Nekromanti Speltimmen v8 2015

[krank]

Speltimmen! Veckans tråd för diskussioner om spel vi spelat på sistone.

?Enkla riktlinjer jag själv tänkte följa:

1. Nytt spel varje vecka.
2. Helst spela minst 60 minuter.
3. Det ska vara ett spel jag köpt på Steam men inte spelat än, eller åtminstone spelat mindre än 60 minuter av.

Sen skriver jag en liten kommentar om spelet, vad jag tyckte och så. Ibland kanske jag sätter nåt betyg.

Ni gör såklart vad ni känner för =)

 

[krank]

Jag har spelat upp mig till 60 minuter av Painkiller: Black Edition.

Innan jag skaffade det på Steam spelade jag bra mycket mer än så...

Painkiller är ett av de där magiska spelen. Det kom vid precis rätt tidpunkt. 2004 hade jag i princip gett upp FPS-genren helt. De flesta fps-spel kändes som tråkiga "realistiska" militärshooters. Quake 3 var en tråkig jävla PvP-grej jag hade noll intresse av. Doom 3 hade visserligen kvar en singleplayerkampanj, men de hade försökt göra det till ett skräckspel, och jag irriterade mig mycket på t.ex. att man inte fick ha både ficklampa och vapen framme samtidigt.

Kort sagt, allt som en gång gjort att jag gillade Doom och Quake var... som bortblåst. Det var för mycket realism, eller för lite singleplayer, eller för tråkig singleplayer.

Painkiller var spelet, tyckte jag då, som Doom 3 och Quake 3 borde ha varit. Ett riktigt, vanligt jävla FPS-spel. Man är på en del av en bana, man skjuter en jävla massa fiender i högoktanig action, sen går man vidare till nästa bana. Ibland tvingas man pyssla med nycklar eller extremt lätt problemlösning, men det går över fort. Spelet har varierande banor, varierande fiender, bra pacing, en plot som är helt OK för genren och berättas i snygga CGI-mellansekvenser man kan skippa om man inte bryr sig. Vapnen är fullständigt orealistiska men också EXTREMT tillfredsställande. Varje vapen har primary och secondary fire, och... Tja, vi kan väl säga att ett vapen skjuter shuriken eller blixtar.

Kort sagt, allt gött som fanns i de gamla FPS-spelen, i en ny, snygg, fräsch och modern förpackning. Samma typ av estetik som Quake och Doom också; det mörka och smutsiga.

Idag har väl grafiken åldrats "sådär", trots det lyckas en tidig bana få ner min fräsiga gaming-rig på 26 fps; jag tänker att "black edition" lär ha lagt in nån skit som framkallar den effekten. Kanske kunde jag fixat det genom att sänka grafiken, men vafan...

Det enda jag egentligen har att klaga på är att Painkiller: Black Edition saknar coop.

 

[krank]

Jag har också spelat upp mig till dryga 60 minuter av Painkiller: Hell and Damnation.

Det är... Samma spel som första Painkiller. Åtminstone de första banorna, men jag har hört att det i princip är favorit i repris. Men det är inte en reboot, utan en fortsättning? Men huvudpersonen ska göra samma saker som förra gången?

OK, jag har ingen koll riktigt. Men det är snyggt, kul och har alla fördelar jag just sade att originalet hade, plus snyggare grafik, co-op och cloud saves.

 

[krank]

Prince of Persia: Sands of Time, som jag nu "spelat" 71 minuter av, är en riktigt, riktigt dålig port av konsollspelet som delar dess namn. Kontrollerna har bastardiserats för att passa tangentbord och funkar därmed skit även när man kör med gamepad. Upplösningen är låst till ett fåtal låga varianter. Jag hittade fixar för en del problem här.

Sedan använde jag ledtrådar från den här tråden för att döpa om 360'ns knappar till vad de är (X, B, A etc) istället för "Btn10" och annat ohjälpsamt. För spelet kom givetvis innan 360'n -- jag har tidigare spelat versionen till original-Xbox.

Spelet har inte åldrats med någon värdighet alls egentligen. Förutom kontrollproblem och grafikstollerier så beter sig kameran extremt dumt på ett väldigt påfrestande sätt (som jag minns från X-boxen). Eller OK, det är fullt spelbart när man fixat och trixat med inställningar och skit, men alla animationer känns för långa och långsamma, det finns inget direkt flyt i spelet. Det känns ibland som att spela i sirap.

