dream
Hero
Mångudinnan hjälpe oss! Vi har väckt ett monster!!! Som en relik från svunna tider steg en drake upp ur grottans djup, och förstenade av skräck stod vi och väntade på slutet. Odjuret visade sig dock mest vara intresserad av att skaffa sig en ny skatt, och då vi inte såg ut att kunna hjälpa honom med detta, fattiga som vi är, så frågade han oss efter närmsta stad och flög iväg. Jag har dock en gnagande känsla av att vi inte stött på odjuret för sista gången...
Vi tvingades sålunda i all hast fortsätta vår resa mot Tresti, där vi enligt uppdraget skulle kontakta handelshuset Den gyllene halvmånen för att försöka sluta ett handelsavtal med denne. Gondoriterna vill skaffa oljor och exportera vin.
Efter ett par dagars hårt resande genom sanden kom vi slutligen fram. Tresti visade sig vara en kurort av något slag. Stadens torg domineras av en helig källa, ur vilken otaliga ädla pilgrimmer dricker brunn och tvagas, allt i Mångudinnans namn, något jag förstås finner ytterst gott för moralen då hon också är min gudinna. Att de har manliga präster finner jag dock högst skakande, men man kan väl inte förvänta sig allt för mycket av detta i mångt övrigt barbariska folk.
Snart fann vi oss tillrätta på ett ganska trevligt värdshus, och fick till på köpet veta att Den gyllene halvmånens faciliteter fanns just på andra sidan gatan. Efter en skön natts sömn begav vi oss dit, och möttes av den högst trevlige ägaren Koviak.
Som jag förtäljde i min förra krönika hade jag vissa synpunkter på vår ledares, Aigiras, förmågor vad gäller just ledarskap, och nu beslutade jag mig för att försöka hjälpa henne till myndigheten genom att förbättra detta. Alltså beslutades att hon, med viss hjälp av den slösaktige skälmen Mel skulle ta befälet över förhandlingarna. Så mycket av den varan fick vi dock inte se, då Koviak istället bjöd in oss till en festlighet under kvällen samma dag.
Sagt och gjort, vi gick dit, efter vissa besök i staden (bland annat till mångudinnans tempel, där jag och Karnil bekände vår tro till henne) och ett visst inhandlande av kläder lämpliga för vår käre Aigira, så fann vi oss i den stora hall hos Koviak där festen skulle hållas.
Jag fann det upprörande, som jag ofta gör, att vi likt feta sydlänningar bjöds allehanda läckerheter i sådant överflöd att en hel öken inte kunnat bistå med allt. Grillat kött, Aphjärnor, Inlagda och halstrade insekter samt mångahanda övriga läckerheter bjöds. Och jag föll för frestelsen, och lät mig väl smaka. Må gudarna förlåta mig! Jag minns inte om det var den här kvällen eller om det var den föregående på värdshuset som jag dessutom råkade säga både ett och annat som vore bäst osagt till Aigira, angående min flykt undan mitt eget folk i Khand. Jag tror dock att sådant lämpar sig mycket dåligt i skriftlig form, då man aldrig vet vem som ögnar på slikt. Likaså lämpar sig mina osande förbannelser till mig själv dåligt i skrift, om än av andra anledningar...
Festen kunde blivit en trevlig tillställning, om det inte vore för att en gardin plötsligen fattade eld, varpå allmänt tumult uppstod och avbröts först när ett ljudligt skri utstöttes från Koviaks fru, Savina. Anledningen var att husets dotter, den väna Daia låg död vid hennes fötter med halsen avskuren. Jag rusade mot dörren för att stoppa en eventuellt flyende mördare, men blev på vägen brutalt påhoppad av stadens vaktkapten, som av någon outgrundlig anledning trodde att det var jag som var mördaren. Upprörande! Vi rullade runt på golvet och försökte komma loss från varandra (nå, i sanning var det mest jag som försökte komma loss ifrån honom, hans mor har helt klart försett honom med ett överflöd av gröt som liten) tills stadsvakten kom och försleglade huset. Därpå följde en lustiger parad, där de förde ut ur festsalen alla som "stod utom all misstanke" som de uttryckte saken. Kvar var snart bara vi sex, uppenbarligen enbart i egenskap av utlänningar. Vi ombonades snabbt av vars en halsring som utmärkte oss som mordmisstänkta, och blev avtagna alla våra vapen samt en myckenhet av vår värdighet. Rättegång, fick vi veta, skulle hållas snarast.
