Nekromanti Speltimmen v6 2018

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

Jag har utformat ett betygsystem jag tänker använda mig av när jag känner det. Använd det om ni vill:

Spoiler

75 -- spelet är trasigt, snudd på objektivt ospelbart. Mekaniken är trasig, spelet har fruktansvärda buggar.
80 -- Jag kunde tvinga mig igenom den första timmen, men stängde av så snart jag uppnådde den. Fungerande, men plågsamt tråkigt/jobbigt spel.
85 -- "Meh". Det här spelet var väl... öh, okej antar jag. Det var inte plågsamt att spela, men det är inte heller speciellt lockande att återvända till det.
90 -- Det här spelet fortsätter jag ha installerat, eller skriver upp på min lista över spel jag vill återvända till senare. Eller så kan jag rekommendera spelet.
95 -- Jag tänker spela vidare på det här spelet IDAG. Och du borde verkligen spela det också.

 

[Max Raven]

Jag har spelat klart Hollow Knight

I början gavs insekterna intelligens som höjde dem över djuren, men det var länge sedan...

Överlag - om man gillar spel som Symphony of the Night, Metroid och Axiom Verge är det här samma typ av spel. Fokus är på utforskning och bosstrider - allt tämligen trevligt och möjligheten att utforska är inte enkelspårig - jag missade en bit som behövdes för att komma vidare men hittade en annan (mycket senare) pryl som tillät åtkomst till samma område men gjorde att nedlåsta områden var mycket svårare eftersom jag fortfarande kunde dödas av miljön. Kommer man ihåg att varje område bör ha (minst) en boss och en specialpryl så kommer man dock långt. Bossar har ett antal mönster och det gäller att undvika och attackera när det finns öppningar. Man kan hela under strid, men mot bossar är det oftast inte en lysande idé.

På pluskontot är hur de hanterar kartor - där Axiom Verge har karta och kompass, har Hollow Knight inte karta för nya områden, utan man behöver hitta kartografen som ger en en delvis ifylld karta. Kompass är en (billig) charm, som tar plats av annat som kan göra ens liv lättare. Charms är en trevlig idé - utöver de prylar man kan hitta och uppgraderingar till vapen, mana och liv så hittar man magiska föremål som kan kombineras valfritt för förstärkning av attacker, mer liv, billigare magi, automatisk upplockning av pengar, manaåterhämtning med mera, så att man kan spela lite efter ens preferenser.

Dåliga delar? De alternativa bossarna (som krävs för det andra och tredje slutet) är rätt brutala - hög hastighet, dubbel skada, vilket gör striderna korta och brutala och går mot bossdesign i resten av spelet - förvisso är de flesta uppgraderade varianter på vanliga bossar man redan mött men det var i regel ganska många timmar tidigare, och det är lite trist att behöva lära sig de svåra bossarnas attackmönster nästan utantill. Vissa hemligheter är också lite väl svåra att upptäcka om man inte älskar att slå på alla väggar. White Palace, en av endgame-områdena, har ett plattformsområde med en del avancerade hopp och frustrerande delar. Det är inte omöjligt, men det finns i princip inga svåra plattformsdelar i resten av spelet och det var aldrig dragningen i det (jag hade själv inte spelat igenom det om det var mer som They Bleed Pixels eller Super Meat Boy). Spelet är också lite väl långt när det kommer till kritan - när man inte har mer karta att utforska så tar endgame vid, men det handlar mycket om att hitta ställen man missat på kartan, vilket är lite trist eftersom det känns tidsödande. Men - det är mindre smolk i bägaren på ett spel som är extremt bra i övrigt.

Jag är inte helt färdig - har två endgame-bossar kvar som är rätt svåra. Båda känns det som att jag bara behöver ett par försök för att fixa. Möjligt att jag inte återvänder dock. Ja ja.

Sammanfattning: En värld att utforska, ett rike att rädda.


Jag har också, på betydligt kortare tid (5h!), spelat igenom Metal Gear Rising: Revengeance

"Here I am, arguing philosophy with terrorists."

De som släppte Nier: AutomatA förra året gjorde tidigare det här spelet till Metal Gear-serien. Det är ett actionspäckat hack and slash ninja-spel. De som har koll på Metal Gear-serien märker kanske att det är viss... skillnad. Du spelar Raiden, och redan första timmen möter du och hugger sönder en Metal Gear och springer på missiler i ett spel som inte låter "dumt" stå ivägen för roligt. För en gångs skull ett Metal Gear-spel där filmsekvenserna inte skiljer sig från spelupplevelsen - men hörrni, vissa av de där bitarna kunde varit spel.

