Elias_UBBT
Veteran
I samma ögonblick som vi vände oss om såg vi hur Dagor kollapsade. Vi blev ju alla förfärrade och rusade fram för att hjälpe vår vän. Vi upptäckte snart, och fick det även konfimerat av byns invånare, att det var en sjukdom som förvisso inte var dödlig, men som tvingade in offret i en orolig sömn som varar i veckor. Glada över att ha återfunnet vår vän, men nedslagna av han tillstånd, hittade vi en bonde som vår vän under en tid jobbat åt och som lovade att ta hand om honom.
Vi bestämde oss nu för att fortsätta med vårt uppdrag. Vi visste ju sedan tidigare att det var fiendens befällshavare som hade vår magiska sten i sin ägo och bestämde oss för att leta rätt på honom. Som om vi blev kompenserade för oturen med Dagors sjukdom så fick vi veta att fiendens huvudläger låg bara ett tiotal stenkast från byn och att vi förmodligen skulle hitta befällshavaren där. Våra modiga Karn och Carnil bestämde sig för att utforska lägret och uppge att de var intresserade av att gå med i armen. Efter att de utforskat lägret och till och med lyckats tala med en något berusad befällshavare fick vi veta att han inte längre hade vår sten, utan att hans rådgivare hade tagit den och flytt till sitt torn. Vi fick även veta att rådgivaren var en stor magiker vid namn Isildon!
Vi bestämde oss snabbt för att sätta efter denne som setts ge sig av öster ut. Vi fick även veta att det fanns en Gondoriansk utpost här mitt i fiendeland! Vi ändrarade efter detta våra planer och bestämde oss för att även besöka denna utpost på vägen, då de kanske hade mer information om var Isildon skulle kunna befinna sig.
Sagt och gjort, efter några dagars färd mot sydöst fann vi oss snart i den gondorianska utposten och fick veta att Isildons torn låg rakt norr ut ifrån utposten. Genast blev detta vårt mål då vi tänkte att detta måste vara var Isildon gömde sig. Vi provianterade igen och begav oss ut i ödemarken. Något ont annande var vi nog allihop då vi red mot gränsen till den mörke herrens före detta land. Vi skulle dock ej överträdda denna, då Isildons torn låg i bergen som bildade gränsen.
Efter en dags ritt mot norr slog vi läger, som vanligt fick jag och wathkab hålla vakt större delen av natten, då de dödliga måste ligga i sitt konstiga omedevetna tillstånd, som de kallar sömn, så länge.
När morgonen grydde fortsatte vi vår resa, följandes vägen och ridspår som jag personligen, medans de andra diskuterade, hittat. Snart kom vi till en stor klyfta som ledde in bland bergen, likaså följde vägen denna in i dunklet. Vi red vidare innåt och skymtade snart silluetten av ett stort torn framför oss. Försiktighet var viktigt så vi band fast hästarna bakom ett stort stenblock och lät wathkab smyga före och speja. Då han inte kom tillbaka blev vi oroliga och drog våra vapen medans vi försiktigt smög framåt. Snart kunde en skepnad ses på marken. VI sprang förskräckta fram då vi såg att det var wathkab. Som tur var hade han bara lätt tuppat av och han var snart på benen igen. Då vi antog att han blivit anfallen tog vi det nu ännu försiktigare. Vi smög sakta längs klippväggen mot tornet då vi plötsligt blev överskade av mröka skepnade som kastade sig ut för klippkanten med dragna vapen och anföll oss. De var många och vi kunde snart konstatera att det var "de tunglösa" (se föregående krönikor för mer information). Vi slogs hjältemodigt och dräpte de trots att de var många fler och var väl utrustade. När vi var klara tittade vi oss omkring och upptäckte till vår förskräckelse att Karn låg slagen till marken. Vi skyndade oss fram till honom bara för att konstatera att denna tappra krigares livslåga hade släckts. Sorgen mildrades dock något då vi förstod att han dog tappert i strid och lyckades att såra sin motståndare dödligt innan han föll.
Dock är det på sin plats med en tyst minut för vår gode vän.
Efter att ha vilat och läckt oss med diverse helande blad som vi haft med från Gondor bestämde vi oss för att hämnas vår vän och förgöra den ondeskefulle Isildon som helt klart var allierad med de tunglösa och kanske till och med en av de. VI gick in i tronet med stor försiktighet. Vi hittade inte mycekt av intresse förrän iplötsligt stod öga mot öga med en fult beväpnade ridare. VI blev genast mistänksamma och förberedde oss på strid. Det visade sig dock att ridaren var där i samma ädla syfte som oss andra och trots att vi inte litade till 100% på honom lät vi honom gå med oss upp till vad som troligen var Isildons rum på översta våningen. Hans namn var Ordef. Efter att ha trampat länge i vad som verkade vara en oändlig trappa med diverse fällor i kom vi upp till en stor dör. Vi öppnade denna och steg in. Till vår förvåning var det ett tomt rum och taket var borta! På golvet låg ännu en riddare med en kniv genom hjärtat. Detta var tydligen den andre riddarens vapenbroder. Vi såg snart att Isildon själv hade klättrat ner för det otroligt stora tornet. Vi rusade ner och snart red vi efter honom i stormande fart. För att göra en lång färd kortare red vi i snabb fart långt och följde hela tiden Isildons spår. Då han red sin häst till döds och sedan tog en ny och även upprepade detta mönster flera gånger fick han ett visst försprång. Vi kunde inte förmå oss att göra samma sak. Efter en flera dagar lång jakt mot sydöst kom vi snart till ett område med klippor och massor av grottor. VI bestämde oss för att kolla igenom någon av dessa då Isildon kunde gömma sig här. Vi vandrade in i en av grottorna och hörde snart ett rytande framför oss.
