Jag stannar till när Rutger flyger förbi mig, tillräckligt länge för att höra Rutgers varning - vilket också vittnar om att han är vid liv. Jag möter de anstormande zombierna i trappen. Katanan håller jag med dubbelfattning, facklan fortfarande i vänsterhand så att det ser ut som att svärdet brinner i reflektionen i svärdsbladet. Mina hugg är snabba och snärtande eftersom det är flera fiender. Jag siktar mot huvudet och hugger tillräckligt hårt för att penetrera skallbenet. Jag retirerar samtidigt så pass snabbt att jag skapar nya vinklar att anfalla på.
Men va fan håller hon på med! Jag skriker åt Lunde när hon ger sig in i närkamp med zombien, men jag vet inte om hon hör mig. Jag kan inte ens höra mig själv. Knallen från geväret var verkligen öronbedövande. Jag vågar inte skjuta mot zombien Lunde slåss med så jag vänder på geväret och tar tag i pipan för att använda det som en klubba. Plötsligt flyger den zombien över räcket och jag svingar istället med all min kraft mot den andra zombien som kommer uppför trappan...
Jag fattar fälgkorset med två händer, ficklampan är redan tillsammans med skruvmejseln i verktygsbältet igen, och vevar mot nästa zombie. Siktar på huvudet och ber till någon makt, vem som helst, vad som helst, att jag inte ska döda någon om jag inte måste.
Satt ur spel, medvetslös, men inte död. Kära gode!
Ringandet i öronen avtar sakta. Jag kämpar under sammanbiten tystnad.
Bengt
[med reservation för att jag ställer till det med exakt vart folk är igen...]
Med Erdan och Mohammad på väg ner för att hjälpa Lunde och Lollo så går jag och ställer mig hos Steve vid trapphus-dörren. Fingrar på hammaren och kniven i bältet bara för att se att de är kvar där, vilket de förstås är.
- Vad händer? Går det att se något? frågar jag nervöst och tänker "vad händer om det väller upp zombies för trappan?".
När Daniel kommit bort till väggen ser han ner på sin hand, tummen hänger helt lealöst och handen har blivit röd av blodet som har sipprat ut ifrån flera små skrapsår på handen.
Sextonde våningen: Bengt och Steve
Steve står och sneglar lite ner för trappan. När blev Erdan en sån hjälte? Han fick ju vakten med sig i alla fall, alltid något... Tänker han samtidigt som ljudet av Erdans och Mohammads steg förflyttar sig längre och längre ner.
Steve börjar prata med Bengt istället för att fokusera på Erdans hjältedåd. Så... vad är din
Mer hinner inte Steve säga innan han blir avbruten av att dörren som leder upp till sjuttonde våningen öppnas.
Steve är snabb att dra sin kniv men tappar den lika fort när han blir bländad av en ficklampa som lyser honom i ansiktet. En man kliver ut, likt de förra som klev ut ur dörren är han klädd i skottsäker väst med ett automatvapen i handen.
På huvudet har han en rånarluva som täcker hans ansikte.
Mannen smäller kolven på sitt automatvapen rätt i ansiktet på Steve som faller till marken, efter det sätter han foten på hans bröstkorg.
En person till kliver ut, en kvinna denna gången klädd och beväpnad i samma mundering. Ficklampan som är monterad på pipan på hennes automatvapen lyser Bengt rätt i ansiktet. Upp mot väggen... NU
Rösten är bestämd men tyst.
Trapphuset övre våningar: Lollo, Sam, Mohammad och Erdan
Lollo svingar sitt vapen som en klubba men att hålla ett gevär i pipan är inte optimalt och när zombien framför Lollo turligt blockerar klubbningen med sin ena underarm tappar Lollo greppet om vapnet som om inte det vore otur nog så faller geväret över räcket och faller ner våning efter våning.
Sam träffar snyggt med sitt fälgkors rätt i ansiktet på nästa zombie, om inte både Sam och Lollo hade vart halvt döva av det tidigare skottet så hade de nog kunnat höra hur käken bryts på den spinkiga zombien.
Även om slaget får zombien att falla bakåt så vänder den snabbt och kastar sig mot Sam med armarna utsträckta. Käken hänger helt löst och dregel och blod rinner ut ifrån munnen.
