Nekromanti Stances – den kanske minst kontroversiella rollspelsteorin?

[ceruleanfive]

Det här med rollspelsteori verkar ju i allmänhet vara ett hål av mörker, ångest och disharmoni. Sen finns det några av oss som tycker att det är spännande trots det (eller kanske till viss del tack vare det).

En grej som jag personligen alltid återkommer till är teorin om olika stances. Att komma i kontakt med den har verkligen hjälpt mig att förstå vad det är som gör att vissa inslag skär i mig när jag rollspelar – medan vissa andra verkar tycka att motsvarande är hela det göttiga med rollspelande. Och det har gjort att jag har lättare att prata med andra om det, vilket har lett till bättre spelupplevelser.

GNS i sin helhet är ju väldigt kontroversiell – men just stances har jag hittills inte stött på någon som har blivit provocerad av eller ens har haft några större invändningar mot. Kanske bara att någon upplever att en viss stance inte bör vara en egen stance eller så.

Stämmer denna uppfattning? Eller är jag bara naivt ovetande? Ser ni andra något värde i teorin, eller är den i stort sett menlös?

Kort definition av stances (kommentera gärna om den är snurrig):

Stances handlar om olika hållningar att fatta beslut och generera content utifrån. Det finns tre fyra olika stances:

• Actor stance är en empatisk hållning, där man fattar beslut utifrån vad karaktären vet och vill. Fokus ligger på "ärlighet" mot karaktären.
• Author stance är en "manipulativ" hållning, där man fattar beslut utifrån vad man själv vet och vill, för att i sedan efterkonstruera varför karaktären gjorde som du ville. Fokus ligger på att bidra till ett intressant narrativ.
• Director stance är en omnipotent hållning, där man inte bara kan påverka karaktären utan – även omgivningen runtomkring hen. Fokus ligger på att skapa ting och skeenden i spelvärlden.
• Pawn stance är en distanserad hållning, där man fattar beslut utifrån vad man själv vvet och vill, utan koppling till karaktären. Fokus ligger på att underhålla sig själv och eventuellt att "vinna".

 

[Genesis]

Från ett rent teoriperspektiv är det kanske inte helt vattentätt. Director stance handlar om vilken auktoritet du har som spelare, medan de andra endast handlar om perspektiv. Man skulle nog kunna argumentera för att många spelar AW i actor stance även när de hittar på detaljer utanför rollpersonens kontroll (”Varför är Rolfball så arg på dig?”), om de hittar på svaren baserat på vad som känns troligt från rollpersonens sida snarare än vad som känns intressant från ett dramatiskt perspektiv. Så eventuellt är director något som man kan strunta i och istället tala om stance+auktoritet.

med det sagt så tycker jag att det är praktiskt ur ett rent samtalsperspektiv att lägga in director stance här, då stance och auktoritet ofta är relevanta i samma sorts diskussioner.

Något annat som jag minns har diskuterats är någon sorts ”lawyer stance”, som innebär att göra allt för att rollpersonen ska vinna, men utan att ta sig rätten att bryta mot hens karaktär. Den här typen av spelande kan hjälpas av saker som ”Slå för Medmänsklighet för att kunna låta bli att hjälpa honom.”

 

[ceruleanfive]

Från ett rent teoriperspektiv är det kanske inte helt vattentätt. Director stance handlar om vilken auktoritet du har som spelare, medan de andra endast handlar om perspektiv.

[...]

Så eventuellt är director något som man kan strunta i och istället tala om stance+auktoritet.

[...]

med det sagt så tycker jag att det är praktiskt ur ett rent samtalsperspektiv att lägga in director stance här, då stance och auktoritet ofta är relevanta i samma sorts diskussioner.

Ja, det där även bra poäng. Director stance känns alltid lite som en udda fågel i den gruppen. Samtidigt tycker jag (ungefär som du) att perspektiv och auktoritet kan gå hand i hand när det kommer till vilket mindset man har när man ”skapar” saker att implementera och gestalta i fiktionen.

Jag tänker det nog lite som att perspektiv + auktoritet = stance. Det kan dock vara snurrigt och okonventionellt.

Man skulle nog kunna argumentera för att många spelar AW i actor stance även när de hittar på detaljer utanför rollpersonens kontroll (”Varför är Rolfball så arg på dig?”), om de hittar på svaren baserat på vad som känns troligt från rollpersonens sida snarare än vad som känns intressant från ett dramatiskt perspektiv.