Bra bitar: Hektisk action, coola bossar med utmärkta strider,

Dåliga bitar: Obefintlig tutorial för spelmekaniker som är hyfsat intuitiva när man kan dem, Counter-mekanik och senare att kunna rikta blade focus-attacker är båda saker jag hade fått någon slags grundligare genomgång. Inte långt in finns vissa trista fiender med attacker som bedövar och/eller skadar en i flera sekunder utan något sätt att undkomma när man väl träffats.

När spelet är slut kommer man inte ha samlat eller prövat allt. Jag har påbörjat en andra runda och t o m tredje veva eller fler skulle nog vara underhållande. Det finns även DLC.

Sammanfattning: Kojima-handling med frenetisk action. Edit: DLC:erna å andra sidan är frustrerande skräp.

 

[krank]

Jag har spelat 68 minuter av The Surge.

Det sägs att det är ett Dark Souls-liknande spel. I wouldn't know, för jag har inte spelat Dark Souls. Mest för att estetiken är alldeles för tråkig; medeltids-fantasy är ju inte riktigt min grej.

Men i The Surge spelar man en rullstolsburen snubbe som fått ett coolt exoskelett och nu springer man omkring och dödsmördar robotar för att kunna ta reda på vad som hänt egentligen och för att få tag på material för att uppgradera sin suit.

Jag har läst en del jämförelser mellan The Surge och DS, men jag kan ju mest bara beskriva hur jag själv upplever spelet. Kontrollerna känns tajta, även om attackerna generellt är mycket långsamma. Men det är litegrann av grejen; med långsamma attacker för mig som spelare, och långsamma, vältelegraferade attacker från motståndarna, och så generellt hög skada på det, så blir ju striderna lite mer taktiska. Vilket jag gillar, eftersom jag är ökänt dålig på spel där det är reflexer som gäller. Pattern recognition, that I can do.

Så spelet handlar, iaf för mig, mer om att smyga framåt, spana, försöka få en fiende i taget att följa med mig och slåss i ett område jag redan clearat. För helst vill jag inte slåss mot flera fiender samtidigt. Och så hela tiden ha koll på fiendernas rörelsemönster; jag vet ju hur deras attacksekvenser ser ut så jag kan kontra dem, och för varje fiendetyp upparbetar jag ett sätt att göra skada utan att skadas. Vilka av fiendens attacker är värda att blockeras, vilka ska jag hoppa undan från istället?

Så ja, jag tycker mycket om det här spelet. Jag hann inte jättejättelångt på mina 68 minuter, men jag är å andra sidan en rätt metodisk spelare. Och dålig.

Men jag känner igen en viktig grej från hur folk beskrivit Dark Souls, förutom det här med långsamheten och telegraferingen: Varje gång jag dör så är det extremt tydligt att det är mitt fel. Åtminstone hittills. Det var jag som inte spanade ordentligt, det var jag som missade att fienden laddade upp sin attack, det var jag som råkade dra på mig flera fiender. Mitt fel. Ingen orättvis död ännu så länge.

Det känns ganska grindigt, men det behöver ju inte vara någon speciellt dålig grej.

BETYG: 90

 

[Max Raven]

Jag började också på Aegis Defenders tillsammans med min broder, ett Tower Defense-liknande spel.

Man börjar som två spelare - Clu och hennes morfar/farfar, i en postapokalyptisk framtid dök de Dödslösa upp efter katastrofen och vägledde de vanliga människorna likt gudar. Givetvis gick några av dem för långt, människa hittar preapokalyptisk dödsmaskin och börjar döda gudar, o s v. De två man spelar är relikjägare - de söker forntidens artefakter för att sälja. Man hittar gamla prylar, dödar monster och finner artefakter som drar till sig vågor av monster, som man kan stoppa med väggar, bomber, spikfällor, kanontorn m m.

Jag har inte gillat andra Tower Defense (inte ens särskilt förtjust i Orcs Must Die, som har vissa likheter), men det här har ett par saker jag gillar:

• Man har karaktärer man styr som sätter upp torn och fällor
• Det har en lite intressant split screen som varierar beroende på ens positionering mot varandra om man är 2 spelare
• Det har rätt snygg retrografik med 2D-plattformer
• Man börjar med 2 men kommer ha 4 karaktärer i slutet som man kan byta mellan snabbt, och som handlar friständigt från en själv (om man inte beordrar dem att följa en)
• Överlag är allt kompetent sammansatt

Sammanfattning: Trevlig 2D-plattformare med Tower Defense-inslag.