Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors
- Thread starter Anchorman
- Start date
Anchorman
Swashbuckler
- Joined
- 28 Apr 2012
- Messages
- 1,850
Med en dag fylld av kaos, galenskap, död och sorg så är det något ironsikt över tystheten som nu infinner sig när den lilla elbilen som knappt orkar att köra allihop tyst kör ut ur staden.
Jessica blöder fortfarande och svimmar av då och då, men det verkar som om hon kommer klara sig. Jessica är inte den enda som är skadad, under dagen har alla dragit på sig olika typer av skador, skadade händer, rivmärken på bröstkorgen, bruten näsa och mycket mer. På något konstigt sätt är dem ändå några av de få som har haft tur under dagen.
Det har utan tvekan varit den längsta dagen i allas liv, nya kontakter har skapats och lika snabbt försvunnit.
Nicky, Lars, Axel, Mormor Ganja, Sigurd och många fler är det som har fått betala med sitt liv under dagen. En dag som började som vilken dag som helst och sen tog en vändning på ett sätt inget kunde ha tänkt sig.
Hunger, trötthet, sorg, lättnad, många är känslorna när nu bilen svänger ut mot skogen, på väg mot stugan där förhoppningsvis Jimmy och hans dotter Saga väntar.
I samma skog springer Daniel för allt vad han är värd, han har skakat av sig zombierna men känner sig ändå inte trygg. Till slut tar tröttheten över och han börjar sakta ner, ingen zombie efter sig och ingen Morgan heller.
Morgan kryper bort ifrån zombierna borta vid bygdegården, varje krypande steg känns som ett maraton, en kraftansträngning utan like. Han är redan biten, blodet rinner ifrån både vaden och armen, strålar av smärta skickas ut ur kroppen med jämna mellanrum och hans andning förändras mer och mer. Efter en stund slutar krypandet, ingen energi finns kvar och något annat tar över. Den sista tanken som går genom hans huvud innan förvandlingen är total är på Lunde,Sam, Samantha.
I en sådan mörk dag var hon ljuspunkten, hon offrade sig, riskerade liv och lem för att hitta honom och hjälpa honom.
Hoppas hon fortfarande lever, att hon tar sig härifrån, att hon klarar sig, att hon fortsätter upptäcka världen. Hoppas hon klarar sig.
Bilens färd har nu tagit sig ut i skogen, vägen är skumpig och bilen studsar från höger till vänster, nära att välta flera gånger. Regnet har lättat något och åskan har slutat. Inga blixtar lyser längre up himlen, istället är det månens sken som kastar ett blått ljus över natten. Gruppen fortsätter sin bilfärd i tystnad, istället dras tankarna till alla de som de har mött och även förlorat under dagen.
I en kyrka i Bergsfors sitter en pojke framme vid altaret, allt han har vetat om har vänts upp och ner idag. Han har allt sett människor som goda, givmilda, snälla. Idag har han sett saker som har motbevisat det gång efter gång. Människor som attackerat varandra, skjutit ihjäl varandra, bitit varandra. Efter att ha stått på taket hela dagen och gjort allt han kan för att få folk att lugna ner sig så har han nu gått in. Gått in för att värma sig ifrån regnet och för att försöka förstå.
Han sitter och blickar upp mot korset som hänger längst fram i kyrkan, han har tänt några ljus som står vid sidan och skänker ett flammande ljus över honom och Jesussymbolen.
Dörren dunkar, den har gjort så länge nu, dunkat om och om igen. Det tycks nästan ha blivit kraftigare och kraftigare de senaste minuterna. Kanske är det för att det är fler och fler zombies som vill ta sig in, kanske är det för att gångjärnen nu har börjat släppa och mer och mer ljud kommer in i kyrkan.
Dörren brakar ihop och dem rusar in.
Pojken fortsätter sin bön, sällan har han varit så bestämd som nu, han vet att han kommer komma till en bättre plats, en plats där människor inte dödar varandra.
Fader vår som är i himmelen...
Utanför en verkstad i Tallinge, industriområdet i Bergsfors har flera zombies samlats. Om det är på grund av slumpen eller om det är något annat som lockar går inte att avgöra.
En zombie sticker ut dock, han går mot strömmen, på väg mot verkstaden. Lunkade rör han sig mot det som en gång var hans arbetsplats, ett ställe där alla kände igen honom som Sigurd. Nu skulle nog alla skrika om de såg honom. Han höjer blicken och tittar på den mörka byggnaden som är framför honom. Ett ljud vid sidan fångar hans uppmärksamhet och han och resten av zombierna börjar röra sig ditåt.
Kanske var det slumpen som gjorde att han stod där och tittade på sin gamla arbetsplats, där Axel, Jesper och alla andra stod och bankade och svetsade dagarna i enda. Kanske var det något annat, något minne som fick honom att söka sig dit.
Bilen går långsammare och långsammare, antal passagerare och körningen i den inte allt för bilvänliga terrängen har gjort sitt. Med ett ljud som nästan påminner om någon som gör en lång utandning stannar bilen, några hundra meter ifrån stugan.
Natten är tyst och mörk, zombierna har inte hittat hit och för en av få gånger under dagen infinner sig ett lugn över gruppen.
Daniel fortsätter att spana och lyssna. Han är säker, i alla fall för tillfället. Sakta börjar han gå genom skogen när något plötsligt fångar hans blick, något tändes upp, något stort och högt.
Mohammad andas ut, han är genomsvettig. Länge jobbade han sig för att ta sig in här och sätta igång reservgeneratorn igen. Den brummar igång, Mohammad tvivlade nästan på att det skulle funka, men det gjorde det, sjukhuset lyser igen. Kanske kan det locka till sig överlevande, för inte kan han Steve och den vidriga människan Andrea, en av dem som är skyldig till allt det här. I en dag där så många har dött så lever fortfarande hon.
Steve sitter uppe på sjuttonde våningen, han vet inte riktigt varför, våningen är full av lik och blod och i ett av rummen sitter Andrea fastspänd. Det var ett bra val att hålla henne här sa Mohammad, låt henne få se vad hon har gjort under dagen, alla som har dött idag har varit hennes fel. Hon och Sean och alla andra som gjorde det här viruset, viruset som bara skulle döda dem som ändå skulle döda andra. Ett virus som skulle skydda människor, inte utrota dem.
Steve vandrar runt i labben, nu när ljuset har tänt tar han sig en titt igen, inspekterar allt som finns häruppe, alla hemska men ändå på något sjukt sätt fascinerande saker.
