Nekromanti Stajl

[Rising]

Vad som kännetecknar mina favoritförfattare är att det omedelbart märks om man försöker härma dem. De har helt enkelt sina egna stilar. Om jag exempelvis skriver: "Fludder-Johnny brukade vara en i mängden på bolaget; ett laxfärgat aggregat i dubbelknäppt kostym", så är det uppenbart att jag kanaliserar Bill Burroughs. Han skrev aldrig dessa ord, men det går ändå inte att skriva dem utan att det syns att man försöker skriva som Burroughs.

Och när det gäller mina favoritgenrer så är det samma sak; så fort man exempelvis skriver "När jag kommer tillbaka till kontoret så väntar dåliga nyheter; de har måtten 90-60-90, ben som är så välsvarvade att de kunnat genera en rokokomöbel, och en klänning som inte kunnat sitta tajtare om den så hade varit målad direkt på hennes kropp", så är det ju uppenbart att man skriver en hardboiled-noir-deckare. Man formulerar sig helt enkelt inte på det där viset i andra genrer.

Det coola är liksom att den genren utmärker sig mer genom dess själva stajl än av ytliga saker såsom miljöer och detaljer. Om man förflyttar en fantasyhistoria från dess sagovärldsdekor och in i, säg, en westernkuliss, då skulle väldigt få personer fortfarande se att det var en fantasyhistoria i grund och botten, men en noirdeckarberättelse skulle fortsätta vara en uppenbar noirdeckare vad man än gjorde med kulisserna.

Jag älskar stajl.

Finns det några rollspel som har sin egen stajl? Ett rollspel såsom CoC kan förstås vara lämpligt att använda för att förvalta Lovecrafts omisskänliga stajl, men det känns ju lite som fusk. Finns det något rollspel som har sin egen stajl?

Jag tänker lite på Kult och dess typiska monsterbeskrivningar: Så fort jag skrivit "En uppsvälld, hudlös varelse av brosk, stål och mjukplast" så är det ju uppenbart att jag gör en pastisch (eller en parodi) på Kultboken. Men det är ändå inte så tydligt, och beror nog mer på att Kultboken är rätt enformig i detta avseende än att den skulle vara i besittning av någon ikonisk stajl.

Så... Andra förslag?

 

[EvilSpook]

Om man förflyttar en fantasyhistoria från dess sagovärldsdekor och in i, säg, en westernkuliss...

"Pilen hade gått in genom orchens hjälmvisir, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vridit sig vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen."

Tolkien goes Guillou

//EvilSpook

 

[Storuggla]

GURPS Goblins har sin egen lite raljerande stil.

Clothing is sensible but extremely stylish. Gentlemen wear comfortable, fetchingly tight trousers and simple, colourful coats of an elegant cut. . . . Women's clothing is in a sensible interlude between the cumbersome hooped skirts, tall powdered wigs, beauty spots and perilous cleavages of the last hundred years, and the cumbersome hooped skirts, dreary colours, crippling corsets and high collars of the next hundred years. They wear mildly bolstered, colourful flowing skirts, and mildly perilous, mildly crippling bodices. Apart from the ridiculous hairstyles, it is a sensible but elegant time.

This game more or less relates to the sad lives and hard times of persons living in late Georgian London - that is, the city is more or less London, the individuals concerned are more or less persons, and King George is more or less late.

Kanske inte exakt vad du menade, men det är en distinkt stil som jag inte sett i något annat rollspel (förutom möjligen Dying Earth RPG?) vilket gör att man känner igen det snabbt. Öh... uselt exempel. Förlåt.


Storuggla, aptemplets städare

 

[Brynolf]

"Pilen hade gått in genom orchens hjälmvisir, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vridit sig vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen."

Tolkien goes Guillou

//EvilSpook

Eller ett vanligt Eon-spelmöte.

 

[Andy]

Så... Andra förslag?

Jag tycker Järnringens Mutant: Undergångens Arvtagare har hittat sin stajl.

Det gäller både sättet, rytmen och meningsuppbyggnaden i texten men kanske mest genom de Skandiska orden; Tokjos, automat, skarprättarpistol, motormarodör, rubbit, för möken osv.

