Nekromanti Starka personligheter...

[Eliara]

...Är något vi lyckats bra med.Det blir roligare att spela om alla har en säregen personlighet.Jag tar två av våra nuvarande karaktärer som exempel:

Golo: Den alltid lika misstänksamma och försiktiga halvhoben.Om han hör en bäck rinna lite längre bort drar han sitt svärd och ser ditåt. DET kallar jag misstänksam. /images/icons/smile.gif

Lord Azor:Han tror att han är odödlig, snyggast i världen, kvinnomagnet, så stark att han kan krossa vad som helst.Egentligen är han bara dj*vligt stark och hyffsat snygg. Han tänker bara på antingen kvinnor eller sina muskler.

Det bästa sättet att bibehålla sådana här karaktärer är att belöna spelarna för hur bra de har rollspelat sin karaktär. Spelledaren delar inte bara ut erfarenhetspoäng baserat på hur bra det gått för karaktären utan också baserat på hur bra karaktären spelats. Detta leder till att den förrut så ondskefulla besten inte kan bli en supergod megahjälte över en natt, eftersom spelarna vet att de förlorar på det om de gör så utan logisk förklaring.Man får absolut inte glömma att rollspel är för skojs skull, vissa tror att det går ut på att få en så bra karaktär som möjligt.

 

[Eskil]

Vad är en halvhob? Håller förresten med dig i stor mån.

 

[Sodivra]

Vad är en halvhob?
Tja, ett annat ord kanske vore en trefjärdedelsman.. /images/icons/smile.gif

Ja, till Eliaras inlägg då:
Man får absolut inte glömma att rollspel är för skojs skull, vissa tror att det går ut på att få en så bra karaktär som möjligt.

Man får absolut inte glömma att rollspel är för skojs skull, vissa tror att det går ut på att få en så pretantiös karaktär som möjligt. (Nä det där var elakt../images/icons/wink.gif)

Vad jag vill säga är att det går att ha skoj även genom att "göra en så bra karaktär som möjligt", och det är inte "fel" på något sätt.. Det är "fullt normalt, och mycket vanligt i den åldern.." /images/icons/wink.gif(Igen)

Själv körde jag med erfarenhetspoäng baserat på hur mycket man rollspelade, men det funkade inte så bra -Det blev inte så mycket bättre rollspel, och dom som spelade "dåligt" blev bara besvikna..
Nu har jag däremot en härlig grupp där alla gillar att rollspela! Wheeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!

Var var jag? Just det ja, jag tror att spelgruppers problem är väldigt unika för dom. På forumet läser jag då och då spelare som har vidtagit åtgärder för problem jag aldrig märkt av. Alla grupper verkar utveckla sina egna personligheter och problem..

Välkommen till forumet förresten! /images/icons/smile.gif

 

[Rickard]

Hmmm.. Starka personligheter (trodde först du menade den kvinnliga kaptenen på Voyager) är nog roliga att spela för att de är enkla. Spelarna/SLn bredvid märker lätt vilken sorts personlighet man spelar m sin "gubbe". De flera (el. tom alla) av mina egna karaktärer som jag tyckt varit roliga att spela har varit enkla att spela.
En manodepressiv, tystlåten person är oftast inte så himla kul att spela. Dessutom kan man spela den karaktären på flera sätt vilket man visserligen kan göra m den andra men man har bättre utstakade mål (hur man ska rollspela) m karaktären.

Belöning, har jag märkt, är som Arvidos säger. "dom som spelade 'dåligt' blev bara besvikna" (Iaf antar jag det). Men det viktigaste när man delar ut p. för gott rollspel är att man påpekar det. Annars lär sig aldrig de dåliga spelarna att man kan få p. för gott rollspel.

Hmmm.. Innan nån annan säger det. Enkla personligheter kan ge stereotypa RPer och uppmuntra till överspel. Enl. vad jag upplevt. Inte för att jag säger att det är fel. Överspel kan visserligen vara rätt jobbigt men stereotyper har jag själv inget emot. När man dessutom blivit mer erfaren så överger man nog stereotyperna och kanske börjar testa att spela manodepressiva, tystlåtna personer.
Bara man inte sen klankar ner på andra när de spelar stereotypa RPer. "Alla ska den vägen vandra".

/[color:448800]Han</font color=448800> som kom på att han behandlat en spelare lite orättvist i p.-utdelningen tack vare denna tråd

 

[Rising]

Lämna stereotyperna åt SL - mitt råd.

Ja, spelar man typiska "äventyrskampanjer" i typiskt äventyriga rollspel vill jag varmt rekommendera Tintin-devisen.

I Tintin är huvudpersonen (Tintin själv, alltså) slätstruken och opersonlig, medans alla bifigurer (=slp) är OTROLIGT speciella. De är galna stereotyper allihopa!

Riktigt så långt bör man inte gå, men jag menar att man alltid bör sträva efter att slp'na ska vara galnare och mer hårddragna än karaktärerna. (eftersom de ALLTID är med i berättelsen, medans bifigurerna bara skymtar förbi då & då)

Så jag gillar lite mer intressanta karaktärer åt själva spelarna. Särskilt eftersom mina äventyr alltid grundar sig på att spelarna skall göra överläggningar och diskutera saker sinsemellan och gemensamt komma fram till vilken konfliktlösning de är ute efter. Det fungerar inte om man har hårddragna karaktärer som alla benhårt hävdar att just deras väg är den rätta. Då behövs mer komplexitet. Att bara spela med enkla karikatyrer duger inte.

