Då blir pvp mer som att ge en present än att man krånglar med den andre och hotar att sabba det de vill göra. "Åh, du rev mitt hus! Det är något jag kan spela på!"
Ja men sådan pvp är ju skittrist. Eller när en spelare gör ett jättebra upplägg för en konflikt och den andre bara väljer att ducka den.
Minns när jag spelade rust belt i Chronopia av alla settings och min rollperson hade fått information om en viktig SLP och skulle gå dit och sluta en pakt med denne innan de andra rollpersonerna kom dit vilket i spelet hade blivit både intressant och oväntat. Då de andra spelarna självklart satt vid spelbordet och insåg vad min rollperson var på väg att göra så tog genast deras rollpersoner reda på informationen och sprang (bokstavligen) sedan till den SLP:n bra för att hinna före min rollperson istället för att spela med och låtsas vara lika ovetande som deras rollpersoner faktiskt var.
Sedan har jag en spelare som är sådan och så fort det uppstår ett scenario där en annan rollperson kanske säger:
Jag griper tag i dig och trycker upp dig mot väggen och ryter "Du rör henne inte!".
Varpå spelaren i frågan genast springer till reglerna. "Du försöker alltså gripa tag i mig, jag vill försöka undvika det". Istället för att bara spela med.
Nu blev det kanske lite sidospår här. Men som Krille sade det handlar om grupp och spel.
Första gången jag spelade D&D4 spelade jag på helt fel sätt. Jag gjorde en modig barbarkrigare med stort svärd som självklart ville charga in i fienden och medan de andra spelarna slogs mot Goblins i goblinkungens torn så rusade han upp för trappan för att slå ihjäl goblinkungen och således orsaka panik i leden. Men självklart - när jag rusade upp en nivå så öppnade jag upp ett nytt encounter och det blev nästan TPK av det hela.
Men det var ju mer så att jag inte är anpassad för ett spel som D&D i det hänseendet.
Lika illa hade det ju blivit om det blev en konflikt i D&D4 där gruppen inte sammarbetade taktiskt till största förmåga. Det skulle bara blitt bajs av allt.