Som jag skrev (har jag för mig) efter att ha spelat Warrior Within-porten: Ska jag spela igenom den här trilogin blir det nog HD-versionerna till PS3. Jag har ju en gång i tiden klarat Sands of Time, men det var dels i en annan tid och på konsoll.

 

[krank]

Jag har nu spelat 64 minuter av DAMNIT UBISOFT SLUTA TVINGA PÅ MIG ER JÄVLA UPLAYSKIT *ahem* Prince of Persia: Forgotten Sands.

Å ena sidan plågas även detta spel av tekniska bekymmer. Först genom att Uplay krävs, vilket i sig givetvis ska ses som en bugg. Första gången jag startade spelet envisades Uplay med att ge felmeddelande för att "mina sparfiler var korrumperade". Jag hade inga sparfiler. Buggiga skit. Sen varje gång man aktiverar Steam overlay så måste man alt-tabba bort från spelet och sedan tillbaks in i spelet för att få igång kontrollerna igen, för den slutar lyssna på input. Och man kan göra exakt noll grafikinställningar t.ex. upplösning, antialiasing etc.

Å andra sidan är det här tveklöst det bästa Prince of Persiaspelet. Det är smidigt, intuitivt, roligt. Det är en fröjd att skutta runt; jag får exakt samma känsla som jag minns att jag hade när jag spelade Sands of Time på X-box. Fast nu finns det autosave, cloud saves, ett lite skojjigt levlingsträd för förmågor, grafikmotorn är betydligt upphottad. Spelet funkar ypperligt med 360-kontroller.

Jag förstår inte riktigt varför de inte gjorde en remake av ettan istället för att skohorna in ett spel mellan ettan och tvåan, dock. Framför allt inte när storyn är typ "ond sand släpps lös, skapar zombier, varsågod hoppa runt i vagt arabiska miljöer". Det känns lite som samma sorts uppföljare som Escape from LA eller Doom 2. Lite ny content, men ärligt talat är det samma grej. Fast bättre. Dessutom är det asmärkligt att storyn i ettan ju var att prinsen mindes allt (om jag minns rätt) kring sands of time och tidsresandet, och nu blir förvånad när han får exakt likadana tidskrafter av en Djinn. Oh well. Det spelar faktiskt ingen roll för spelet är awesome och skitroligt och det finns inga tvivel om att jag en dag kommer att fortsätta spela det.

Kvar har jag Prince of Persia (2008) och Prince of Persia: The Two Thrones. Spoiler: där kommer jag att gnälla betydligt mer.

TL; DR: Ska du spela ett Prince of Persia-spel på dator, spela det här.

 

[krank]

Såhär ser mina SteamHour-stats ut just nu BTW:

Total # of games: 629
Total number of minutes played: 34826
Games with a total of 60+ minutes playtime: 153 (24.32%)
Games with a total of 1-59 minutes playtime: 142 (22.58%)
Games with 0 minutes of playtime: 334 (53.10%)

Och ja, jag är mycket väl medveten om att i princip ingen mer än jag är intresserade MEN det skiter jag i. Om inte Steam envisas med att artificiellt utöka mitt bibliotek med gratistitlar under veckan så finns en reell möjlighet att jag når 25% spel med 60 eller fler minuter. Yay!

Eller reell och reell. Om jag spelar upp fem spel och når 158. Då går jag över 25%. Och det borde gå att ordna tänker jag.

 

[Lukas]

Jag har den här veckan spelat flera timmar av ett spel som heter "plugg inför retoriktenta"
Det är ett singelplayer pusselspel som uteslutande finns på den ovanliga konsolen "Böcker"

Spelet går ut på att du överöses av en stor mäng ord som du skall lyckats pussla samman till ett sammanhang. Det är en uppföljare till "Plugg inför prov i svenska B" och likheterna är tydliga, de har dock dragit upp komplexiteten och svårighetsgraden till en nivå som kommer utmana även de som klarade hela "Svenska B" Serien utan problem.

