Nekromanti Stances – den kanske minst kontroversiella rollspelsteorin?

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,608
ceruleanfive;n325014 said:
Det låter lite märkligt i mina öron, så utveckla gärna! :)

Hur skulle man använda den för att fatta beslut om hur rollpersonen agerar etc? Blir det inte bara pawn stance?
Det ligger helt klart närmast pawn, men är ännu mer frikopplat. Istället för att basera sina beslut på vad man själv vet och vill utan koppling till sin rollperson baseras ens val snarare på vad som händer kring bordet ofta utan koppling till fiktionen alls. Jag ser repliken "Vi behöver skynda på, min buss går om en halvtimme" som svår att klämma in i någon av de fyra stances, men kan vara otroligt avgörande vid spelbordet. Som jag uppfattar pawn är det någonstans att främja berättelsen eller spelet som är målet. Att sätta sin rollperson i klistret för saker den inte vet (men spelaren vet) känns typiskt pawnskt.

En casual stance (som jag ser det) skulle handla om att inte vara lika inne i fiktionen som de andra. Det är inte fiktionen som är det viktiga i sig, utan att vi umgås. Interaktionen med fiktionen är inte lika viktig att den är konsekvent eller ens skarp som interaktionen med andra spelare. Typ.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
Khan;n325029 said:
Det ligger helt klart närmast pawn, men är ännu mer frikopplat. Istället för att basera sina beslut på vad man själv vet och vill utan koppling till sin rollperson baseras ens val snarare på vad som händer kring bordet ofta utan koppling till fiktionen alls. Jag ser repliken "Vi behöver skynda på, min buss går om en halvtimme" som svår att klämma in i någon av de fyra stances, men kan vara otroligt avgörande vid spelbordet. Som jag uppfattar pawn är det någonstans att främja berättelsen eller spelet som är målet. Att sätta sin rollperson i klistret för saker den inte vet (men spelaren vet) känns typiskt pawnskt.

En casual stance (som jag ser det) skulle handla om att inte vara lika inne i fiktionen som de andra. Det är inte fiktionen som är det viktiga i sig, utan att vi umgås. Interaktionen med fiktionen är inte lika viktig att den är konsekvent eller ens skarp som interaktionen med andra spelare. Typ.
All right! Jag är betydligt mindre skeptisk! Jag kan absolut se att det finns ett läge där man är distanserad och tycker att det är ett intressant tillägg. Jag hade nog kallat det något annat än "casual", för att få det tydligare. "Detatched" kanske? Eller kanske "producer", om man ska hålla sig till lite filmspråk...? Man fattar beslut utifrån externa behov snarare än utifrån fiktionen. Även om det kanske blir för smalt.

Jag uppfattar även pawn annorlunda. Pawn brukar ju beskrivas som author utan återkoppling till rollpersonens motivation. Det är helt enkelt en hyfsat hjärndöd pjäs som bara gör det spelaren känner för, oberoende av rollpersonens karaktär, tänker jag.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,608
ceruleanfive;n325034 said:
All right! Jag är betydligt mindre skeptisk! Jag kan absolut se att det finns ett läge där man är distanserad och tycker att det är ett intressant tillägg. Jag hade nog kallat det något annat än "casual", för att få det tydligare. "Detatched" kanske? Eller kanske "producer", om man ska hålla sig till lite filmspråk...? Man fattar beslut utifrån externa behov snarare än utifrån fiktionen. Även om det kanske blir för smalt.
Casual kan absolut bytas ut - jag tänker mest på de som kallades söndagsspelarna på gymnasiet, som spelade just så här. Ett kul tidsfördriv när andan föll på, men inte mycket mer. Detached kan absolut låta bättre.


ceruleanfive;n325034 said:
Jag uppfattar även pawn annorlunda. Pawn brukar ju beskrivas som author utan återkoppling till rollpersonens motivation. Det är helt enkelt en hyfsat hjärndöd pjäs som bara gör det spelaren känner för, oberoende av rollpersonens karaktär, tänker jag.
Nu ska jag vara lite kontroversiell (kanske) men är inte pawn så man ska spela OSR? Målet är underhållning och att "vinna". Var det inte någon bland alla OSR-guruer som sade att man till och med gjorde fel om man gav sin rollperson ett namn?

