Nekromanti Speltimmen v52 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka. UNDANTAG: Pga orsaker kommer denna regel att tillfälligt att degraderas till att vara en "svag målsättning".
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygssystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[krank]

Jag har spelat upp mig till en timme av Mega Man 11.

Den korta versionen är "Det är ett bra Mega Man-spel, men Mega Man X-spel är bättre än Mega Man-spel".

Så. Det här är ett snyggt spel, först och främst. Vi lever ändå i en tid där man, till skillnad från de tidigare gångerna då de försökt göra Mega Man i 3d, faktiskt kan göra snygg 3d. Och det här är snyggt och celshade:at och jag har överhuvudtaget ingenting alls att invända mot det estetiska. Jag ser mycket hellre det här än NES-retrografik; kanske för att jag i allmänhet tycker att SNES-grafik åldrats så mycket bättre än den gamla åttabitaren i allmänhet.

Kontrollerna är... adekvata. De känns som Mega Man, tycker jag. Här kommer dock jämförelsen med Mega Man X in och ställer till det... Mega Man X är nämligen det plattformsspel jag tycker har haft allra bäst kontroller någonsin. Jag mäter alla plattformsspelskontroller mot den standarden, och har ännu inte hittat något som riktigt spöat dem. Och det här är tillräckligt nära MMX för att delar av mitt muskelminne ska funka men - och det här är viktigt - andra delar av muskelminnet funkar inte alls, eftersom spelet saknar viktiga funktioner.

Exempel: När jag stöter på ett spel där man hoppar som Mega Man X, där man springer som Mega Man X, och där man kan glida längs marken som Mega Man X... Ja, då räknar jag med att man också ska kunna glid-hoppa, dvs göra en glidning och sedan direkt ett hopp, som då blir extra långt. Det sitter djupt i mitt muskelminne och fuckar upp för mig varje gång. Jag saknar också vägglidning, och givetvis då också vägglidnings-glid-hopp, där man kombinerar vägglidning, markglidning och ett hopp för att hoppa extra långt rakt ut från en vägg.

Annars... Tja, designen är väldigt oldschool, med ett par nya gimmicks. Jag gillar att de lagt in en svårighetsgrad med "oändliga extraliv", men skulle gärna vilja se vilka eventuella andra förändringar den svårighetsgraden innebär. Kanske hade man kunnat lägga in "infinite lives" som separat tillval någonstans istället? Hur som helst känner jag mig jäkligt klar med det här med "extraliv"-system. Någon youtuber jag tittade på beskrev dem som en form av artificiell svårighetgrad, en dammig rest från arkadmaskinerna som behövde locka folk att slänga in fler mynt. Jag håller nog med. Låt mig fortsätta nöta framåt!

Så... Ja, jag tycker nog om det här. Jag vet inte när, men jag vill återkomma till det. Kanske efter att jag faktiskt tagit mig tiden att spela igenom alla de gamla Mega Man X-spelen. Eller, de bra av dem iaf.

BETYG: 90

 

[Skarpskytten]

Jag har spelat Dragon's Breath, ett mysigt litet spel av HABA som vann pris som Kinderspeil des Jahres 2018.

Drakungarna har hittat en iskolonn full med vackra stenar, och alla vill ha få så många som möjligt. De ber drakpappan hjälpa dem smälta isen, så att stenarna ramlar till marken och kan samlas upp. Vilket drakbarn kan få mest stenar?

Spelet är för två till fyra spelare, och så enkelt att en femåring (spelet är för 5+ år) med lite hjälp kan förklara reglerna för sina storkusiner efter att ha spelat spelet några gånger.

I mitten spelplanen bygger man ett torn med åtta eller nio (om man är tre spelare) plastringar, som man fyller med plastädelstenar i fem färger. Den modigaste spelarna börjar med en trädrakpappa och får välja vilken ädelstensfärg som är hens (två färger om man är två spelare). Sedan väljer de andra spelarna stenar, medsols från drakpappan. Efter det lyfter den som har drakpappan den översta plastringen - och så rasar något mellan noll och typ tio stenar ned. Alla tar sina stenar och gömmer i ett rede på planen. Så går drakpappan vidare och spelet upprepas till alla plastringar har plockats bort. (Med andra ord kommer varje spelare vara drakapappa två, tre eller fyra gånger på spel beroende på antal spelare som spelar). Flest stenar vinner.

