Nekromanti Spoony spelar Thieves' World

S

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,408
Location
Göteborg
"Jag gillar att bara lyssna på Spoony"

"Thieves' World är ballt"

"Vafan, jag fattar vad du bygger upp till: Du började spelleda utifrån spelarnas handlingar! Gud! Man kan göra det konsekvent och hela tiden och det är awesome, kom till sak nu"

"Är det här old school gaming?"

"Skullfucking är not cool. Nu är det inte drama, bara tortyrporr"

"Den här berättelsen är så arketypisk för rollspelare-erfarenheter. Den väcker en massa gamla känslor."
 
”Hoho, dödlighetsvurm. En sån period har man ju haft. Det var en av grejerna med varför jag gillade d20-varianten av Call of Cthulhu … ”

”Fan vad gött att du hakade på när dina planer sprack, annars hade det varit väldigt lökigt!”

”Shit, vilka grisiga grejer ni hittar på.” :gremshocked:

”Skönt att höra att ni reagerade på era egna grisigheter. Snacka lite lines and veiles innan ni kör igång nästa gång.”

”1000 pers döda på torget? 10000 soldater inkallade? Sanctuary tar bara en timme att gå igenom på längsta ledden, så det är ju ingen jättestad … låter som hemskt mycket folk.”

”Här var det combat as war, helt klart … ”

”Så kampanjen rullade på i ett halvår? Ja, då förstår jag att kampanjslutet kändes fett och välförtjänt.”
 
Tempest är verkligen stereotypen för amerikanska fantasynördars fantasiüberman: vacker, odödlig, utvald av krigsguden, oslagbar, ondskefull, superstark och driven av gudomlig kraft att våldta och döda människor/varelser. En riktig Hollywood-hjälte med hentai-influenser.

Det är roande att fundera på vem som kan förmå sig själv att placera den här figuren som en protagonist (inte antagonist) i en serie böcker. Än mer roande att nörden som pratar tycker att karaktären är så intressant att han måste vara med i hans kampanj.
 
Alltså. Att ha med en skurk som är ett svin i sin kampanj är väl inget som är varken orealistiskt eller enbart Amerikanskt. Håller med om det där med att man däremot är lite mer kontroversiell om man gör honom till sin protagonist.
 
Det finns en j-la många karaktärer i TW, Tempus är bara en av dem. TW är ju ett samarbete mellan många författare, så han förekommer bara i en del av historierna. Och är beskriven olika beroende på författare.
 
Anarchclown said:
Alltså. Att ha med en skurk som är ett svin i sin kampanj är väl inget som är varken orealistiskt eller enbart Amerikanskt. Håller med om det där med att man däremot är lite mer kontroversiell om man gör honom till sin protagonist.
Click to expand...

Det är inte nåt fel att överhuvudtaget att ha med sviniga skurkar i kampanjer. Svinig och måttfull är däremot inte samma sak.

Tempus är dock lite för nazimachoübermensch för att vara min kopp med té. Det påminner lite om det klassiska spelledaren-vill-göra-coola-slp-syndromet där spelledaren hela tiden slänger in nya "coola" spelledarpersoner som måste toppa varandra tills det enda som är tillräckligt awesome är halvgudar, uråldriga trollkarlar och dvärgar som rider på sunnanvinden.

Tempus är ju en bra spelledarperson om man inte vill ha några tjejer med i spelgruppen också. Det kommer säkert att bli jättekonstig stämning när Tempus våldtar alla kvinnliga rollpersoner så fort de möter honom.
 
Jag håller verkligen med. Jag fick mest känslan av pubertalt-trams. Varför vill man tolka en karaktär på de sättet. När han dessutom slår undan sitt märkliga val av handling(skull-fuck) med att abstrahera det från sig själv som spelledare blir allt ännu konstigare. Han har valt att tolka karaktären på de sättet och han väljer att göra det på det mest pubertala sättet möjligt. Överhuvudtaget verkar han slå ifrån sig utvecklingar i världen med att prata om världens inre logik, en logik han som spelledare definitvt har möjlighet att kontrollera.

Vidare stör jag mig väldigt mycket på hans prat Step sonos. Ifall han inte tycker att det är vidare konstigt att homosexualitet uppstår i förbandet. Behandla det heller inte som något konstigt. Ifall mina spelare hade fnisat eller gjort sig larviga över det Off-game hade jag nog haft ett prat om det hela. Han vil framstå som att han tycker det är helt oproblematiskt men behandlar det verkligen inte så i inlägget.
 