Min bild av pawn är nog lite som din. Men det handlar fortfarande om att få kul fiktion i slutändan - oavsett om målet är att banka monster eller ställa till med kul scener. Fiktionen är målet, inte umgänget.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
Khan;n325043 said:
Nu ska jag vara lite kontroversiell (kanske) men är inte pawn så man ska spela OSR? Målet är underhållning och att "vinna". Var det inte någon bland alla OSR-guruer som sade att man till och med gjorde fel om man gav sin rollperson ett namn?

Min bild av pawn är nog lite som din. Men det handlar fortfarande om att få kul fiktion i slutändan - oavsett om målet är att banka monster eller ställa till med kul scener. Fiktionen är målet, inte umgänget.
"Ska" låter kanske lite väl strikt, men för all del – pawn lämpar sig nog bäst för OSR. Men jag tror att många OSR-spelare finner glädje i att utgå lite från author också.

Jo, att det handlar om fiktionen låter som en bra distinktion. Man flyttar ju runt sin pjäs i fiktionen och skapar fiktionen genom sina pjäsmanövreringar.
 

APM

Bläckfisk
Joined
9 Jul 2015
Messages
482
Jag gillar diskussionen, så här kommer mitt bidrag.

Stances handlar inte om hur man har kul i rollspel. I och för sig är det ganska närbesläktat. Jag tänker att beroende på ens motivation så kommer stances att antingen underlätta eller försvåra för dig att ha kul (jag brukar prata om motivationerna: autonomi, bemästrande, live-acting och gemenskap). Så pawn stance underlättar bemästrande (känslan av att behärska och bemästra något), actor stance underlättar live-acting (känslan av att leva sig in i en annan karaktär), author stance och director stance underlättar båda autonomi (känslan av att vara med att skapa spelvärlden och göra ett meningsfullt avtryck i den). Det finns dock ingen stance som direkt underlättar Gemenskap (och det är kanske därför Khan saknade just denna aspekt!)

Hur som helst, folk tenderar att vara mer motiverade av en sorts motivation, men det kan variera beroende på dagsform, vem man spelar med, vad som försiggår i ens liv i övrigt, osv. Folk tenderar nog att även föredra en viss stance, men man tvingas ofta att byta mellan Stances under ett spelmöte. Och båda de här koncepten och hur de gör ihop tror jag att man som spelskapare har stor nytta av.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Känner inte jättemycket för att diskutera på den här hemsidan som den ser ut nu. Släng ut trollen säger jag.

Men ang stances så har jag en variant där det också finns "identifying stance" där man typ verkligen låtsas att man är karaktären. Allt sägs/görs som om man vore karaktären. Är inte riktigt så alla skådisar jobbar så är därför jag inte kallar det för identifying stance. Skrev mer om det här.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
Att Rickard är här är dock bra. En smart lirare trots att vi ofta missförstått varandra på Story Games.

Rickard;n323870 said:
Det enda jag tänker mig är att stances är en gradifiering av meta-spelande
Mmm… jag kanske har klantat mig för jag har också tänkt att en relevant axel för stances är rollfördelningen. Det som i vissa spel är typiskt för “spelledaren” och typiskt för “spelaren” kanske med en annan stance har en annan fördelning. Ex vis i Matiné spelarna kan säga “jag tar en tallrik från bordet och slänger på orchen” utan att först fråga “finns det en tallrik på bordet” för att dom har en stance där dom också har frihet att ta för givet att det finns tallrikar på borden, något som i andra spel tillhör spelledarens roll. Well, oklart om den frågan, öh, att det är en fråga/axel/faktor/vektor är ju helt klart, men oklart för mig om den frågan är en “stance” fråga eller inte.

En sak som jag iaf tycker är en klockren stance fråga är

“OK, stadsvakten går fram till er och försöker övertala er om att gå på en romantisk date med honom. Han rullar ett karisma-slag, nu ska vi se här… ok ni misslyckades, ni går med på det alla fyra. Köp tulipaner och choklad till honom, det tycker han om.”

För mig är det en bara va vänta? Jag vill ju välja själv vad min rollperson gör?

Eller heter det inte heller “stance”?
 

Dante

Bäst i Sverige på rollspel
Staff member
Joined
17 May 2000
Messages
9,990
Location
Stockholm
2097;n325095 said:
Känner inte jättemycket för att diskutera på den här hemsidan som den ser ut nu. Släng ut trollen säger jag.
MODERERING

Anmäl inlägg du tycker bryter mot våra regler och riktlinjer i stället för att skriva såna här gliringar rakt ut i luften.