Med yngre spelare är det dock ett utmärkt sätt att få dem att förstå hur konceptet med rollspel fungerar. Jag gillar skrytsamma skrävlar, snälla och klumpiga tjocksmockar, och gamla stofila gubbstruttar. De brukar alltid vara roliga när jag spelar med småungar, och det blir alltid lika kul.

/Risotto

 

[Legioth]

Lagom är bäst

Jag har två synpunker:

För det första så kan jag inte förneka att rollsperonerna skall vara lite speciella, men det får inte gå till överdrift, och det kan bli ännu värre om det finns flera extrema rollpersoner, som dessutom har helt olika idéer och åsikter. Det blir ganska lätt stridigheter i gruppen, och sånt är inte roligt i längden.

Det andra är det att man skall vara lite försiktig med utdelandet av belöningar (t.ex. EP) för gott rollspelande, av två orsaker. Dels leder det till att spelarna ibland gör lite för extrema karaktärer, för ju extremare en karaktär är, desto lättare är den ju att spela. Den andra nackdelen är att det kan bli en tävling spelarna emellan, så att rollspelet blir en kamp mellan spelarna om vem som lyckas spela till sig flest EP.

En ganska speciell karaktär som jag spelar med är en duktig soldat som dock lider av beslutsångest, och som därför aldrig klarar av att leda en grupp. Han är extremt skicklig med vapnen, skickligare än hans officerare var då han var ännu var innom det militära. Nu höljer han till 99% troget en paladin i gruppen och gör nästan inget om inte denna paladin säger åt honom att han skall göra det. Enda problemet är att han som spelar paladinen (böjs det så? ) inte riktigt behäsrkar situationen rollspelsmässigt. Men det är otroligt roligt att göra sig till inför honom.
En gång sklides ha genom en fälla av från resten av spelgrupen, och hamnade i en oas. Han satt flera timmar och väntade på att hans vänner skulle komma och hämta honom. Slutligen bestämde han sig för att ge sig av ändå, och då upptäckte han att han hittat den buske som de hela kampanjen förökt hitta. Han hade då suttit och tittat på busken flera timmar, men ingen hade ju sagt att han skulle söka efter den så han tänkte inte på att det skulle kunna vara den busken!

 

[Eliara]

ojojoj: Missförstånd!!!

(En halvhob är barnet till en hob och en människa, så jag får faktiskt erkänna att Golo inte är en sådan. Han är typ en 5:e dels hob, resten människa /images/icons/smile.gif )Vad jag menade med Man får absolut inte glömma att rollspel är för skojs skull, vissa tror att det går ut på att få en så bra karaktär som möjligt.var att många gör vad som helst för att få sin karaktär så bra som möjligt, inte att det är tråkigt att få sin karaktär så bra som möjligt.Hur kul är det om typ någon som nyss älskade någon annan spelare omåttligt plötsligt dumpar denna bara för att själv överleva? Jag har ingenting emot att någon lyfter skrot hela dagarna för att få upp sin styrka (Lord Azor gör det /images/icons/smile.gif)Stereotyper? Det har jag aldrig sagt, dessutom betyder bra rollspel inte bara att mans karaktär ska följa sin personlighet utan också om fusk. SL:n i våran grupp delar ut färre EP om någon som är stum ger råd till de andra även om de inte kan ett skvatt teckenspråk. (det var bara ett överdrivet exempel /images/icons/smile.gif )Dessutom är mina exempel, Golo och Lord Azor, inte SÅ säregna. Jag drog bara personligheterna i stooort, de är egentligen mycket mer komplicerade i praktiken. För övrigt var just dessa två de med mest framstående personligheter, de andra har ganska neutrala.I våran grupp funkar det bra med det här EP-systemet, även om det kanske inte går hos vissa andra.Tack så mycket för de vackra välkomst orden förresten. /images/icons/grin.gifHur många inlägg behöver man för att slippa titeln grisodlare?

 

[Herr Ågren]

Grisodling [OT]

Tror man befordras till nästa grad, som är Vapenbärare, när man passerat 25 postade inlägg, men det kan jag inte lova säkert. Fast jag undrar istället ifall det inte finns nåt sätt att låsa sin status så man får behålla titeln hur många inlägg man än kommer upp i. Det vore latjo att vara den evige Grisodlaren, tycker jag.

 

[Black Dwarf]

Lagom är bäst?

Tilläggas kan ju också att denhär Legioths soldat inte är lojal om ingen har sagt åt honom att vara det. *bitter*
Det hände sig en gång att min RP (den enda lyckade magiker ja nånsin gjort) blev nerslagen i en tunnel 200m bakom Megd (soldaten då alltså). Dock kunde han inte gå tillbaka och leta efter sin vän efetrsom han inte hade blivit tillsagd att göra det.
Lagom är bäst, hm?

 

[Eskil]

Re: Grisodling [OT]

Men grisar luktar ju så förbannat illa!

 

[Eliara]

Grisodling äger styggt

Grisodling är inte alls trist, och de luktar inte alls illa.Lukta själv på alla de här grisarna som jag odlat:/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gif/images/icons/oink.gifÄr de inte söta? /images/icons/wink.gif

 

[Eskil]

Re: Grisodling äger styggt

Grisar är mat i oförädlat tillstånd, inte mycket mer.