Jag gillart!

 

[wilper]

Rubbit är från första utgåvan. De andra orden kan nog hänskrivas till MUA dock.

 

[Flurtis]

Om man förflyttar en fantasyhistoria från dess sagovärldsdekor och in i, säg, en westernkuliss,

Hmm King, gjorde ju faktiskt just det i mörka tornet trilogin. I förordet drar han även parareller och pekar på att egentligen så är ju inte settingen det speciella med fantasy genren, utan snarare karaktärens utveckling och resan. Fast jag kanske misstolkar vad du menar med stajl. Jag pekar på det upplägg som existerar i väldigt många fantasy romaner: "Farmer boy goes killing machine all over world" medans jag misstänker att du snarare syftar på stilen man skriver på. Enligt mig så är just fantasyn stajlen den rätt så typiska inledningen med bondesonens naiva pojkhet som vänds upp och ner för att slutligen bli någon episk Ivanhoe kopia, 7 böcker längre fram. Helst ska de sista 3 böcker handla om hans avkommor. Visserligen OT, men jag tyckte ämnet var intressant.

Finns det några rollspel som har sin egen stajl?

Jag vet inte om man skulle kunna kalla det stajl men D&D är ju väldigt svårt att härma utan att någon skulle se vad man försöker ta efter. Vilket egentligen för mina tankar vidare på att det är fullt möjligt att sära på system, spelstil och setting när man tittar på just stajl. (Förutsätt att jag uppfattat "stajl" rätt). D&D är ju ett bra exempel där man skulle kunna spotta en efterappning rätt så snabbt även om man bytte setting, medans CoC är det motsatta exemplet där man direkt skulle se stajlen även om man bytte system.

Diskussionen ovan är ju rätt så intressant för vad den gör är ju egentligen att undersöka vad just stajl är i rollspel? Uppenbarligen är det varken setting eller system. Inom litteraturen är den ju ppenbart en del i Genren, men D&D´s stajl är ju knappast kopplat till en Genre, utan snarare ett visst genomförande (spelstil), medans CoC (och Kult också för den delen) är bra exempel där stajl är integrerat i genren.

//Mattias

 

[Ymir]

Vampire: The Masquerade?
DoD Chronopia?

och definitivt Neotech 3.

- Ymir, föreslår

 

[Rising]

Hmm King, gjorde ju faktiskt just det i mörka tornet trilogin. I förordet drar han även parareller och pekar på att egentligen så är ju inte settingen det speciella med fantasy genren, utan snarare karaktärens utveckling och resan.

Yeah, King har definitivt en poäng, där. Men jag tror ändå att det skulle gå att ta en annan intrig - säg den som vi sett i "De sju samurajerna" - och ändå kunna göra en fantasyberättelse av den. Och i sådana fall så blir det svårt att tala om någon särskild fantasy-stajl.

Alltså; med stajl menar jag inte så mycket vad man berättar, utan snarare hur man berättar det. (Det finns naturligtvis olika stilar för vad man berättar också, men okej, jag kanske var oklar. I den här tråden ville jag helst prata om olika stilar att uttrycka sig på)

Ponera exempelvis att rollpersonerna befinner sig på ett värdshus (eller motsvarande) och att de kommer i kontakt med en uppdragsgivare. Detta är något som kan inträffa i de allra flesta typer av rollspel, men bortsett från att miljön i vissa fall kan vara full av mexikaner och gringos, eller i andra fall av halvalver och kattmän, eller cyborger och mutanter; märker spelarna egentligen någon skillnad utifrån hur spelledaren beskriver denna scen? Förmodligen inte. Spelledaren lär använda ungefär samma sorts språk och uttryckssätt oavsett vad det är för rollspel man spelar. Det är svårt att påstå att spelledaren ändrar stajl beroende på vad det är för rollspel man kör.

Jag tycker det är lite trist. Jag menar; en stor del av behållningen för mig när jag läser böcker är just att ta del av författarnas stajl. Jag gillar de författare som man helt enkelt inte kan ta miste på - oavsett vad det än är de skriver om för något.