Tack.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,608
APM;n325094 said:
Jag gillar diskussionen, så här kommer mitt bidrag.

Stances handlar inte om hur man har kul i rollspel. I och för sig är det ganska närbesläktat. Jag tänker att beroende på ens motivation så kommer stances att antingen underlätta eller försvåra för dig att ha kul (jag brukar prata om motivationerna: autonomi, bemästrande, live-acting och gemenskap). Så pawn stance är kopplat till bemästrande (känslan av att behärska och bemästra något), actor stance är kopplat till live-acting (känslan av att leva sig in i en annan karaktär), author stance och director stance är båda kopplade till autonomi (känslan av att vara med att skapa spelvärlden och göra ett meningsfullt avtryck i den). Gemenskap är dock inte en motivation som är direkt kopplad till någon stance (och det är kanske därför Khan saknade just denna aspekt!)
Jag tror jag formulerade mig rätt slarvigt där i början. Det jag menade är att en stance handlar om hur man som spelare interagerar med fiktionen (eg. "har roligt"), men jag borde varit tydligare med hur jag tänkte där.

APM;n325094 said:
Hur som helst, folk tenderar att vara mer motiverade av en sorts motivation, men det kan variera beroende på dagsform, vem man spelar med, vad som försiggår i ens liv i övrigt, osv. Folk tenderar nog att även föredra en viss stance, men man tvingas ofta att byta mellan Stances under ett spelmöte. Och båda de här koncepten och hur de gör ihop tror jag att man som spelskapare har stor nytta av.
Absolut. Något som spelar stor roll är ju också vilken sorts spel och spelstil man använder. Det är en stor skillnad på att spela klassisk trad jämfört med att köra troupe style á la Ars Magica som är "nästan-trad", eller om man kör samberättande eller roterande spelledare. Spelet i sig påverkar också vilka stances som passar spelet.
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
2097;n325103 said:
Mmm… jag kanske har klantat mig för jag har också tänkt att en relevant axel för stances är rollfördelningen. Det som i vissa spel är typiskt för “spelledaren” och typiskt för “spelaren” kanske med en annan stance har en annan fördelning. Ex vis i Matiné spelarna kan säga “jag tar en tallrik från bordet och slänger på orchen” utan att först fråga “finns det en tallrik på bordet” för att dom har en stance där dom också har frihet att ta för givet att det finns tallrikar på borden, något som i andra spel tillhör spelledarens roll. Well, oklart om den frågan, öh, att det är en fråga/axel/faktor/vektor är ju helt klart, men oklart för mig om den frågan är en “stance” fråga eller inte.
Jag tänker att det är en ganska tydlig stance-fråga. Att skapa en tallrik är en director-grej, för karaktärer kan normalt inte frammana tallrikar. Det är kanske inte lika tydligt som att säga "Och sen springer tolv tokiga tuppar in och hoppar på orchen!", men det är egentligen samma slags grej.

Så, som jag ser det: att hitta på att det finns en tallrik gör man från director stance; att välja vad man gör med tallriken kan göras som actor/author/pawn.


2097;n325103 said:
En sak som jag iaf tycker är en klockren stance fråga är

“OK, stadsvakten går fram till er och försöker övertala er om att gå på en romantisk date med honom. Han rullar ett karisma-slag, nu ska vi se här… ok ni misslyckades, ni går med på det alla fyra. Köp tulipaner och choklad till honom, det tycker han om.”

För mig är det en bara va vänta? Jag vill ju välja själv vad min rollperson gör?

Eller heter det inte heller “stance”?
Det där är ju en intressant fråga. För samma resonemang skulle väl kunna tillämpas på exempelvis strid?

“OK, stadsvakten går fram till er och försöker sticka er med ett spjut. Han rullar ett närstrids-slag, nu ska vi se här… ok ni misslyckades, ni får ett spjut i magen. Sök upp en läkare, ni har förbaskat ont.”

Där skulle sannolikt alla vara överens om att det är rimligt. Skillnaden är väl att i det andra fallet är det något externt som rollpersonen råkar ut för, medan det i det första fallet blir något mer internt som rollpersonen känner. Det kan vara svårare att behålla actor-känslan om man inte riktigt har hängt med på rollpersonens tankegång.

