Nekromanti Speltråd Zombies i Bergsfors

[Anchorman]

Daniel, Sam, Bengt, Steve

Steve rycker till och hamnar i en försvarsställning när dörren återigen öppnas, hans kroppsspråk ändras snabbt när han inser att det här inte är någon beväpnad galning utan en ja vad är han egentligen.
Klädd i trasiga och skitiga kläder med en ryggsäck på ryggen.

Daniel möts av den syn han såg på skärmen, kvinnan och mannen sitter mot ena väggen framför dem ligger en man fastbunden, han har sin rånarluva på sig. Kan mycket väl vara en av männen som fört ut folk ifrån Daniels "fängelse" korridoren är mörk längre bort men Daniel kan skymta någon som ligger på marken personen verkar inte röra på sig.
En man som stått vid trappnedgången synar honom från topp till tå, han säger samtidigt som han sträcker fram handen.
...Hej? Vem är du?

 

[Vicotnik]

Spoiler

Daniel, Sam, Bengt, Steve

Steve rycker till och hamnar i en försvarsställning när dörren återigen öppnas, hans kroppsspråk ändras snabbt när han inser att det här inte är någon beväpnad galning utan en ja vad är han egentligen.
Klädd i trasiga och skitiga kläder med en ryggsäck på ryggen.

Daniel möts av den syn han såg på skärmen, kvinnan och mannen sitter mot ena väggen framför dem ligger en man fastbunden, han har sin rånarluva på sig. Kan mycket väl vara en av männen som fört ut folk ifrån Daniels "fängelse" korridoren är mörk längre bort men Daniel kan skymta någon som ligger på marken personen verkar inte röra på sig.
En man som stått vid trappnedgången synar honom från topp till tå, han säger samtidigt som han sträcker fram handen.
...Hej? Vem är du?

Danile Olander

Shit varför såg jag inte honom för? Fan, hur tar jag mig ur det här? Min blick pendlar mellan de fyra personerna i rummet. De två som sitter ner är inte ett hot och lär inte hinna stoppa mig om jag taklar omkul honom, blicken återgår till mannen som sträcker fram handen mot mig. Fast risken är att jag skadar mig ännu mer om... Jag tar fram min högerhand som jag haft dold bakom ryggen, stoppar pennorna i fickan och skakar sen mannens hand. Det är en smutsig och skitig handske som skakar mannens hand och nu när de inte befinner sig särskillt långt ifrån varandra kan han även känna lukten av svett och gammal öl.

"Daniel... du vill? Vems sida är du på?" Skeptismen hörs väldigt tydligt i rösten.

Vafan? Var tusan är jag? Ryssar, Indier, jänkare och nu en svensk? Var fan är jag??? Efter att ha skakat hand med mannen så för jag min hand åter till fickan där jag la pennorna jag nyss hade i handen och greppar hårt om dem medan jag sakta tar upp pennorna ur fickan.

[[Det som daniel säger kommer vara innom "" och i kursivstill]]

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Spoiler

Trapphuset Lollo, Erdan och Mohammad

[Fick tillåtelse av Yjoben att styra hans karaktär en aning.]

Erdan slänger sig mot den närmaste av de två zombierna och sparkar honom med en av hans karakteristiska fotbollssparkar. Zombien rullar bort ifrån Lollo som får lite andrum. På grund av zombiens storlek och ålder verkar det ta en stund innan den kan resa sig igen.
Erdan följer med sin kniv och hugger nästa zombie i ryggen.
Zombien skiftar sin fokus ifrån Lollo och slänger sig mot Erdan tillsammans rullar de ner flera trappsteg.

Mohammad har nu kommit ner till de andra och springer ner mot Erdan för att hjälpa honom.

Jag ser Erdan och tjocka damen rulla ner för trappan och Mohammad som följer efter medan jag torkar bort zombiesaliven från min hals. Jag ser hur Erddan skjuter tanten ifrån sig. Hon verkar ha fått en smäll mot huvudet för hon rör sig inte längre.

Springande steg hörs i trappan. De följs av en svartklädd kvinna beväpnad med samma slags vapen som ligger brevid mig. Hon höjer det hotande och börjar gå förbi mig samtidigt som hon säger: "Jag vill inte ha någ..." Längre hinner hon inte innan hon snavar på min kofot som råkat kilas fast mellan min ena fot och trappräcket. Hon flyger genom luften och landar rakt på den avtuppade zombiekvinnan som vaknar till med ett ryck och slår sina feta armar runt henne.

