överblick. Jag är inte 100% säker på att det blir bättre av det, men… oh well.

Jag är ganska dålig på UFO, och vad mera är så är jag helt ointresserad av den sortens detaljpill och management och långsiktig statistisk planering som skulle krävas för att bli bra på det. Det är nog därför jag faktiskt aldrig klarat spelet. Jag kommer nog inte göra det den här gången heller.

Men det var lite roligt. Får se om jag fortsätter.


Jag har också spelat ett par timmar City of Heroes. Det fortsätter vara skitcoolt att CoH finns igen och går att spela. Just nu har de som administrerar servern jag kör på dragit ihop ett jultema. De har också byggt om en del sedan jag spelade senast, förbättrat gränssnitt och så. Överlag är det rätt coolt att de inte bara kör servern utan faktiskt aktivt utvecklar grejer – nya power sets till exempel, nya uppdrag.

Men ja, jag döspelar mest. Springer igenom lite grinding-uppdrag, läser plot-text. Det är rätt kul, och något jag kan göra samtidigt som jag kollar på youtube till exempel.

 

[krank]

Efter att ha spenderat hela dagen igår och stora delar av idag med att spela UFO, så tog jag en paus och spelade C&C Remastered Collection i 62 minuter. Jag köpte det på rean.

Och… Well, det är en ganska bra remaster. Stabil och fungerande, med lagom mängd quality of life-förbättringar. Jag tycker fortfarande de egna soldaterna är lite för dumma i huvudet, och tycker gott de kunnat försvara sig mot anfallare åtminstone… Men jaja, det är ett gammalt spel med gammal AI.

Jag gillar att man, som i de flesta såna här moderna remasters, kan byta mellan ny och gammal grafik. AI-uppskalningen av filmsekvenserna är lite hit and miss; ibland märks den jättetydligt och funkar sisådär, ibland märks den knappt alls.

Det här är inte min genre av spel, och om jag kände för att spela lite RTS så skulle jag nog snarare göra ett nytt försök att klara av Starcraft. C&C är, och har alltid varit, ett "sisådär" spel. =)

BETYG: 85+

 

[Max Raven]

Jag har spelat Odysseus Kosmos and his Robot Quest ett tag.

Det är ett point-and-click-adventure-spel. Pusslen är mer frustrerande än vanligt, dock finns det OK hint-system. De största problemen jag stött på:

• Du måste lösa pussel på ett visst sätt i en viss position även om fler giltiga möjligheter finns - du kan inte använda walkie-talkien med roboten, du måste använda walkie-talkien. Eller: du kan inte använda projektorn, du måste använda projektorn med golvet, och måste ha bytt chippet först
• Det finns delar där man får flera mål att uppfylla - gott så. Men sedan gör de separata målen beroende av varandra, så man måste lösa allt i en specifik ordning ändå för att komma vidare, istället för den bättre varianten där man får olika mål som hänger ihop.
• Vissa av pusslen är ganska långsökta.

Så i korthet: Ett OK point-and-click som inte är riktigt tillräckligt väldesignat eller genomtänkt. I rymden. Möjligen skulle de kunnat göra bättre ifrån sig om de gjorde nya point-and-click.

 

[Max Raven]

Jag har spelat Odysseus Kosmos and his Robot Quest ett tag.

Det är ett point-and-click-adventure-spel. Pusslen är mer frustrerande än vanligt, dock finns det OK hint-system. De största problemen jag stött på:

• Du måste lösa pussel på ett visst sätt i en viss position även om fler giltiga möjligheter finns - du kan inte använda walkie-talkien med roboten, du måste använda walkie-talkien. Eller: du kan inte använda projektorn, du måste använda projektorn med golvet, och måste ha bytt chippet först
• Det finns delar där man får flera mål att uppfylla - gott så. Men sedan gör de separata målen beroende av varandra, så man måste lösa allt i en specifik ordning ändå för att komma vidare, istället för den bättre varianten där man får olika mål som hänger ihop.
• Vissa av pusslen är ganska långsökta.

Så i korthet: Ett OK point-and-click som inte är riktigt tillräckligt väldesignat eller genomtänkt. I rymden. Möjligen skulle de kunnat göra bättre ifrån sig om de gjorde nya point-and-click.

Spelat klart det. Det normala slutet är dåligt. finns ett alternativt slut låst bakom att låsa upp 100% av achievements. Deras achievements är en massa nonsens och de slösar ens tid. Undvik.

 

[Dr_Dängrot]

Ja fick last of us:2 i julklapp och har spelat ett par timmar av spelet .

Spelet har fått en del kritik ifrån gamers om att försöka vara woke och göra för mycket så kallad virtue signaling som tex att Ellie är lesbisk och har ett förhållande med en kvinnlig npc samt att denna npc är judisk (rasifierad) , dom är 420 friendly , Vi får i en cut scence reda på att Ellies om vi ska kalla hen surogatpappa Joel spöat upp en full homofob som uttalat sig homofobiskt om Ellie osv . Spelet signalerar enligt dessa kritiker hur woke det är och har enligt dom en tydlig millenial wokevänster agenda.