Vi var förstås mycket nedslagna över denna händelseutveckling, men fick av Koviak veta att han åtminstone inte trodde att vi begått brottet, och att han dessuotm fått vakten att gå med på att låta oss röra oss fritt i staden fram till rättegången. Detta gav oss något av en möjliget att försöka hitta mördaren och på så sätt fria oss själva.
De närmaste två dagarna tillbringade vi därför med djupa veck i pannan och ständigt värkande skallar, då tänkande ingalunda är en lätt affär i det varma klimatet som bjuds i Tresti. Slutligen lyckades vi också fria oss från misstankar, även om det satt hårt inne. Vi fick förmodligen också tag i mördaren, men därom tvistar vi fortfarande. Jag ska nu redogöra ungefärligt för hur det hela gick till:
Daia var en intressant ung kvinna, involverad i handelshusets affärer men utan synbara fiender eller laster. En gäst i huset, en viss Taran från södern, hade länge visat sitt intresse för flickan, och önskade gifta sig med henne när hans rikedom blev tillräcklig. Daia hade dock också visat intresse för en slav (också han från södern) vid namn Dyar. Denne Dyar hade endast varit i tjänst hos huset i en månad, men Daia hade vid ett flertal tillfällen tillkallat sig honom och de hade fört långa konversationer. Konversationer förresten, det rörde sig sannolikt mer om monologer, då Dyar saknade tunga, något som senare skulle visa sig viktigt.
I sammanhanget ska också nämnas att Daia ett år innan hennes bortgång gjort sin första handelsresa å sin fars räkning. Denna gick till en relativt närbelängen sydlig stad.
I festhallen fann vi blott två saker, dels spåren av olja på golvet under den uppbrända gardinen, och dels en amulett vars länk var avsliten. Denna fanns strax intill mordplatsen.
Vi nystade febrilt i omständigheterna, och hade just de två männen som huvudmisstänkta. Taran verkade kunna vara en potentiell mördare, då han var svårt svartsjuk på Dyar, men Dyar kunde mycket väl utfört dådet då han rent generellt ingav en känla av obehag.
Amuletten, som föreställde en öga och som stod för "Det onda ögat" ledde oss åter mot söder, då en sydlig sekt kallad Tabi sades begagna sig av symbolen. Men vem tillhörde sekten?
Vi undersökte Daias rum, och fann där tvenne intressanta saker, dels vad som verkade vara en liknande amulett som den vi tidigare hittat, fast med själva symbolen avfilad, och dels ett halvt uppbränt brev, som vi snart uttydde som en varning till Daia om att hennes liv var i fara från en tempelfader med kunskaper i Quenya.
En länk mellan Daia och sekten fanns således, men vi var fortfarande inte närmare gåtans lösning.
Dagen därpå fick vi veta att en slav rymt från huset, och vi antog att han sett något som gjorde honom rädd. Men staden var stor och vi hade allt för lite tid på oss för att finna honom. Istället förlitade vi oss på stadsvakten för att göra detta jobb (till mitt stora förtret ska tilläggas). Vi gick snarare till en av de personer som följt med Daia på hennes resa söderut för att förhöra oss mer om hur resan förlöpt. Vi fick veta att Daia vid ett tillfälle varit försvunnen i ett helt dygn, samt att hon sannolikt införskaffat sin amulett under resan.