Sen kan det ju kännas inkräktande på ens agens som spelare också, men där borde det egentligen vara samma med strid som i sociala sammanhang.
 

APM

Bläckfisk
Joined
9 Jul 2015
Messages
482
2097;n325095 said:
Känner inte jättemycket för att diskutera på den här hemsidan som den ser ut nu. Släng ut trollen säger jag.

Men ang stances så har jag en variant där det också finns "identifying stance" där man typ verkligen låtsas att man är karaktären. Allt sägs/görs som om man vore karaktären. Är inte riktigt så alla skådisar jobbar så är därför jag inte kallar det för identifying stance. Skrev mer om det här.
Intressant! Jag kikade på tråden i story games och fick lite tankar. Jag kan tycka att det inte spelar jättestor roll ifall det heter actor eller identifying stance - för mig är actor lite tydligare, men jag förstår att skådespelare kanske har invändningar!

Men din extra stance "detached stance" fick mig att inse att beslutsfattandet kring vad karaktären gör måste vara det centrala: vad baseras beslutet på för information? Och vad försöker man att uppnå med beslutet?

I ditt exempel med detached stance så är det inte helt klart vilken information beslutet grundar sig på, men det känns rent spontant som att det faller under author stance "jag går i fällan för att det hade blivit mest spännande".

Så uppdelningen som jag ser det blir alltså:

Actor: ta beslut åt karaktären utifrån vad karaktären vet för att åstadkomma karaktärens målsättningar.

Pawn: ta beslut åt karaktären utifrån vad spelaren vet, för att åstadkomma spelarens målsättningar.

Author: ta beslut åt karaktären utifrån vad spelaren vet, för åstadkomma en bra/intressant story.

Director: ta beslut om spelvärlden utifrån vad spelaren vet, för att åstadkomma bra/intressant story.

Låter det rimligt?
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
APM;n325143 said:
Så uppdelningen som jag ser det blir alltså:

Actor: ta beslut åt karaktären utifrån vad karaktären vet för att åstadkomma karaktärens målsättningar.

Pawn: ta beslut åt karaktären utifrån vad spelaren vet, för att åstadkomma spelarens målsättningar.

Author: ta beslut åt karaktären utifrån vad spelaren vet, för åstadkomma en bra/intressant story.

Director: ta beslut om spelvärlden utifrån vad spelaren vet, för att åstadkomma bra/intressant story.

Låter det rimligt?
Låter väldigt rimligt i mina öron – det är ungefär så jag ser det! Sen tror jag att author stance traditionellt inte nödvändigtvis handlar om att åstadkomma story, utan bara syftar till att uppnå spelarens målsättningar – men att det till skillnad från pawn sedan efterkonstrueras en motivation hos rollpersonen att agera så.

Jag tycker dock att din uppställning är mer meningsfull.

Director stance behöver inte heller syfta till att åstadkomma story. Det kan även röra sig om rent praktiska eller logiska funktioner. Exempelvis om en SL improviserar en SLP är det inte för att åstadkomma bra/intressant story, tänker jag.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,397
Location
Helsingborg
APM;n325094 said:
Så pawn stance är kopplat till bemästrande (känslan av att behärska och bemästra något),
Skulle du kunna vidareutveckla detta? För som jag tolkar det utifrån 2097s definitioner så är pawn stance (någon annan som läser det som porn stance? Bara jag? OK...) att separera spelarens agenda med spelet med karaktärens. "Jag vill att karaktären ska förlora" medan karaktären försöker vinna i Fiasco.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
ceruleanfive;n325128 said:
Det där är ju en intressant fråga. För samma resonemang skulle väl kunna tillämpas på exempelvis strid?

“OK, stadsvakten går fram till er och försöker sticka er med ett spjut. Han rullar ett närstrids-slag, nu ska vi se här… ok ni misslyckades, ni får ett spjut i magen. Sök upp en läkare, ni har förbaskat ont.”

Där skulle sannolikt alla vara överens om att det är rimligt. Skillnaden är väl att i det andra fallet är det något externt som rollpersonen råkar ut för, medan det i det första fallet blir något mer internt som rollpersonen känner
Inte nog med att det är nåt som rollpersonen känner, det är också…
i vissa spel är det spelarnas jobb att säga vad rollpersonerna gör och spelledarens jobb att säga vad alla andra (ex vis stadsvakter) gör. Det är en aktiv/passiv grej också.