Erdan kommer ner efter att ha sprungit trapporna snabbt med hans starka fotbolls ben. Mohammad som är stark även han har inte lyckats hänga med i Erdans tempo utan ligger ganska många trappsteg efter.
Erdan ser hur Lollo står obeväpnad och Sam vevar med sitt fälgkors.
Framför sig har de två zombies men det låter som om det kan vara fler på väg.
Trapphuset nedre våningar: Rutger och Nicky
Samtidigt som Rutger dunsar i marken och kippar efter luft märker han att telefonen ringer.
Nicky plockar bort de första två zombierna som hon möter, kraftiga men snabba hugg mot huvudet verkar funka ypperligt. Men det kommer fler både uppifrån men också ifrån våningen där Rutgers anfallare kom ifrån.
Trapphuset framför Nicky är tjockt med zombies, exakt hur många går inte att räkna när de slänger sig åt alla håll, det begränsade ljuset ifrån facklan gör också räkningen svårare.
När Daniel kommit bort till väggen ser han ner på sin hand, tummen hänger helt lealöst och handen har blivit röd av blodet som har sipprat ut ifrån flera små skrapsår på handen.
Då jag äntligen befinner mig vilandes mot väggen och inte längre behöver tänka på att rasa igenom takplatorna så drar jag av mig min halsduk, virar den runt handen för att tillfälligt stoppa blödningen och skydda tummen tills jag lyckas ta mig ut och till ett sjukhus. För hoppningsvis är den inte bruten utan bara ur led, men det får någon läkare se över när jag kommer ut från detta dårhus. Där efter så lirkar jag försiktigt upp en angränsande takplata och kikar in.
När jag tappar geväret är min första reaktion att backa utom räckhåll, men när en glappkäftad sjuksköterska kastar sig över Lunde kommer jag till sans. Jag drar kofoten ur kogret och drämmer den i bakhuvudet på den vitrockade fasan. Sedan sparkar jag till den så att den rullar nerför trappan mot den andra som jag nyss slagit av armen på.
Steve står och sneglar lite ner för trappan.
När blev Erdan en sån hjälte? Han fick ju vakten med sig i alla fall, alltid något...
Tänker han samtidigt som ljudet av Erdans och Mohammads steg förflyttar sig längre och längre ner.
Steve börjar prata med Bengt istället för att fokusera på Erdans hjältedåd.
Så... vad är din
Mer hinner inte Steve säga innan han blir avbruten av att dörren som leder upp till sjuttonde våningen öppnas.
Steve är snabb att dra sin kniv men tappar den lika fort när han blir bländad av en ficklampa som lyser honom i ansiktet. En man kliver ut, likt de förra som klev ut ur dörren är han klädd i skottsäker väst med ett automatvapen i handen.
På huvudet har han en rånarluva som täcker hans ansikte.
Mannen smäller kolven på sitt automatvapen rätt i ansiktet på Steve som faller till marken, efter det sätter han foten på hans bröstkorg.
En person till kliver ut, en kvinna denna gången klädd och beväpnad i samma mundering. Ficklampan som är monterad på pipan på hennes automatvapen lyser Bengt rätt i ansiktet.
Upp mot väggen... NU
Rösten är bestämd men tyst.
Bengt
Tänker kort över min situation, men ser ingen rimlighet i konfrontation. Visst, jag kanske skulle kunna dra en judo-manöver på kvinnan, men då skjuter mannen Steve och sedan mig...
Istället säger jag halvhögt (så att folket i personalrummet ska kunna höra är tanken) medan jag sträcker armarna över huvudet och vänder mig mot väggen:
- Vad vill ni båda? Det svämmar över av zombies här snart och vi måste få fram ett motgift.
Genom att öppna ytterligare en lucka ser nu Daniel ner i vad som verkar vara ett badrum. Badrummet har en toalett, handfat och dusch. Några krokar och ett par plåtskåp finns också här, antagligen så att man kan byta om här. Rummet har inget fönster och bara en dörr som är stängd. Det är ingen härinne.
Sextonde Våningen: Bengt och Steve
Kvinnan svarar oväntat. Ge oss Jesper, det är allt vi vill ha.
Kvinnan låter nästan som om hon har gråten i halsen.