Jag vet inte hur det gick till men jag fastnade verkligen och lyssnade på detta trots att det var osammanhängande, han gång på gång repeterade saker han redan sagt och det var till ett spel (D&D) som jag inte är nämnvärt intresserad av. Men ändå så var det något som gjorde att jag hade honom kvar där i bakgrunden där han pladdrade. Inte bara det utan jag lyssnade även på många av hans andra klipp. Det om Alignment, Spelaren som glömt sina byxor och liknande.

Anledningen till att jag tror att jag orkade var att han var inlevelsefull och skön att lyssna på. Han levde sig verkligen in i sitt berättande och just partiet "I throw the bottle of acid at his face!!!" tyckte jag var hysteriskt roligt och kände också igen mig att hela kampanjen tvingades in på ett helt nytt spår än det var tänkt.

Sedan det här planerandet och taktiken rollpersonerna använde mot sin fiende lät extremt givande. Underbart med spelledare som är tillåtande till sådant och att verkligen alliera sig med rebellerna och rasera grunden för Tempus och det där imperiet som han tjänade.

Personligen blev jag intresserad att kika både på Thieves' world och kanske ha med karaktärer som är just av det här övermänskliga ouppnåliga stadiet.

Att det sedan gick så långt så att Tempus Thale våldtog ihjäl rollpersonens flickvän på stadsmuren var grotesk... men samtidigt... jag vet inte. Tyckte att det kändes helt rätt förutsätt att det var rätt spelgrupp och rätt stämning för kampanjen.

Det jag inte riktigt gillade (och det är väl hans vloggar överlag) är att han klagar på spelarna för att de kanske inte gör så taktiska karaktärer. Exempelvis den här tjuven som inte är så bra på sina tjuvfärdigheter... fast det är mer ett D&D problem antar jag för där är ju på något sätt rollpersonen sin klass. Sedan tycker jag i hans tjatande om Alignemnt att han har helt fel där han menar på att man inte skall ställa en spelgrupp inför moraliska val som hotar att slita sönder eller skapa konflikter i spelgruppen. Personligen tycker jag att detta är något av det mer intressanta och att i ett klassiskt hack'n slash-rollspel blir det faktiskt intressant att veta vad rollperonerna gör med gravida orchkvinnor, deras barn eller bara orcher som ger sig.

Men i övrigt så hade jag mycket nöje av det hela.
 
Blasphemy said:
Sedan tycker jag i hans tjatande om Alignemnt att han har helt fel där han menar på att man inte skall ställa en spelgrupp inför moraliska val som hotar att slita sönder eller skapa konflikter i spelgruppen.
Click to expand...

Det beror på omständigheterna, samt förstås vad man menar med "skapa konflikter". I sammanhanget läser jag det som "konflikter som hotar att slita sönder spelgruppen".

Min personliga åsikt är att pvp i rollspel väldigt ofta suger. Tja, faktum är att det suger rätt ofta rent generellt om produkten inte är gjord med pvp som huvudsaklig uppgift (typ CS eller TF2), men i just rollspel finns även en känslomässig komponent som gör att jag inte gillar det.

Det är en sak om pvp höjer insatsen i ståryn som vi bygger ihop tillsammans, eller om pvp är själva poängen så att man går in i situationen mer som en sport, men det är en annan sak om pvp tar överhanden och "kidnappar" insatsen. Det är så att säga ett svek mot den tillit gentemot den andre spelaren som byggs upp samtidigt som man bygger en cool ståry ihop, och hos mig lämnar det en bitter eftersmak som jag inte gillar, även om det faktiskt är poängen med spelet.
 
Det beror på omständigheterna, samt förstås vad man menar med "skapa konflikter". I sammanhanget läser jag det som "konflikter som hotar att slita sönder spelgruppen".
Click to expand...

True... om det hela blir käck är det inte bra såklart. Leder det till att folk blir sura på riktigt och man inte kan spela vidare är det ju epic fail. Men att det blir lite drama mellan rollpersonerna tycker jag är bra. Jag tycker inte att det finns något tråkigare än en enhetlig spelgrupp där alla har samma vilja och samma moraliska kompass... men som sagt - det är ju ytterst personligt i tycke och smak.

Sedan är det klart att i D&D så falerar ju allt. Om Clericen skulle säga att han vägrar att hela en rollperson och så vidare skulle ju hela spelet gå sönder. I alla fall D&D4.
 
