Nekromanti Star wars....
- Thread starter Furin
- Start date
Archer
Swashbuckler
Star Wars är alltid kul. Får man fråga vilken version det är du spelar (det finns flera versioner av spelet, till och med med olika regelsystem)?
entomophobiac
Low Prep High Play
Har förvisso bara spelat d20, men d6 är ett trevligt system så jag utgår från att båda versioner är bra. Det enda problemet är att Star Wars är en ganska ytlig värld. En ganska enkel värld. Det finns fördelar med detta också, men egentligen föredrar jag nog andra sci-fi spel. Transhuman Space, till exempel.
För min del så är jag ett stort fan av SW, då speciellt d6-versionen av SW som gav ut av Äventyrsspel..
hursomhellst, SW är ett kalrt skönt rollspel som jag spealr aldeles för sällan. Så du har ju tur som får speal det, måste jag ju säga..
/ Johan K, SW-fan !!
hursomhellst, SW är ett kalrt skönt rollspel som jag spealr aldeles för sällan. Så du har ju tur som får speal det, måste jag ju säga..
/ Johan K, SW-fan !!
Klockrent!
Star Wars RPG är fullkomligt lysande. I alla fall den version vi spelade när det kom, dvs den svenska översättningen av d6-versionen. Vi spelade alla äventyr som gavs ut på svenska, en del på engelska och några hemkokade äventyr. Mina spelare fick raca speederbike i träsk, rymma från fängelset på en star destroyer, gambla i Mos Eisley, finta tullinspektörer, slåss mot rymdpirater i asteroidfält och en massa annat. Mycket roligare än så kan man inte ha!
Det är nog sant att spelvärlden inte inbjuder till några djupsinniga dockskåpsbetraktelser, men den är klockren för rätt typ av äventyr: full fart och massor av utrymme för att slänga in knasiga improvisationer! Till exempel dök det vid ett tillfälle upp en fånig alien med snabel, som snart blev en återkommande SLP i rollpersonernas team (trots att han började som ett helspontant SL-infall!). Nya aliens, rymdskepp, planeter, samhällen eller personer är inga problem att kasta in i handlingen allteftersom de behövs. När rollpersonerna måste fly från rymdskeppet med en nödkapsel för att de fumlade ett tärningsslag så slänger man snabbt upp en planet som de landar på, utan att behöva konsultera stjärnkartor eller någon tungrodd planetguide. Med en hel galax att utforska kan man bortförklara det mesta. Det gör också att det är synnerligen lätt att skapa nya miljöer för äventyr.
Spelsystemet (d6) var också perfekt för SW-liknande äventyr. I strider kunde man välja att satsa allt på ett välriktat skott mot skurken, eller kasta sig mot rymdskeppsrampen och ösa iväg slumpskott mot de framryckande stormtrooperna. Bägge situationerna löstes lika enkelt av färdighetssystemet.
Jag har som synes bara bra saker att säga om Star Wars (d6). Vi lirade fantastiskt roliga äventyr i galaxen.
Star Wars RPG är fullkomligt lysande. I alla fall den version vi spelade när det kom, dvs den svenska översättningen av d6-versionen. Vi spelade alla äventyr som gavs ut på svenska, en del på engelska och några hemkokade äventyr. Mina spelare fick raca speederbike i träsk, rymma från fängelset på en star destroyer, gambla i Mos Eisley, finta tullinspektörer, slåss mot rymdpirater i asteroidfält och en massa annat. Mycket roligare än så kan man inte ha!
Det är nog sant att spelvärlden inte inbjuder till några djupsinniga dockskåpsbetraktelser, men den är klockren för rätt typ av äventyr: full fart och massor av utrymme för att slänga in knasiga improvisationer! Till exempel dök det vid ett tillfälle upp en fånig alien med snabel, som snart blev en återkommande SLP i rollpersonernas team (trots att han började som ett helspontant SL-infall!). Nya aliens, rymdskepp, planeter, samhällen eller personer är inga problem att kasta in i handlingen allteftersom de behövs. När rollpersonerna måste fly från rymdskeppet med en nödkapsel för att de fumlade ett tärningsslag så slänger man snabbt upp en planet som de landar på, utan att behöva konsultera stjärnkartor eller någon tungrodd planetguide. Med en hel galax att utforska kan man bortförklara det mesta. Det gör också att det är synnerligen lätt att skapa nya miljöer för äventyr.