Under dagen försökte vi också förhöra den stumme Dyar, dock utan mycken framgång, då hans nerver verkade gjorda av stål. På vägen tillbaka från vår visit stötte vi på den förrymde slaven, som visade sig vara en spion från Bosi Jadar. Han sade sig ha information som kunde intressera oss, men ville ha hjälp med att fly från staden i utbyte. Han berättade för oss att det var ingen mindre än den mördade själv, Daia, som tänt eld på gardinen.
Detta ställde saker och ting i en helt ny dager förstås, och vi blev övertygade om att det i själva verket var Daia som tänkt mörda någon, förmodligen en sektmedlem, och kanske på grund av att hennes eget liv var hotat. Något hade dock gått fel, och hon hade istället blivit mördad.
I det brev vi fann i Daias eldstad omnämndes något som vi tidigare missat, en referens till "Det allseende ögat", vilket vi snabbt kom fram till stod för en gud vars namn fallit mig ur minnet, en gud som sades vara både allseende och tystlåten. Vi drog slutsatsen att slaven Dyar måste vara mördaren, då hans tunga saknades. Vi antog att sekten Taib kunde tänkas utföra slika operationer på en del av sina medlemmar, i ära till sin gud.
Vi förhörde Dyar både på det ena och det andra sättet, men fann blott en sak av intresse (vilken dock, som man säger, slog spiken i kistan), nämligen en rött märke på hans hals, ungefär som om en tunn halslänk ryckts av mot den. Amuletten som vi funnit tillhörde alltså honom, och saken var biff. Men den envetne slaven ville allt annat än att erkänna! Det visade sig faktiskt att han var så fanatisk att när vi på rättegångsdagens morgon skulle asa ner honom till domsalen så hade han (eller någon annan sektmedlem) tagit gift så att han var dödligt sjuk.
Koviak lade dock vältaligt fram de indicier vi framkommit med, och den döde slaven befanns vara skyldig. Vi var fria att gå!
Ett ont öga (om vi säger så) har jag dock till den lurkige stadsvaktskaptenen, och stöter vi någonsin på denna Taibsekt, så kan jag lova att de ska få sina halsar varma!
Den kvällen slöt vi dock ett avtal med Den gyllene halvmånen, och vi är nu redo att lämna våra tråkigheter i Tresti bakom oss för att finna ut om Bosi Jadar står kvar eller om draken förött staden helt...
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
Vi tvingades sålunda i all hast fortsätta vår resa mot Tresti, där vi enligt uppdraget skulle kontakta handelshuset Den gyllene halvmånen för att försöka sluta ett handelsavtal med denne. Gondoriterna vill skaffa oljor och exportera vin.
Efter ett par dagars hårt resande genom sanden kom vi slutligen fram. Tresti visade sig vara en kurort av något slag. Stadens torg domineras av en helig källa, ur vilken otaliga ädla pilgrimmer dricker brunn och tvagas, allt i Mångudinnans namn, något jag förstås finner ytterst gott för moralen då hon också är min gudinna. Att de har manliga präster finner jag dock högst skakande, men man kan väl inte förvänta sig allt för mycket av detta i mångt övrigt barbariska folk.
Snart fann vi oss tillrätta på ett ganska trevligt värdshus, och fick till på köpet veta att Den gyllene halvmånens faciliteter fanns just på andra sidan gatan. Efter en skön natts sömn begav vi oss dit, och möttes av den högst trevlige ägaren Koviak.
Som jag förtäljde i min förra krönika hade jag vissa synpunkter på vår ledares, Aigiras, förmågor vad gäller just ledarskap, och nu beslutade jag mig för att försöka hjälpa henne till myndigheten genom att förbättra detta. Alltså beslutades att hon, med viss hjälp av den slösaktige skälmen Mel skulle ta befälet över förhandlingarna. Så mycket av den varan fick vi dock inte se, då Koviak istället bjöd in oss till en festlighet under kvällen samma dag.
Sagt och gjort, vi gick dit, efter vissa besök i staden (bland annat till mångudinnans tempel, där jag och Karnil bekände vår tro till henne) och ett visst inhandlande av kläder lämpliga för vår käre Aigira, så fann vi oss i den stora hall hos Koviak där festen skulle hållas.
