dream
Hero
En fin uppsättning männer på min ära! Inte mindre än fem sorgliga nordbor ska en stackars Variag som jag själv tvingas tillbringa mina dagar i exil med! Ack och ve.
Det är jag som är Dagor, och som präntar denna krönika, och tillsammans med skogsalven Watkab, halvalvssprätten Mel och gondoriterna Karn, Aigira samt Carnil reste jag söderut på en diplomatisk resa ledd av den Gondoritiske ambassadören och handelsmannen Mirion (nordbor tenderar visst att blanda ihop dessa två sysslor, något jag finner högst stötande. Diplomatin och makten hör ju som bekant hemma hos de kvinnliga månprästerna medan handel förstås sköts av obetydliga männer likt mig själv).
Nå intet mer skall sägas om mina kamraters tillkortakommanden, de har trots allt välkomat mig som en av dem under min landsflykt, något som knappast gäller för de flesta andra jag stött på sedan jag tvangs lämna det sköna Khand.
Vi anlände alltså till den sydliga staden Bosi Jadar i bortre Harad. Staden sägs vara den största i området, och landets styrande herre (vilken skymf! Att låta sig styras av en man), Slu karlon sägs leva någonstans innanför dess murar. STaden är belägen i en vik, i vilken en större flod har sitt utflöde, och hamnen ligger på en ö utkastad mitt i det samma. Med snabba steg tog jag mig i land så fort hamnkaptenen gett sin tillåtelse, ety sjön är ingen plats för en Variag. Jag föredrar en kamels förutsägbara gungande framför havets otillförlitlighet. Mina kamrater syntes icke dela min preferens dock, men efter hand kom vi iland, och styrde stegen mot närmaste taverna.
Nu visade överklassprätten Mel sitt rätta ansikte, vilket förstås skulle visa sig ödestigert under vår första dag i Bosi Jadar, då han i överflöd dricksade tavernans föreståndare, allt medan vi försökte informera oss om de senaste nyheterna i trakten. Vi hade föga lycka.
Svag i benen av sjöresan föreslog jag att vi skulle besöka ett värdshus istället, på det att vi må vila utan vaggning likt spädbarn innan offerritualerna. Sällskapet tog sig sålunda över bron och äntrade själva staden.
Snart fann vi en magnifik marknad, och kunde naturligtvis inte undlåta att ta oss en titt, vi hade på tavernan hört ryktas om ett heligt vatten som sades ha såväl helande som vederkvickande och andra godartade effekter, och den godtrogna flickan Aigira samt Mel undersökte ivrigt ett stånd fullt med vatten. Vattnet var sannolikt upptappat direkt från floden, men allt går att kränga till vissa, märks det.
En flinkfingrad tjuvusling vittjade dock Mels fickor då han som bäst skulle till att betala för flodvattnet. Tjuven hade utan tvivel upptäckt hans slösande redan på tavernan och bestämt sig för att jämna ut klyftorna i samhället... Naturligtvis är ingen i gruppen för slik utjämning, såvida den inte gagnar oss, så vi satte efter uslingen längs gator och torg. Efter en stunds fartfylld jakt såg vi tjuven dyka in i en affär, dit vi följde efter.
Efter en stunds letande fann vi en källare, och i den en hemlig dörr som ledde till vad som säkert var en tjuvhåla av svartaste sort. Vi tog oss igenom rum efter rum, klättrade i repstegar och genomled allsköns obehagligheter. Slutligen trampade Carnil i klaveret, eller snarare genom en fallucka (säkert på grund av hans ogenomtänkt tunga rustning), och föll ner i en grop. Fallet följdes av ett vildsint morrande, och tumult utbröt där nere. Naturligtvis fick jag träda in och reda upp situationen, jag hoppade ner i gropen med en fackla, så att Carnil kunde se att slåss. Det visade sig vara en varg i hålan, och när vi väl kunde se dröjde det inte länge förrän den var nedgjord.