Den svartklädda kvinnan trycks hårt mot zombiens väldiga barm. Kvävda skrik undlipper den svartklädda medan de två sakta rör sig över golvet i en makaber liggande dans. Samtidigt börjar någon sjunga högt ovanför oss. Ljudet av herrens bön, kärleksfullt tonsatt och i nöd framsjungen, rullar ner för trappan. Lunde. Jag blundar och ser henne för min inre blick, sjungandes. För en stund känns det som att bilden av henne kan tvätta mina ögon rena från alla skräcksyner de fått utstå under dagen. Men så tystnar sången och de andra bilderna sköljer över mig igen. Jag suckar och ställer mig på trötta ben. Jag vill upp. Men jag måste ner. JAg måste hitta Nicky och Rutger eller vad det har blivit av dem. Jag går ner till den svartklädda kvinnan och tar hennes vapen ifrån henne. Sedan fortsätter jag nedåt.

 

[Feuflux]

Bengt

Jag ler svagt mot Lunde [eller Sam, vad föredras?]. Mycket tacksam för hennes omtanke. Jag ska precis säga något när dörren till våning 17 återigen öppnas.

Steve: ...Hej? Vem är du?
Daniel: Daniel... du vill? Vems sida är du på?

Jag släpper Lunde med blicken, undviker den bundne mördaren och även min son och låter istället mina ögon falla på nykomlingen. Han ser varken ut som en soldat eller en forskare, så vad tusan är han?

- Vad händer där uppe? är det enda jag lyckas få ur mig.

 

[Anchorman]

Trapphuset övre våningar: Erdan, Mohammad och Lollo

Mohammad går fram och kollar att Erdan är ok samtidigt som Lollo tar geväret och börjar gå ner.
Någonting hörs bakifrån han och sekunden efter hörs en kvinnoröst säga högt.
Jag har en kniv i handen, jag är jävligt pricksäker, släpp geväret annars sitter den i din hals. Jag kan lova dig att du inte hinner vända dig om att skjuta mig innan jag får iväg kniven.

Erdan och Mohammad ser hur kvinnan har rest sig upp och håller nu en kniv i bladet hon håller kniven högt över huvudet.


Sextonde våningen: Bengt, Sam, Steve och Daniel

Steve svarar tvekande på Daniels snack.
Jadu det har ju inte kommit något bra ut ur den dörren, varenda gång den dörren öppnats har någon av oss dött, så va fan gjorde DU däruppe?
Han är tydligt skeptisk till vad den här luffaren gör framför honom.

 

[Vicotnik]

Spoiler

Steve svarar tvekande på Daniels snack.
Jadu det har ju inte kommit något bra ut ur den dörren, varenda gång den dörren öppnats har någon av oss dött, så va fan gjorde DU däruppe?
Han är tydligt skeptisk till vad den här luffaren gör framför honom.

Daniel Orlander

Mannen som varken är forskare eller soldat ser snarare ut som en luffare eller uteliggare där han står i sina skitiga och trasiga kläder med en läkarerock lindad runt halsen som en vagga för vänsterarmen.

Jag tittar först på Bengt sen tillbaka till Steve.
"Inte fan vet jag! Om ni inte tänker hindra mig så kan ni väl tala om för mig var fan jag är och vad som är den snabbaste vägen bort från det här jälva dårhuset." Pennorna i min friska höger arm håller jag mellan mig och Steve, som ett vapen ifall han skulle få för sig att anfalla mig.

 

[Iskaral]

Mikael/Lollo

Efter allt som hänt är det inte särskilt skrämmande att bli knivhotad ens av en elitsoldat om det nu är det hon är. Jag vänder mig långsamt, med vapnet bara i höger hand, så att jag kan vrida huvudet och se henne där hon står i en växande pöl av blod över tjocka damen. Jag ler. "Du är verkligen one tough cookie vet du det? Jag trodde du inte ville ha något bråk"

 

[Cissi]

Lunde/Sam

Jag sitter tyst ett ögonblick efter att sista orden i sången lämnat mig, tittar inte upp förrän jag hör Bengts röst. Jag slår upp ögonen och ser Steve vid dörren till sjuttonde. Det står en man framför honom och håller upp... vad är det där? Pennor? Han hotar Steve med pennor?

Just då knastrar det till i walkien och jag hör Rutgers röst.

"Lunde? Är ni kvar?"

Jag pratar in i walkien samtidigt som jag kommer på fötter och rör mig bort mot männen vid dörren.

"Rutger... vi är... kvar. Dom från sjuttonde kom ner, dom dödade Lars... "
Det sista viskar jag fram och sväljer. Tittar noggrannare på nykomlingen. Jag har sett honom innan, många gånger har jag sett honom innan. Fast det var några år sedan nu, jag vet inte hur många. Men, jag glömmer aldrig ett ansikte.