Krille said:
Det beror på omständigheterna, samt förstås vad man menar med "skapa konflikter". I sammanhanget läser jag det som "konflikter som hotar att slita sönder spelgruppen".

Min personliga åsikt är att pvp i rollspel väldigt ofta suger. Tja, faktum är att det suger rätt ofta rent generellt om produkten inte är gjord med pvp som huvudsaklig uppgift (typ CS eller TF2), men i just rollspel finns även en känslomässig komponent som gör att jag inte gillar det.

Det är en sak om pvp höjer insatsen i ståryn som vi bygger ihop tillsammans, eller om pvp är själva poängen så att man går in i situationen mer som en sport, men det är en annan sak om pvp tar överhanden och "kidnappar" insatsen. Det är så att säga ett svek mot den tillit gentemot den andre spelaren som byggs upp samtidigt som man bygger en cool ståry ihop, och hos mig lämnar det en bitter eftersmak som jag inte gillar, även om det faktiskt är poängen med spelet.
Click to expand...

Som någon som både har varit väldigt frustrerad över spelare som jävlas via sina rollpersoner, och som njuter av hat och förakt mellan rollpersonerna så skulle jag vilja säga att det måste vara som sadosex för att funka.

Man gör råa saker, men av kärlek. Inte riktade mot den andre, utan mot den andres roll. Bägge måste vara med på det och göra det tillsammans med varandra, inte mot varandra.

Då blir pvp mer som att ge en present än att man krånglar med den andre och hotar att sabba det de vill göra. "Åh, du rev mitt hus! Det är något jag kan spela på!"
 
PVP blir svår-/ohållbart för långsiktigt spelande.

PVP är ohållbart om man vill fokusera på sin karaktärs välbefinnande.

PVP är en njutning om man förmår höja sig över dessa och ge sig hän åt dramat och berättelsen.
 
Då blir pvp mer som att ge en present än att man krånglar med den andre och hotar att sabba det de vill göra. "Åh, du rev mitt hus! Det är något jag kan spela på!"
Click to expand...

Ja men sådan pvp är ju skittrist. Eller när en spelare gör ett jättebra upplägg för en konflikt och den andre bara väljer att ducka den.

Minns när jag spelade rust belt i Chronopia av alla settings och min rollperson hade fått information om en viktig SLP och skulle gå dit och sluta en pakt med denne innan de andra rollpersonerna kom dit vilket i spelet hade blivit både intressant och oväntat. Då de andra spelarna självklart satt vid spelbordet och insåg vad min rollperson var på väg att göra så tog genast deras rollpersoner reda på informationen och sprang (bokstavligen) sedan till den SLP:n bra för att hinna före min rollperson istället för att spela med och låtsas vara lika ovetande som deras rollpersoner faktiskt var.

Sedan har jag en spelare som är sådan och så fort det uppstår ett scenario där en annan rollperson kanske säger:

Jag griper tag i dig och trycker upp dig mot väggen och ryter "Du rör henne inte!".


Varpå spelaren i frågan genast springer till reglerna. "Du försöker alltså gripa tag i mig, jag vill försöka undvika det". Istället för att bara spela med.

Nu blev det kanske lite sidospår här. Men som Krille sade det handlar om grupp och spel.

Första gången jag spelade D&D4 spelade jag på helt fel sätt. Jag gjorde en modig barbarkrigare med stort svärd som självklart ville charga in i fienden och medan de andra spelarna slogs mot Goblins i goblinkungens torn så rusade han upp för trappan för att slå ihjäl goblinkungen och således orsaka panik i leden. Men självklart - när jag rusade upp en nivå så öppnade jag upp ett nytt encounter och det blev nästan TPK av det hela.

Men det var ju mer så att jag inte är anpassad för ett spel som D&D i det hänseendet.

Lika illa hade det ju blivit om det blev en konflikt i D&D4 där gruppen inte sammarbetade taktiskt till största förmåga. Det skulle bara blitt bajs av allt.
 
Blasphemy said:
Då blir pvp mer som att ge en present än att man krånglar med den andre och hotar att sabba det de vill göra. "Åh, du rev mitt hus! Det är något jag kan spela på!"
Click to expand...

Ja men sådan pvp är ju skittrist.
Click to expand...

Det måste vara ett missförstånd här någonstans, för utefter vad jag läser i resten av ditt inlägg så verkar vi prata om samma sak.