Någonting fångar hans blick, han böjer sig ner och tittar. Ett provrör med någon vätska i, kan det vara viruset? Kanske var det lite kvar ändå.
Han tittar ner på provröret och skakar det lite, kanske är inte idén så dum ändå, någonting gick ju fel men tanken var ju ändå god. Steve stoppar provröret i bröstfickan, det får ligga där så länge.
Gruppen rör sig genom skogen, tröttheten gör varje steg till en utmaning, en säng, en dusch kanske en kall öl och någon god mat. Det är allt dem tänker på just nu, eller kanske inte riktigt allt, bilder kommer hela tiden upp i huvudet. Bilder av en polis som skjuter sig själv i bakändan av en ambulans, bilder på Sigurd som svingar sin yxa för att hålla borta zombies, bilder av Lars som ramlar ihop efter att ha blivit skjuten flera gånger, bilder av Mormor Ganja som sväljer något och ramlar ihop.
Bakom ”Hemkärt” ligger Felicia, Mormor Ganja. Hon är död, men till skillnad från många andra så kommer hon inte resa sig igen.
En underlig figur står ovanför henne, med en konstig rustning och alla möjliga konstiga ”vapen” står han bara där och tittar, han borde aldrig lämnat henne tänker han. Han skulle aldrig åkt iväg med flakmoppen, hon kanske fortfarande hade levt ifall han inte hade övergett henne.
Daniel rör sig genom skogen, han luktar fortfarande kloak och öl och hans ben är trötta. Han kan inte låta bli att tänka på alla som satt där med honom i sjukhuset, och hur dem en efter en försvann.
Daniel kommer fram till en väg, en liten grusväg. Han har varit här en gång förut, många år sedan. Han vet att han kan följa den här vägen till en liten bäck, följer han den så kan han ta sig ut ur Bergsfors.
Sam, Lollo, Sasha, Jessica och Rutger har tagit sig fram till stugan, den är mörk precis som alla andra ställen i natten men det finns en skillnad, på verandan sitter någon ett bekant ansikte ifrån tidigare på dagen.
Mannen höjer sitt hagelgevär och siktar mot de andra.
Rutger hoppar till och något skramlar till i hans ficka, han fångar det precis när det håller på att ramla ut. Botemedlet, eller i alla fall en tillfällig fix, men det kan vara svaret på mycket mer, tillsammans med Jesper så kanske det kan ge ett botemedel för alla dem som har blivit smittade, om nu Jesper fortfarande lever.
Inte långt utanför Bergsfors sitter Jesper i en stol. Enda gångerna han har suttit i en liknande stol är när han har varit hos tandläkaren, men då har han inte varit fastspänd och det har inte varit människor i stora vita kläder och hjälmar som har tagit hand om honom. Det är som något ur en sci-fi film.
Jesper tänker tillbaka på dagen, på Sigurd, Axel och Lunde. Lunde som han kastade bort, för Nicky hennes totala motsats. Undrar hur det gick för Nicky och Lunde och till och med Lollo.
Någonting växer inom honom, han borde vara trött men han är det inte, han borde vara rädd men han är det inte.
Han tittar ner på såret efter bettet ifrån zombien, det som han trodde var slutet men som inte var det, istället kanske det var början på något nytt. Såret har fått en underlig grön nyans, det är antagligen infekterat men det har inte gjort honom svagare, tvärtom.
Han tittar upp på personen som trycker in en spruta i hans arm och han vet att han enkelt skulle kunna slita sig loss ifrån de klena läderarmbanden och slå till honom så att han flyger genom rummet. Han gör det inte utan låter sprutan sjunka in och dra ut blod ifrån honom. Han vet att han inte är den person han var igår, han är någon annan nu. Han skrattar till och får ett brett leende över ansiktet.
Jimmy sänker sitt gevär när han inser vilka det är.
Så ni kom ni med. Jag kanske inte är glad att se er alla, men de är skönt att ni lever. Saga sover så ni får vara tysta när ni kommer in.
De går alla in, äter lite mat, dricker vatten. De säger nästan ingenting nån av dem. Ingenting behövs sägas, allt är redan sagt. De sprider ut sig i den lilla stugan, de kan somna var som helst och de gör det också. Jimmy tar sin plats på verandan igen, vakande över gruppen.
Daniel simmar i bäcken, han ser militären en bit bort men han borde kunna simma här utan att de ser honom.
Vattnet tar honom flera hundra meter innan han vågar ta sig upp. Utmattad lägger han sig på rygg i det daggvåta gräset och blundar. Han lyckades, han tog sig ut ifrån rummet han hölls gisslan i, han tog sig ut ur sjukhuset och han tog sig ut ur Bergsfors.
Sömnen känns som en brefielse efter en alldeles för lång dag.
Jimmy vaknar upp med ett ryck, han orkade inte hålla sig vaken hela natten utan somnade på sin stol på verandan. Sam är den första som tar sig upp och ut genom dörren. Det har blivit morgon nu och utanför stugan står det flera militärfordon.
En man kliver ut ur den främsta bilen, Rutger som nu också har tagit sig ut på verandan känner igen honom, Nitro.
Vi har kommit för att hämta er.
De följande dagarna pratas det mycket om situationen i Bergsfors. Rykten om botemedel lyfter hoppet för anhöriga till alla i Bergsfors. Men forskare lovar inget och de säger att det kan ta månader kanske till och med år innan ett fungerande botemedel tas fram.
För nu så är Bergsfors fortfarande öde, det är få överlevande kvar, så gott som alla har blivit zombies.
Militären håller gränserna och tvingas då och då använda våld för att stoppa zombies. Idag, flera månader senare är fortfarande inget botemedel framställt och i Bergsfors vandrar zombierna runt, inget tecken på svält.
Media kallar Bergsfors för världens största kyrkogård...
Jessica blöder fortfarande och svimmar av då och då, men det verkar som om hon kommer klara sig. Jessica är inte den enda som är skadad, under dagen har alla dragit på sig olika typer av skador, skadade händer, rivmärken på bröstkorgen, bruten näsa och mycket mer. På något konstigt sätt är dem ändå några av de få som har haft tur under dagen.
Det har utan tvekan varit den längsta dagen i allas liv, nya kontakter har skapats och lika snabbt försvunnit.
Nicky, Lars, Axel, Mormor Ganja, Sigurd och många fler är det som har fått betala med sitt liv under dagen. En dag som började som vilken dag som helst och sen tog en vändning på ett sätt inget kunde ha tänkt sig.