"Danne!" Utbrister jag, förvåning och... nej, bara förvåning över att se honom. Herre gud! Vad har han råkat ut för?

 

[mårten1]

Rutger

"Lars är död" jag säger det rakt ut utan att hålla in knappen på radion. Våning 17 anföll och dödade Lars och vad gör vi, skändar lik. Självförsvar i all ära men Nickola gick verkligen för långt, och verkar inte ens bry sig, eller ja, hon agerar som om hon inget hör i alla fall.
Jag har kvar min anklagande blick mot Nickola men tar tag i hammaren i fast grepp.
"Våning 17 verkar ha anfallit, vi måste upp så fort som möjligt nu." Utan att bry sig om de andra hänger med slänger han sig upp för trapporna. Nu börjar i alla fall Lundes fyrtorn ge lite ljus även dit ner vi är så det är lite lättare att ta sig uppåt.

Ok, jag kan lätt göra en stor eldbomb med gasolen och de två småbomberna jag har, vill de ha krig ska de banne mig få det också.

 

[Feuflux]

Bengt

Så Lunde känner den här... Daniel. Det grönar honom rätt mycket i mina ögon, men jag kan förstås inte lita på honom innan jag förstått hans roll i det hela. För den delen så har jag lite problem med att greppa någonting av vad som händer på våning 17...

- Du är skadad, kommenterar jag istället. Vi har försökt komma upp till dit du kommer ifrån för att det sägs forskas på ett motgift till zombiesmittan där. Men vi har blivit beskjutna av...

Och sen knyter sig magen vid påminnelsen om Lars öde. Jag grimaserar och sjunker ihop i en hög.

 

[Anchorman]

Sextonde våningen: Bengt, Sam, Daniel och Steve

Du vet inte ens vart du är? Vi är på sjukhuset, Bergsfors. Har du ens nån aning om vad som hänt idag?
Steves uttryck blir mer och mer förvånat när han pratar, han slutar dock när Sam hoppar in. Vad händer? Känner Sam den här luffaren?

 

[Björn den gode]

Kommer upp för trappan andfådd men fortfarande rökandes, tittar på den makabra scenen och vet inte riktigt vart hon ska fästa blicken. Det är som en snedtändning, en riktigt dålig en, så mardrömslikt, och så den där zombien med en hand i munnen, någon har börjat tappa sin sans här, flackar med blicken men möter sen för en kort stund Nicolas blick, och inser snarare än förstår vad det är som har hänt här. Mormors blick förmedlar något av det där dom redan pratat om, inte direkt medlidande eller upprördhet men hade blickar kunnat tala så hade den sagt "Nicola, det är inte ditt fel", men mormor själv är tyst. Om det är något hon själv är nöjd med just nu så är det att hon som alltid går i bekväma skor, visst med allt äckel här så kommer dom behöva slängas, eller i vart fall tvättas när det här är över, men det kanske är dags att köpa nya skor ändå, jag undrar när det var jag köpte dom förra egentligen, måste ha varit kvällen efter att... fokusera... för helvete... "Vad händer nu?" sagt så där rakt ut i luften igen, med en tydlig om än lite rosslig stämma.

 

[yjoben]

"Du har verkligen inte oddsen på din sida, 3 mot 1... Varav åtminstone en har erfarenhet av soldatliv. Om jag hade varit du hade jag lugnat ner mig lite om du vill ha livet i behåll." Säger Erdan lugnt och sansat till kvinnan som nyss hotat trion. Han tillägger sedan; "dessutom är vi ganska uppjagade och antagligen lite galna allihop efter denna fadäs någon ställt till med, en sak är däremot säker. Om du anfaller någon är du lika död sekunden efter."

 

[Recca]

Plötslig tacksamhet. Inget dömande i mormors blick. Jag skäms lite. Hinner inte tänka för Rutger säger det där om våning sjutton och det gör mig arg. Jag är arg för att Linda dog. Först hennes tjej och nu hon. Vad fan hade hon gjort? Släppt ut zombieviruset, ok. Men egentligen? Ingenting. De där uppe lurade henne. Och nu skjuter de Lars. Fan. Lars som inte skulle göra en fluga förnär. Lars som slåss med ett metspö mot zombier. Jag snörvlar till och gråten stockar sig i halsen. Upptäcker plötsligt att jag redan är flera trappor upp, Rutger strax framför mig. Det är ljust här uppe men jag behåller facklan i alla fall. Vi springer så snabbt vi vågar.