Spelsystemet (d6) var också perfekt för SW-liknande äventyr. I strider kunde man välja att satsa allt på ett välriktat skott mot skurken, eller kasta sig mot rymdskeppsrampen och ösa iväg slumpskott mot de framryckande stormtrooperna. Bägge situationerna löstes lika enkelt av färdighetssystemet.
Jag har som synes bara bra saker att säga om Star Wars (d6). Vi lirade fantastiskt roliga äventyr i galaxen.
Jag har spelat SW i både D6 och D20 och hade kul i båda kampanjerna. Filmerna ger mig hjälp till inlevelse i spelet. Men det finns spelare som reagerar precis tvärtom och bara känner sig begränsade i spel som bygger på filmer eller böcker, dvs att man känner sig styrd om man spelar i tex Star Wars eller Tolkienvärlden. Jag har ingen aning om varför vi är funtade på så olika sätt.
Gordeg
Gordeg
Porta_UBBT
Veteran
- Joined
- 14 Sep 2002
- Messages
- 28
Har både D20 och D6, och personligen så tycker jag att D6 passar mkt bättre för star wars, enkelt, snabbt och smidigt. Äger allt som gavs ut av äventyrsspel, en hel del till D20 och en stor bunt till D6, har börjat samla på D6 så jag äger väl över 40 titlar nu. Som ngn sa att star wars inte är djupt utan ytligt, det blir väl vad man gör det till? Finns många moduler som beskriver olika världar mkt detaljerat och ingående. Vilka köpesäventyr tycker ni bäst om?
Evert(in_sane)
Veteran
Det beror på vilken version du menar av Starwars?
lasergreger
Hero
Själv så förtår jag inte riktigt hur man skulle kunna känna sig begränsad i en värld som tex just SoR, SW eller tex. Star Trek. Alla dessa tre världar är större och har mer material publicerat runt sig än någon rollspelvärld! Som någon sa i tråden, det blir väl vad man gör det till. Ser man bara filmerna kanske det bara går att spela Aragorn, men läser man allt material som föds runt det...
Krille
Super Moderator
"Själv så förtår jag inte riktigt hur man skulle kunna känna sig begränsad i en värld som tex just SoR, SW eller tex. Star Trek. Alla dessa tre världar är större och har mer material publicerat runt sig än någon rollspelvärld!"
Det handlar inte om mängd material, utan om öppenhet. Star Trek och Star Wars är öppna världar - det finns alltid en planet till att utforska. Tolkiens Midgård är mer sluten - världen är liksom utforskad in i minsta detalj, så det finns inte mycket utrymme att utforska.
Vidare så handlar det om stämning och möjlighet att uppnå den. I Star Wars och Star Trek så kan man i stort sett göra samma sak som hjältarna i respektive serier utan att det påverkar världen i större utsträckning. Det finns alltid en stormsoldat/droid till att smiska i Star Wars och alla har en ond släkting, och Starfleet är stor och har många skepp och Enterprise är inte det enda skepp som sysslar med femåriga utforskningsuppdrag.
Tolkiens Midgård är lite hårigare. Det är inte lika lätt att substituera Härskarringen mot en annan grunka, som det är att byta ut Lukes pappa mot ens rollpersons faster. Liksom, hur låter det med The Other One Ring?
Det handlar inte om mängd material, utan om öppenhet. Star Trek och Star Wars är öppna världar - det finns alltid en planet till att utforska. Tolkiens Midgård är mer sluten - världen är liksom utforskad in i minsta detalj, så det finns inte mycket utrymme att utforska.
Vidare så handlar det om stämning och möjlighet att uppnå den. I Star Wars och Star Trek så kan man i stort sett göra samma sak som hjältarna i respektive serier utan att det påverkar världen i större utsträckning. Det finns alltid en stormsoldat/droid till att smiska i Star Wars och alla har en ond släkting, och Starfleet är stor och har många skepp och Enterprise är inte det enda skepp som sysslar med femåriga utforskningsuppdrag.
Tolkiens Midgård är lite hårigare. Det är inte lika lätt att substituera Härskarringen mot en annan grunka, som det är att byta ut Lukes pappa mot ens rollpersons faster. Liksom, hur låter det med The Other One Ring?