Jag fann det upprörande, som jag ofta gör, att vi likt feta sydlänningar bjöds allehanda läckerheter i sådant överflöd att en hel öken inte kunnat bistå med allt. Grillat kött, Aphjärnor, Inlagda och halstrade insekter samt mångahanda övriga läckerheter bjöds. Och jag föll för frestelsen, och lät mig väl smaka. Må gudarna förlåta mig! Jag minns inte om det var den här kvällen eller om det var den föregående på värdshuset som jag dessutom råkade säga både ett och annat som vore bäst osagt till Aigira, angående min flykt undan mitt eget folk i Khand. Jag tror dock att sådant lämpar sig mycket dåligt i skriftlig form, då man aldrig vet vem som ögnar på slikt. Likaså lämpar sig mina osande förbannelser till mig själv dåligt i skrift, om än av andra anledningar...
Festen kunde blivit en trevlig tillställning, om det inte vore för att en gardin plötsligen fattade eld, varpå allmänt tumult uppstod och avbröts först när ett ljudligt skri utstöttes från Koviaks fru, Savina. Anledningen var att husets dotter, den väna Daia låg död vid hennes fötter med halsen avskuren. Jag rusade mot dörren för att stoppa en eventuellt flyende mördare, men blev på vägen brutalt påhoppad av stadens vaktkapten, som av någon outgrundlig anledning trodde att det var jag som var mördaren. Upprörande! Vi rullade runt på golvet och försökte komma loss från varandra (nå, i sanning var det mest jag som försökte komma loss ifrån honom, hans mor har helt klart försett honom med ett överflöd av gröt som liten) tills stadsvakten kom och försleglade huset. Därpå följde en lustiger parad, där de förde ut ur festsalen alla som "stod utom all misstanke" som de uttryckte saken. Kvar var snart bara vi sex, uppenbarligen enbart i egenskap av utlänningar. Vi ombonades snabbt av vars en halsring som utmärkte oss som mordmisstänkta, och blev avtagna alla våra vapen samt en myckenhet av vår värdighet. Rättegång, fick vi veta, skulle hållas snarast.
Vi var förstås mycket nedslagna över denna händelseutveckling, men fick av Koviak veta att han åtminstone inte trodde att vi begått brottet, och att han dessuotm fått vakten att gå med på att låta oss röra oss fritt i staden fram till rättegången. Detta gav oss något av en möjliget att försöka hitta mördaren och på så sätt fria oss själva.
De närmaste två dagarna tillbringade vi därför med djupa veck i pannan och ständigt värkande skallar, då tänkande ingalunda är en lätt affär i det varma klimatet som bjuds i Tresti. Slutligen lyckades vi också fria oss från misstankar, även om det satt hårt inne. Vi fick förmodligen också tag i mördaren, men därom tvistar vi fortfarande. Jag ska nu redogöra ungefärligt för hur det hela gick till:
Daia var en intressant ung kvinna, involverad i handelshusets affärer men utan synbara fiender eller laster. En gäst i huset, en viss Taran från södern, hade länge visat sitt intresse för flickan, och önskade gifta sig med henne när hans rikedom blev tillräcklig. Daia hade dock också visat intresse för en slav (också han från södern) vid namn Dyar. Denne Dyar hade endast varit i tjänst hos huset i en månad, men Daia hade vid ett flertal tillfällen tillkallat sig honom och de hade fört långa konversationer. Konversationer förresten, det rörde sig sannolikt mer om monologer, då Dyar saknade tunga, något som senare skulle visa sig viktigt.
I sammanhanget ska också nämnas att Daia ett år innan hennes bortgång gjort sin första handelsresa å sin fars räkning. Denna gick till en relativt närbelängen sydlig stad.
I festhallen fann vi blott två saker, dels spåren av olja på golvet under den uppbrända gardinen, och dels en amulett vars länk var avsliten. Denna fanns strax intill mordplatsen.