Jag säger fuck dom som 2020 inte klarar av att se en kvinnlig protagonist i ett tv-spel och ännu mer fuck dom som inte klarar av att se en lesbisk hjältinna . Jag kunde inte bry mig mindre om Ellie identifierar som han/hon eller hen eller vem Ellie väljer att dansa mazurka på sängkanten med det är 2020 for fucks sake .

Storyn då . Det är en klassisk revenge story där en utomstående katalysator utlöser Ellies begär för hämnd och Ellie ger sig av på en resa genom postapokalypsen för att nå målet för sin hämnd .

Spelet får 4'5/5 i betyg . Det enda som hindrar mig att sätta full pott är det faktum att storyn inte känns lika gripande som Ellie och Joels story i last of us .

 

[Max Raven]

Jag har spelat en del VirtuaVerse.

I den Regndränkta Dystopiska Cyberpunk-staden så lämnar din flickvän dig och du måste söka reda på henne (och, förmodar jag, någonting någonting konspiration) i en rad pussel.

I korthet: Point and click. Spelet gör en del hyfsat charmiga grejer med AR (det är lite fräckt att man kan stänga av och slå på det och se ett andra lager) men det är rätt återhållsamt med ledtrådar. (Odysseus Kosmos som jämförelse hade en hel del brister, men det hade ett hyfsat välfungerande hint-system 50% av tiden). Grafiskt ser det ut som att någon av spelskaparna såg musikvideon för Perturbators låt Sentient (NSFW) och bestämde sig för att lyfta estetiken - högresolution med pixelkanter.

Om man gillar point and click och hyfsat klyschig cyberpunk med AR så kan det vara ens kopp té.

 

[Max Raven]

Det är en mörk framtid. Efter flickvännen kidnappats stjäl protagonisten en experimentell exosuit för att jaga ner alla som var involverade och mörda dem brutalt.

Until I have you har några bra sidor:

• Det har rätt schysst estetik och stämning
• Storyn är bra (inte briljant men bättre än OK)
• Bosstriderna är ganska schyssta
• Banorna är korta
• Det är ganska billigt (speciellt under rea)

Till dess nackdel:

• Kontrollerna är inte tajta, vilket är frustrerande
• Uppgraderingssystemet är bundet till hur bra man klarar en bana
• En del av banorna kan vara ganska frustrerande - man förväntas dö för man hinner inte reagera utan att veta vad som kommer
• Dör man eller skadas på en bana så räknas det mot hur bra man klarade sig. Det räknas också för om man dör efter checkpoints. Man kan reset:a en bana genom en kombinationstryckning, vilket leder till laddningstider som är långa för ett så pass enkelt spel.
• Vissa av vapnen är dåliga (slagträet har ingen räckvidd alls, t ex)
• Uppgraderingarna gör inte särskilt mycket skillnad (2 perfekta banor för 5% mer skada på ett vapen? Allvarligt?)
• Vissa av röstskådisarna är knackiga (andra är bra, så det är lite ojämnt)

Jag kan inte rekommendera spelet. Det tog mig ungefär 4 timmar att klara, så det är iaf kort.

 

[Max Raven]

Jag har också påbörjat Guard Duty, ett kärleksbrev till 90-tals point-and-click.

Vakten Tondbert (med dvärgskt påbrå) jobbar som vakt i den tätt befolkade staden Wrinklewood (52 invånare! en metropol!). Efter en blöt kväll och natt där han i släppte in en sympatisk man i kåpa blir han kallad till kungen. Ska bara hitta uniformen först. Och tornsluckan är låst. Men man är väl händig - efter några enkla pussel är han på god väg att... Fixa åkommorna han drog på sig när han tog sig ut.

Jag har kommit ungefär till där Tondbert bestämt sig för att rädda prinsessan och har ganska roligt så här långt - det har varit ett tag sedan jag spelade ett mer humoristiskt äventyrsspel, och det här känns definitivt som min kopp té. Pusslen har inte varit fruktansvärt avancerade eller otydliga än (till skillnad från Virtuaverse) och det finns charmiga (och några ocharmiga) personer att prata med i en anda som känns som avslappnad Pratchett-inspirerat snarare än Simon the Sorcerers "enerverande huvudperson är bitter på sagor" (vilket iofs mer var uppföljarna, IIRC).

Jag köpte det här i en bundle med Until I have you, och det här är helt klart ett bra spel snarare än ett spel som var lovande men föll på flera punkter.

Charmigt.

 

[Max Raven]

Tryckte in lite Death's Gambit - jag tror jag spelade runt 1-2 timmar.

Det är en 2D-Soulslike. Kontrollerna är OK. Bossarna jag stötte på var OK designade. Det ser definitivt bättre ut och kontrollerna känns bättre än Salt & Sanctuary. Det är bara, ursäkta ordvitsen, själslöst.