När jag läser William Gibson så vill jag ju liksom inte att det bara skall vara precis som vanlig dussinfantasy, fast med hackare och cybernetiska implantat istället för druider och magiska artefakter. Det hade varit poänglöst. Hela poängen är ju att få ta del av William Gibsons säregna språk; där han totalt dehumaniserar de personer han berättar om för att istället redogöra för detaljer kring deras kläder och utrustning.

Det där är något William Gibson sysslar med även när han skriver nutidsberättelser. Känna mönster är exempelvis ingen cyberpunkroman, men han skriver den som sina cyberpunkromaner; till och med när huvudpersonen gör något så enkelt som att kolla vad klockan är så drar han till med; "she checks her watch, Korean clone of an oldschool Casio G-Shock." Liksom, vad har det med handlingen att göra? Ingenting. På det ytliga planet (= alltså det planet där vi frågar oss vad som händer i berättelsen, och vem som kommer att vinna, m.m.) så har den detaljen ingen som helst betydelse. Men på ett djupare plan, där vi frågar oss vad berättelsen egentligen har för innebörd och varför författaren valt att berätta det han berättar, där är det en helt underbar formulering. Självklart är det en Casio G-Shock. Förlåt, en kopia av en Casio G-Shock. Förlåt igen - en koreansk kopia av en Casio G-Shock. Det är den sortens värld huvudpersonen lever i: Människor är ointressanta, medan produktmodeller är upphöjda ikoner och varumärken är gudomliga.

Det är så djävla ballt. Så djäkla fräckt. Och jag känner mig ofta besviken när jag ser ett rollspel som verkar ha en ball setting, och så vet jag ändå inte hur jag ska kunna få fram den stämningen på något stajligt sätt. Utan det är liksom bara vanlig gammal DoD-fantasy fastän jag föreslås säga "och just ja, uppe på himlen så kan ni se zeppelinare" då och då.

 

[Flurtis]

Det där är något William Gibson sysslar med även när han skriver nutidsberättelser. Känna mönster är exempelvis ingen cyberpunkroman, men han skriver den som sina cyberpunkromaner; till och med när huvudpersonen gör något så enkelt som att kolla vad klockan är så drar han till med; "she checks her watch, Korean clone of an oldschool Casio G-Shock." Liksom, vad har det med handlingen att göra? Ingenting. På det ytliga planet (= alltså det planet där vi frågar oss vad som händer i berättelsen, och vem som kommer att vinna, m.m.) så har den detaljen ingen som helst betydelse. Men på ett djupare plan, där vi frågar oss vad berättelsen egentligen har för innebörd och varför författaren valt att berätta det han berättar, där är det en helt underbar formulering. Självklart är det en Casio G-Shock. Förlåt, en kopia av en Casio G-Shock. Förlåt igen - en koreansk kopia av en Casio G-Shock. Det är den sortens värld huvudpersonen lever i: Människor är ointressanta, medan produktmodeller är upphöjda ikoner och varumärken är gudomliga.

Pedagogiskt exempel. Nu har jag inte följt med i N3 det senaste halvåret men jag vet att RipperDoc var inne lite på samma spår för ett år sedan. Eller i alla fall samma filosofi. Efter vad jag har sett så har jag rätt så höga förväntingar om att just N3 kommer att ha i alla fall lite av det där som du söker.

Det är så djävla ballt. Så djäkla fräckt. Och jag känner mig ofta besviken när jag ser ett rollspel som verkar ha en ball setting, och så vet jag ändå inte hur jag ska kunna få fram den stämningen på något stajligt sätt. Utan det är liksom bara vanlig gammal DoD-fantasy fastän jag föreslås säga "och just ja, uppe på himlen så kan ni se zeppelinare" då och då.

Hmm menar du på personlig spelledar basis nu, eller syftar du på själva rollspelet?

Jag har spelat med enskilda spelledare som varit överjävligt duktig på just det här berättandet. Att skapa en unik bild av settingen genom att just skapa det du kallar för stajl. Det är jävligt häftigt, jag håller med.