Efter denna incident gick allt ganska snabbt. Vi trädde in i ett annat rum, där trenne orakade luskar väntade på oss, en av dem var tjuven som bestulit stackars Mel. Efter en kort batalj, där Mel för övrigt visade sig kunna annat än att spendera pengar- han sövde helt sonika de tre uslingarna med sin osannolikt tråkiga sång, så lyckades vi luska ut att pengarna fanns hos tjuvgruppens ledare, som sades sova några rum längre bort. Vi tvingade tjuvarna att visa oss dit, och rusade in. Efter lite övertalning höll tjuvbossen med oss om att vi sannerligen skulle få tillbaks våra pengar, med ränta och litet extra för sveda och värk. Nöjda med detta och med pengar på fickan gick vi därifrån, och tog in på närmaste värdshus. Vi skaffade oss också en liten mägd örter till de sårade, främst Carnil och Watkab.
Dagen därpå kom expiditionens ledare, Mirion, till oss och bad oss resa till den avlägsna staden Tresti, där det helgia vattnet sades ha sitt ursprung. Vi fick i uppgift att ta kontakt med handelshuset Den gyllene halvmånen, för att om möjligt sluta ett handelsavtal med dessa.
Sagt och gjort! Vi steg upp på våra nyinförskaffade kameler, och reste ut över det karga och torra landskapet.
Efter ett par dagars lugnt resande drabbades vi så av en hemsk sandstorm, och tvangs söka skydd i en närbeslägen grotta, vars inre sal visade sig vara högst besynnerlig. Väggarna i den verkade vara glaserade, och i dess mitt fann vi stora mängder kristall, både svart och vit sådan. När den girige Watkab (ivrigt påhejad av Mel och Aigira) började plocka bland stenarna hördes plösligt ett hemskt muller från underjorden, och temperaturen steg flera grader i grottan. Vi började skräckslagna fly ut ur grottan....
Så slutar den första delen i denna krönika, jag återkommer med mer så snart tillfälle gives, men just nu måste jag faktiskt ta och koncentrera mig på själva springadet, på det att jag ej må bränna min ändalykt!
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
Det är jag som är Dagor, och som präntar denna krönika, och tillsammans med skogsalven Watkab, halvalvssprätten Mel och gondoriterna Karn, Aigira samt Carnil reste jag söderut på en diplomatisk resa ledd av den Gondoritiske ambassadören och handelsmannen Mirion (nordbor tenderar visst att blanda ihop dessa två sysslor, något jag finner högst stötande. Diplomatin och makten hör ju som bekant hemma hos de kvinnliga månprästerna medan handel förstås sköts av obetydliga männer likt mig själv).
Nå intet mer skall sägas om mina kamraters tillkortakommanden, de har trots allt välkomat mig som en av dem under min landsflykt, något som knappast gäller för de flesta andra jag stött på sedan jag tvangs lämna det sköna Khand.
Vi anlände alltså till den sydliga staden Bosi Jadar i bortre Harad. Staden sägs vara den största i området, och landets styrande herre (vilken skymf! Att låta sig styras av en man), Slu karlon sägs leva någonstans innanför dess murar. STaden är belägen i en vik, i vilken en större flod har sitt utflöde, och hamnen ligger på en ö utkastad mitt i det samma. Med snabba steg tog jag mig i land så fort hamnkaptenen gett sin tillåtelse, ety sjön är ingen plats för en Variag. Jag föredrar en kamels förutsägbara gungande framför havets otillförlitlighet. Mina kamrater syntes icke dela min preferens dock, men efter hand kom vi iland, och styrde stegen mot närmaste taverna.
Nu visade överklassprätten Mel sitt rätta ansikte, vilket förstås skulle visa sig ödestigert under vår första dag i Bosi Jadar, då han i överflöd dricksade tavernans föreståndare, allt medan vi försökte informera oss om de senaste nyheterna i trakten. Vi hade föga lycka.
Svag i benen av sjöresan föreslog jag att vi skulle besöka ett värdshus istället, på det att vi må vila utan vaggning likt spädbarn innan offerritualerna. Sällskapet tog sig sålunda över bron och äntrade själva staden.