Att min rollperson försöker undvika att få ett spjut imagen men inte är tillräckligt skicklig på att parera eller vad det är… jämfört med att min rollperson helt plötsligt beskrivs som stående i en tulipanaffär inför den romantiska daten med stadsvakten… det känns som två helt olika spel i hur mycket inflytande jag har över rollpersonens konkreta handlingar eller försök till handlingar.

Vi spelar D&D och där finns det spells och monster som totalt hjärntvättar rollpersonen. Och det kan vara intressant.

Men att partyt snackar med en stadsvakt och märka att han verkar lite het på partyt och föreslår en romantisk date med alla fyra på en gång så ingår det ändå i spelarnas rättighet att bestämma hur deras rollpersoner reagerar på det; kanske dom vill, kanske dom inte vill, kanske några i partyt vill och några inte osv.

Uppdelningen är: dom ord och gärningar som stadsvakten försöker utföra är under SLs kontroll,
dom ord och gärningar som rollpersonen försöker utföra är under spelarens kontroll.

Kanske spelaren vill att rollpersonen ska säga “ja” men det går inte pga det blåser så otroligt mkt att spelaren måste rulla Styrka för att rollisen öht ska kunna öppna munnen. Det är en helt annan sak än att spelledaren säger “OK du säger nej”.

Dvs att försöka göra saker och reglerna säger att du misslyckas, är en annan sak än att reglerna säger att du gör en viss sak. Om det är en “stance issue” är ju lite oklart… för mig ser jag det så.

Jag skulle hellre, i så fall, vilja införa en regel som är typ “varje gång du tackar nej till stadsvakts-date:er får du 100 xp” (eller “varje du tackar ja” om det är mer av ett romantikspel). Som Cthulhu Dark där när insiktstärningen tickat upp till fem så kan man ticka ner den [vilket man vill] genom att förstöra kunskap om mythosen och hemlighålla mythosen. Det är aldrig spelet som “tvingar” en till att “Och nu bränner du sönder boken” utan det är spelarna själva som bestämmer vad och hur dom vill att sina rollpersoner ska göra saker.

Därför att då kan man släppa tanken den där regeln helt. Och bara svara på stadsvakts-frågan med sin egen intuition om vad man, som rollpersonen, vill göra i den situationen. Eller så kan man ha regeln i åtanke, vara mer pawn stance och tänka “lite xp är ju alltid nice” och välja sitt svar utifrån det; det är liksom något som inte “stör” spelarna i sina respektive stances som dom har. Några i partyt svarar intuitivt, några utifrån xp-moroten.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,397
Location
Helsingborg
ceruleanfive;n325128 said:
Jag tänker att det är en ganska tydlig stance-fråga. Att skapa en tallrik är en director-grej, för karaktärer kan normalt inte frammana tallrikar. Det är kanske inte lika tydligt som att säga "Och sen springer tolv tokiga tuppar in och hoppar på orchen!", men det är egentligen samma slags grej.
Tallrik-exemplet är jätteintressant, för jag ser den lika mycket som en sak som uttrycker rollpersonen som färdigheten spelaren slår för. Det är ingenting som påverkar någon annan deltagare. Det är något som skapas emergent i Matiné (fruitful void style); varje slag ska leda till en handling som säger något om rollpersonen. Det är inget som står i reglerna men när hur man använder regelkomponenterna sammanfaller (=emergens) uppstår ett resultat (=emergens).

Jag skulle därmed fortfarande säga att tallriken är actor/identifying stance. Att jag hittar på något behöver inte vara direction/author stance. Alla färdigheter jag köper till rollpersonen har jag hittat på att jag vill ha, men de är etableringar av hur min rollperson kommer att agera. En etablering kan ske när som helst, även när jag visar att jag använder saker i omgivningen att slåss med.
 

2097

deleta mitt konto tack
Joined
20 Sep 2014
Messages
3,643
APM;n325143 said:
Så uppdelningen som jag ser det blir alltså:

Actor: ta beslut åt karaktären utifrån vad karaktären vet för att åstadkomma karaktärens målsättningar.

Pawn: ta beslut åt karaktären utifrån vad spelaren vet, för att åstadkomma spelarens målsättningar.

Author: ta beslut åt karaktären utifrån vad spelaren vet, för åstadkomma en bra/intressant story.

