Nekromanti Spoiler_Alverna i Järnpakten.

[Sopbil]

Halloj folk,

Har ni använt er av Järnpakten efter vilddjurets märke? Tog era rollpersoner kontakt med dom efter att ha tagit på sig Vernams järnring eller struntade dom i drömmarna?

Mina spelgrupp sympatiserar med alverna och järnpakten, men är så paranoida att dom inte vågat ta på sig ringen av rädsla för "förbannelser" än mindre försökt binda den till sig.

Min tanke var att alverna funderar på att skicka en eller flera agenter för att tala med rollpersonerna eller helt sonika ta tillbaka ringen, men medan dom diskuterar och överlägger (länge... Dom är alver) så tröttnar en ung älva på obeslutsamheten och färdas till Tistla Fäste på egen hand för att hämta tillbaka ringen alternativt rekrytera en eller hela gruppen rollpersoner.

Sedan tänkte jag komplicera det lite genom att hon inte riktigt tänkt igenom sitt handlande då hon inte behärskar något människospråk (ingen av rollpersonerna kan alviska) samt eventuellt göra så att hon blir attraherad av en av rollpersonerna. Upplagt för drama.

 

[Förstefadern]

Frän idé, låter som ett utmärkt upplägg. Bra också att du har fått spelarna/rollpersonerna att verkligen frukta alverna. Om du har tänkt införskaffa Tistla Fäste - Väktarens vrede finns det en hel del information som kan vara till din hjälp i den. Som ett litet tips bara ... ;-)

 

[Sopbil]

Kul, tack för din feedback. Tistla Fäste är beställd sedan länge, tyvärr hinner jag inte få den innan Lördagens spelomgång. Men jag ser fram emot att läsa den under nästa vecka.

 

[Sopbil]

Uppdatering: Efter ett nattligt möte med järnpaktsagenten har en av rollpersonerna lärt sig att man inte behöver ett gemensamt språk för att falla för varann och att alver kan vara nog så varmblodiga trots alla rykten om motsatsen...

Hon har nu övertygat dom andra i gruppen om det riktiga i järnpaktens mission och när dom mötte deras utsända i en glänta på väg mot Döda drömmars grav så invigdes dom som medlemmar utan att veta så mycket mera om vad dom gett sig in på än att det handlar om att skydda skogen mot exploatering...

Den nyförälskade rollpersonen har dessutom utelämnat detaljen om mötet med alvagenten och deras nyvunna kärlek för resten av gruppen utan låtsas bara som att det är ringen som styrt dom till mötet med alverna.

Alven har å sin sida inte nämnt för resten av järnpakten hur nära hon egentligen kom rollpersonen när hon skulle rekryteras.

Allt resulterade i bra rollspelande, drama och framtida komplikationer och äventyrsuppslag. Jag är en nöjd SL just nu.

 

[Sopbil]

Fråga till Järnringarna (och fortsatta SPOILERS! från Vilddjurets Märke och Väktarens Vrede):

Den manlige alven i drömsynen som rollpersonen som tar på sig Vernams ring upplever, är han någon som kommer beskrivas framöver eller är han en "placeholder alv 1A" som kan bytas ut efter smak och behov? T.ex. mot Teara-Téana?

 

[Förstefadern]

Byt på du bara! Det skulle jag ha gjort ... ;-)

 

[Ydram]

Godrai från Det Förlovade Landet överlevde i vår grupp, så det är han min grupp har haft med att göra. Lite awkward med tanke på att personen som har Järnpaktens Ring är samma person som satte två pilar i honom så att han var nära dödens rand. Det har blivit lite intressanta konversationer där emellan. Särskilt med tanke på att Godrai sa att det var Ok att dra till Kungagraven, så länge de inte tog nått där ifrån. Endast hitta Ordo Magica. Gruppen tog väl mer eller mindre allt som inte var fastspikat.

Jag har inte riktigt listat ut vad Godrai och Järnpakten nu kommer att göra med dem, när de försökt döda honom och trotsat hans order. Förslag?

 

[Sopbil]

Spontant så känns inte Godrai som en jätteförlåtande kille och spelarna valde ju självmant att gå emot hans vilja, så beroende på hur du vill använda järnpakten i framtiden så hade jag antingen ordnat med bakhåll och jagat dom genom skogen ända fram till Tistla fäste, eller låtit Godrai konfrontera rollpersonerna och med besviken röst förklara för dom vad deras girighet och kortsiktiga tänkande ställer till med.

Låt det vara spelarnas val men ge dom åtminstone en känsla av att man inte plundrar Davokar utan konsekvenser.

Mina spelare är både extrema vita riddare i allmänhet och nerviga kring alverna i synnerhet så dom lydde Godrai i Det förlovade landet och räddade dessutom livet på Keri-Las med magi och överlämnade henne med ursäkter för att dom skadat henne, trots att det var hon som anföll dom.

Dom har inte nått fram till Graven ännu, men det skall bli intressant och se om dom kan motstå skatternas frestelser.

 

[Förstefadern]

Jag har inte riktigt listat ut vad Godrai och Järnpakten nu kommer att göra med dem, när de försökt döda honom och trotsat hans order. Förslag?

FRÄNT!!! Jag håller med Sopis - låt Godrai kräva ringen tillbaka eller kräva att de ska göra något extremt ångestskapande för att "sona sina brott". Även om det inte står uttryck tillhör Godrai rimligtvis de mer aggressiva järnpaktmedlemmarna; RP får en ny chans att bli vänner med järnpakten senare (TFVV) och då den mer resonliga sidan.

 

[PjåtrimKaj]

Jag tycker det låter som att Järnpakten i helhet har större anledning till att förlåta gruppen än Gorai personligen. Så jag hade försökt spela på det. I andra fall hade kanske Godrai skaffat personligt tycke för gruppen och därför trotsat Järnpakten lite för att ge dem stöd, så nu kanske Godrai skulle göra motsatsen? Järnpakten menar att gruppen blir förlåten (till ett bra pris, som ovan nämnt) men att Godrai, med en djup känsla av hämnd och ilska, på egen hand ser till att det blir betydligt lättare för gruppen att misslyckas.

Kanske?