Lars har klivit ut i korridoren, när han får syn på de två beväpnade och det faktum att en av dem har sitt vapen riktat rakt mot Bengt gör att han drabbas av mindre panik och drar desperat sin pistol.
När mannen med foten på Steve ser detta avlossar han en salva.
Fyra skott träffar Lars rätt i bröstkorgen som faller bakåt samtidigt som han avger ett mindre skrik.
Lars ligger nu död på marken.
Jesper som följt efter med sitt gevär i händerna kastar sig tillbaka in i personalrummet när skotten kommer flygande.
Jag stirrar på Lars i 5 hundradelar och hinner tänka 100 tankar under den tiden. Minst. Komma hem från BB. Gungan i trädgården när han fyllde 5 år. Skolstarten. Första mopeden. Hur stolt jag var när han fick sitt första riktiga jobb. Det rinner inga tårar just nu. Det tänks inga logiska tankar. Det är reptilhjärnan tid. Det är öga för öga.
Bengt hoppas att han i vanlig ordning blir underskattad när han vrider sig ur vad han tror är kvinnans skottvinkel, drar upp hammaren ur bältet och med ett vrål drämmer den mot mannen ansikte. Skrek jag? Tror det. Jag undrar vad.
Konsekvenser? Det är ett ord Bengt vanligtvis vet vad det betyder. Men inte just nu.
Mormor Ganja
Plötsligt blev allting kaos igen. För bara några minuter sen så trodde jag att jag hittat trygga människor, skärrade visst, och den stackars flickan som springer runt med ett svärd skulle säkert behöva något lugnande men ändå, det verkade finnas en plan, och sen, ja saker började brinna, folk började springa, och sen är det någon som skjuter. Kaos. Ja, samtidigt vad kan jag göra, är inte som att jag skulle vara någon större hjälp i strid, och det känns inte som att prata är vad som hjälper om dom börjat skjuta, för vad Nicola än sa om att folk börjat attackera varandra så nog fan får man gissa att det är zombies dom skjuter på, galnare än så kan väl folk ändå inte vara.
Men som det är nu, nä, det finns inget att göra.
Mormor börjar lite förstrött inte röka en ny cigarett utan istället rulla en själv där hon blandar tobak med lite starkare saker. Efter en liten stund så tänder hon den, en söt karakteristisk doft sprider sig, och för första gången på länge så ler hon, bara en kort stund och antagligen inget som syntes i mörkret här nere men ändå ett leende, hoppas att jag får överleva det här, och kan samtidigt inte låta bli att nästan vara lite besviken på att det bara verkar vara Bergfors som drabbats och inte hela världen, vad är då meningen...
Fyra snabba skott ekar genom trapphuset följda av obeskrivlig tystnad och sedan ett skrik. Jag stapplar bakåt då det är alldeles för många att slåss vid trappavsatsen just nu. Erdan, var kom Erdan ifrån? Mohamed stryker förbi mig och jag finner mig själv stående mitt på golvet med ett blodigt fälgkors i ena handen medan skriket från de övre våningarna ebbar ut i ett ödsligt eko.
Vi hade ju... vi hade ju säkrat dom våningarna... Bengt... Jesper! Jag tänker inte, vänder och rusar upp för trapporna igen. Adrenalinet pumpar i benen och är nog det enda som får mig att springa upp för trapporna. Det och en isande känsla av att något är fruktansvärt fel.
Genom att öppna ytterligare en lucka ser nu Daniel ner i vad som verkar vara ett badrum. Badrummet har en toalett, handfat och dusch. Några krokar och ett par plåtskåp finns också här, antagligen så att man kan byta om här. Rummet har inget fönster och bara en dörr som är stängd. Det är ingen härinne.
Jag kravlar mig ner genom hållet, då jag inte når marken så droppar jag ner sista biten, landar lite klumpigt och när väldigt nära att braka in i skåpen, då jag inte riktigt kan ta emot mig med min skadade vänsterhand. Till skillnad från rummet jag tidigare var i så lysser i alla fall en svag lampa här inne. Jag ser mig omkring i rummet och blicken fastnar på ett första förbandkit som hänger vid dörren. Halsduken som kort fick fungera som bandage och nu är rätt så blodig åker snabbt av handen och tillbaka upp runt halsen igen. Från första förbandkitet så häller jag nästan en halv flaska med sårtvätt över handen och sen lindar in den i först ett och sen yttligare ett till bandage, som skydd intalar jag mig själv. Det kvarvarande av sårtvätten lägger jag ner i min ficka, tillsammans med en sax och ett paket plåster. Lite små surt muttrar jag för mig själv över att det inte verkar finnas något smärtstillande i förbandskitet.