Director: ta beslut om spelvärlden utifrån vad spelaren vet, för att åstadkomma bra/intressant story.

Låter det rimligt?
Jag gillar det.

Som Rickard säger så kan målsättningarna i pawn stance ibland vara att karaktären ska förlora “i livet” för att spelaren ska vinna “i spelet”. Eller göra nåt som på kort sikt är dåligt för karaktären men på lång sikt är bra för karaktären. Såsom i Burning Wheel där spelaren kanske pushar in karaktären in i en massa failing tests bara för att få levla.

APM;n325143 said:
Intressant! Jag kikade på tråden i story games och fick lite tankar. Jag kan tycka att det inte spelar jättestor roll ifall det heter actor eller identifying stance - för mig är actor lite tydligare, men jag förstår att skådespelare kanske har invändningar!
Ja, när jag spelar i en pjäs eller nåt (vilket uj många år sen) så kanske jag inte alltid har det du kallar actor stance utan snarare det du kallar för author stance.

Medan när jag spelar i ett rollspel är det mkt oftare det du kallar för actor stance. Identifying stance som jag gillar att kalla det.

Stance tycker jag är glidande och vissa glimtar av ögonblick från andra stances kan hända då och då. Man är i värsta author stance mode och sen helt plötsligt så, pga bleed eller nåt, så gör man ett identifying stance beslut. Funktionellt, bra, fint.

Men när spelets design plötsligt kastar in en i något off-stance så kan det vara väldigt rubbande. Har märkt att ofta har jag slängt in husregler som inte funkar alls för när spelarna är i identifying stance så är det som att vakna ur en dröm för dom att dom behöver fatta ett director stance beslut eller ett author stance beslut.

Och samma sak i ett rollspel som är mer author stance och sen plötsligt behöva tänka identifying stance, att tänka väldigt väldigt begränsat inzoomat och in i rollisens huvud. Försöker komma på nån sån regel... men det är svårt. Nån som har nåt bra exempel?
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
2097;n325147 said:
Dvs att försöka göra saker och reglerna säger att du misslyckas, är en annan sak än att reglerna säger att du gör en viss sak. Om det är en “stance issue” är ju lite oklart… för mig ser jag det så.

Jag skulle hellre, i så fall, vilja införa en regel som är typ “varje gång du tackar nej till stadsvakts-date:er får du 100 xp” (eller “varje du tackar ja” om det är mer av ett romantikspel). Som Cthulhu Dark där när insiktstärningen tickat upp till fem så kan man ticka ner den [vilket man vill] genom att förstöra kunskap om mythosen och hemlighålla mythosen. Det är aldrig spelet som “tvingar” en till att “Och nu bränner du sönder boken” utan det är spelarna själva som bestämmer vad och hur dom vill att sina rollpersoner ska göra saker.

Därför att då kan man släppa tanken den där regeln helt. Och bara svara på stadsvakts-frågan med sin egen intuition om vad man, som rollpersonen, vill göra i den situationen. Eller så kan man ha regeln i åtanke, vara mer pawn stance och tänka “lite xp är ju alltid nice” och välja sitt svar utifrån det; det är liksom något som inte “stör” spelarna i sina respektive stances som dom har. Några i partyt svarar intuitivt, några utifrån xp-moroten.
Min känsla är att det i grunden inte är en stance-fråga – det är en fråga om spelstil, preferenser och system. Jag ser det som sagt som att stances handlar om från vilket perspektiv och med vilken auktoritet man hämtar underlag till beslut och innehåll inom fiktionen.

Genom att lägga in en sådan mekanik introducerar du dock ett stance-moment, precis som du påpekar.

Samtidigt delar jag din upplevelse att jag absolut inte uppskattar när jag inte alls får kontrollera min egen rollperson. Och det kan nog helt klart störa ens förmåga att agera i actor stance – eftersom man har "skärmats av" från rollpersonens tankar.
 

APM

Bläckfisk
Joined
9 Jul 2015
Messages
482
Rickard;n325146 said:
Skulle du kunna vidareutveckla detta? För som jag tolkar det utifrån 2097s definitioner så är pawn stance (någon annan som läser det som porn stance? Bara jag? OK...) att separera spelarens agenda med spelet med karaktärens. "Jag vill att karaktären ska förlora" medan karaktären försöker vinna i Fiasco.
Jag ändrade i min post för att tydliggöra mig. Pawn stance underlättar om man motiveras av bemästrande. Eftersom man slipper tänka på storyn eller karaktären och då slippa ta suboptimala beslut rent objektivt.