Hunger, trötthet, sorg, lättnad, många är känslorna när nu bilen svänger ut mot skogen, på väg mot stugan där förhoppningsvis Jimmy och hans dotter Saga väntar.
I samma skog springer Daniel för allt vad han är värd, han har skakat av sig zombierna men känner sig ändå inte trygg. Till slut tar tröttheten över och han börjar sakta ner, ingen zombie efter sig och ingen Morgan heller.
Morgan kryper bort ifrån zombierna borta vid bygdegården, varje krypande steg känns som ett maraton, en kraftansträngning utan like. Han är redan biten, blodet rinner ifrån både vaden och armen, strålar av smärta skickas ut ur kroppen med jämna mellanrum och hans andning förändras mer och mer. Efter en stund slutar krypandet, ingen energi finns kvar och något annat tar över. Den sista tanken som går genom hans huvud innan förvandlingen är total är på Lunde,Sam, Samantha.
I en sådan mörk dag var hon ljuspunkten, hon offrade sig, riskerade liv och lem för att hitta honom och hjälpa honom.
Hoppas hon fortfarande lever, att hon tar sig härifrån, att hon klarar sig, att hon fortsätter upptäcka världen. Hoppas hon klarar sig.
Bilens färd har nu tagit sig ut i skogen, vägen är skumpig och bilen studsar från höger till vänster, nära att välta flera gånger. Regnet har lättat något och åskan har slutat. Inga blixtar lyser längre up himlen, istället är det månens sken som kastar ett blått ljus över natten. Gruppen fortsätter sin bilfärd i tystnad, istället dras tankarna till alla de som de har mött och även förlorat under dagen.
I en kyrka i Bergsfors sitter en pojke framme vid altaret, allt han har vetat om har vänts upp och ner idag. Han har allt sett människor som goda, givmilda, snälla. Idag har han sett saker som har motbevisat det gång efter gång. Människor som attackerat varandra, skjutit ihjäl varandra, bitit varandra. Efter att ha stått på taket hela dagen och gjort allt han kan för att få folk att lugna ner sig så har han nu gått in. Gått in för att värma sig ifrån regnet och för att försöka förstå.
Han sitter och blickar upp mot korset som hänger längst fram i kyrkan, han har tänt några ljus som står vid sidan och skänker ett flammande ljus över honom och Jesussymbolen.
Dörren dunkar, den har gjort så länge nu, dunkat om och om igen. Det tycks nästan ha blivit kraftigare och kraftigare de senaste minuterna. Kanske är det för att det är fler och fler zombies som vill ta sig in, kanske är det för att gångjärnen nu har börjat släppa och mer och mer ljud kommer in i kyrkan.
Dörren brakar ihop och dem rusar in.
Pojken fortsätter sin bön, sällan har han varit så bestämd som nu, han vet att han kommer komma till en bättre plats, en plats där människor inte dödar varandra.
Fader vår som är i himmelen...
Utanför en verkstad i Tallinge, industriområdet i Bergsfors har flera zombies samlats. Om det är på grund av slumpen eller om det är något annat som lockar går inte att avgöra.
En zombie sticker ut dock, han går mot strömmen, på väg mot verkstaden. Lunkade rör han sig mot det som en gång var hans arbetsplats, ett ställe där alla kände igen honom som Sigurd. Nu skulle nog alla skrika om de såg honom. Han höjer blicken och tittar på den mörka byggnaden som är framför honom. Ett ljud vid sidan fångar hans uppmärksamhet och han och resten av zombierna börjar röra sig ditåt.
Kanske var det slumpen som gjorde att han stod där och tittade på sin gamla arbetsplats, där Axel, Jesper och alla andra stod och bankade och svetsade dagarna i enda. Kanske var det något annat, något minne som fick honom att söka sig dit.
Bilen går långsammare och långsammare, antal passagerare och körningen i den inte allt för bilvänliga terrängen har gjort sitt. Med ett ljud som nästan påminner om någon som gör en lång utandning stannar bilen, några hundra meter ifrån stugan.
Natten är tyst och mörk, zombierna har inte hittat hit och för en av få gånger under dagen infinner sig ett lugn över gruppen.
Daniel fortsätter att spana och lyssna. Han är säker, i alla fall för tillfället. Sakta börjar han gå genom skogen när något plötsligt fångar hans blick, något tändes upp, något stort och högt.
Mohammad andas ut, han är genomsvettig. Länge jobbade han sig för att ta sig in här och sätta igång reservgeneratorn igen. Den brummar igång, Mohammad tvivlade nästan på att det skulle funka, men det gjorde det, sjukhuset lyser igen. Kanske kan det locka till sig överlevande, för inte kan han Steve och den vidriga människan Andrea, en av dem som är skyldig till allt det här. I en dag där så många har dött så lever fortfarande hon.
Steve sitter uppe på sjuttonde våningen, han vet inte riktigt varför, våningen är full av lik och blod och i ett av rummen sitter Andrea fastspänd. Det var ett bra val att hålla henne här sa Mohammad, låt henne få se vad hon har gjort under dagen, alla som har dött idag har varit hennes fel. Hon och Sean och alla andra som gjorde det här viruset, viruset som bara skulle döda dem som ändå skulle döda andra. Ett virus som skulle skydda människor, inte utrota dem.
Steve vandrar runt i labben, nu när ljuset har tänt tar han sig en titt igen, inspekterar allt som finns häruppe, alla hemska men ändå på något sjukt sätt fascinerande saker.
Någonting fångar hans blick, han böjer sig ner och tittar. Ett provrör med någon vätska i, kan det vara viruset? Kanske var det lite kvar ändå.
Han tittar ner på provröret och skakar det lite, kanske är inte idén så dum ändå, någonting gick ju fel men tanken var ju ändå god. Steve stoppar provröret i bröstfickan, det får ligga där så länge.
Gruppen rör sig genom skogen, tröttheten gör varje steg till en utmaning, en säng, en dusch kanske en kall öl och någon god mat. Det är allt dem tänker på just nu, eller kanske inte riktigt allt, bilder kommer hela tiden upp i huvudet. Bilder av en polis som skjuter sig själv i bakändan av en ambulans, bilder på Sigurd som svingar sin yxa för att hålla borta zombies, bilder av Lars som ramlar ihop efter att ha blivit skjuten flera gånger, bilder av Mormor Ganja som sväljer något och ramlar ihop.
Bakom ”Hemkärt” ligger Felicia, Mormor Ganja. Hon är död, men till skillnad från många andra så kommer hon inte resa sig igen.