Där efter sjunker jag ner brevidd dörren så att jag skymms om dörren skulle öppnas, lutar huvudet tungt mot väggen och lyssnar.
De är ju helt klart för många inser jag. Så jag fäller de två närmaste med ett skarpt hugg i ankelhöjd samtidigt som jag studsar bakåt på lätta fötter. Det är nästan så jag ramlar i trappan men med byte till enhandsfattning på svärdet och medan facklan flyger i luften lyckas jag få tag i räcket tillräckligt väl för att hålla balansen. Det blir med ens nästan svart med endast ett gult sken som flackar över trapporna. "Spring!" Jag hojtar till samtidigt som jag flyger ned för trapporna utan ytterligare en tanke på Rutger, reptilhjärnan har bara plats för en individ just nu och det är jag själv. På nästa våning nedåt sett kastar jag mig ut genom dörren.
Om Rutger är precis bakom mig så kommer han kunna hinna ut samma väg innan jag trycker igen dörren med kroppen vilket hindrar vågen av zombies och skapar nån sorts fördämning mot dem.
Han ser Nickola komma ner i full fart och hänger efter. Snabbt in bakom dörren som hon dök in bakom och hjälper till att hålla dörren. Håller sig lågt och trycker till med axeln mot dörren för att slippa bry sig om eventuella armar genom fönstret. Han håller tillbaka mot dörren så hårt han bara kan men höjer ändå telefonen mot örat, ifall det är någon där.
Först hör Daniel ingenting men efter nån halvminut hörs ett par röster prata. Rösterna pratar antingen tyst eller mer troligt så står de en bit bort.
Fotsteg närmar sig, det låter som om det är två personer.
Daniel kan se hur två fötter står framför dörren han lyssnar på.
En röst säger med en indisk brytning Birgit, get ready they will bring Jesper up any minute now.
Efter det försvinner fötterna från dörren och fotsteg hörs verkar som om de två går åt varsitt håll.
Nicky och Rutger
Zombierna ramlar över varandra på vägen ner vilket ger Nicky utrymme att kasta sig in i dörren med Rutger tätt efter.
Zombierna kastar sig mot dörren och sprickor börja uppstå i glasrutan på dörren.
Rutger lyssna på mig!
Hörs i Rutgers telefon, rösten tillhör officeraren som Rutger prata med tidigare. Han fortsätter Jag har fixat en helikopter, en pilot ska hämta sin pappa. Vi har två platser till, vi är vid sjukhuset om tjugo minuter, vi kan landa på taket.
Vi måste in och ut direkt, så var där.
Våningen Nicky och Rutger är på är precis som de andra helt kolsvart några fönster erbjuder det enda ljus som finns.
Sextonde våningen Bengt, Steve, Jesper, Anna och Sam
Hammarslaget träffar mannen någonstans runt tinningen. Den oväntade attacken gör att mannen tappar sitt gevär vid fötterna. Kvinnan drar tillbaka Bengt mot väggen samtidigt som mannen drar upp sin kniv och håller den vid Bengts struphuvud.
Vi är här för att hämta Jesper inget annat. säger kvinnan och försöker lugna mannen.
Mannen säger några tysta svordomar innan han ryter till Vakta trappan! Jag går och hämtar Jesper.
Rösten är arg och bestämd
Han drar sedan tillbaka kniven och vänder den i handen samtidigt som han håller andra handen på Bengts bröstkorg. Han laddar för att slå med skaftet mot Bengts huvud.
Trapphuset: Lollo, Erdan och Mohammad
Lollo sänker en zombie när han träffar den i bakhuvudet med en kofot.
De kvarvarande två slänger sig samtidigt mot Lollo och brottar ner honom i marken.
Sextonde våningen Bengt, Steve, Jesper, Anna och Sam
Hammarslaget träffar mannen någonstans runt tinningen. Han svär högt samtidigt som han lyfter sitt gevär i en tanke på att skjuta mot Bengt.