En fortsättning på krönikan följer snarligen.
/Mellith av Edhellond
------------------------------
Dum vivimus vivamus
Elias
Vi bestämde oss nu för att fortsätta med vårt uppdrag. Vi visste ju sedan tidigare att det var fiendens befällshavare som hade vår magiska sten i sin ägo och bestämde oss för att leta rätt på honom. Som om vi blev kompenserade för oturen med Dagors sjukdom så fick vi veta att fiendens huvudläger låg bara ett tiotal stenkast från byn och att vi förmodligen skulle hitta befällshavaren där. Våra modiga Karn och Carnil bestämde sig för att utforska lägret och uppge att de var intresserade av att gå med i armen. Efter att de utforskat lägret och till och med lyckats tala med en något berusad befällshavare fick vi veta att han inte längre hade vår sten, utan att hans rådgivare hade tagit den och flytt till sitt torn. Vi fick även veta att rådgivaren var en stor magiker vid namn Isildon!
Vi bestämde oss snabbt för att sätta efter denne som setts ge sig av öster ut. Vi fick även veta att det fanns en Gondoriansk utpost här mitt i fiendeland! Vi ändrarade efter detta våra planer och bestämde oss för att även besöka denna utpost på vägen, då de kanske hade mer information om var Isildon skulle kunna befinna sig.
Sagt och gjort, efter några dagars färd mot sydöst fann vi oss snart i den gondorianska utposten och fick veta att Isildons torn låg rakt norr ut ifrån utposten. Genast blev detta vårt mål då vi tänkte att detta måste vara var Isildon gömde sig. Vi provianterade igen och begav oss ut i ödemarken. Något ont annande var vi nog allihop då vi red mot gränsen till den mörke herrens före detta land. Vi skulle dock ej överträdda denna, då Isildons torn låg i bergen som bildade gränsen.
Efter en dags ritt mot norr slog vi läger, som vanligt fick jag och wathkab hålla vakt större delen av natten, då de dödliga måste ligga i sitt konstiga omedevetna tillstånd, som de kallar sömn, så länge.
När morgonen grydde fortsatte vi vår resa, följandes vägen och ridspår som jag personligen, medans de andra diskuterade, hittat. Snart kom vi till en stor klyfta som ledde in bland bergen, likaså följde vägen denna in i dunklet. Vi red vidare innåt och skymtade snart silluetten av ett stort torn framför oss. Försiktighet var viktigt så vi band fast hästarna bakom ett stort stenblock och lät wathkab smyga före och speja. Då han inte kom tillbaka blev vi oroliga och drog våra vapen medans vi försiktigt smög framåt. Snart kunde en skepnad ses på marken. VI sprang förskräckta fram då vi såg att det var wathkab. Som tur var hade han bara lätt tuppat av och han var snart på benen igen. Då vi antog att han blivit anfallen tog vi det nu ännu försiktigare. Vi smög sakta längs klippväggen mot tornet då vi plötsligt blev överskade av mröka skepnade som kastade sig ut för klippkanten med dragna vapen och anföll oss. De var många och vi kunde snart konstatera att det var "de tunglösa" (se föregående krönikor för mer information). Vi slogs hjältemodigt och dräpte de trots att de var många fler och var väl utrustade. När vi var klara tittade vi oss omkring och upptäckte till vår förskräckelse att Karn låg slagen till marken. Vi skyndade oss fram till honom bara för att konstatera att denna tappra krigares livslåga hade släckts. Sorgen mildrades dock något då vi förstod att han dog tappert i strid och lyckades att såra sin motståndare dödligt innan han föll.
Dock är det på sin plats med en tyst minut för vår gode vän.
Efter att ha vilat och läckt oss med diverse helande blad som vi haft med från Gondor bestämde vi oss för att hämnas vår vän och förgöra den ondeskefulle Isildon som helt klart var allierad med de tunglösa och kanske till och med en av de. VI gick in i tronet med stor försiktighet. Vi hittade inte mycekt av intresse förrän iplötsligt stod öga mot öga med en fult beväpnade ridare. VI blev genast mistänksamma och förberedde oss på strid. Det visade sig dock att ridaren var där i samma ädla syfte som oss andra och trots att vi inte litade till 100% på honom lät vi honom gå med oss upp till vad som troligen var Isildons rum på översta våningen. Hans namn var Ordef. Efter att ha trampat länge i vad som verkade vara en oändlig trappa med diverse fällor i kom vi upp till en stor dör. Vi öppnade denna och steg in. Till vår förvåning var det ett tomt rum och taket var borta! På golvet låg ännu en riddare med en kniv genom hjärtat. Detta var tydligen den andre riddarens vapenbroder. Vi såg snart att Isildon själv hade klättrat ner för det otroligt stora tornet. Vi rusade ner och snart red vi efter honom i stormande fart. För att göra en lång färd kortare red vi i snabb fart långt och följde hela tiden Isildons spår. Då han red sin häst till döds och sedan tog en ny och även upprepade detta mönster flera gånger fick han ett visst försprång. Vi kunde inte förmå oss att göra samma sak. Efter en flera dagar lång jakt mot sydöst kom vi snart till ett område med klippor och massor av grottor. VI bestämde oss för att kolla igenom någon av dessa då Isildon kunde gömma sig här. Vi vandrade in i en av grottorna och hörde snart ett rytande framför oss.
En fortsättning på krönikan följer snarligen.
/Mellith av Edhellond
------------------------------
Dum vivimus vivamus
Elias