En underlig figur står ovanför henne, med en konstig rustning och alla möjliga konstiga ”vapen” står han bara där och tittar, han borde aldrig lämnat henne tänker han. Han skulle aldrig åkt iväg med flakmoppen, hon kanske fortfarande hade levt ifall han inte hade övergett henne.
Daniel rör sig genom skogen, han luktar fortfarande kloak och öl och hans ben är trötta. Han kan inte låta bli att tänka på alla som satt där med honom i sjukhuset, och hur dem en efter en försvann.
Daniel kommer fram till en väg, en liten grusväg. Han har varit här en gång förut, många år sedan. Han vet att han kan följa den här vägen till en liten bäck, följer han den så kan han ta sig ut ur Bergsfors.
Sam, Lollo, Sasha, Jessica och Rutger har tagit sig fram till stugan, den är mörk precis som alla andra ställen i natten men det finns en skillnad, på verandan sitter någon ett bekant ansikte ifrån tidigare på dagen.
Mannen höjer sitt hagelgevär och siktar mot de andra.
Rutger hoppar till och något skramlar till i hans ficka, han fångar det precis när det håller på att ramla ut. Botemedlet, eller i alla fall en tillfällig fix, men det kan vara svaret på mycket mer, tillsammans med Jesper så kanske det kan ge ett botemedel för alla dem som har blivit smittade, om nu Jesper fortfarande lever.
Inte långt utanför Bergsfors sitter Jesper i en stol. Enda gångerna han har suttit i en liknande stol är när han har varit hos tandläkaren, men då har han inte varit fastspänd och det har inte varit människor i stora vita kläder och hjälmar som har tagit hand om honom. Det är som något ur en sci-fi film.
Jesper tänker tillbaka på dagen, på Sigurd, Axel och Lunde. Lunde som han kastade bort, för Nicky hennes totala motsats. Undrar hur det gick för Nicky och Lunde och till och med Lollo.
Någonting växer inom honom, han borde vara trött men han är det inte, han borde vara rädd men han är det inte.
Han tittar ner på såret efter bettet ifrån zombien, det som han trodde var slutet men som inte var det, istället kanske det var början på något nytt. Såret har fått en underlig grön nyans, det är antagligen infekterat men det har inte gjort honom svagare, tvärtom.
Han tittar upp på personen som trycker in en spruta i hans arm och han vet att han enkelt skulle kunna slita sig loss ifrån de klena läderarmbanden och slå till honom så att han flyger genom rummet. Han gör det inte utan låter sprutan sjunka in och dra ut blod ifrån honom. Han vet att han inte är den person han var igår, han är någon annan nu. Han skrattar till och får ett brett leende över ansiktet.
Jimmy sänker sitt gevär när han inser vilka det är.
Så ni kom ni med. Jag kanske inte är glad att se er alla, men de är skönt att ni lever. Saga sover så ni får vara tysta när ni kommer in.
De går alla in, äter lite mat, dricker vatten. De säger nästan ingenting nån av dem. Ingenting behövs sägas, allt är redan sagt. De sprider ut sig i den lilla stugan, de kan somna var som helst och de gör det också. Jimmy tar sin plats på verandan igen, vakande över gruppen.
Daniel simmar i bäcken, han ser militären en bit bort men han borde kunna simma här utan att de ser honom.
Vattnet tar honom flera hundra meter innan han vågar ta sig upp. Utmattad lägger han sig på rygg i det daggvåta gräset och blundar. Han lyckades, han tog sig ut ifrån rummet han hölls gisslan i, han tog sig ut ur sjukhuset och han tog sig ut ur Bergsfors.
Sömnen känns som en brefielse efter en alldeles för lång dag.
Jimmy vaknar upp med ett ryck, han orkade inte hålla sig vaken hela natten utan somnade på sin stol på verandan. Sam är den första som tar sig upp och ut genom dörren. Det har blivit morgon nu och utanför stugan står det flera militärfordon.
En man kliver ut ur den främsta bilen, Rutger som nu också har tagit sig ut på verandan känner igen honom, Nitro.
Vi har kommit för att hämta er.
De följande dagarna pratas det mycket om situationen i Bergsfors. Rykten om botemedel lyfter hoppet för anhöriga till alla i Bergsfors. Men forskare lovar inget och de säger att det kan ta månader kanske till och med år innan ett fungerande botemedel tas fram.
För nu så är Bergsfors fortfarande öde, det är få överlevande kvar, så gott som alla har blivit zombies.
Militären håller gränserna och tvingas då och då använda våld för att stoppa zombies. Idag, flera månader senare är fortfarande inget botemedel framställt och i Bergsfors vandrar zombierna runt, inget tecken på svält.
Media kallar Bergsfors för världens största kyrkogård...
- Joined
- 28 Mar 2004
- Messages
- 4,384
Daniel Olander: Epilog
Måndagen den 17 september
Det är med ett ryck som jag vaknar upp ur mardrömmen, jag var åter i bergsfors, jag kunde höra Morgans röst. Lakana och täcket i sängen är genomblöta och svetten rinner efter ryggen. Det tar mig en stund innan jag inser att jag på Helenas härberge i Gävle. Jag sätter sakta ner fötterna på det kalla golvet och ser mig omkring i rummet, klockan ovanför dörren visar på 1:43. Jag lutar mig fram och söker med handen under sängen och får till slut tag på sexpacket med öl och drar fram det. Jag bryter loss en öl och stirrar på den som om det vore en giftorm samtidigt som minnena sakta kommer tillbaka. Ölen faller till maken och rullar iväg efter golvet.
Aldrig mer.
Säger jag till mig själv och drar fram min ryggsäck från under sängen. Kroppen värker då jag beger mig till duschen.
Ett par timmar senare sitter jag och väntar på bussen mot Stockholm. Daggen ligger fortfarande kvar över gräset samtidigt som solens första strålar börjar leta sig fram. Handen drar jag över hjässan och sakta ner mot hakan, håret och skägget är bort rakat. Gatan är mer eller mindre helt öde, för än så länge sover folk. Till slut rullar bussen in och jag reser mig och knäpper jackan för att sen lyfta upp resväskan och kliver på bussen.
Om några timmar så kommer polisen få ett par samtal från upprörd butiksägare som har haft inbrott och som fått kläder och dagskassor stulna och larmen urkopplade. Den skyldiga kommer de med stor sannolikhet inte hitta.
Stockholm: Husby, 3 månader senare.