Och som jag skrev i ett senare inlägg så är ju agendan = målsättningen för Pawn stance separerad från karaktärens agenda. Så det stämmer med min tolkning!
 

ceruleanfive

Bläckfisk
Joined
23 Feb 2017
Messages
2,852
Location
Eskilstuna
Rickard;n325149 said:
Tallrik-exemplet är jätteintressant, för jag ser den lika mycket som en sak som uttrycker rollpersonen som färdigheten spelaren slår för. Det är ingenting som påverkar någon annan deltagare. Det är något som skapas emergent i Matiné (fruitful void style); varje slag ska leda till en handling som säger något om rollpersonen. Det är inget som står i reglerna men när hur man använder regelkomponenterna sammanfaller (=emergens) uppstår ett resultat (=emergens).

Jag skulle därmed fortfarande säga att tallriken är actor/identifying stance. Att jag hittar på något behöver inte vara direction/author stance. Alla färdigheter jag köper till rollpersonen har jag hittat på att jag vill ha, men de är etableringar av hur min rollperson kommer att agera. En etablering kan ske när som helst, även när jag visar att jag använder saker i omgivningen att slåss med.
Jag håller inte med (och vid det här laget är titeln på tråden helt klart motbevisad). :D

Som jag ser det behöver man gå utanför rollpersonens hjärna för att frammana tallriken. Ungefär så här tänker jag mig att tankarna går:

"Jag känner för att slänga något på orchen." (Actor)
"Hmm, vad kan vara lämpligt?" (Actor)
"Det finns en tallrik på bordet." (Director)
"Då vill jag slänga tallriken på orchen!" (Actor)

eller

"Jag vill ta tag i första bästa rimligt kastbara föremål och kasta det på orchen." (Actor)
"Det finns en tallrik på bordet." (Director)

Jag ser verkligen inte hur tallriken kan dyka upp i fiktionen utan att någon intar director stance.
 

APM

Bläckfisk
Joined
9 Jul 2015
Messages
482
2097;n325151 said:
Ja, när jag spelar i en pjäs eller nåt (vilket uj många år sen) så kanske jag inte alltid har det du kallar actor stance utan snarare det du kallar för author stance.

Medan när jag spelar i ett rollspel är det mkt oftare det du kallar för actor stance. Identifying stance som jag gillar att kalla det.

Stance tycker jag är glidande och vissa glimtar av ögonblick från andra stances kan hända då och då. Man är i värsta author stance mode och sen helt plötsligt så, pga bleed eller nåt, så gör man ett identifying stance beslut. Funktionellt, bra, fint.

Men när spelets design plötsligt kastar in en i något off-stance så kan det vara väldigt rubbande. Har märkt att ofta har jag slängt in husregler som inte funkar alls för när spelarna är i identifying stance så är det som att vakna ur en dröm för dom att dom behöver fatta ett director stance beslut eller ett author stance beslut.

Och samma sak i ett rollspel som är mer author stance och sen plötsligt behöva tänka identifying stance, att tänka väldigt väldigt begränsat inzoomat och in i rollisens huvud. Försöker komma på nån sån regel... men det är svårt. Nån som har nåt bra exempel?
Jag är helt med på detta! Särskilt i improteater skulle jag hävda att man är huvudsakligen i author stance. Sen skiftar man nog till director och actor ibland. Och just det där med att skifta mellan Stances är verkligen viktigt för att den här teorin ska hålla. Annars blir det lätt att man tänker "men jag är ju en blandning av actor och author, jag måste ha en helt egen stance! "

Jag tror det här är en av de viktigaste slutsatser jag dragit på senare tid: det kan vara problematiskt för spelare att behöva byta stance. Som SL upplever jag det ibland när man plötsligt ska hoppa in i en karaktär och vara lite mer i actor stance.

Ett sidospår förresten: Det måste väl vara så att de mest konsistenta och internt logiska karaktärerna är de som spelas ur author stance? Men jag skulle kanske också hävda att de riskerar att vara de tråkigaste (nej förresten, pawn-karaktärer är helt klart tråkigast).

Kan inte komma på någon regel som skulle kräva att man hoppar in i actor stance, regler tenderar att ta ut en ur actor stance oftast tycker jag.
 
Top