Intressant! Jag tänker att det där är solklart Directors stance – eftersom man ju genererar content som ligger helt utanför rollpersonens förmågor att göra. Men med det sagt går det ju då uppenbarligen att ha Actor-Director stance och Author-Director stance. Vilket kanske återigen är ett argument för att Director inte är en ”riktig” stance.

Något annat som jag minns har diskuterats är någon sorts ”lawyer stance”, som innebär att göra allt för att rollpersonen ska vinna, men utan att ta sig rätten att bryta mot hens karaktär. Den här typen av spelande kan hjälpas av saker som ”Slå för Medmänsklighet för att kunna låta bli att hjälpa honom.”

Ah, just ja! Den tycker jag faktiskt verkar helt rimlig som tillskott.

Jag tänker att det även skulle kunna inkludera när man själv väljer att potentiellt neka sig själv framgång för att det känns mest ”rättvist” – exempelvis som mekaniken i Itras by, där rollpersonen kan klara typ allt om spelaren själv tycker att hen kan det, men kan vända sig till slumpen i frågor där man känner för det.

 

[Mogger]

Vill bara säga att Big Model innehåller ganska mycket som inte är det minsta kontroversiellt, och att GNS bara är en del av den. Mycket av innehållet (i BM) är ganska vettigt och har av den anledningen aldrig skapat några flame wars och därför har ingen läst dem

 

[entomophobiac]

Jag gillar mycket av diskussionen kring Big Model, även om jag inte kommit i kontakt med det förrän i år egentligen. Vissa saker tycker jag känns som abstrakt intellektualisering av den sort som humanistakademiker tycker om att göra och saknar därför relevans för mig, för du kan lika gärna tycka Apa som du kan tycka Bäver. Andra saker känns som tappra försök att formalisera rollspelens miljarder olika permutationer och det uppskattar jag väldigt mycket, för det gör det lättare att närma sig sånt som spelledartips och målsättningar.

Min åsikt är ju att ett rollspel som inte har en tänkt spelstil är rätt ointressant, för det blir bara ytterligare ett dussinspel i hyllan. Sen behöver inte den spelstilen vara en total omdefinition av vad rollspel innebär utan framförallt bara se till att presentera vad tanken är med just den här produkten.

För att uppnå det syftet gillar jag diskussionerna.

Men just specifikt Actor, Author, Director, Pawn upplever jag som något som lika ofta kommer härstamma från spelarnas egna bekvämlighet med att leka teater som det kommer handla om spelet ni spelar. Vissa älskar att leka improv, andra ser det mer som brädspel. Så vad som kan bli intressant är ju att ge spelare verktygen för att uppnå det som just specifikt ditt spel har i åtanke.

I min grupp har Fiasco exempelvis hjälpt spelare som inte är överdrivet teaterapiga att "komma ut" litegrann, vilket gjort att jag uppskattar det väldigt mycket som verktyg. I praktiken tror jag bara det handlar om att det inte finns några egentliga regler (typ för handlingar eller strid eller så) att "gömma sig" bakom.

 

[Svarte Faraonen]

Intressant! Jag tänker att det där är solklart Directors stance – eftersom man ju genererar content som ligger helt utanför rollpersonens förmågor att göra. Men med det sagt går det ju då uppenbarligen att ha Actor-Director stance och Author-Director stance. Vilket kanske återigen är ett argument för att Director inte är en ”riktig” stance.

Anser du också att det är en regissörshållning (för varför ska vi använda utländska låneord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel?) när en spelare skriver en bakgrund till sin rollperson och i denna inkluderar släktingar, bekanta, platser, och så vidare? För det är ju framför allt den rollen detaljpåhittandet i AW har: det låter spelaren bestämma sådant som rollpersonen redan känner till, på samma vis som en bakgrundshistoria gör.

Nästa fråga blir huruvida det gör någon faktiskt analytisk nytta att i detta fall behäfta beteendet med den ena eller den andra hållningen. Vad spelar det för roll för spelandet huruvida vi kallar detta för en skådespelar- eller regissörshållning?

 

[entomophobiac]

Nästa fråga blir huruvida det gör någon faktiskt analytisk nytta att i detta fall behäfta beteendet med den ena eller den andra hållningen. Vad spelar det för roll för spelandet huruvida vi kallar detta för en skådespelar- eller regissörshållning?

Det är lite det här jag menar med "abstrakt intellektualisering". Men jag tror personligen att det kan hjälpa dig skriva spel om du vet hur du förhåller dig till detta.