Däremot tror jag att det blir svårt att leva upp till den kvaliten på texter i rollspelböcker. Jag menar titta på på litteratur sverige. Förutom John Ajvide Lindqvist så finns det ju ingen annan svensk författare som strävar efter sin egen stil (enligt mig). Stieg Larssons millenium trilogi är ju egentligen inget speciellt mer än att han har en story och karaktärer som tilltalat gemene man. Receptet finns redan men han har lagt till två bra ingridienser. Till skillnad från John Ajvide Lindqvist som har skapat en ny maträtt. Måns Kallentoft, Maria Ljungstedt, etc är ju egentligen inte så orginella de heller.

Min poäng är att när inte ens den svenska författar eliten vågar/kan skapa sin egna unika "stajl" hur kan vi då förvänta oss att vanliga döda rollspelsskribenter ska göra det?

//Mattias

 

[Rising]

Hmm menar du på personlig spelledar basis nu, eller syftar du på själva rollspelet?

Jag skulle vilja att rollspelsböckerna uppmuntrade och inspirerade spelledarna (och i sin förlängning - även spelarna) att börja beskriva saker i en personlig stajl som var utmärkande för spelet.

Min poäng är att när inte ens den svenska författar eliten vågar/kan skapa sin egna unika "stajl" hur kan vi då förvänta oss att vanliga döda rollspelsskribenter ska göra det?

Jag vet inte om det här med stajl måste anses vara så himla svårt. Trots allt, den typ av böcker som förmodligen har mest stajl är ju skräplitteratur såsom harlequinromaner och hårdkokta deckare, och det fullkomligen osar av stajl i många barn- och ungdomsböcker.

Jag vill således mena att det här med stajl snarare är en attitydfråga än en kvalitetsfråga.

 

[Flurtis]

Jag skulle vilja att rollspelsböckerna uppmuntrade och inspirerade spelledarna (och i sin förlängning - även spelarna) att börja beskriva saker i en personlig stajl som var utmärkande för spelet.

Ja, fast jag tycker att spelskapare rent generellt är dåliga på att uppmuntra orginalitet, gäller inte bara stajl.

Jag vill således mena att det här med stajl snarare är en attitydfråga än en kvalitetsfråga.

Åhh du pratar om stake! Ja det håller jag med om att det svenska författarna skulle behöva lite mer viagra. Vi får se jag har stora förhoppningar på just N3 när det gäller sånt här.

//Mattias

 

[Rickard]

Hmm menar du på personlig spelledar basis nu, eller syftar du på själva rollspelet?

Jag skulle vilja att rollspelsböckerna uppmuntrade och inspirerade spelledarna (och i sin förlängning - även spelarna) att börja beskriva saker i en personlig stajl som var utmärkande för spelet.

Jag tycker ditt klockexempel var ... eh, klockrent. Det där är något som är någorlunda enkelt att föra in i rollspel, bara genom att bombardera med produkter och varumärken. Däremot är det svårare att ta upp en stajl som noir om man inte har knarkat (h)järnet på den sortens litteratur och sugit upp det mesta.

Själv tror jag mycket på att få fram en stajl med hjälp av självsuggessioner i form av mantran som spelledaren kan upprepa inom sig om och om igen. "Bombadera med varumärken, bombardera med varumärken" är lite enklare än "Beskriv med snärtig symbolik, beskriv med snärtig symbolik".

/Han som har använt mantran under det senaste året

 

[Man Mountainman]

Min spontana tanke är: åsyftar vi enbart litterär stil, eller skulle man kunna ta i beaktande andra element -- illustrationer, disposition, layout, tabellformatering... -- som väl också kan utformas i enlighet med någon karakteristisk stil och därmed ge en särskild prägel åt ett rollspel? I det senare fallet kan man ju utan omsvep nämna t.ex. GURPS, med dess minimalistiska illustrationer, dess smala sidkolumner med extrainfo, dess mångfald av sammanvävda regel- och världsavsnitt. Eller varför inte Nobilis, som ju är utformat med en oerhörd medvetenhet.