Nja... Det finns rätt stora hål i Midgård också, om man använder de supplement som beskriver hålen. Typ Umbar, Harad etc... Trilogin beskriver ju egentligen bara en liten del av västra delen av kartan.
Fast det här fungerar ju i Midgård också. Arthedain och Gondor är säkerligen nerlusat med spioner och/eller mindre band av orcher. Så länge som man inte nitar någon viktig person (och lycka till med det) så är ju allt lungt. Det är ju samma problem i starwars om hjältarna skulle få för sig att nita Palpatine och verkligen lyckas med det.
Är det verkligen det? Jag ser inte riktigt skillnaden. Börjar man dribbla med de stora spelarna (Palpatine/Sauron eller Vader/Balrog of Moria) så får det konsekvenser för världen och/eller stämningen i spelet.
Krille
Super Moderator
"Fast det här fungerar ju i Midgård också. Arthedain och Gondor är säkerligen nerlusat med spioner och/eller mindre band av orcher."
Och det dräller av härskarringar, palantírer, kungaättlingar och alvdrottningar där också?
Det är just den skillnaden: Tolkiens Härskarringen handlar i grunden om en person som räddar världen, medan Star Wars i grunden handlar om en person som räddar sin far. Snuttegullet med Sam inträffar mest på vägen till Domedagsklyftan och får betraktas som en bisak, medan i Star Wars så är det konfrontationen med kejsaren som är bisaken.
Och det är det som jag ser som skillnaden: hela stämningen i Ringen baseras på händelserna i slutet på Tredje Åldern kring Härskarringen och konungens återkomst. Saker som inte omfattar detta har inte samma stämning som Ringen. Visst kan man göra annat i Sagan om Ringen/MERP/Lord of the Rings, men det får inte samma känsla som Ringen. Och det är för känslan som jag spelar i en licensvärld - spelar jag i Midgård så är det för att jag vill återuppleva Ringen-känslan. Den får jag inte om jag jagar småband med orcher, letar spioner i Gondor eller utforskar Umbar och Harad. Känslan är mycket intensivt kopplad till händelser, personer och artefakter.
Star Wars, däremot: det är en mycket mer personlig konflikt mellan far och son. Du får lätt in samma känsla i Star Wars, även utan Vader och Kejsaren, eftersom känslan är mer arketypisk och kopplad till miljön, men inte personer och artefakter.
Och det dräller av härskarringar, palantírer, kungaättlingar och alvdrottningar där också?
Det är just den skillnaden: Tolkiens Härskarringen handlar i grunden om en person som räddar världen, medan Star Wars i grunden handlar om en person som räddar sin far. Snuttegullet med Sam inträffar mest på vägen till Domedagsklyftan och får betraktas som en bisak, medan i Star Wars så är det konfrontationen med kejsaren som är bisaken.
Och det är det som jag ser som skillnaden: hela stämningen i Ringen baseras på händelserna i slutet på Tredje Åldern kring Härskarringen och konungens återkomst. Saker som inte omfattar detta har inte samma stämning som Ringen. Visst kan man göra annat i Sagan om Ringen/MERP/Lord of the Rings, men det får inte samma känsla som Ringen. Och det är för känslan som jag spelar i en licensvärld - spelar jag i Midgård så är det för att jag vill återuppleva Ringen-känslan. Den får jag inte om jag jagar småband med orcher, letar spioner i Gondor eller utforskar Umbar och Harad. Känslan är mycket intensivt kopplad till händelser, personer och artefakter.
Star Wars, däremot: det är en mycket mer personlig konflikt mellan far och son. Du får lätt in samma känsla i Star Wars, även utan Vader och Kejsaren, eftersom känslan är mer arketypisk och kopplad till miljön, men inte personer och artefakter.
Det finns ungefär lika mycket av den varan i Midgård som det finns Vader, Kjesare och Dödsstjärnor i SW. Mitt inlägg här var en parallell till ditt "Det finns alltid en stormsoldat/droid till att smiska i Star Wars"
Dvs, jag förstår inte skillnaden mellan att Luke och Han smiskar stormtroopers och Aragorn och Boromir smiskar orcher. Det är typ samma sak fast olika genre och det är en del av berättelsen. På vilket sätt är det mer stämning att smiska stormtroopers i SW än Orcher i Midgård? För om det handlar om att göra och uppleva det som hjältarna från boken/filmen gjorde så är smiskning av orcher lika "rätt" i detta fall, som smiskning av stormtroopers.