Grafiken är ganska svag, utan består mest av svarta bokstäver emot en vit bakgrund, känns verkligen som om de tagit minimalistisk grafik till en ny nivå.

Storyn är ganska osamanhängande och det är svårt att se den tydliga röda tråden. Jag trodde först att den där snubben som kallades Platon var huvudpersonen, men spelet har fortsatt i över 2000år efter att han dött. Och även om spelet hela tiden hänvisar tillbaka till honom så känns det ganska konstigt.

Jag tycker det här spelet är okej, det är väldigt tidskrävande och känns ganska mycket som en syssla istället för ett nöje. Men jag antar att det är som vilket MMOG som helst, att du måste grinda dig till högra level innan det roliga börjar.

 

[krank]

Jag har nu också spelat en timme av det näst bästa PoP-spelet: Prince of Persia: The Two Thrones.

Det är alldeles uppenbart att det skedde en ordentlig utveckling rent tekniskt. Nu finns nämligen HD-upplösningar redan från början. Jag behöver fortfarande knacka configfiler för att få knapparna att heta vettiga saker dock, precis som i Sands of Time (och Warrior Within).

Det här flyter på bättre, har en smidig kamera och känns mer anpassad för gamepad + PC. Det är dessutom betydligt snyggare än Sands of Time generellt, även om det givetvis inte kommer nära Forgotten Sands.

Jag minns inte om det var här eller i WW som de lade till stealth kills, men det är en riktigt trevlig mekanik iaf. Passar mig som hand i handske, eftersom jag då får smyga+utforska+klättra utan att behöva hålla på och slåss speciellt mycket. "Striderna" blir mer som pussel.


En grej jag tänkt på: Det här med att konsollspelstillverkare inte tror att spelare klarar av att hålla två saker i huvudet samtidigt. Jag tänker såklart på kamera och förflyttning. För i PoPTT har de nämligen samma RÅSTÖRIGA grej med kameran som typ alla tredjepersonsspel till konsoll har: autocentrering vertikalt. Om man tittar uppåt, och går framåt, så tittar man plötsligt rakt fram. Helt idiotiskt. Man kan alltså inte se sig omkring samtidigt som man förflyttar sig. En spak i taget, typ... Det är sånt som gör att man som WASD-spelare känner att en gamepad aldrig kan komma i närheten av precisionen man får med tangentbord och mus på PC... Nåja, den grejen finns här iaf, och de tog vad jag märkte bort den till Forgotten Sands (men jag är inte 100% säker).

 

[krank]

Hej vad det går!

Jag har spelat 73 minuter av Prince of Persia (2008). Ett av de där spelen som namngivits av någon som hatar när man kan hitta grejer när man googlar -- ni vet, lite som de som döpte X-box one till exempel, som helt uppenbart ville begrava original-xboxen fullständigt.

Det här spelet har ingenting med de andra PoP-spelen att göra, det är en reboot. Den är grafiskt fläskigare med celshadead grafik.

Däremot är det estetiskt ganska fult, med trista miljöer som inte alls passar ihop varken stil- eller grafikmässigt med figurerna. Stridssystemet är dummare, tråkigare, segare och sämre. Kontrollerna har rört sig mot den moderna stilen, dvs samma knapp kan göra olika saker beroende på sammanhang och det finns sällan någon anledning att t.ex. hålla inne en knapp. Dessutom känns det som att springa i sirap. Så "prinsen" är alltså klumpig, seg och rör sig dessutom inte speciellt nära de rörelser man som spelare gör med handen. Det känns inte alls lika flytande och intuitivt och inlevelseskapande som i de andra spelen.

De har försökt ge "prinsen" en "attityd". Hans attityd får mig att vilja sparka honom hårt i ansiktet, för that's right -- ännu en "loveable rogue" som mest gnäller och är egoistisk.

Dessutom är det ännu en tafflig konsollkonvertering, vilket visar sig i färre och sämre grafikval som dessutom bara finns i en extern meny(!) plus att interfacet har såna där jättelånga icke-avbrytbara animationer mellan menyer och så.

Fuck this.

 

[krank]

Jag har spelat upp mig till totalt 70 minuter av Still Life 2.