 

[Mogger]

Det är lite det här jag menar med "abstrakt intellektualisering". Men jag tror personligen att det kan hjälpa dig skriva spel om du vet hur du förhåller dig till detta.

Exakt. Och det var syftet med Big Model. Att skapa spel som effektivare gav spelgruppen den upplevelse de eftersträvade. Och då var steg ett kritiskt fråga om de redskap man hade var rätt. Och där började det skava. Folk gillar inte när man ifrågasätter*

*Speciellt inte om det sker polemiskt med viss snobbism

 

[Svarte Faraonen]

Exakt. Och det var syftet med Big Model. Att skapa spel som effektivare gav spelgruppen den upplevelse de eftersträvade. Och då var steg ett kritiskt fråga om de redskap man hade var rätt. Och där började det skava. Folk gillar inte när man ifrågasätter*

*Speciellt inte om det sker polemiskt med viss snobbism

Vilket gör att det blir mindre användbart att försöka kategorisera befintliga företeelser i spel: det blir taxonomi för taxonomins skull, men är av marginell nytta som verktyg för nya spel.

 

[Mogger]

Vilket gör att det blir mindre användbart att försöka kategorisera befintliga företeelser i spel: det blir taxonomi för taxonomins skull, men är av marginell nytta som verktyg för nya spel.

Det håller jag inte med om. För att kunna prata om saker måste vi ha ord på det. Nu snackar vi ju för 15 år sedan när spelteori knappt fanns och de flesta spel såg ut som de alltid hade gjort. Vi hade inte ord för de delar som spel/spelande bestod av.

 

[Svarte Faraonen]

Det håller jag inte med om. För att kunna prata om saker måste vi ha ord på det. Nu snackar vi ju för 15 år sedan när spelteori knappt fanns och de flesta spel såg ut som de alltid hade gjort. Vi hade inte ord för de delar som spel/spelande bestod av.

Jag snackade nu: vad vinner vi designmässigt på att här och nu försöka utröna vilken hållning som bäst matchar hittepåandet i AW?

 

[Mogger]

Jag snackade nu: vad vinner vi designmässigt på att här och nu försöka utröna vilken hållning som bäst matchar hittepåandet i AW?

Aha, nej, det finns det ingen större poäng med.

 

[Mogger]

Men, syftet är att bryta ner i beståndsdelar för att se hur de ser ut och samverkar och vad som händer om man sätter ihop dem på andra sätt etc

 

[ceruleanfive]

Anser du också att det är en regissörshållning (för varför ska vi använda utländska låneord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär disponibel?) när en spelare skriver en bakgrund till sin rollperson och i denna inkluderar släktingar, bekanta, platser, och så vidare? För det är ju framför allt den rollen detaljpåhittandet i AW har: det låter spelaren bestämma sådant som rollpersonen redan känner till, på samma vis som en bakgrundshistoria gör.

Nästa fråga blir huruvida det gör någon faktiskt analytisk nytta att i detta fall behäfta beteendet med den ena eller den andra hållningen. Vad spelar det för roll för spelandet huruvida vi kallar detta för en skådespelar- eller regissörshållning?

Jag tycker absolut att det är regissörshållning när man gör det. För rollpersonen kan inte skapa sin egen bakgrund, platser eller sina bekanta. (Och att vi använder utländska termer har nog mest att göra med att de är bättre etablerade).

Det är högst relevant för mig iaf! Om en spelledare plötsligt ber mig att konstruera något på ett metaplan sabbar det just min inlevelse – just för att jag får hoppa från skådespelarhållning till regissörshållning. Och då kan jag påpeka det. Men om vi har helt olika uppfattningar om vad som är vad blir det fortfarande problem.

 

[Staffan]

Jag tycker absolut att det är regissörshållning när man gör det. För rollpersonen kan inte skapa sin egen bakgrund, platser eller sina bekanta. (Och att vi använder utländska termer har nog mest att göra med att de är bättre etablerade).

Det är högst relevant för mig iaf! Om en spelledare plötsligt ber mig att konstruera något på ett metaplan sabbar det just min inlevelse – just för att jag får hoppa från skådespelarhållning till regissörshållning. Och då kan jag påpeka det. Men om vi har helt olika uppfattningar om vad som är vad blir det fortfarande problem.