Det jag gillar med det här spelet är att det inte till skillnad från många barnspel bara är total slump. Det är mer ett vadslagningsspel med ett visst inslag av skicklighet. När det är din tur att välja färg på stenar måste du titta på kolonnen och se hur stenarna ligger, både hur många och om de ligger i mitten av kolonnen eller vid kanterna. Välj den färg som du tror kommer att se flest stenar rasar ur kolonen. Det är klurigt - om det ligger två gröna på kanten ska du kanske ta grön även om det ligger tre röda i mitten? De senare kommer kanske inte alla rasa ur kolonnen den här omgången? Å andra sidan om de två gröna stenarna ligger jämte varandra kan man sätta ett finger där när man lyfter ringen och kanske hindra en eller två av dem från att rasa ut?

Det är en smart och rolig mekanik som gör att barn faktiskt kan vinna mot vuxna på lika villkor - jag spelar för att vinna och får stryk mot femåringen typ varje gång, som uppenbarligen är bättre än mig på att gissa hur stenarna kommer att bete sig. En omgång tar bar typ tio minuter så varken vuxna eller barn hinner bli uttråkade. Snyggt är det också.

Rekommenderas varmt för barn från fem och upp till säg tio år.

 

[Feuflux]

Jag har jättesvårt att hitta spel jag gillar nu för tiden. Jag gör research och håller på och sen blir det ändå en flopp i slutändan. Ett problem är att jag inte orkar ta mig över kunskapspuckeln på nya spel och att det blir ett moment 22: "man måste kunna x, y och z för att spelet ska bli kul ... och man måste spela spelet för att lära sig x, y och z". Gamla spel går inte att spela om och om igen heller för då blir det bara rutin: "jag kan det bästa sättet att göra x så jag gör det på det sättet den här gången också".

Nu sa jag dock åt mig på skarpen att fan sluta gnälla och spela Northgard lite till så nu har jag slutfört de två första kampanj-banorna.

En youtube-recension kallade spelet för "Banished DnD" och det var väl en lite halvkul kommentar. I Banished ska du få ett gäng nybyggare att överleva och få ihop en växande civilisation, och här ska du få en vikingaklan att överleva och expandera. Det är alltså survival-element av typen "man svälter om maten tar slut", "man fryser om veden tar slut" och om happiness-mätaren är under noll så tjurar befolkningen och presterar suboptimalt på sina arbeten.

Jag har spelat för lite för att ha full koll på korrelationerna så det blir lite för mycket "jaha, nu producerar jag helt plötsligt massor med mat, alldeles nyss var det nära svält" och "nu är min happiness -2, skit, vad borde jag ha gjort annorlunda, har ingen aning". Det är väl antagligen något man lär sig, men just nu är det spelglädjedödande.

Kartan byggs upp i zoner (som i Settlers 7) som har olika resurser. I en zon kanske man kan fiska och i en annan så finns det en järnfyndighet. Du bygger byggnader och skickar dit dina bybor för att arbeta i dem. Bygg en skogshuggarstuga och skicka dit 2 pers att hugga ved, etc. Ibland känner jag "hade jag byggt en marketplace någonstans då?" men det är ju inte mer förvirrande än att i starcraft fråga sig "hade jag byggt en cybernetics core någonstans då?".

Så, det är charmig resurshantering där det gäller att inte rusa iväg utan koll på vad man bygger, men jag har inte klickat med spelet så att jag känner "wow, jag vill spela mer nu!".

 

[krank]

Jag har spelat ganska många timmar Guild Wars 2 de senaste dagarna. Jag höll mig länga borta från spelet av ren bitterhet mot NCsoft för att de lade ner mitt favorit-MMO City of Heroes, men nu ville en kamrat till mig testa att köra det som coopspel så... Varför inte?