Jag gillar peka-klickaspel. Jag gillade Still Life, som var ett spel i samma stil som Syberia; alltså förrenderade snygga bakgrunder och 3d-karaktärer. Det hade en schysst grafisk stil och en intressant story som utspelade sig parallellt i två olika tidsåldrar. Som peka-klicka var det ganska standard.

Still Life 2 funkade däremot inte alls för mig. Det största problemet är att spelskaparna fått för sig att spelet skulle bli bättre av en 3d-motor. En 3d-motor där man inte får ställa in upplösning själv, utan tvingas köra 1024*768. En 3d-motor där man inte får styra kameran själv, utan tvingas stå ut med deras kassa vinklar. Man får heller inte ställa in något själv vad gäller grafiken i stort -- jag hade t.ex. gärna ökat ljusheten så att jag faktiskt haft en chans att se någonting. Tji fick jag.

Tack vare den taffliga kameran, tillsammans med att allt är för mörkt, så blir pekandet och klickandet svårt. Framför allt eftersom spelet tycks sakna en hot spot-knapp, alltså en man trycker på för att få se alla grejer man kan trycka på.

Spelskaparna verkar ha försökt "modernisera genren". Synd för dem att genren i princip redan var perfekt, och deras försök att göra mer 3d mest betyder att spelet blev fulare än sin föregångare och svårare att styra.

 

[krank]

Jag har spelat 61 minuter av Project Nimbus, som jag var med och kickstartade.

Det är typ dogfighting med robotar och väldiogt dålig sikt. Kontrollerna är okej men lite sladdriga, grafikinställningarna för få (det här med att inte kunna ställa in vsync...) och röstskådespeleriet betydligt bättre än den engelska översättningen av manuset.

Det är snyggare än vad det är roligt.

 

[krank]

Jag har också spelat 61 minuter av det fantastiska Psychonauts.

Det är ju ett av Tim Schafers spel, så det överraskar nog ingen att det är udda och roligt. Trevlig, serieaktig grafik m,en tack och lov utan påtvingad cel shading. En cool, effektivt framförd och originell premiss. Smidiga, intuitiva, ljuvliga kontroller. Cloud saves.

Det enda jag inte riktigt gillade var att jag blev tvungen att själv skapa en ini-fil och skriva in grejer i den för att få spela spelet. Det här är nämligen ännu ett i raden av spel som automatiskt minimerar sig så snart jag startar dem eftersom spelet har en upplösning som inte stöds av... mitt grafikkort? Min skärm? Fan vet. Jag har inte lyckats hitta varför det händer, men med vissa upplösningar vägrar min dator helt vara med. Men så snart jag tvingat fram lite högupplösning funkade allt perfa. Inklusive 360-kontrollen, vilket var grymt.

 

[krank]

(Och därmed når jag nu 25% på SteamHour! Yay!)

 

[Max Raven]

Jag spelade Civilization IV: Beyond the Sword med en kompis, lite som variation på våra vanliga Civ V-sessioner.

Det är... Annorlunda. Religion har en annan tyngd än 5:an - här är det inte alls lika användbart (och att ha flera religioner kan vara väldigt bra). Civics är motsvarigheten till Policies och ger vissa bonusar, men kan bytas. Culture är farligt utav bara tusan och kan sabba för ens städer vid gränser till andra länder eller ta över andras städer... lokalt. Och just lokalt är genomgående - städer har lokal lycka, lokal hälsa. Utöver vissa saker som gäller över hela ens rike - lyxresurser, inkomst&kostnader, spioneri, teknologi - så är många saker begränsade till den stad som drabbas eller det den gör mot andra. Culture-tryck kommer från byggnader, men civics och religioner forskas fram och är inte separata. Barbarer är ett reellt hot, städer kräver militär och krig är en väl fungerande strategi - till skillnad från femman där krig är dyrt, gärna utdraget och kostar en mycket mer i långa loppet.

Fyran är, kort sagt, arvtagaren till det ursprungliga Civilization-spelet. Många idéer och uppslag i fyran återkommer i femman, men fyran är det sista med flera saker, såsom stack-o-doom, kvadratkarta och i grunden försvarslösa städer.

Man kan förlora städer på grund av otur (massor av barbarer), vilket är trist och frustrerande. Å andra sidan är datorspelaren lika utsatt.

Kul. Lika tidsödande som Civ V. :|