Förvisso. Men storyn är ju inte riktigt så rak som du vill påskina. Luke har också ett rätt stort intresse av att tillse att universum blir en säkrare plats och att hans vänner överlever. Annars skulle han aldrig höjt sin värja mot Palpatine.
Men visst.
Pja, eller mellan gott och ont. Att nyckelspelarna är släkt är ju en intressant sträng som spelas på ofta och mycket.
Men ärligt.... Blir det inte lite trist i längden att alltid ha samma tema i SW (eller Midgård för den delen)?
Krille
Super Moderator
"På vilket sätt är det mer stämning att smiska stormtroopers i SW än Orcher i Midgård?"
Orch/stormsoldatssmiskning är trots allt en bisak. Det är ett element i båda stårysarna för att höja insatsen, men det är inte vitalt för ståryn. Det är itne det som ståryn handlar om.
"Luke har också ett rätt stort intresse av att tillse att universum blir en säkrare plats och att hans vänner överlever."
Till en början, ja. Men det övergår till ett större intresse av att rädda sin far. Den övergången gör aldrig Frodo, varför han måste fortsätta att kasta ring i vulkan eller dö. Det finns ingen möjlighet för Frodos uppdrag att bli symboliskt på samma sätt som i Star Wars. Det är alltid bokstavligt: hiva ringen i vulkanen.
Därför finns det mycket mindre möjligheter att uppleva samma stårysar och stämning i MERP som i Tolkiens Midgård, än vad det finns att uppleva samma stårysar och stämning i Star Wars RPG som i filmerna.
"Blir det inte lite trist i längden att alltid ha samma tema i SW (eller Midgård för den delen)?"
Jag har 65 spel till att spela.
Orch/stormsoldatssmiskning är trots allt en bisak. Det är ett element i båda stårysarna för att höja insatsen, men det är inte vitalt för ståryn. Det är itne det som ståryn handlar om.
"Luke har också ett rätt stort intresse av att tillse att universum blir en säkrare plats och att hans vänner överlever."
Till en början, ja. Men det övergår till ett större intresse av att rädda sin far. Den övergången gör aldrig Frodo, varför han måste fortsätta att kasta ring i vulkan eller dö. Det finns ingen möjlighet för Frodos uppdrag att bli symboliskt på samma sätt som i Star Wars. Det är alltid bokstavligt: hiva ringen i vulkanen.
Därför finns det mycket mindre möjligheter att uppleva samma stårysar och stämning i MERP som i Tolkiens Midgård, än vad det finns att uppleva samma stårysar och stämning i Star Wars RPG som i filmerna.
"Blir det inte lite trist i längden att alltid ha samma tema i SW (eller Midgård för den delen)?"
Jag har 65 spel till att spela.
Jag tolkar dig som att vi är överrens här.
Luke vill ju göra bägge sakerna. Han lämnar Dagobah på grund av sin vision om framtiden (där dåliga saker händer med Han o Co). Inte på grund av att nu känner sig redo att tala sin far tillrätta. Hela jag-skall-omvända-min-far-till-den-goda-sidan upplägget förklaras ju inte förrän ganska långt in i storyn.
Lukes inställning till Imperiet görs ju klar ganska tidigt.
Dessutom så är det Palpatine som provocerar Luke att höja sitt vapen i vredesmod. Inte på grund av någon utväxling mellan Palpatine, Vader eller Luke. Utan på grund av att Lukes vänner, alliansen och den frihet som rebellernas sak kan ge galaxen hotas av dödsstjärnan. När Palpatine spelar det kortet så ger Luke vika för sitt hat mot kjesaren och anfaller i vredesmod och börjar i och med detta ta till sig den mörka sidan av kraften.
Hade Luke bara varit ute efter att konvertera sin fader så hade han ju kunnat bibehålla sitt lugn, men när valet står mellan att konvertera Vader och rädda sina vänner så väljer han sina vänner och inleder en kamp på liv och död med Vader.
Att rädda sina vänner är med andra ord viktigare för Luke än att rädda sin far. Därför har jag svårt att dela din uppfattning om vad huvudstoryn i filmen är.
Krille
Super Moderator
Ondskan
"Lukes inställning till Imperiet görs ju klar ganska tidigt."
Mmmm.
