Nekromanti Stances – den kanske minst kontroversiella rollspelsteorin?

[ceruleanfive]

Ja, när jag spelar i en pjäs eller nåt (vilket uj många år sen) så kanske jag inte alltid har det du kallar actor stance utan snarare det du kallar för author stance.

Medan när jag spelar i ett rollspel är det mkt oftare det du kallar för actor stance. Identifying stance som jag gillar att kalla det.

Ja, "identifying stance" är nog en betydligt bättre term. Skådespelare agerar ju ofta från en annan typ av stance eftersom de följer ett manus, vilket ju varken är särskilt "identifying" eller "author".

 

[APM]

Tallrik-exemplet är jätteintressant, för jag ser den lika mycket som en sak som uttrycker rollpersonen som färdigheten spelaren slår för. Det är ingenting som påverkar någon annan deltagare. Det är något som skapas emergent i Matiné (fruitful void style); varje slag ska leda till en handling som säger något om rollpersonen. Det är inget som står i reglerna men när hur man använder regelkomponenterna sammanfaller (=emergens) uppstår ett resultat (=emergens).

Jag skulle därmed fortfarande säga att tallriken är actor/identifying stance. Att jag hittar på något behöver inte vara direction/author stance. Alla färdigheter jag köper till rollpersonen har jag hittat på att jag vill ha, men de är etableringar av hur min rollperson kommer att agera. En etablering kan ske när som helst, även när jag visar att jag använder saker i omgivningen att slåss med.

Jag håller med ceruleanfive här, jag ser det som att någon har behövt vara en kort stund i Director stance för att tallriken ska uppstå. Men jag tycker det är väldigt intressant att tänka på handlingar som ett sätt att etablera karaktären. Dock ser jag det nog fortfarande som director stance att skapa sin rollperson. I och med att det handlar om att ta beslut om fiktionen utifrån vad man som spelare är intresserad av för att göra en så bra story (eller en så bra spelupplevelse) som möjligt!

 

[ceruleanfive]

Å andra sidan, nu när jag tänker på det... Ska man ändra termer borde man banne mig ändra på nästan alla.

Pawn är bra, för där handlar det verkligen om att man flyttar en figur som man är helt distanserad till, men man förhåller sig till spelplanen som den ser ut. Det har väl talats om något god stance, som nog egentligen stämmer bättre överens med hur jag ser på director jämfört med vad en regissör gör. Author är hyfsat vettig på vissa sätt, men en riktig författare är ju egentligen en mix av author och director.

Samtidigt, så fort man börjar göra egna termer ballar allt spårar ur och alla blir förvirrade och osams...

 

[2097]

Alla färdigheter jag köper till rollpersonen har jag hittat på att jag vill ha, men de är etableringar av hur min rollperson kommer att agera. En etablering kan ske när som helst, även när jag visar att jag använder saker i omgivningen att slåss med.

För mig är verkligen rollpersonsskapandet ett helt annat "läge" än när spelet väl börjat. (Och tänker ibland på dom olika "lägena" som stances, vet inte om det är rätt elle fel.)

 

[ceruleanfive]

För mig är verkligen rollpersonsskapandet ett helt annat "läge" än när spelet väl börjat. (Och tänker ibland på dom olika "lägena" som stances, vet inte om det är rätt elle fel.)

+1! Har tänkt på det som director stance, eftersom man kontrollerar saker som rollpersonen själv inte kan kontrollera på det sättet.

 

[Rickard]

Jag håller inte med (och vid det här laget är titeln på tråden helt klart motbevisad).

Som jag ser det behöver man gå utanför rollpersonens hjärna för att frammana tallriken. Ungefär så här tänker jag mig att tankarna går:

"Jag känner för att slänga något på orchen." (Actor)
"Hmm, vad kan vara lämpligt?" (Actor)
"Det finns en tallrik på bordet." (Director)
"Då vill jag slänga tallriken på orchen!" (Actor)

eller

"Jag vill ta tag i första bästa rimligt kastbara föremål och kasta det på orchen." (Actor)
"Det finns en tallrik på bordet." (Director)

Jag ser verkligen inte hur tallriken kan dyka upp i fiktionen utan att någon intar director stance.

Mjo, du har rätt. Det är bara ett smärre skifte i meta-spelandet i detta exempel. Jag tänker mig att actor stance har noll metaspelande medan alla andra stances kan skifta från 1-100. Jag skulle vilja påstå att pawn, author och director stance inte behöver vara mer eller mindre metaspelande. Alla kan ha meta-spelande till en nivå av 1.

Själv skiftar jag som spelare hela tiden mellan olika stances under spelande, där jag numera föredrar author stance, men jag gillar APMs exempel med spelledaren som måste gå från direction/author stance till actor stance. Enda gången jag personligen kan ogilla att skifta stance är när jag inte gör det frivilligt, utan någon annan tvingar mig till det, exempelvis genom att fråga "Varför känner du att hon är farlig?" eller ber mig beskriva miljön om vi inte har kommit överens tidigare om att spelarna ska beskriva miljön.

 

[ceruleanfive]

Mjo, du har rätt. Det är bara ett smärre skifte i meta-spelandet i detta exempel. Jag tänker mig att actor stance har noll metaspelande medan alla andra stances kan skifta från 1-100. Jag skulle vilja påstå att pawn, author och director stance inte behöver vara mer eller mindre metaspelande. Alla kan ha meta-spelande till en nivå av 1.

Själv skiftar jag som spelare hela tiden mellan olika stances under spelande, där jag numera föredrar author stance, men jag gillar APMs exempel med spelledaren som måste gå från direction/author stance till actor stance. Enda gången jag personligen kan ogilla att skifta stance är när jag inte gör det frivilligt, utan någon annan tvingar mig till det, exempelvis genom att fråga "Varför känner du att hon är farlig?" eller ber mig beskriva miljön om vi inte har kommit överens tidigare om att spelarna ska beskriva miljön.

+1 på nästan precis allt (jag råkar gilla actor stance bäst).

 

[2097]

Håller med om dom nya takes som kommit in här, med det snabba stance-skiftandet för ett litet tallrixkastande osv

 

[APM]

Tadaa! DEN MINST KONTROVERSIELLA ROLLSPELSTEORIN! Hepp!