ceruleanfive;n325128 said:
Det där är ju en intressant fråga. För samma resonemang skulle väl kunna tillämpas på exempelvis strid?
“OK, stadsvakten går fram till er och försöker sticka er med ett spjut. Han rullar ett närstrids-slag, nu ska vi se här… ok ni misslyckades, ni får ett spjut i magen. Sök upp en läkare, ni har förbaskat ont.”
Där skulle sannolikt alla vara överens om att det är rimligt. Skillnaden är väl att i det andra fallet är det något externt som rollpersonen råkar ut för, medan det i det första fallet blir något mer internt som rollpersonen känner
Inte nog med att det är nåt som rollpersonen känner, det är också…
i vissa spel är det spelarnas jobb att säga vad rollpersonerna gör och spelledarens jobb att säga vad alla andra (ex vis stadsvakter) gör. Det är en aktiv/passiv grej också.
Att min rollperson försöker undvika att få ett spjut imagen men inte är tillräckligt skicklig på att parera eller vad det är… jämfört med att min rollperson helt plötsligt beskrivs som stående i en tulipanaffär inför den romantiska daten med stadsvakten… det känns som två helt olika spel i hur mycket inflytande jag har över rollpersonens konkreta handlingar eller försök till handlingar.
Vi spelar D&D och där finns det spells och monster som totalt hjärntvättar rollpersonen. Och det kan vara intressant.
Men att partyt snackar med en stadsvakt och märka att han verkar lite het på partyt och föreslår en romantisk date med alla fyra på en gång så ingår det ändå i spelarnas rättighet att bestämma hur deras rollpersoner reagerar på det; kanske dom vill, kanske dom inte vill, kanske några i partyt vill och några inte osv.
Uppdelningen är: dom ord och gärningar som stadsvakten försöker utföra är under SLs kontroll,
dom ord och gärningar som rollpersonen försöker utföra är under spelarens kontroll.
Kanske spelaren vill att rollpersonen ska säga “ja” men det går inte pga det blåser så otroligt mkt att spelaren måste rulla Styrka för att rollisen öht ska kunna öppna munnen. Det är en helt annan sak än att spelledaren säger “OK du säger nej”.
Dvs att försöka göra saker och reglerna säger att du misslyckas, är en annan sak än att reglerna säger att du gör en viss sak. Om det är en “stance issue” är ju lite oklart… för mig ser jag det så.
Jag skulle hellre, i så fall, vilja införa en regel som är typ “varje gång du tackar nej till stadsvakts-date:er får du 100 xp” (eller “varje du tackar ja” om det är mer av ett romantikspel). Som Cthulhu Dark där när insiktstärningen tickat upp till fem så kan man ticka ner den [vilket man vill] genom att förstöra kunskap om mythosen och hemlighålla mythosen. Det är aldrig spelet som “tvingar” en till att “Och nu bränner du sönder boken” utan det är spelarna själva som bestämmer vad och hur dom vill att sina rollpersoner ska göra saker.
Därför att då
kan man släppa tanken den där regeln helt. Och bara svara på stadsvakts-frågan med sin egen intuition om vad man, som rollpersonen, vill göra i den situationen. Eller så kan man ha regeln i åtanke, vara mer pawn stance och tänka “lite xp är ju alltid nice” och välja sitt svar utifrån det; det är liksom något som inte “stör” spelarna i sina respektive stances som dom har. Några i partyt svarar intuitivt, några utifrån xp-moroten.