"Look, I can take you as far as Ancorhead. You could find a transport there, to Mos Eisley or wherever you're going."
"Hade Luke bara varit ute efter att konvertera sin fader så hade han ju kunnat bibehålla sitt lugn, men när valet står mellan att konvertera Vader och rädda sina vänner så väljer han sina vänner och inleder en kamp på liv och död med Vader."
Nja. Den kampen är egentligen inte med Vader, utan med Luke själv. Hans ego mot hans id, så att säga. Vännerna är den utlösande faktorn för den kampen och Vader är uttrycket för kampen, men i själva verket så handlar fajten inte om att smiska Vader, utan om att INTE rasa till den Mörka sidan. Faktum är att han genom att kämpa för sina vänner håller på att förlora, något som Obi-Wan varnar honom för och något som kejsaren i största grad utnyttjar.
"Bury you feelings deep down, Luke. They do you credit, but they could be made to serve the Emperor."
"Your over-confidence is your weakness."
"Your faith in your friends is yours."
Eller om man så vill: Luke är inte "ute" efter att rädda sina vänner. Han råkar gilla dem, och det är något som Kejsaren med glädje utnyttjar för att fälla Luke och förföra honom till den Mörka sidan. Men egentligen är han ute efter att rädda sin far, och det är till slut det som gör att både Anakin och Luke själv räddas från Kejsaren, och i förlängningen Lukes vänner.
Sådana konnotationer finns över huvud taget inte i Ringen. Där är det Frodo mot Ringen, och Frodo förlorar men undkommer med en hårsmån på grund av en hal liten före detting som biter av honom fingret. Där är ondskan hela tiden yttre och främmande som kan slås ner en gång för alla, till skillnad från Kraften i Star Wars, där ondskan är något som alla bär inom sig och som man konstant måste trycka tillbaka.
"Lukes inställning till Imperiet görs ju klar ganska tidigt."
Mmmm.
"Look, I can take you as far as Ancorhead. You could find a transport there, to Mos Eisley or wherever you're going."
"Hade Luke bara varit ute efter att konvertera sin fader så hade han ju kunnat bibehålla sitt lugn, men när valet står mellan att konvertera Vader och rädda sina vänner så väljer han sina vänner och inleder en kamp på liv och död med Vader."
Nja. Den kampen är egentligen inte med Vader, utan med Luke själv. Hans ego mot hans id, så att säga. Vännerna är den utlösande faktorn för den kampen och Vader är uttrycket för kampen, men i själva verket så handlar fajten inte om att smiska Vader, utan om att INTE rasa till den Mörka sidan. Faktum är att han genom att kämpa för sina vänner håller på att förlora, något som Obi-Wan varnar honom för och något som kejsaren i största grad utnyttjar.
"Bury you feelings deep down, Luke. They do you credit, but they could be made to serve the Emperor."
"Your over-confidence is your weakness."
"Your faith in your friends is yours."
Eller om man så vill: Luke är inte "ute" efter att rädda sina vänner. Han råkar gilla dem, och det är något som Kejsaren med glädje utnyttjar för att fälla Luke och förföra honom till den Mörka sidan. Men egentligen är han ute efter att rädda sin far, och det är till slut det som gör att både Anakin och Luke själv räddas från Kejsaren, och i förlängningen Lukes vänner.
Sådana konnotationer finns över huvud taget inte i Ringen. Där är det Frodo mot Ringen, och Frodo förlorar men undkommer med en hårsmån på grund av en hal liten före detting som biter av honom fingret. Där är ondskan hela tiden yttre och främmande som kan slås ner en gång för alla, till skillnad från Kraften i Star Wars, där ondskan är något som alla bär inom sig och som man konstant måste trycka tillbaka.
Re: Ondskan
Haha. Och typ 10 minuter senare så begraver Luke sina fosterföräldrar som dött för Imperiets hand. Lukes inställning till Imperiet fastställs långt innan hans släktskap med Vader blir känt.
Javisst. Luke vet ju vad som händer om man börja veva med ljussabeln i vredesmod. Det har ju Obi-Wan och framförallt Yoda gjort ganska tydligt. Luke höjer inte sitt vapen mot Palpatine för att rädda sin far, utan för att rädda sina vänner. Eller snarare; Luke förlorar inte kontrollen på grund av att saker och ting håller på att gå åt pipsvängen i hans ansträngningar för att rädda sin far, utan på grund av att saker och ting går åt pipsvängen för hans vänner. Det är den utlösande faktorn och inte Vaders möjliga frälsning.
