Mekanurg
I'd rather be different than indifferent.
Kima tyckte inte om den svepande vediska kjolen, eftersom fållen ibland släpade i gruset. Den toppiga skinnmössan satt inte heller behagligt på hjässan. Hon saknade sina tegriska ridbyxor och sin stickade luva. Blandningen av ötermaliska och vediska plagg visade att hon var en främling, men Livneþ hade under havsresan förklarat att det förmodligen skulle bli en fördel. ”Om vedingarna tror att du är en kvinna från Vidonia, utgår de från att du inte förstår lašonnu. Det är som att ha en kniv dold under kjolen.”
De två kvinnorna trängde sig fram bland människor, fauner och enstaka minotaurer längs kittelflickarnas del av Nygards marknadstorg. Vid torgstånden klirrade stekpannor och kastruller mot varandra i höga träställ. Röster surrade på ötermali, högtermali och lašonnu. Livneþ bar en rad örtpåsar i bältet och en liten handtrumma dinglade i en läderrem över vänster lår, två kännetecken för en völva. Hennes rygg var rak och hennes blick fast på ett sätt som Kima aldrig hade sett i Viketun. Vediska män i trängseln vek åt sidan och slog ner ögonen. Kima såg där aktning, rentav rädsla, för völvan, skogsandarnas förtrogna. Under vandringen från flodhamnen hade några termaliska ynglingar tafsat på hennes rumpa, men vedingarna hade bara styrt undan. Kima kunde knappt hålla sin ilska i styr. Hemma i Viketun skulle inga karlar våga röra vid henne, generalkaptenens dotter.
Nygard var en liten och ful stad jämfört med vad Kima hade sett på de termaliska öarna. Korsvirkeshusen på andra sidan marknadsplatsen var låga och sjabbiga. I sydväst stack ett högt enkelt kärntorn upp. Det kunde antagligen inte stå emot långvarig kanonbeskjutning. Torntakets fanstång var naken, vilket Kima tolkade som att furst Andus inte vistades i staden.
De två kvinnorna fortsatte in i vedingarnas kvarter i stadens västra del. Här låg långhus efter långhus med branta tak av vass och ag som löpte ner till marken. Barn stojade i modden och raggiga hundar gläfste invid dörrarna. Livneþ stannade vid det största långhusets sydvästra kortsida framför en enkel trädörr. På den hade någon målat en vit ring kluven av ett lodrätt streck. Livneþ bankade tre gånger med knytnäven. En kvinnoröst svarade inifrån på lašonnu, men Kima uppfattade inte orden. Livneþ öppnade dörren och manade med en handrörelse Kima att kliva in.
Kima stannade ett steg in och Livneþ kom upp vid hennes sida. En taklucka på glänt släppte in lite ljus i skumrasket. Luften var unken av matos och rökig. Femton steg framåt, stod en murad termalisk spis, vars skorstensstock löpte rakt upp genom taket. En kvinna lade in ett vedträ i eldstaden. Några grytor puttrade på spisens järnöversida.
Kima såg bara kvinnor i vedisk klädsel i huset, nästan två åttingar. Fyra satt på träbänkar invid ett bord vid spisen. En av dem var en völva av sin utrustning att döma. Två hundar dåsade vid hennes fötter. ”Små systrar, kom hit”, sade hon på lašonnu. Dialekten liknade inte Livneþs så Kima fick anstränga sig för att förstå.
Livneþ neg och Kima försökte göra likadant. ”Vördade storasyster Rivkaaþ”, sade Livneþ på samma språk, ”vi behöver värme, vi behöver dryck, vi behöver systrarnas gemenskap.”
”Jag minns dig, Livneþ, även om den återvändande solen tre gånger har brutit Tagúþs is sedan vi senaste möttes. Kom till mig. Här finns värme, här finns vatten, här finns vår gemenskap. Din vän må också ta del av dem.”
De två gick fram till spisen och en av kvinnorna räckte dem varsin keramikmugg med ångande dryck. Kryddad äppelmust kände Kima på doften. Hon tömde muggen girigt. Kvinnorna makade på sig och gjorde plats på bänkarna.
Rivkaaþs blick vilade länge på Kima. ”En främling fjärran ifrån som reser med en völva”, sade hon sakta på god högtermali, om än med en hes vedisk brytning. De ljusa ögonen sken klart i ett fårat ansikte.
Kima rätade på ryggen. Innan hon hann säga något sade Livneþ på ötermali: ”Storasyster, jag behöver ditt råd, fast i enskildhet.”