Snart fann vi en magnifik marknad, och kunde naturligtvis inte undlåta att ta oss en titt, vi hade på tavernan hört ryktas om ett heligt vatten som sades ha såväl helande som vederkvickande och andra godartade effekter, och den godtrogna flickan Aigira samt Mel undersökte ivrigt ett stånd fullt med vatten. Vattnet var sannolikt upptappat direkt från floden, men allt går att kränga till vissa, märks det.
En flinkfingrad tjuvusling vittjade dock Mels fickor då han som bäst skulle till att betala för flodvattnet. Tjuven hade utan tvivel upptäckt hans slösande redan på tavernan och bestämt sig för att jämna ut klyftorna i samhället... Naturligtvis är ingen i gruppen för slik utjämning, såvida den inte gagnar oss, så vi satte efter uslingen längs gator och torg. Efter en stunds fartfylld jakt såg vi tjuven dyka in i en affär, dit vi följde efter.
Efter en stunds letande fann vi en källare, och i den en hemlig dörr som ledde till vad som säkert var en tjuvhåla av svartaste sort. Vi tog oss igenom rum efter rum, klättrade i repstegar och genomled allsköns obehagligheter. Slutligen trampade Carnil i klaveret, eller snarare genom en fallucka (säkert på grund av hans ogenomtänkt tunga rustning), och föll ner i en grop. Fallet följdes av ett vildsint morrande, och tumult utbröt där nere. Naturligtvis fick jag träda in och reda upp situationen, jag hoppade ner i gropen med en fackla, så att Carnil kunde se att slåss. Det visade sig vara en varg i hålan, och när vi väl kunde se dröjde det inte länge förrän den var nedgjord.
Efter denna incident gick allt ganska snabbt. Vi trädde in i ett annat rum, där trenne orakade luskar väntade på oss, en av dem var tjuven som bestulit stackars Mel. Efter en kort batalj, där Mel för övrigt visade sig kunna annat än att spendera pengar- han sövde helt sonika de tre uslingarna med sin osannolikt tråkiga sång, så lyckades vi luska ut att pengarna fanns hos tjuvgruppens ledare, som sades sova några rum längre bort. Vi tvingade tjuvarna att visa oss dit, och rusade in. Efter lite övertalning höll tjuvbossen med oss om att vi sannerligen skulle få tillbaks våra pengar, med ränta och litet extra för sveda och värk. Nöjda med detta och med pengar på fickan gick vi därifrån, och tog in på närmaste värdshus. Vi skaffade oss också en liten mägd örter till de sårade, främst Carnil och Watkab.
Dagen därpå kom expiditionens ledare, Mirion, till oss och bad oss resa till den avlägsna staden Tresti, där det helgia vattnet sades ha sitt ursprung. Vi fick i uppgift att ta kontakt med handelshuset Den gyllene halvmånen, för att om möjligt sluta ett handelsavtal med dessa.
Sagt och gjort! Vi steg upp på våra nyinförskaffade kameler, och reste ut över det karga och torra landskapet.
Efter ett par dagars lugnt resande drabbades vi så av en hemsk sandstorm, och tvangs söka skydd i en närbeslägen grotta, vars inre sal visade sig vara högst besynnerlig. Väggarna i den verkade vara glaserade, och i dess mitt fann vi stora mängder kristall, både svart och vit sådan. När den girige Watkab (ivrigt påhejad av Mel och Aigira) började plocka bland stenarna hördes plösligt ett hemskt muller från underjorden, och temperaturen steg flera grader i grottan. Vi började skräckslagna fly ut ur grottan....
Så slutar den första delen i denna krönika, jag återkommer med mer så snart tillfälle gives, men just nu måste jag faktiskt ta och koncentrera mig på själva springadet, på det att jag ej må bränna min ändalykt!
[color:green] //Dream </font color=green>
-------
<A HREF="http://www.offplanet.net/dreaming" target="_new">http://www.offplanet.net/dreaming</A>
Bättre att skriva medan man har det färskt i huvudet!