Jag stänger och låser dörren bakom mig. Verktygsbältet faller tungt till golvet och ljudet från bältet ekar i lägenheten. Utöver madreassen i ena hörnet, en hög kläder mitt på golvet och en tv och två stolar så är lägenheten i stort sätt tom. Jag sjunker trött ner på madrassen och ligger en stund och tittar upp i taket.
Bostad och jobb det verkar som du har lyckats med något i alla fall, grattis.
Jag sätter mig upp med ett ryck.
Morgan?
Får jag ur mig nästan hoppfullt och söker med blicken omkring i lägenheten, men det finns ingen annan i lägenheten förutom jag. Med en besviken suck sjunker jag tillbaka ner på madrassen, plockar fram min kära kniv från under kudden och granska bladet. I reflektionen av bladet så sys det hur tårar sakta börjar rinna ner för mina kinder, jag förtjänar inte att vara vid liv.
För somliga var det som hände i bergsfors slutet, för de flesta var det oförståligt och ogreppbart, för några enstaka individer var det som hände möjligheten att fly sitt tidigare liv och börja ett nytt, jag var en av dessa. Men vad som hände i Bergsfors kommer jag aldrig att glömma och jag kommer inte bli fri från dess grepp förens jag dör. Men jag kan inte ta mitt liv utan jag måste leva vidare trots att det är smärtsamt för det vore en skymf mot alla som kämpat och dött i Bergsfors om jag skulle avsluta mitt liv här och nu.
Måndagen den 17 september
Det är med ett ryck som jag vaknar upp ur mardrömmen, jag var åter i bergsfors, jag kunde höra Morgans röst. Lakana och täcket i sängen är genomblöta och svetten rinner efter ryggen. Det tar mig en stund innan jag inser att jag på Helenas härberge i Gävle. Jag sätter sakta ner fötterna på det kalla golvet och ser mig omkring i rummet, klockan ovanför dörren visar på 1:43. Jag lutar mig fram och söker med handen under sängen och får till slut tag på sexpacket med öl och drar fram det. Jag bryter loss en öl och stirrar på den som om det vore en giftorm samtidigt som minnena sakta kommer tillbaka. Ölen faller till maken och rullar iväg efter golvet.
Aldrig mer.
Säger jag till mig själv och drar fram min ryggsäck från under sängen. Kroppen värker då jag beger mig till duschen.
Ett par timmar senare sitter jag och väntar på bussen mot Stockholm. Daggen ligger fortfarande kvar över gräset samtidigt som solens första strålar börjar leta sig fram. Handen drar jag över hjässan och sakta ner mot hakan, håret och skägget är bort rakat. Gatan är mer eller mindre helt öde, för än så länge sover folk. Till slut rullar bussen in och jag reser mig och knäpper jackan för att sen lyfta upp resväskan och kliver på bussen.
Om några timmar så kommer polisen få ett par samtal från upprörd butiksägare som har haft inbrott och som fått kläder och dagskassor stulna och larmen urkopplade. Den skyldiga kommer de med stor sannolikhet inte hitta.
Stockholm: Husby, 3 månader senare.
Jag stänger och låser dörren bakom mig. Verktygsbältet faller tungt till golvet och ljudet från bältet ekar i lägenheten. Utöver madreassen i ena hörnet, en hög kläder mitt på golvet och en tv och två stolar så är lägenheten i stort sätt tom. Jag sjunker trött ner på madrassen och ligger en stund och tittar upp i taket.
Bostad och jobb det verkar som du har lyckats med något i alla fall, grattis.
Jag sätter mig upp med ett ryck.
Morgan?
Får jag ur mig nästan hoppfullt och söker med blicken omkring i lägenheten, men det finns ingen annan i lägenheten förutom jag. Med en besviken suck sjunker jag tillbaka ner på madrassen, plockar fram min kära kniv från under kudden och granska bladet. I reflektionen av bladet så sys det hur tårar sakta börjar rinna ner för mina kinder, jag förtjänar inte att vara vid liv.
För somliga var det som hände i bergsfors slutet, för de flesta var det oförståligt och ogreppbart, för några enstaka individer var det som hände möjligheten att fly sitt tidigare liv och börja ett nytt, jag var en av dessa. Men vad som hände i Bergsfors kommer jag aldrig att glömma och jag kommer inte bli fri från dess grepp förens jag dör. Men jag kan inte ta mitt liv utan jag måste leva vidare trots att det är smärtsamt för det vore en skymf mot alla som kämpat och dött i Bergsfors om jag skulle avsluta mitt liv här och nu.
Mikael
Sommaren året efter:
Mikael Loman sitter ensam vid sitt bord på Mälarpaviljongen. Han ser ut över vattnet och låter tankarna vandra. Ibland återvänder de inte till Bergsfors. Och ibland hoppar mardrömmarna över en natt. Det är ett framsteg. Man kan se det så. Å andra sidan var det bara ett par minuter sedan han hoppade ur stolen och skrek i falsett åt servitören och hans ”jävla gympadojor” och krävde en ”riktig servitris i klackar”. Skvätträdd är ordet. Tur att han lyckades hålla nerverna i styr under anställningsintervjun. Han är i mediabranschen igen, visserligen inte framför kameran, men han är inte ledsen över det. Om något år kanske han är redo. Han är fortfarande jävligt snygg och leendet sitter som ett smäck när det så krävs.
Känd kan han i och för sig bli när han vill. Det är bara att träda fram som överlevare. Men det skulle inte göra honom till hjälte. I allmänhetens ögon är zombisarna offer, oskyldiga människor som drabbats av en hemsk sjukdom. Eller det är ju precis vad de är. Han håller med. Och vad gör det mig till? Kurt Wagners ord ekar än en gång i Mikaels huvud. ”Mördare!” Mikael ruskar på huvudet. Inte nu. Han kom ju hit för att fira sitt nya jobb. Och var är förresten… Han ser en rörelse i ögonvrån. Det är Lunde som står några meter bort och vinkar.
– Vågar jag närma mig, frågar hon med ett leende.
– Så du såg, frågar han med en grimas. Lunde skrattar när hon sätter sig ner
– Jävla ninjaservitör! Han fick vad han förtjänade om du frågar mig, säger hon och då kan Mikael inte låta bli att skratta han heller.
