Nekromanti [Spoilers]iZombie säsong ett

[Cissi]

Jag har sett igenom hela första säsongen av izombie och är lämnad med känslan av att inte riktigt veta om jag tycker om den eller inte. Det var okej underhållning, helt förutsägbar med samma stereotypa karaktärer som i vilken annan polissåpa från USA som helst men ändå så känns den... bra. Varför känns den bra? Inget var ju speciellt wow egentligen.

 

[Robert Jonsson]

För mig var iZombie tilltalande av samma skäl som Veronica Mars: en ung kvinnlig protagonist som är rapp i käften. Det är något med sättet hos Rob Thomas unga kvinnliga protagonister som resonerar väldigt väl med mig. Sedan tycker jag att Rose McIver lyckas väldigt väl med att behålla sin rolls personlighet - samtidigt som den skruvas av de som hon får från de människor vars hjärna hon äter. Just det förbytliga i personligheterna är också en av de sakerna som jag diggar. Man vet aldrig vad man får inför ett nytt avsnitt och det tilltalar mig.

 

[Cissi]

Ja, hur hon blir av hjärnintaget är onekligen en sak som tilltalar mig också. Sen håller jag med om att Liv är vädligt lätt att tycka om. Sen är jag faktisk lite glad över representationen i serien (förutom att alla ser ut som supermodeller), så har de lyckats frångå den nästan helvita castingen som annars är ganska tråkig i såna här serier.

 

[Cybot]

Jag tror att mycket är för att karaktärerna är internt konsistenta och trovärdiga inom seriens narrativ, huvudpersonerna är sympatiska (Olivia Moore, Rose McIves karaktär, är trovärdig och på många sätt en stark karaktär samtidigt som hon har en viss sårbarhet. Detta är något som går igen, då det stora kärleksintresset, Major Lilywhite, är lite på samma sätt), antagonisterna är hemska personer samtidigt som det går att följa deras tankegångar.
Det är helt enkelt en skön serie som har lite Joss Whedon över sig förutom den där irriterande vanan att mörda alla karaktärer du älskar.

 

[Khan]

Jag tror mycket handlar om att hela serien handlar om vemod och illa dold förtvivlan (och att försöka hitta tillbaka till hoppet) på ett sätt som tilltalar mig. Men också att flera av de man tror skall vara stereotyper blir vända på. Major trodde jag skulle vara total svärmorsdröm och tvådimensionell biff, men som visade sig vara en riktigt intressant och driven karaktär.

Mycket handlar också om ren manuskvalitet. Den är rappare, roligare, seriösare, hemskare, tramsigare och deppigare för att det känns som om manuset verkligen bryr sig om karaktärerna och vad som händer med dem. Det känns som om de som jobbar bakom kameran bryr sig mer om serien än bara att få ett lönekuvert varje månad.

Typ...