 

[Anchorman]

Trapphuset övre våningar: Lollo, Mohammad och Erdan

Kvinnan tar upp sin vänsterhand och drar av sin rånarluva hon har på sig.
Ansiktet som tittar fram är ungt, kan inte vara äldre än 25 år. Hennes hår är rött och går ner till axlarna hon har det i en hästsvans i nacken.
Jag... jag måste härifrån, det där vapnet är min livlina. Utan det klarar jag mig inte.
Hon stoppar ner kniven där hon drog den ifrån tidigare.
Förlåt... jag går nu.
Hon går ner för trappan, hon saktar ner när hon går förbi Lollo och sneglar mot honom. Hon vill ha tillbaka sitt vapen men verkar inte var redo att ta till våld för att få det.

Trapphuset nedre våningar: Nicky, Rutger, Axel och Mormor Ganja

Axel suckar en djup suck.
Jag hittade en MP5:a längst ner, vete fan vart den kom ifrån. Rutger, Nicky vill ni ha den? Jag förlitar mig på mitt svärd.
Axel har ingen tanke på att ge ifrån sig vapnet till Felicia eller vad det nu var hon hette, efter att ha rökt på, för det måste varit det hon gjorde där nere så går hon inte att lita på!

Gruppen har nu kommit ett par trappor upp, röster hörs ifrån ett par våningar ovanifrån, vissa känns igen men en kvinnoröst verkar vara ny.

 

[Recca]

[Säger Axel detta innan jag är 4 trappor upp i min beskrivning av vad jag gör?
Och där upptäckte jag att mitt inlägg var otydligt som bara den. >.<]

 

[Vicotnik]

Danile Orlander

Öh... nej, allså...
Längre svar än så hinner inte Steven få av mig innan Lunde får min uppmärksamhet. Danne? Inte en djävel har kallat mig det sen farsan dog. Mitt ansikte skrynklas ihop en aning som om jag funderade samtidigt som jag tar ett osäkert steg bakåt.
Eh.. va? Öh.. jag menar ja? Men vem tusan är du?
Min blick vandrar skeptiskt över Lunde, vem tusan är det där? Och va fan refererar hon till mig som Danne? Ingen gör det längre.
Handen med pennorna sänks en anitngen. Bengts kommentar om zombiesmitta går mig helt förbi, som om det vore ett dåligt skämt. Jag hade nog reagerat starkare på det om inte en vilt främmande människa kalla mig vid ett sedan länge bort glömt namn.

 

[Cissi]

Eh.. va? Öh.. jag menar ja? Men vem tusan är du?

Jag synar honom ett ögonblick och det hugger till lite i mig. Han kommer inte ihåg mig. Han vet inte vem jag är. Trots alla år vi lekt tillsammans som barn, trots alla jular och födelsedagar vi firat ihop, så känner han inte igen mig.
Jag kan väl inte klandra honom. Sist vi träffades hade jag långt hår och ljus klänning. På min student. Och det är ju... shit, det är nio år sedan. Har vi inte träffats på nio år?

Jag tar ett steg emot honom, plötsligt osäker på hur jag ska hantera situationen, på hur han kommer reagera.

"Sam..."

Säger jag bara som svar på hans fråga. Han känner mig som Sam... Lunde kallades jag i skolan, aldrig av familjen. Vi var tighta en gång, men det är länge sedan. Min kusin har förändrats så mycket från den gladlynte pojke han än gång var, det är egentligen en främling som står framför mig. Danne, pojken jag kände, är borta.

 

[Recca]

Jag lägger en hand på Rutgers arm för att få honom att sakta ned. Tänker att vi inte rusar upp för trapporna utan smygspringer uppåt.

 

[Vicotnik]

Danile Olander

Sam? Vem tusan är Sam? Jag står tyst i vad som känns en och en halv evighet men kanske bara är ett par sekunder och söker bland de nu förtiden väldigt diffusa minnena från en länge glömd tid.

Sam... Säger jag tyst för mig själv som om att uttala namnet skulle hjälpa mig.

De tre pennor jag hållt i släpper jag till marken och tar mig för ansiktet med min friska hand och gömmer ansiktet en stund i handen. Var efter handen får vandra ner genom skägget. var fan har vi träffats? Jag kan inte minnas att jag sätt henne på något härbärge. Nä, hon verkar ju i alla fall ha jobb innom sjukvården av klädsen att dömma. Klasskamrat? Nä hon ser för ung ut, eller är det bara jag som ser gammal och sliten ut?

Sam...
Jag släpper ifrån mig en djup suck och skakar på huvudet.
Öh... Hur känner vi varandra? Rösten låter lite små desperat.