Lunde
Lunde sätter sig mitt emot Lollo och lägger upp fötterna på stolen bredvid honom. Håret är inte längre helt rakat utan är flätat i en kort fläta som vilar på den ena axeln. Hon möter som hastigast Lollos blick innan hon vinkar till sig en servitör och beställer en dubbel espresso. Han är fortfarande snygg, var det därför hon gick med på att träffa honom igen? Ärligt talat så har hon längtat efter att få prata med någon som faktiskt var där, någon som vet vad hon gick igenom den där dagen och natten. Omedvetet för hon handen till ärret i pannan, ärret efter motorsågen.
Ja, hon har längtat, funderat på vad de andra gör, velat ringa men inte vågat. Så hon blev jätteglad när Lollo hörde av sig och föreslog en fika. De skulle kunna snacka om vad som hände, dela sina minnen. Men nu, när de sitter där, solen värmer hennes axlar, händerna vilar avslappnat på bordet och Lollo sitter där och skrattar, så vill hon inte prata om Bergsfors. Hon vill inte se Lollos ansikte förmörkas av smärtan. Hon vill se honom skratta.
Tiden flyger förbi och plötsligt står det en nervös servitör med gympadojor bredvid dem och mumlar nått om att fiket stänger och ”förlåtsåmycketmennimåstegå”. Så de plockar ihop sina grejer och börjar promenera iväg genom Stockholm.
- Den här kvällen slår den vi träffades med hästlängder. Jag önskar att den aldrig ville ta slut.
Säger hon plötsligt. Hon ångrar sig när Lollo stelnar till vid hennes sida. Hela dagen har de båda skickligt undvikit att prata om Bergsfors. Fan! Men då han lägger armen om henne och kysser henne på huvudet ler hon igen.
- Då tar vi vara på natten, Samantha.
- Hey!
Hon skrattar och slår till honom i bröstet. Lollo skrattar också, hans arm är tung över hennes axlar, det känns bra, det känns tryggt, det känns som det ska. De lever, och solen sjunker bortom staden på öarna.
Sommaren året efter:
Mikael Loman sitter ensam vid sitt bord på Mälarpaviljongen. Han ser ut över vattnet och låter tankarna vandra. Ibland återvänder de inte till Bergsfors. Och ibland hoppar mardrömmarna över en natt. Det är ett framsteg. Man kan se det så. Å andra sidan var det bara ett par minuter sedan han hoppade ur stolen och skrek i falsett åt servitören och hans ”jävla gympadojor” och krävde en ”riktig servitris i klackar”. Skvätträdd är ordet. Tur att han lyckades hålla nerverna i styr under anställningsintervjun. Han är i mediabranschen igen, visserligen inte framför kameran, men han är inte ledsen över det. Om något år kanske han är redo. Han är fortfarande jävligt snygg och leendet sitter som ett smäck när det så krävs.
Känd kan han i och för sig bli när han vill. Det är bara att träda fram som överlevare. Men det skulle inte göra honom till hjälte. I allmänhetens ögon är zombisarna offer, oskyldiga människor som drabbats av en hemsk sjukdom. Eller det är ju precis vad de är. Han håller med. Och vad gör det mig till? Kurt Wagners ord ekar än en gång i Mikaels huvud. ”Mördare!” Mikael ruskar på huvudet. Inte nu. Han kom ju hit för att fira sitt nya jobb. Och var är förresten… Han ser en rörelse i ögonvrån. Det är Lunde som står några meter bort och vinkar.
– Vågar jag närma mig, frågar hon med ett leende.
– Så du såg, frågar han med en grimas. Lunde skrattar när hon sätter sig ner
– Jävla ninjaservitör! Han fick vad han förtjänade om du frågar mig, säger hon och då kan Mikael inte låta bli att skratta han heller.
Lunde
Lunde sätter sig mitt emot Lollo och lägger upp fötterna på stolen bredvid honom. Håret är inte längre helt rakat utan är flätat i en kort fläta som vilar på den ena axeln. Hon möter som hastigast Lollos blick innan hon vinkar till sig en servitör och beställer en dubbel espresso. Han är fortfarande snygg, var det därför hon gick med på att träffa honom igen? Ärligt talat så har hon längtat efter att få prata med någon som faktiskt var där, någon som vet vad hon gick igenom den där dagen och natten. Omedvetet för hon handen till ärret i pannan, ärret efter motorsågen.
Ja, hon har längtat, funderat på vad de andra gör, velat ringa men inte vågat. Så hon blev jätteglad när Lollo hörde av sig och föreslog en fika. De skulle kunna snacka om vad som hände, dela sina minnen. Men nu, när de sitter där, solen värmer hennes axlar, händerna vilar avslappnat på bordet och Lollo sitter där och skrattar, så vill hon inte prata om Bergsfors. Hon vill inte se Lollos ansikte förmörkas av smärtan. Hon vill se honom skratta.
Tiden flyger förbi och plötsligt står det en nervös servitör med gympadojor bredvid dem och mumlar nått om att fiket stänger och ”förlåtsåmycketmennimåstegå”. Så de plockar ihop sina grejer och börjar promenera iväg genom Stockholm.
- Den här kvällen slår den vi träffades med hästlängder. Jag önskar att den aldrig ville ta slut.
Säger hon plötsligt. Hon ångrar sig när Lollo stelnar till vid hennes sida. Hela dagen har de båda skickligt undvikit att prata om Bergsfors. Fan! Men då han lägger armen om henne och kysser henne på huvudet ler hon igen.
- Då tar vi vara på natten, Samantha.
- Hey!
Hon skrattar och slår till honom i bröstet. Lollo skrattar också, hans arm är tung över hennes axlar, det känns bra, det känns tryggt, det känns som det ska. De lever, och solen sjunker bortom staden på öarna.
Mikael, Sara och Helena satt på en restaurang i Stockholm och väntade på sin middag. De hade varit hos sin mamma och hennes nya man under dagen, men hade inte lust att hänga där mer just nu. Modern distansierade sig för mycket och hennes nya var en komplett idiot. De tre hade förlorat en pappa och en bror utan en möjlighet till ett ordentligt farväl eller ens någon slags vetskap om vad som hänt dem.
Både Bengt och Lars befann sig i Bergsfors när militären slog sin järnring runt staden och ingen längre kom ut. Så mycket information gick att få fram, men sedan då? Hade de båda tagit sig ut hade de förstås tagit kontakt vid det här laget, oavsett hur mycket de höll sig undan militären av rädsla för att sättas i någon karantäncell eller vad militären nu håller på med. Av TV-bilderna från staden att döma så var det dessutom rejält osannolikt att de skulle kunna vara vid liv där inne. Då återstod två alternativ, antingen var de zombies eller avlidna.