Vi nystade febrilt i omständigheterna, och hade just de två männen som huvudmisstänkta. Taran verkade kunna vara en potentiell mördare, då han var svårt svartsjuk på Dyar, men Dyar kunde mycket väl utfört dådet då han rent generellt ingav en känla av obehag.
Amuletten, som föreställde en öga och som stod för "Det onda ögat" ledde oss åter mot söder, då en sydlig sekt kallad Tabi sades begagna sig av symbolen. Men vem tillhörde sekten?
Vi undersökte Daias rum, och fann där tvenne intressanta saker, dels vad som verkade vara en liknande amulett som den vi tidigare hittat, fast med själva symbolen avfilad, och dels ett halvt uppbränt brev, som vi snart uttydde som en varning till Daia om att hennes liv var i fara från en tempelfader med kunskaper i Quenya.
En länk mellan Daia och sekten fanns således, men vi var fortfarande inte närmare gåtans lösning.
Dagen därpå fick vi veta att en slav rymt från huset, och vi antog att han sett något som gjorde honom rädd. Men staden var stor och vi hade allt för lite tid på oss för att finna honom. Istället förlitade vi oss på stadsvakten för att göra detta jobb (till mitt stora förtret ska tilläggas). Vi gick snarare till en av de personer som följt med Daia på hennes resa söderut för att förhöra oss mer om hur resan förlöpt. Vi fick veta att Daia vid ett tillfälle varit försvunnen i ett helt dygn, samt att hon sannolikt införskaffat sin amulett under resan.
Under dagen försökte vi också förhöra den stumme Dyar, dock utan mycken framgång, då hans nerver verkade gjorda av stål. På vägen tillbaka från vår visit stötte vi på den förrymde slaven, som visade sig vara en spion från Bosi Jadar. Han sade sig ha information som kunde intressera oss, men ville ha hjälp med att fly från staden i utbyte. Han berättade för oss att det var ingen mindre än den mördade själv, Daia, som tänt eld på gardinen.
Detta ställde saker och ting i en helt ny dager förstås, och vi blev övertygade om att det i själva verket var Daia som tänkt mörda någon, förmodligen en sektmedlem, och kanske på grund av att hennes eget liv var hotat. Något hade dock gått fel, och hon hade istället blivit mördad.
I det brev vi fann i Daias eldstad omnämndes något som vi tidigare missat, en referens till "Det allseende ögat", vilket vi snabbt kom fram till stod för en gud vars namn fallit mig ur minnet, en gud som sades vara både allseende och tystlåten. Vi drog slutsatsen att slaven Dyar måste vara mördaren, då hans tunga saknades. Vi antog att sekten Taib kunde tänkas utföra slika operationer på en del av sina medlemmar, i ära till sin gud.
Vi förhörde Dyar både på det ena och det andra sättet, men fann blott en sak av intresse (vilken dock, som man säger, slog spiken i kistan), nämligen en rött märke på hans hals, ungefär som om en tunn halslänk ryckts av mot den. Amuletten som vi funnit tillhörde alltså honom, och saken var biff. Men den envetne slaven ville allt annat än att erkänna! Det visade sig faktiskt att han var så fanatisk att när vi på rättegångsdagens morgon skulle asa ner honom till domsalen så hade han (eller någon annan sektmedlem) tagit gift så att han var dödligt sjuk.
Koviak lade dock vältaligt fram de indicier vi framkommit med, och den döde slaven befanns vara skyldig. Vi var fria att gå!
Ett ont öga (om vi säger så) har jag dock till den lurkige stadsvaktskaptenen, och stöter vi någonsin på denna Taibsekt, så kan jag lova att de ska få sina halsar varma!
Den kvällen slöt vi dock ett avtal med Den gyllene halvmånen, och vi är nu redo att lämna våra tråkigheter i Tresti bakom oss för att finna ut om Bosi Jadar står kvar eller om draken förött staden helt...
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