Ja. Det är skälet till att han är på den nya dödsstjärnan. Tyvärr så går det inte riktigt som planerat. Och i valet mellan sina vänner och sin far så väljer han sina vänner.
Ja, men också Palpatines övertro på sin kontroll över Vader. Som Luke sa: "Your over-confidence is your weakness."
Krille
Super Moderator
Re: Ondskan
"Lukes inställning till Imperiet fastställs långt innan hans släktskap med Vader blir känt."
Mmm, men den inställningen är snarare symbolisk, och har mer med expositionen av världen att göra än med själva ståryn. Det är som att hävda att Frodos inställning till Ringen fastställs med gamle pilträdsgubben i Gamla skogen.
"Tyvärr så går det inte riktigt som planerat. Och i valet mellan sina vänner och sin far så väljer han sina vänner."
Jag vill inte hålla med om att det är ett val. Det är snarare en reaktion. Även om Vader hävdar att det är det enda sättet som han kan rädda sina vänner på så är det inte för att ställa Luke inför valet att slåss för att rädda vännerna och att inte göra det och låta dem dö, utan för att driva Luke till att slåss. Det är inte ett val som Luke ställs inför, det är en upprepad känslomässig provokation. Det är ett val lika mycket som att stå upp efter ett slag i ansiktet. Antingen tål man smällen och står upp, eller så gör man det inte och dråsar ner. Det finns två resultat, men du väljer aldrig mellan dem.
Vilken tes man än hänfaller åt så står en sak klar: den grundläggande konflikten i Star Wars handlar i första hand om personliga relationer uppblåsta symboliskt på galaktisk skala. De grundläggande elementen är vännerna, pappa och den egna inneboende ondskan, inte Kejsaren och en yttre artefakt som måste förstöras för att rädda världen.
Det gör att det är mycket lättare att få samma känsla i Star Wars-rollspelet som i filmerna, än att få samma känsla i MERP som i böckerna. Stämningen i Sagan om Ringen bygger för mycket på händelserna, personerna och artefakterna i och kring Ringens Krig och Tredje Ålderns slut. Stämningen i Star Wars rör till en början en symbolisk och abstrakt fiende, och på slutet en mycket, mycket personlig konflikt med en mycket, mycket personlig fiende.
"Lukes inställning till Imperiet fastställs långt innan hans släktskap med Vader blir känt."
Mmm, men den inställningen är snarare symbolisk, och har mer med expositionen av världen att göra än med själva ståryn. Det är som att hävda att Frodos inställning till Ringen fastställs med gamle pilträdsgubben i Gamla skogen.
"Tyvärr så går det inte riktigt som planerat. Och i valet mellan sina vänner och sin far så väljer han sina vänner."
Jag vill inte hålla med om att det är ett val. Det är snarare en reaktion. Även om Vader hävdar att det är det enda sättet som han kan rädda sina vänner på så är det inte för att ställa Luke inför valet att slåss för att rädda vännerna och att inte göra det och låta dem dö, utan för att driva Luke till att slåss. Det är inte ett val som Luke ställs inför, det är en upprepad känslomässig provokation. Det är ett val lika mycket som att stå upp efter ett slag i ansiktet. Antingen tål man smällen och står upp, eller så gör man det inte och dråsar ner. Det finns två resultat, men du väljer aldrig mellan dem.
Vilken tes man än hänfaller åt så står en sak klar: den grundläggande konflikten i Star Wars handlar i första hand om personliga relationer uppblåsta symboliskt på galaktisk skala. De grundläggande elementen är vännerna, pappa och den egna inneboende ondskan, inte Kejsaren och en yttre artefakt som måste förstöras för att rädda världen.
Det gör att det är mycket lättare att få samma känsla i Star Wars-rollspelet som i filmerna, än att få samma känsla i MERP som i böckerna. Stämningen i Sagan om Ringen bygger för mycket på händelserna, personerna och artefakterna i och kring Ringens Krig och Tredje Ålderns slut. Stämningen i Star Wars rör till en början en symbolisk och abstrakt fiende, och på slutet en mycket, mycket personlig konflikt med en mycket, mycket personlig fiende.