De tre hade enats om att det sistnämnda var att föredra, för något hopp om botemedel hyser de inte längre. De vågade knappt titta när nyheterna visa film från ene helikopter som flög över staden. Tänk att se en nära släkting som zombie, slav under impulsen att leta upp någon levande och äta denne... hu! De satt tysta, sammanbitna och servitören såg riktigt nervös ut när hon dukade fram deras mat.
De hade bokade hotellrum över natten, men imorgon skulle de alla iväg till respektive hemstad och fortsätta sin liv. Med två stora sår i sina hjärtan.
Både Bengt och Lars befann sig i Bergsfors när militären slog sin järnring runt staden och ingen längre kom ut. Så mycket information gick att få fram, men sedan då? Hade de båda tagit sig ut hade de förstås tagit kontakt vid det här laget, oavsett hur mycket de höll sig undan militären av rädsla för att sättas i någon karantäncell eller vad militären nu håller på med. Av TV-bilderna från staden att döma så var det dessutom rejält osannolikt att de skulle kunna vara vid liv där inne. Då återstod två alternativ, antingen var de zombies eller avlidna.
De tre hade enats om att det sistnämnda var att föredra, för något hopp om botemedel hyser de inte längre. De vågade knappt titta när nyheterna visa film från ene helikopter som flög över staden. Tänk att se en nära släkting som zombie, slav under impulsen att leta upp någon levande och äta denne... hu! De satt tysta, sammanbitna och servitören såg riktigt nervös ut när hon dukade fram deras mat.
De hade bokade hotellrum över natten, men imorgon skulle de alla iväg till respektive hemstad och fortsätta sin liv. Med två stora sår i sina hjärtan.
Rutger
När? Några månader efter att Bergfors blev isolerat från resten av världen.
Vart? En till synes övergiven lagerlokal, i en övergiven fabrik. Fabriken ska ha varit nedlagt i åratal men det finns inget damm över golvet, det är nästan som om någon har använt den nyligen. Det är alldeles stilla i rummet, det ligger några kartonger här och var och papper över golvet, verkar som att vem som var här plockade ihop i brådska för att komma bort. Tystnaden ligger tungt i rummet… vad var det där? Det lät nästan som en röst som skrek något utanför den ena väggen. Plötsligt bryts tystnaden ut mot ett enormt dån och hela rummet fylls av rök. Fotsteg hörs och lasersikten rör sig över rummet och från vad som nu är ett hål i ena väggen väller vad som ser ut som militärer in. De rör sig professionellt och på deras markeringar ser man att de kommer från olika nationaliteter. Det tar inte lång tid innan de har säkrat rummet och när röken lägger sig hörs ett irriterat skrik.
”Arghhh, they eluded us again!”
En man med vad som ser ut att vara en generals rank på kläderna kliver in i rummet. En av soldaterna kommer fram mot generalen, ”They dont seem to have been gone long, they even missed some papers this time.”
Generalens ansikte verkar bli på lite bättre humör och han tar papprena, ”Nice work pyro, we have been hunting them for weeks and finally it feels like we are getting close. Spread out and look if there is anything else.”
Soldaterna sprider ut sig och undersöker det stora rummet och sedan ut i fabriken i hopp att hitta mera information om dem som låg bakom attentatet i Bergfors. Soldaten som nyligen var med generalen går bort till en annan soldat och tillsammans fortsätter de ner i byggnaden.
”Pyro, jag vet inte, Strul passar dig lite bättre tycker jag.” Säger den andra soldaten till Rutger när han kommer tillbaka.
”Hehe, ja kanske det, men jag tror inte det är så kul att bli kallad Hassle av de andra i truppen. Ditt namn funkar ju fortfarande Nitro.”
De två fortsätter genom fabriken tillsammans med de andra soldaterna och det tar dem några timmar att ordentligt söka igenom allt ordentligt.
Efter Bergfors sökte Rutger upp Nitro, dels för att se hur det gick med Jesper och botemedlet men också för att se hur det är med honom, speciellt efter att få höra om sin dotter. Ingen av dem förstår vad hon hade där att göra men efter lite efterforskningar visar det sig att många av soldaterna hade blivit rekryterade för att beskydda forskare som skulle försöka bota smittan och ta ut människor, eller det var i alla fall vad de trodde att de skulle göra. Vilka som än låg bakom hade de kontakter som gav dem militärer som livvakter.
Efter begravningsceremonin gick Nitro och Rutger för att se om något botemedel kunde göras. Tack vare Nitros kontakter inom militären får de veta att det inte verkar som det finns så mycket de kan göra. Medlet som kan förhindra när man blir biten går inte att utveckla till att helt återställa redan sjuka individer och de kan inte begripa varför Jesper är immun.
Dagarna går och allt verkar bara gå åt skogen, Rutger försöker igen bli lärare men han har svårt att fokusera sig på sina elever och han fortsätter att se de elever han hade i Bergfors, Hanna, undrar om hon klarade sig… nä, det bästa jag kan hoppas på är nog att de fick en snabb död. Det tog inte lång tid innan han blev sparkad som lärare. Men en dag när han sitter på ett cafe kommer Nitro fram till honom, han tittar på Rutger och sätter sig emot honom.
”Hörde att du fick sparken.”
”Ja… av någon anledning är det lite svårt att vara fokuserad på det man ska göra… Glömde helt att göra iordning ett test till eleverna och det vart väl sista droppen. Eleverna verkade glada dock.” säger han med ett besegrat leende.
”Vad skulle du säga om jag har ett jobb som jag tror skulle passa dig bra?”
”Tjaa, om du kan på något sätt få mig att fokusera och inte bara tänka tillbaka på skiten i Bergfors är jag på.”
Nitro verkar tänka en stund, sen tittar han in i Rutgers ögon, ”Du kommer att tänka på det som hände i Bergfors men kanske kan det bli din motivation istället. De håller på att göra en par olika taskforces för att försöka jaga reda på dem som utlöste viruset. Det är ett sammarbete mellan nästan alla länder och jag har blivit ombedd av honom som kommer leda min grupp att leta reda på någon som kan hantera explosiva medel och jag tror ingen skulle passa bättre än du. Så vad säger du? Lust att försöka ge igen på de som dödade Julia och alla andra i Bergfors?”
Det är som att ett surrande i bakhuvudet som har varit där i veckor helt plötsligt blir tyst. För första gången sedan helvetet i Bergfors kan Rutger fokusera och tänka klart. Detta är vad han har väntat på, en chans att jaga fast de som låg bakom alltihop.