Det där är en bra poäng. Man kan ofta skifta mellan olika hållningar under spelets gång. När man skapar sin rollperson så är man oftast i en regissörshållning - du formar rollpersonen och ofta även rollpersonens sammanhang (familj, kontakter, o s v), och det brukar fungera bra. Men om vi väl har kommit in i spelet och SL säger "När du vänder dig om från bardisken med nästa omgång öl i händerna så får du syn på en gammal väl rakt framför dig. Vem är det och hur känner ni varandra?" så är det en helt annan sak.

 

[Minimoni]

Vill bara säga att jag tycker sådana här trådar är enormt intressanta och att jag verkligen gillar att läsa dem. Samtidigt har jag ofta inte något att tillföra då det oftast är diskussioner som utspelar sig bra många meter över vad jag personligen kan om rollspelsteori. Så kort sagt, fortsätt berätta och diskutera så jag kan lära mig mer!

 

[Rickard]

Det enda jag tänker mig är att stances är en gradifiering av meta-spelande och att lyfta fram meta-spelandet med grader är ett sätt att kunna kommunicera hur spelgruppen ska spela rollspel. Nackdelen med stances är, som med alla definitioner, att det inte tillför något nytänkande. Så fort någon tittar på något och definierar det så riskerar man att låsa tankesättet. Stances är också mest en persons perspektiv kring spelande (precis som hela GNS är) och därmed direkt begränsat.

Jag känner också att stances tangerar något på dissociated mechanics i det att personer tänker på regler antingen utifrån fiktionen eller när regler appliceras på ett dissociativt sätt utanför fiktionen (läs: avskärmat från fiktionen, ex. en gång per spelmöte). Sådana mekaniker kräver också en form av meta-spelande, ett sorts stance-tagande.

 

[ceruleanfive]

Det enda jag tänker mig är att stances är en gradifiering av meta-spelande och att lyfta fram meta-spelandet med grader är ett sätt att kunna kommunicera hur spelgruppen ska spela rollspel. Nackdelen med stances är, som med alla definitioner, att det inte tillför något nytänkande. Så fort någon tittar på något och definierar det så riskerar man att låsa tankesättet. Stances är också mest en persons perspektiv kring spelande (precis som hela GNS är) och därmed direkt begränsat.

Jag känner också att stances tangerar något på dissociated mechanics i det att personer tänker på regler antingen utifrån fiktionen eller när regler appliceras på ett dissociativt sätt utanför fiktionen (läs: avskärmat från fiktionen, ex. en gång per spelmöte). Sådana mekaniker kräver också en form av meta-spelande, ett sorts stance-tagande.

Lysande definition, tycker jag! Verkligen klockren!

Och jag håller absolut med om att man inte bara ska nöja sig med sånt här och konstatera ”Jamen, det här är heltäckandefakta – det finns inget mer att utforska.”

 

[Khan]

Det enda jag tänker mig är att stances är en gradifiering av meta-spelande och att lyfta fram meta-spelandet med grader är ett sätt att kunna kommunicera hur spelgruppen ska spela rollspel. Nackdelen med stances är, som med alla definitioner, att det inte tillför något nytänkande. Så fort någon tittar på något och definierar det så riskerar man att låsa tankesättet. Stances är också mest en persons perspektiv kring spelande (precis som hela GNS är) och därmed direkt begränsat.

Jag känner också att stances tangerar något på dissociated mechanics i det att personer tänker på regler antingen utifrån fiktionen eller när regler appliceras på ett dissociativt sätt utanför fiktionen (läs: avskärmat från fiktionen, ex. en gång per spelmöte). Sådana mekaniker kräver också en form av meta-spelande, ett sorts stance-tagande.

Jag vet inte riktigt om jag håller med dig där. Jag är rätt säker om att stances (och GNS) är rätt bra som ingång till hur rollspelare har roligt, men att det saknas en del stances. Bland annat är jag övertygad om att det finns en casual stance också - alltså någon som mest är på plats för att hänga med polarna. En observer stance har jag också sett många gånger, där någon aktivt väljer att vara passiv, för att låta andra spelare få rampljuset och inte ha något emot att vara biroll i någon annans historia, oavsett om den spelaren är actor eller pawn.

Jag tror att jag är lite för fokuserad på interaktionen spelare <-> spelare för att gilla stances till 100%, men som ingång till interaktionen spelare <-> fiktion är det absolut en bra start.

 

[ceruleanfive]

Bland annat är jag övertygad om att det finns en casual stance också - alltså någon som mest är på plats för att hänga med polarna.

Det låter lite märkligt i mina öron, så utveckla gärna!

Hur skulle man använda den för att fatta beslut om hur rollpersonen agerar etc? Blir det inte bara pawn stance?