Jag har längtat efter att få starta en tråd med titeln "Stigma" rätt länge nu, faktiskt, men det var i mitt sömnlösa delerium (i get those sometimes...) som visionen kom till mig:
Vad gör, lyssnar, läser, säger du som du uppfattar som stigmatiserande av andra?
Typ, någon musik som du skäms över, fulkultur du konsumerar, något som du egentligen håller med om att det är dåligt, men gillar ändå? För att föregå med gott exempel så börjar jag...
Hej, jag heter Fogge (inte helt sant), och jag gillar Avril Lavigne.
Hej, Fogge!
Jag vet att det kvalificerar mig som en tolvårig emo-tjej (fjortonåriga emo-tjejer har redan växt ifrån Avril), men alltså.. texterna är faktiskt lite bra. Eller rätt usla, eller skitbra. De är prettiga på ett dåligt sätt för att slå an precis rätt sträng inom den tolvåriga emokvinnosjälen, som känner sig alienerad från samhället och sviken av alla pojkar i hela världen trots att hon på sin höjd har hållt handen med någon. Avril liksom, sjunger om hennes liv! Avril är en jävla produkt, att vara rebellisk och girl-powrig är måhända bra, men inte när det sker på kapitalets villkor. Egentligen borde jag hata hennes inälvor, men jag gör det inte. Det är något smutsigt tilldragande och jag har väl hamnat där de tolvåriga emotjejerna vill vara, att jag faktiskt har upplevt svek och ångest - det som det sjungs om i låtarna, även om jag borde vara en manligt militärisk, kall och hård, om det, och det är inte min vana att obsessa över känslor (särskilt inte såhär länge), så retar musiken ändå något primalt hos mig. Hon representerar allt jag hatar med den kommersialiserade glätt-punken jag kommit att hata hos Sum 41, Blink 182 och UB 40 (eller...?) och sån skit. Good Charlotte också.
Musiken är lagom catchy och rockig med ett gäng halvschyssta riff och är tillfredsställande arrangerad. Den funkar att slölyssna på lika bra som den är bakgrundsmusik till en promenad eller en cykeltur, och man kan lägga sig, släcka lite, och bara lyssna. Shit, det där lät rätt gay.
Och sen är Avril jäävligt snygg. På ett tjurigt emo-sätt, givetvis.
Vad gör, lyssnar, läser, säger du som du uppfattar som stigmatiserande av andra?
Typ, någon musik som du skäms över, fulkultur du konsumerar, något som du egentligen håller med om att det är dåligt, men gillar ändå? För att föregå med gott exempel så börjar jag...
Hej, jag heter Fogge (inte helt sant), och jag gillar Avril Lavigne.
Hej, Fogge!
Jag vet att det kvalificerar mig som en tolvårig emo-tjej (fjortonåriga emo-tjejer har redan växt ifrån Avril), men alltså.. texterna är faktiskt lite bra. Eller rätt usla, eller skitbra. De är prettiga på ett dåligt sätt för att slå an precis rätt sträng inom den tolvåriga emokvinnosjälen, som känner sig alienerad från samhället och sviken av alla pojkar i hela världen trots att hon på sin höjd har hållt handen med någon. Avril liksom, sjunger om hennes liv! Avril är en jävla produkt, att vara rebellisk och girl-powrig är måhända bra, men inte när det sker på kapitalets villkor. Egentligen borde jag hata hennes inälvor, men jag gör det inte. Det är något smutsigt tilldragande och jag har väl hamnat där de tolvåriga emotjejerna vill vara, att jag faktiskt har upplevt svek och ångest - det som det sjungs om i låtarna, även om jag borde vara en manligt militärisk, kall och hård, om det, och det är inte min vana att obsessa över känslor (särskilt inte såhär länge), så retar musiken ändå något primalt hos mig. Hon representerar allt jag hatar med den kommersialiserade glätt-punken jag kommit att hata hos Sum 41, Blink 182 och UB 40 (eller...?) och sån skit. Good Charlotte också.
Musiken är lagom catchy och rockig med ett gäng halvschyssta riff och är tillfredsställande arrangerad. Den funkar att slölyssna på lika bra som den är bakgrundsmusik till en promenad eller en cykeltur, och man kan lägga sig, släcka lite, och bara lyssna. Shit, det där lät rätt gay.
Och sen är Avril jäävligt snygg. På ett tjurigt emo-sätt, givetvis.