Talar vi enbart om språklig stil, så erinrar jag mig omedelbart en rad indiespel: Dogs in the Vineyard, Polaris, Lacuna... (de är också karakteristiska i ovan beskrivna bemärkelse, förstås). Huruvida de uppfyller dina stränga kriterier på "stajl" lämnar jag dock osagt: jag har inte böckerna till hands.

 

[Rising]

åsyftar vi enbart litterär stil, eller skulle man kunna ta i beaktande andra element -- illustrationer, disposition, layout, tabellformatering

Det är förstås ett intressant ämne att prata om sånt också, men när jag skrev min trådstart så tänkte jag enbart på sådant som rollspelet kunde förmedla via spelledaren.

Alltså; låter man som spelledare annorlunda när man beskriver en viss grej i rollspelet: X än vad man gör när man beskriver samma typ av grejer i andra rollspel?

 

[Mogger]

Jag tycker att Mutant: Undergångens arvtagare har en väldigt egen stajl, inte minst Zonernas Zoologi. Visserligen är väl förlagan Trakorien (som har en väldigt egen stajl). När jag är MUA-SL använder jag ett språk som jag inte använder i något annat spel. När jag har skrivit grejer till Mutant fösökte jag härma den stajlen så att modulerna skulle "låta" likadant. Samma sak gäller i Revolver (Genesis testade ju Film Noir-stajlen när vi spelade på Gothcon) där det blir mycket svordomar och hårda skämt om mordoffer m.m. Jag ska försöka förmedla det i text.

Så, ja, jag tycker att det finns massor av spel som gör det här.

 

[Flurtis]

Talar vi enbart om språklig stil, så erinrar jag mig omedelbart en rad indiespel: Dogs in the Vineyard, Polaris, Lacuna... (de är också karakteristiska i ovan beskrivna bemärkelse, förstås). Huruvida de uppfyller dina stränga kriterier på "stajl" lämnar jag dock osagt: jag har inte böckerna till hands.

Ja, Polaris är ju faktiskt ett sånt spel som förmedlar just stajl riktigt bra trots att det är spelledarlöst.

//Mattias, som visserligen inte diggar polaris

 

[Flurtis]

Så, ja, jag tycker att det finns massor av spel som gör det här.

Kanske men det finns väldigt många spel som inte gör det, och så finns det bara ett fåtal som gör det riktigt bra. Jag håller med Rising om att det är en egenskap som bör lyftas fram i spel, och efterfrågas.

//Mattias

 

[Genesis]

Visst är det intressant att diskutera detta i relation till enskilda rollspel (som tidigare nämnts är ju Polaris skitsmart uppbyggt för detta genom nyckelfraserna som automagiskt påverkart språket runtomkring), men jag tror att spelet bara kan ta en en fjärdedel på vägen. Framförallt är det upp till spelaren (för att påstå att berättarstil bara är spelledarens uppgift är ju helt befängt). Jag tror att man kan jobba på att utveckla en personlig berättarstil och sedan kanske experimentera med den. Precis som Gibson kan man ju ha en personlig stil i berättandet oavsett genre. Om man sedan kan modifiera den utifrån genren är det såklart toppen, men att skaffa sig en konsekvent stil är svårt nog utan att behöva försöka byta den varje gång man byter rollspel, eller? Steg ett kanske är att skaffa sig en stil. Att sedan skaffa sig flera kan ju vara steg två.

(Jag har ingen aning om huruvida vad jag sade har någon egentlig anknytning till verkligheten. Se det som en utgångspunkt för vidare diskussion snarare än en riktig åsikt.)

Arvidos har för övrigt en ganska speciell sorts berättarstil när han spelar. Det tycker jag är roligt.

 

[Ögat]

Warhammer har en till viss del utmärkande stil (märkbar framförallt hos orcs). Annars är det nog ganska sparsmakat med produkter med tydlig stil och känsla.

Jag tror att ett stort problem är regeldelen som återfinns i de flesta rollspel och är så torr och fantasilös att det smittar av sig på resten av produkten. Även om det är ganska enkelt att skriva Gibsonskt, skulle det vara en mardröm att skriva (och ännu värre att läsa, eller bevars, förstå) reglerna på samma vis.