Kvinnan hindrar honom dock i sista stund.
Bengt hör när han sätter sig hos Lars ifrån de två beväpnade.
Vi är här för att hämta Jesper inget annat.
Bengt kommer fram till Lars, i periferin ser han hur Jesper har tryckt upp sig mot väggen inne i personalrummet med hagelgeväret redo i händerna.
Lars är redan död när Bengt kommer fram, två skott har träffar rakt i hjärtat och de andra har träffat i magen.
I hans hand håller han sin pistol.
Sam hör när hon närmar sig våning sexton hur en man säger
Vakta trappan! Jag går och hämtar Jesper.
Rösten är arg och bestämd
Jag kastar mig upp över trappavsatsen med fälgkorset höjt över huvudet i samma ögonblick som kvinnan vänder sig bort från dörren och Steve och riktar vapnet mot mig. Våra blickar möts och hon tvekar, tvekar. Det är allt jag behöver.
Jag har aldrig varit någon som slåss i närstrid, det har hänt några gånger på banan, i diskussion om vem som prejade vem, att jag slagits med killarna. Men alltid på något sånär lika villkor, alltid med en grund av vänskap bakom slagen, aldrig med tillhyggen.
Jag slår med fälgkorset mot hennes ena hand allt vad jag kan med syftet att få henne att tappa greppet om vapnet och försöker med backhand sedan slå fälgkorset mot hennes huvud samtidigt som jag tar tag om vapnet med min fria hand. Det är andra gången idag som jag går i närstrid med ett vapen på det här sättet... Jimmy! var är du nånstans?
Jag ser kampen för mitt inre öga som om den hände men så fort jag är uppe så inser jag att jag inte kommer klara det. Och vad skulle jag uppnå med det? Mannen är kvar, har han också ett vapen?
Jag höjer händerna över huvudet och går snabbt emot henne.
"Vad händer? Vad gör ni? Varför vill ni oss illa?"
Först hör Daniel ingenting men efter nån halvminut hörs ett par röster prata. Rösterna pratar antingen tyst eller mer troligt så står de en bit bort.
Fotsteg närmar sig, det låter som om det är två personer.
Daniel kan se hur två fötter står framför dörren han lyssnar på.
En röst säger med en indisk brytning
Birgit, get ready they will bring Jesper up any minute now.
Efter det försvinner fötterna från dörren och fotsteg hörs verkar som om de två går åt varsitt håll.
Daniel Olander
Jag sitter kvar en liten stund innan jag tar mig upp igen på fötterna och rör mig bort mot skåpen och börjar rota igenom dem. Utöver att hitta en läkarrock som jag rullar ihop och gör en armvagga av till min skadade hand, så finner jag till min stora glädje min ryggsäck intryckt i ett av skåpen. Utöver ryggsäcken och läkarrocken så tar jag även ett par hela, men kanske inte helt rena stumpor och lägger ner dem i ryggsäcken.
"Kan vara bra att ha" säger jag tyst för mig själv.
Var på jag tar på mig ryggsäcken och smyger bort mot dörren och öppnar den lite på glänt och ser mig omkring.
Lollo sänker en zombie när han träffar den i bakhuvudet med en kofot.
De kvarvarande två slänger sig samtidigt mot Lollo och brottar ner honom i marken.
Jag faller till marken under två zombies varav en är säkert sjuttio och gravt överviktig. Nej! Inte hon! Inte så här! Jag trycker in kofoten i hennes gapande käft och håller henne ifrån mig med båda armarna, samtidigt som jag försöker knuffa bort den andra med vänsterfoten.
Det är en hopplös kamp, men jag tänker inte ge upp. Jag rycker till åt sidan med kofoten och då händer det. Zombiens tänder flyger ur käften på den. Löständer! Jag skrattar hysteriskt samtidigt som hon faller över mig och biter i min hals med sina tandlösa gommar. Det känns som något slags förspel. Min hals är blöt av hennes saliv. En liten rispa bara. Det är allt som krävs. Jag skriker nej, nej, nej, nej, nej! samtidigt som jag halvt gråtande, halv skrattande försöker vrida mig ur hennes grepp, hennes läbbiga labbar. "Gud jag ber!"
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