”Jag är på. Du får ge mig en crash course i vapenhantering för jag gick ju vapenfritt sist men de här svinen vill jag skjuta. Så kanske inte kan lova att vi tar alla hem levande.”
Nitro ler, ”Det är lugnt, det är många i plutonerna som tänker lika dant. Det kanske inte är så många som har blivit påverkade lika personligt som vi men grupperna har fått smeknamnet bloodhounds, och det är inte för att de har bra luktsinne.”
”Låter bra, när sticker vi?”
”Vi avreser i slutet på veckan, vi ska träffa resten av gruppen i London och få reda på vart vi ska sticka efter det.”
”Ok, men jag får nog hitta på ett annat call name, Strul blir inte så bra på engelska… pyro kanske, jag menar, pyroteknik är ju det jag håller på med mest.”
När? Några månader efter att Bergfors blev isolerat från resten av världen.
Vart? En till synes övergiven lagerlokal, i en övergiven fabrik. Fabriken ska ha varit nedlagt i åratal men det finns inget damm över golvet, det är nästan som om någon har använt den nyligen. Det är alldeles stilla i rummet, det ligger några kartonger här och var och papper över golvet, verkar som att vem som var här plockade ihop i brådska för att komma bort. Tystnaden ligger tungt i rummet… vad var det där? Det lät nästan som en röst som skrek något utanför den ena väggen. Plötsligt bryts tystnaden ut mot ett enormt dån och hela rummet fylls av rök. Fotsteg hörs och lasersikten rör sig över rummet och från vad som nu är ett hål i ena väggen väller vad som ser ut som militärer in. De rör sig professionellt och på deras markeringar ser man att de kommer från olika nationaliteter. Det tar inte lång tid innan de har säkrat rummet och när röken lägger sig hörs ett irriterat skrik.
”Arghhh, they eluded us again!”
En man med vad som ser ut att vara en generals rank på kläderna kliver in i rummet. En av soldaterna kommer fram mot generalen, ”They dont seem to have been gone long, they even missed some papers this time.”
Generalens ansikte verkar bli på lite bättre humör och han tar papprena, ”Nice work pyro, we have been hunting them for weeks and finally it feels like we are getting close. Spread out and look if there is anything else.”
Soldaterna sprider ut sig och undersöker det stora rummet och sedan ut i fabriken i hopp att hitta mera information om dem som låg bakom attentatet i Bergfors. Soldaten som nyligen var med generalen går bort till en annan soldat och tillsammans fortsätter de ner i byggnaden.
”Pyro, jag vet inte, Strul passar dig lite bättre tycker jag.” Säger den andra soldaten till Rutger när han kommer tillbaka.
”Hehe, ja kanske det, men jag tror inte det är så kul att bli kallad Hassle av de andra i truppen. Ditt namn funkar ju fortfarande Nitro.”
De två fortsätter genom fabriken tillsammans med de andra soldaterna och det tar dem några timmar att ordentligt söka igenom allt ordentligt.
Efter Bergfors sökte Rutger upp Nitro, dels för att se hur det gick med Jesper och botemedlet men också för att se hur det är med honom, speciellt efter att få höra om sin dotter. Ingen av dem förstår vad hon hade där att göra men efter lite efterforskningar visar det sig att många av soldaterna hade blivit rekryterade för att beskydda forskare som skulle försöka bota smittan och ta ut människor, eller det var i alla fall vad de trodde att de skulle göra. Vilka som än låg bakom hade de kontakter som gav dem militärer som livvakter.
Efter begravningsceremonin gick Nitro och Rutger för att se om något botemedel kunde göras. Tack vare Nitros kontakter inom militären får de veta att det inte verkar som det finns så mycket de kan göra. Medlet som kan förhindra när man blir biten går inte att utveckla till att helt återställa redan sjuka individer och de kan inte begripa varför Jesper är immun.
Dagarna går och allt verkar bara gå åt skogen, Rutger försöker igen bli lärare men han har svårt att fokusera sig på sina elever och han fortsätter att se de elever han hade i Bergfors, Hanna, undrar om hon klarade sig… nä, det bästa jag kan hoppas på är nog att de fick en snabb död. Det tog inte lång tid innan han blev sparkad som lärare. Men en dag när han sitter på ett cafe kommer Nitro fram till honom, han tittar på Rutger och sätter sig emot honom.
”Hörde att du fick sparken.”
”Ja… av någon anledning är det lite svårt att vara fokuserad på det man ska göra… Glömde helt att göra iordning ett test till eleverna och det vart väl sista droppen. Eleverna verkade glada dock.” säger han med ett besegrat leende.
”Vad skulle du säga om jag har ett jobb som jag tror skulle passa dig bra?”
”Tjaa, om du kan på något sätt få mig att fokusera och inte bara tänka tillbaka på skiten i Bergfors är jag på.”
Nitro verkar tänka en stund, sen tittar han in i Rutgers ögon, ”Du kommer att tänka på det som hände i Bergfors men kanske kan det bli din motivation istället. De håller på att göra en par olika taskforces för att försöka jaga reda på dem som utlöste viruset. Det är ett sammarbete mellan nästan alla länder och jag har blivit ombedd av honom som kommer leda min grupp att leta reda på någon som kan hantera explosiva medel och jag tror ingen skulle passa bättre än du. Så vad säger du? Lust att försöka ge igen på de som dödade Julia och alla andra i Bergfors?”
Det är som att ett surrande i bakhuvudet som har varit där i veckor helt plötsligt blir tyst. För första gången sedan helvetet i Bergfors kan Rutger fokusera och tänka klart. Detta är vad han har väntat på, en chans att jaga fast de som låg bakom alltihop.
”Jag är på. Du får ge mig en crash course i vapenhantering för jag gick ju vapenfritt sist men de här svinen vill jag skjuta. Så kanske inte kan lova att vi tar alla hem levande.”
Nitro ler, ”Det är lugnt, det är många i plutonerna som tänker lika dant. Det kanske inte är så många som har blivit påverkade lika personligt som vi men grupperna har fått smeknamnet bloodhounds, och det är inte för att de har bra luktsinne.”
”Låter bra, när sticker vi?”
”Vi avreser i slutet på veckan, vi ska träffa resten av gruppen i London och få reda på vart vi ska sticka efter det.”
”Ok, men jag får nog hitta på ett annat call name, Strul blir inte så bra på engelska… pyro kanske, jag menar, pyroteknik är ju det jag håller på med mest.”