Re: Ondskan
Så nä... Huvuplotten är att förinta Imperiet och släktskapet mellan Luke och Vader är en synnerligen intressant twist.
Palpatine och Vader provocerar Luke till att anfalla Palpatine. Det är inte frågan om någon responshandling från Lukes sida utan Luke ger vika inför sitt hat mot Palpatine och anfaller. Han gör ett medvetet val och ger därmed efter för den mörka sidan. Det är ju själva klon i upplägget. Palpatine och Vader provocerar, men det är Luke som gör valet.
Den har definitivt med storyn att göra i Stjärnornas Krig och i lejonparten av Rymdimperiet slår Tillbaka. Luke vet ju inte att Vader är hans far förrän episod V.
Så nä... Huvuplotten är att förinta Imperiet och släktskapet mellan Luke och Vader är en synnerligen intressant twist.
Den liknelsen tycker jag haltar något.
Palpatine och Vader provocerar Luke till att anfalla Palpatine. Det är inte frågan om någon responshandling från Lukes sida utan Luke ger vika inför sitt hat mot Palpatine och anfaller. Han gör ett medvetet val och ger därmed efter för den mörka sidan. Det är ju själva klon i upplägget. Palpatine och Vader provocerar, men det är Luke som gör valet.
Krille
Super Moderator
Re: Ondskan
"Den har definitivt med storyn att göra i Stjärnornas Krig och i lejonparten av Rymdimperiet slår Tillbaka. Luke vet ju inte att Vader är hans far förrän episod V."
Visst har expositionen med ståryn att göra, men det beror på att expositionen är en del av ståryn. Du verkar snarare vilja peka tvärtom, att ståryn är en del av expositionen.
Kom ihåg att Star Wars i grunden är en inre mognadsresa så som till exempel Joseph Campbells "Hero with a Thousand Faces" eller för den delen C G Jungs mytmodell, med ett lager rymdsåpa ovanpå.
"Det är inte frågan om någon responshandling från Lukes sida utan Luke ger vika inför sitt hat mot Palpatine och anfaller. Han gör ett medvetet val och ger därmed efter för den mörka sidan."
Jag håller inte med. Jag har ytterst svårt att se hur att falla för hatet skulle kunna rädda ens vänner, eller ens falla för den mörka sidan (även om det är en grej som Vader försöker argumentera med), och jag har ytterst svårt att se hur tvärilska är ett medvetet val. Liksom, om någon krockar din bil, väljer du att bli skitförbannad eller inte? Möjligen kan du välja att svälja förtreten, men jag tror inte att det är möjligt att välja vilken känsla man ska ha.
Och det är det som den mörka sidan handlar om: känslan hat, ilska, aggression, inte valet att slåss eller inte. För om det bara handlade om att slåss mot Vader så hade ju Luke fallit för den mörka sidan redan i luftduellen i A New Hope.
"Den har definitivt med storyn att göra i Stjärnornas Krig och i lejonparten av Rymdimperiet slår Tillbaka. Luke vet ju inte att Vader är hans far förrän episod V."
Visst har expositionen med ståryn att göra, men det beror på att expositionen är en del av ståryn. Du verkar snarare vilja peka tvärtom, att ståryn är en del av expositionen.
Kom ihåg att Star Wars i grunden är en inre mognadsresa så som till exempel Joseph Campbells "Hero with a Thousand Faces" eller för den delen C G Jungs mytmodell, med ett lager rymdsåpa ovanpå.
"Det är inte frågan om någon responshandling från Lukes sida utan Luke ger vika inför sitt hat mot Palpatine och anfaller. Han gör ett medvetet val och ger därmed efter för den mörka sidan."
Jag håller inte med. Jag har ytterst svårt att se hur att falla för hatet skulle kunna rädda ens vänner, eller ens falla för den mörka sidan (även om det är en grej som Vader försöker argumentera med), och jag har ytterst svårt att se hur tvärilska är ett medvetet val. Liksom, om någon krockar din bil, väljer du att bli skitförbannad eller inte? Möjligen kan du välja att svälja förtreten, men jag tror inte att det är möjligt att välja vilken känsla man ska ha.
Och det är det som den mörka sidan handlar om: känslan hat, ilska, aggression, inte valet att slåss eller inte. För om det bara handlade om att slåss mot Vader så hade ju Luke fallit för den mörka sidan redan i luftduellen i A New Hope.