Quadrante
Grisbonde
Samma problem dyker upp när man som spelare medvetet väljer att inte vara särskilt kompetent när spelet/gruppen/tradition förväntar sig det.Och då kan man inte ha för kompetenta rollpersoner =)
Samma problem dyker upp när man som spelare medvetet väljer att inte vara särskilt kompetent när spelet/gruppen/tradition förväntar sig det.Och då kan man inte ha för kompetenta rollpersoner =)
Det kommer automatiskt för att det är så gött! Som salt och peppar i maten ungefär.När jag gjorde det tidigare systemet för Plommonkrönikan hade jag ett gäng värden, och lite automatiskt satte jag regeln att man skulle få sätta ut en etta, tre tvåor och två treor. Jag tänkte att det behövde vara "balanserat". Efter ett tag insåg jag att varför i hela friden ska det vara balanserat? Det finns ju jättemånga intressanta berättelser att berätta om personer där en är väldigt duktig på det mesta, och en annan är dålig på nästan allt? Nu har jag slopat det systemet och rollpersonerna har inga värden längre, men skulle jag göra ett sådant system idag så skulle jag nog låta alla sätta sina värden fritt. Men till och med jag, som försöker vara så anti och annorlunda hela tiden, hade en sådan regel helt utan att reflektera över det. Det kom liksom automatiskt med grundegenskaperna.
Jag tänkte mer på utmaningen att skapa en rollperson som är väl anpassad för de problem man kommer att möta. Där finns det ju en del systembemästrande-utmaning för spelarna.Ja, framför allt en del av utmaningen för rollpersonerna, då. Det är väldigt viktigt i de flesta tradspels-spelstilar att när tärningarna åker fram så måste det vara ganska låg chans att lyckas.
Det måste helt enkelt finnas en reell risk att spelarna misslyckas med utmaningen inte för att de valde fel handling eller så utan för att tärningarna fällde krokben för dem. Och då kan man inte ha för kompetenta rollpersoner =)
Det är sådana här tillfällen man undrar varför man just reducerat charlottenlök med Fin Del Mundo Chardonnay och muskotnöt.Det kommer automatiskt för att det är så gött! Som salt och peppar i maten ungefär.
Sherry och litet fisksås när jag karamelliserar till fransk löksoppa.Det är sådana här tillfällen man undrar varför man just reducerat charlottenlök med Fin Del Mundo Chardonnay och muskotnöt.
japp. QuestCore har en massa förmågor, såsom färdigheter, trollformler, och rasförmågor. Allt väljes fritt (med ett fåtal undantag). Exempel på förmågor: träning på svärd, flygförmåga, osynlighetstrollformel, smyga, naturligt pansar, eller att ha en familiarus. (Man kan alltså välja att inte ha några färdigheter.)@Caligo får rätta mig om jag har fel, men Questcore funkar väl så?
Jag har också funderat jättemycket över det där med balans i rollspel och kommit fram till att jag inte tycker det är särskilt viktigt. Kraven på balans kommer nog, precis som @krank påpekar, till stor del från att merparten av alla rollspel är utmaningsbaserade. Ställs man inför en rad utmaningar är det kanske inte så kul om en rollperson har verktygen för att lösa dem alla, medan de andra knappt kan knyta skorna utan att skada sig. Egentligen tycker jag det är roligast om alla kan något, men ingen kan allt. Är bredden på utmaningarna stor gör det inget om en rollperson är den enda som briljerar i sociala sammanhang, en annan när det gäller bokkunskaper, en ensam som är duktig på att smyga och infiltrera, och någon som kan hantera strid. Fast då uppstår det problem om en roll saknas i gruppen, eller om SL/äventyret presenterar alltför ensidiga utmaningar... Men jag vet också att jag tycker mellanmjölksvarianten där alla är hyfsade på allt är rätt trist.Efter ett tag insåg jag att varför i hela friden ska det vara balanserat? Det finns ju jättemånga intressanta berättelser att berätta om personer där en är väldigt duktig på det mesta, och en annan är dålig på nästan allt?
"Alla kan något, men ingen kan allt" är väl iofs ett typiskt balanserat upplägg, med nisch-skydd dessutom. Men ja, är spelet fokuserat på utmaningar så blir det lätt tråkigt för den som inte kan bidra. Spelar man berättelsefokuserat och lay to lose, som jag gör, så blir det oviktigt. Då kan man få ut precis lika mycket av att spela den oduglige stackaren som är avundsjuk på den där jäkeln som är snygg och stark och har talang för allt.Jag har också funderat jättemycket över det där med balans i rollspel och kommit fram till att jag inte tycker det är särskilt viktigt. Kraven på balans kommer nog, precis som @krank påpekar, till stor del från att merparten av alla rollspel är utmaningsbaserade. Ställs man inför en rad utmaningar är det kanske inte så kul om en rollperson har verktygen för att lösa dem alla, medan de andra knappt kan knyta skorna utan att skada sig. Egentligen tycker jag det är roligast om alla kan något, men ingen kan allt. Är bredden på utmaningarna stor gör det inget om en rollperson är den enda som briljerar i sociala sammanhang, en annan när det gäller bokkunskaper, en som är duktig på att smyga och infiltrera, och någon som kan hantera strid. Fast då uppstår det problem om en roll saknas i gruppen, eller om SL/äventyret presenterar alltför ensidiga utmaningar... Men jag vet också att jag tycker mellanmjölksvarianten där alla är hyfsade på allt är rätt trist.
Jag gillar idén, men tycker det är svårt, på samma sätt som till exempel aspekter i Fate. Risken är stor att det blir diskussioner kring vad det man skrivit betyder hur det ska användas.Risus, Wushu och liknande där man hittar på sina egna stats?
Fast är inte det här grejen. Spelar man ett utmaningsbaserat spel så är det ju där färdigheter, förmågor och balans kommer in. Om man spelar drama, skräck eller nåt annat utan utmaningarna behöver man väl heller inga resurser för att övervinna dem? Det kan man väl bara skippa då? Byta spel till nåt som passar bättre? Kanske bara ha enkla stödord eller beskrivningar för att stötta gestaltningen?Jag har också funderat jättemycket över det där med balans i rollspel och kommit fram till att jag inte tycker det är särskilt viktigt. Kraven på balans kommer nog, precis som @krank påpekar, till stor del från att merparten av alla rollspel är utmaningsbaserade.
För mig handlar det här BARA om kommunikation. (Jag pratar om traditionellt spel här).Egentligen tycker jag det är roligast om alla kan något, men ingen kan allt. Är bredden på utmaningarna stor gör det inget om en rollperson är den enda som briljerar i sociala sammanhang, en annan när det gäller bokkunskaper, en ensam som är duktig på att smyga och infiltrera, och någon som kan hantera strid. Fast då uppstår det problem om en roll saknas i gruppen, eller om SL/äventyret presenterar alltför ensidiga utmaningar... Men jag vet också att jag tycker mellanmjölksvarianten där alla är hyfsade på allt är rätt trist.
Fast långt roligare än ett fast galleri med egenskaper som alla förväntas ha.Jag gillar idén, men tycker det är svårt, på samma sätt som till exempel aspekter i Fate. Risken är stor att det blir diskussioner kring vad det man skrivit betyder hur det ska användas.
ThisEfter ett tag insåg jag att varför i hela friden ska det vara balanserat? Det finns ju jättemånga intressanta berättelser att berätta om personer där en är väldigt duktig på det mesta, och en annan är dålig på nästan allt?