Så nu har jag kört en stund och bildat mig en uppfattning. Här är några spridda, mer negativa tyckanden:

• Det är för lite meningsfull story för sällan. Det är rätt trist att huvudstoryn bara fortsätter med ganska många levlars mellanrum, och framför allt i början var vi nära på att ge upp innan vi nådde level 10 och äntligen fick lite story. De har också verkligen ansträngt sig för att man inte ska "behöva" få någon egentlig meningsfull story när man gör vanliga quests, eftersom man inte ens måste prata med questgivers för att göra quests - allt man behöver är ju att vara i ungefär rätt område. Jag kan inte låta bli att jämföra med de andra två MMOs jag spelar just nu, Star Wars: the Old Republic och The Secret World: Legends. Där känner jag att de flesta småquests också känns som små meningsfulla berättelser. Det gör jag inte i GW2.
• Det var ett misstag att gå ifrån Guild Wars 1's system med instansierad spelvärld. Nu tvingas man ha att göra med andra jävla idioter när man spelar, HELA TIDEN - vilket som vanligt innebär att man ibland helt enkelt inte kan göra sina quests eftersom någon annan jävel springer runt och gör samma quest samtidigt och dödar alla varelser av den typ man själv skulle döda, etc. GW1 var innovativt här - MMO i städerna och hubbarna, men sedan instansierad värld så att man där bara såg sig själv och sitt party.
• Charr är mycket, mycket töntigare än i originalspelet. Vems jävla idé var det att göra dem till kissekatter? Framför allt de kvinnliga var rätt kluriga att få till så att de såg fula eller tuffa ut. Jag antar att man får vara glad att de inte har tuttar.
• Karaktärsskaparen var OK när det gäller ansikten. Det var inte på City of Heroes-nivå, men det är å andra sidan ingenting. Jag saknar, som i typ alla MMOs någonsin, möjligheten att få vara tjock.
• Man rör sig alldeles för långsamt och det är alldeles för oklart vad man kan göra för att bli snabbare. Det känns som att simma i klister.
• Jag tycker inte om det här med att ens skills är beroende av exakt vilket vapen man har. Det gör att jag aldrig kan bygga upp något riktigt muskelminne när det gäller att använda förmågor, om jag inte vill handikappa mig medvetet genom att tjuvhålla på gamla vapen jag egentligen levlat ifrån.
• Jag tycker inte om det här med att ens utseende beror på ens utrustning och att det kostar pengar att bestämma hur ens utrustning ser ut. Det leder nämligen till att ens karaktär aldrig ser ut som man vill. Om man inte betalar, då.

Och så ett par lite mer positiva:

• Jag gillar modellen "köp en gång, sedan har du spelet för evigt". Den funkade bra i Guild Wars 1 och den funkar bra här, även om den naturligtvis svärtas ner av en massa micropayment-skit. Det här är ju mer som ett vanligt free-to-pay-spel. Men ja, jag har faktiskt köpt en av de två expansionerna (billigt, dvs inte via deras shop) och har därmed tillgång till deras story content utan prenumeration eller vidare betalningar.
• Storyn, när den väl dyker upp, känns helt OK. För att vara fantasy, då.
• Det funkar rätt bra överlag att köra coop-spel. Jag gillar verkligen greppet som även Star Wars använder, att när jag går in i en story-instans så får min kompis erbjudande om att hänga med. Det är betydligt bättre än The Secret World, där man bara kan hänga med varandra på vissa instanser.
• Det är ganska roligt att springa runt och utforska. men det tycker jag å andra sidan alltid.

Så... Vad blir slutresultatet? Tja, jag kommer ju att spela vidare åtminstone en bit, för det är roligt att spela tillsammans. Spelet är... helt okej på det hela taget, trots en del irritationsmoment. Jag kan rekommendera det som coop-upplevelse, framför allt om man gillar fantasy.

BETYG: 90

 

[krank]

Jag har också spelat en bit in i Elder Scrolls Online.

Det är... Tja, det är fantasy-MMORPG. Med lite mer actionbetonade strider än vad som är normalt.

Jag tycker att det är ganska trevligt. det finns ett main-quest som inte känns helt dåligt, det är voice acting på nästan allt, och det finns en massa mysiga småplots som bubblar här och var. Jag skaffade ju spelet i ett paket med Morrowind-expansionen så jag kan bara uttala mig om den senare - har man Morrowind så får man ju börja i Morrowind istället för i original-startområdet.

Jag vet inte hur mycket mer jag kommer att spela av det. Det beror alldeles på vad min kamrat, han jag spelade Guild Wars 2 med, tycker. Det är inget jag kommer att spela så mycket mer av på egen hand. Men om man gillar fantasy så är det ju verkligen hög kvalitet.

BETYG: 90-