En del av problemet är säkert att jag aldrig gillat 2D-soulslikes. De känns som sämre varianter av metroidvanias och Souls-inspirerade spel. I det här fallet: Utforskandet blir reducerat till lite oinspirerat plattformande (där man inte får hoppa "för" högt och allt begränsas av en minimal stamina-mätare). Klättra på stegar är inte roligt. Att behöva gå långsamt när man ser stora delar av kartan är trist. Hästmekaniken här är tråkig. Ovanpå det så tillför levelmeknaiken ingenting till spelet, den bara drar ut på speltiden.

Ska man spela 2D-soulslike skulle jag rekommendera Salt & Sanctuary över det här, trots att Death's Gambit ser bättre ut.

 

[Max Raven]

Jag spelade precis klart Katana Zero

Plattformare med fokus på att hacka sönder diverse gangsters som samuraj med tidsmanipulation involverat (strikt taget så han kallar det "planering"). Man dör lätt, fiender dör lätt, banorna startar om snabbt, VHS-effekt och cyberpunk-noir-stuk. Vissa banor är jobbigare än andra men även när man fastnar så är musiken och spelkänslan så bra att det nästan aldrig är frustrerande.

Även om jag inte fick riktigt bra grepp om slowdown-mekaniken.

Sammanfattat: Ett schysst plattforms-hack and slash.

 

[krank]

Jag har spelat 91 minuter av Observation. Hittills verkar det verkligen vara min sylt:

• Rymden. Jag gillar rymden!
• Relativt hård NASA-teknologi. Rymdstation! Yay!
• Man spelar en AI. Also yay!
• Mycket enkla pussel och långsam, metodisk utforskning.
• Hittills inga direkta konsekvenser av att misslyckas, man får bara pröva igen.
• Hittills inga Viktiga Beslut som riskerar att Påverka Storyn.
• Mystiska saker.
• VHS-bandsstörningar och annat brötigt. Snyggt!

Jag tänker nog inte skriva jättemycket om det lilla (?) av storyn jag upplevt hittills. Jag gillar rymdmystik-skräck och pussel, och är mycket sugen på att spela vidare. Svårt att säga när jag faktiskt kommer att sätta mig med det dock; kan bli i morgon men kan lika gärna bli typ i februari.

BETYG: 90+

 

[Max Raven]

När jag spelade Observation så tyckte jag kontrollerna var för hemska och pusslen dåliga. Jag ville gilla spelet men det var verkligen inte byggt för mig.

 

[krank]

När jag spelade Observation så tyckte jag kontrollerna var för hemska och pusslen dåliga. Jag ville gilla spelet men det var verkligen inte byggt för mig.

Kontrollerna är hemska. Ännu så länge har de inte varit hemskt nog, och det finns ju ändå in-game-förklaringar till dem. De pussel jag stött på hittills har varit… Well, de är väl egentligen knappt "pussel"? Man får instruktioner, sen följer man dem. Eventuellt får man försöka tolka ett UI. Men jag är OK med såna pussel, så länge jag får upprepade försök… =)

 

[Franz]

Jag har spelat State of Mind, ett storydrivet äventyrsspel i en cyberpunk-framtid.

Spelet utspelar sig i ett framtida nedgånget Berlin, fullt av regn, misär och statlig övervakning. Huvudpersonen Richard råkar i början av spelet ut för en bilolycka och upptäcker att hans familj är försvunnen. Samtidigt, i en utopisk stad återhämtar sig Adam från en bilolycka. Mystiska omständigheter verkar tyda på att de båda olyckorna är sammanlänkade.

Spelets story är onekligen intressant! Den tar upp teman som klass, identitet, familj och artificiell intelligens. Spelet förlitar sig väldigt mycket på sig story, då det egentligen inte är särskilt mycket gameplay här. Och hade storyn varit i form av en bok exempelvis så hade jag nog gillat det här mer. Jag har inget emot spel som är storydrivna, spel såsom Firewatch, Detroit: Become Human och Observer är några av mina favoritspel. Problemet här är att tempot i den här storyn ofta är riktigt segt. Man går till samma platser och gör samma saker om och om igen. Ibland får man besöka andra intressanta platser, exempelvis en nattklubb eller New York, men oftast gör man bara fram och tillbaka. Dessutom är huvudpersonen som man spelar, Richard, en riktig skitstövel. Nu menar jag inte en person med brister, utan en riktig skitstövel som gnäller, klagar och skäller på allt och alla omkring sig, vilket gör att det är svårt att motivera sig själv att bry sig om honom.

Det är inte ett värdelöst spel, stämningen är på topp med intressant grafik och atmosfäriska ljudeffekter. Storyn är i grund och botten bra och väldigt intressant, framförallt om man gillar teman om cyberpunk, AI, övervakning etc. Det är ett okej spel för de som gillar genren, men det kunde varit bättre. Köp om det är på rea!

 

[God45]

Jag har spelat Don’t starve flera år efter alla andra. Man är en Tim Burton liknande figur som har hamnat på en öde (Tim Burtonesq) ö och måste överleva. Det är jävligt svårt att överleva. JÄVLIGT SVÅRT. Man kan bygga en liten bas och verktyg. Man använder sedan dessa för att inte bli galen, mördad av spindlar eller svälta ihjäl. Jag har inte lyckats än och det verkar super svårt. Men det är kul.