Rivkaaþ svarade på högtermali: ”Nåväl, vi får talas vid i min kammare efter er måltid. Ingen ska säga att Nygards andehus brister i gästfrihet när trötta kvinnor kommer från de brunögdas länder.”
De två kvinnorna trängde sig fram bland människor, fauner och enstaka minotaurer längs kittelflickarnas del av Nygards marknadstorg. Vid torgstånden klirrade stekpannor och kastruller mot varandra i höga träställ. Röster surrade på ötermali, högtermali och lašonnu. Livneþ bar en rad örtpåsar i bältet och en liten handtrumma dinglade i en läderrem över vänster lår, två kännetecken för en völva. Hennes rygg var rak och hennes blick fast på ett sätt som Kima aldrig hade sett i Viketun. Vediska män i trängseln vek åt sidan och slog ner ögonen. Kima såg där aktning, rentav rädsla, för völvan, skogsandarnas förtrogna. Under vandringen från flodhamnen hade några termaliska ynglingar tafsat på hennes rumpa, men vedingarna hade bara styrt undan. Kima kunde knappt hålla sin ilska i styr. Hemma i Viketun skulle inga karlar våga röra vid henne, generalkaptenens dotter.
Nygard var en liten och ful stad jämfört med vad Kima hade sett på de termaliska öarna. Korsvirkeshusen på andra sidan marknadsplatsen var låga och sjabbiga. I sydväst stack ett högt enkelt kärntorn upp. Det kunde antagligen inte stå emot långvarig kanonbeskjutning. Torntakets fanstång var naken, vilket Kima tolkade som att furst Andus inte vistades i staden.
De två kvinnorna fortsatte in i vedingarnas kvarter i stadens västra del. Här låg långhus efter långhus med branta tak av vass och ag som löpte ner till marken. Barn stojade i modden och raggiga hundar gläfste invid dörrarna. Livneþ stannade vid det största långhusets sydvästra kortsida framför en enkel trädörr. På den hade någon målat en vit ring kluven av ett lodrätt streck. Livneþ bankade tre gånger med knytnäven. En kvinnoröst svarade inifrån på lašonnu, men Kima uppfattade inte orden. Livneþ öppnade dörren och manade med en handrörelse Kima att kliva in.
Kima stannade ett steg in och Livneþ kom upp vid hennes sida. En taklucka på glänt släppte in lite ljus i skumrasket. Luften var unken av matos och rökig. Femton steg framåt, stod en murad termalisk spis, vars skorstensstock löpte rakt upp genom taket. En kvinna lade in ett vedträ i eldstaden. Några grytor puttrade på spisens järnöversida.
Kima såg bara kvinnor i vedisk klädsel i huset, nästan två åttingar. Fyra satt på träbänkar invid ett bord vid spisen. En av dem var en völva av sin utrustning att döma. Två hundar dåsade vid hennes fötter. ”Små systrar, kom hit”, sade hon på lašonnu. Dialekten liknade inte Livneþs så Kima fick anstränga sig för att förstå.
Livneþ neg och Kima försökte göra likadant. ”Vördade storasyster Rivkaaþ”, sade Livneþ på samma språk, ”vi behöver värme, vi behöver dryck, vi behöver systrarnas gemenskap.”
”Jag minns dig, Livneþ, även om den återvändande solen tre gånger har brutit Tagúþs is sedan vi senaste möttes. Kom till mig. Här finns värme, här finns vatten, här finns vår gemenskap. Din vän må också ta del av dem.”
De två gick fram till spisen och en av kvinnorna räckte dem varsin keramikmugg med ångande dryck. Kryddad äppelmust kände Kima på doften. Hon tömde muggen girigt. Kvinnorna makade på sig och gjorde plats på bänkarna.
Rivkaaþs blick vilade länge på Kima. ”En främling fjärran ifrån som reser med en völva”, sade hon sakta på god högtermali, om än med en hes vedisk brytning. De ljusa ögonen sken klart i ett fårat ansikte.
Kima rätade på ryggen. Innan hon hann säga något sade Livneþ på ötermali: ”Storasyster, jag behöver ditt råd, fast i enskildhet.”
Rivkaaþ svarade på högtermali: ”Nåväl, vi får talas vid i min kammare efter er måltid. Ingen ska säga att Nygards andehus brister i gästfrihet när trötta kvinnor kommer från de brunögdas länder.”