Vad jag menar är att även råa handlingar mellan rollpersoner kan vara bejakanden mellan spelare, och med den inställningen så blir det jävligt kul. Då ger man varandra spel, oavsett om man ger varandra hat, romans, kamratanda, svek, ömhet, rivalitet, osv...

Precis som du ger exempel på att bejaka och ducka. (blocka)
 
Arvidos MC said:
Spoony berättar (i två timmar) om hans favoritkampanj.

http://spoonyexperiment.com/2012/03/04/counter-monkey-thieves-world-part-1-poor-impulse-control/

http://spoonyexperiment.com/2012/03/04/counter-monkey-thieves-world-part-2-the-chicago-way/

Ni som sätter er ner och lyssnar på honom (eller står och diskar och lyssnar på honom, det funkar också) vad för associationer och tankar väcks hos just er?
Click to expand...

Det sjunde inseglet frågade mig på vårt senaste möte vad jag hade för baktankar med tråden egentligen.

Mina baktankar är inte så specifika, utan jag noterade just att en massa känslor och reaktioner poppade upp medans jag lyssnade, och blev nyfiken på vad klippet skulle väcka i andra.

Jag tycker att det är fascinerande att det väcks så många reaktioner, och att det är så olika vilka reaktioner som väcks, vad vi krokar fast i. Rollspel tycks vara något som nästan ofrånkomligt väcker känslor i rollspelare, antingen sådant vi begär eller sådant vi värjer oss från.

Så jag välkommnar alla perspektiv och nivåer, men jag vill speciellt säga att jag blir glad av att se Det sjunde inseglet och Cassius problematisera och lyfta det ansvar vi faktiskt har som deltagare. Vad uttrycker vi för ställningstaganden i vårt spel egentligen? Det går inte att skjuta ifrån sig det ansvaret.
 
Det måste vara ett missförstånd här någonstans, för utefter vad jag läser i resten av ditt inlägg så verkar vi prata om samma sak.
Click to expand...

Jo... det där var jag som fick en smärre hjärnblödning och skrev vad jag tänkte om dålig PVP. Den PVP du nämnde var ju dock bra sådan... Så... just ignore the first part :gremwink:
 
Arvidos MC said:
Jag tycker att det är fascinerande att det väcks så många reaktioner, och att det är så olika vilka reaktioner som väcks, vad vi krokar fast i. Rollspel tycks vara något som nästan ofrånkomligt väcker känslor i rollspelare, antingen sådant vi begär eller sådant vi värjer oss från.

Så jag välkommnar alla perspektiv och nivåer, men jag vill speciellt säga att jag blir glad av att se Det sjunde inseglet och Cassius problematisera och lyfta det ansvar vi faktiskt har som deltagare. Vad uttrycker vi för ställningstaganden i vårt spel egentligen? Det går inte att skjuta ifrån sig det ansvaret.
Click to expand...

Tack. Detta diskuteras ganska frekvent i mina spelsammanhang. För min del tycker jag att rollspelare lider av samma problem som författare, tv-spel-skapare eller för den delen manusförfattare gör. Varje gång man skapar något så väljer man, man väljer antingen till något eller bort något. Varje gång man väljer att något så väljer man också bort något(som t.ex alla karaktärerna är manliga eller att alla i ens kampanj är vita). Detta är såklart helt okej, vill man spela på de sättet så får man såklart göra det, det farliga är när det inte är ett val, utan en norm, något man gör endast för att "det är så...". När man väljer att ha med grova sexuella övergrepp så måste man förstå vad det är man väljer att ha med och vad det får för effekter. Det förändrar själva anden i ens kampanj. Ifall mina spelare skulle börja massavrätta civila i låt säga Noir så kommer det få stora effekter. Inte endast för omvärldens reaktion utan också för mina spelares karaktärer. Att välja att ta med ett sånt inslag i en kampanj måste göras med det största allvar. Ifall jag skulle göra det för mina spelare utan att visa på det, så skulle min spelgrupp underkänna mig som SL. Med all rätt. Det kvittar vilken typ av spel vi lirar.

Detta handlar inte om att jag vill tråka till rollspel och göra det "allvarligare" det handlar helt enkelt om att vi är vuxna människor som klarar av att behandla frågor som är en smula djupare. Dessutom för vi också vidare värderingar och perspektiv nerått så väl som uppåt i åldrarna. Som skapare har man ett ansvar att förstå sina val.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top