Marcus_UBBT
Warrior
- Joined
- 25 Nov 2000
- Messages
- 361
På senare tiden har det pågått ett onyanserat och ensidigt tjat om powergaming vs rollspel, alltid med slutsatsen: ner med attributspel/powergaming/koboldism/tärningsberoende/osv (kärt barn har många barn...), inlägg som besvarats med "ja, ner med attributspel/powergaming/koboldism/tärningsberoende/osv. du har helt rätt, min spelargrupp är lika hopplös som din". Detta har irriterat mig lika mycket som spelares val av krigare verkar irritera de som står bakom tjatet.
Det hela handlar naturligtvis inte om någon debatt av något slag (vem skulle isåfall förespråka koboldismen?), det är mer en slags smygpropaganda som då och då hoppar ut ur allt fler rollspelares (inläggares) munnar (tangentbord?), för att alla andra på forumet ska inse att man är en reko typ. Men var är det hela egentligen? Ett alltför långvarande irriterande tjatter från alla håll som likt MUFs kampanjer hotar att driva en till vansinne (men med den skillnanden att här är det i alla fall politiskt korrekt)?
Okej, det går djupare, men egentligen, vem fan vill enbart spela roll, egentligen? Visst, okej, säkerligen finns det en och annan, men följdfrågan är då om personer med detta intresse väljer att spela Eon eller liknande rollspel överhuvudtaget. För varför rollspela i en fantasyvärld om det är själva teaterandan i rollspelandet som lockar? Om man så gärna vill låtsas vara någon annan kan man väl lika gärna spela nutida bonde m. familj på Öland som häftig äventyrare i Mundana. Eller, uppenbarligen, ta teaterkurser. Eller det som kanske ger allra mest utdelning, surfa in på Aftonbladets chat. Spelaren bakom Kåt_tjej_18, (Jacob, nyligen 12 år fullda) kan säkerligen spela väldigt övertygande och lura både en och annan.
Personligen (och många andra med mig, misstänker jag) spelar jag rollspel av den enkla anledningen att det är fruktansvärt roligt. För mig handlar det inte om att vara någon annan, även om det är som roligast när själva rollspelandet är trovärdigt. Mina rollpersoner får gärna vara krigare för mig och till och med mörda folk utan anledning, så länge som de är beredda att ta konsekvenserna. Vilket påminner mig om det evinnerliga gnatet! Alltför många spelledare verkar misslyckas kapitalt med att alls roa sig vid spelträffar på grund av deras spelares val av raser (icke att förglömma klassikern att bli provocerad av valet av yrke): i fall en spelare gillar att spela alv och envisas med att göra detta blir spelledaren topp över tunnor på grund av spelarens "bristande fantasi". Vad fan spelar det för roll?
Först suckar spelledaren vid rollpersonsgenereringen och sen skriver han tunghjärtad av sig framför sin dator. "Men det är lugnt", på forumet (spelledarnas krisgrupp) får han stöd. "Ja, fy för attributspel!"
För så är det alltid spelledare som klagar på sina spelare koboldism. Dessa spelledare verkar nästan vara helt isolerade från sina spelargrupper eftersom de måste skriva av sig på internet angående deras spelare! Om det stör så mycket tycker jag att han borde tala ut med dem istället.
Som spelare ska man få spela vad man själv vill, inte vad ens spelledare vill! Spelledaren missbrukar ofta sin maktposition och styr spelarna så att han själv ska bli road. Oftast (eller i alla fall ibland) är det fallet att spelledaren är den riktiga eldsjälen när det kommer till rollspel och spelarna är lite halvt om halvt. Jag tror att många blivande rollspelare blivit närmast utstyrda från rollspelets bana just på grund av spelledaren. Nybörjare som aldrig fick inse att rollspel kunde vara kul också.
Heck, den roligaste kampanj jag någonsin spellett (i DoD 91) gick faktiskt ut på att en rollspelargrupp maniskt förföljde en annan rollspelargrupp utan annan anledning än att spelaren bakom ledaren för ena rollspelargruppen råkade hata en individ i den andra. Ja, ungefär så. Denna mordförsökskampanj fick de allra roligaste och oväntade vändningarna, även om inlevelsen i karaktärerna kanske inte var på topp.
Själv är jag regelbög, även om jag vill att det ska gå fort och ibland hittar på eget tycker jag om när tärningen får avgöra. Det ligger något vackert i tärningar, tycker ni inte? Slumpen, ödets avgörare, får fritt spelrum och ingen kan vara säker på vad som ska hända härnäst. Rättvist är det också.
Den enda form av koboldism som jag tycker riktigt illa om är dataspelskoboldismen, vilken en gång inbegripit mig själv och min spelargrupp (eh...främst spelargruppen då va...). Då menar jag sånt som att enbart samla vapen, pengar och erfarenhetspoäng/hjältepoäng (i DoD då), för att bli bättre och bättre. I bland möttes jag som spelledare av spelare (som i det här fallet på det hela var mer intresserade av rollspel än mig) som redan börjat spela lite med sina rollpersoner, dvs, spenderat några år med att träna upp sina karaktärer så att de redan från börjar har väldigt höga färdighetsvärden och grundegenskaper. Visst, om det är sånt man tycker är underhållande...men av min erfarenhet skulle jag vilja påstå att den typen av rollspel inte ens går ut på att ha roligt, utan enbart på att vinna. När skattsamlandet blir viktigare än att ha kul...fast det kanske ska kallas rollspel i stället för koboldism, vad vet jag. Det här med att nästan vara besatt, menar jag.
Poängen med rollspel de absurda situationerna rollpersonerna så lätt kan försätta sig i. Poängen ligger i skratten. Jag skiter fullständigt i om detta sker med rollpersoner bestående av fisförnäma alver eller oerfarna före detta bönder. Men jag tror att en fantasy-värld (eller egentligen vad som helst som inte är vår egen just nu), regler, vilda äventyr och, ja, våld (hoppas inte Didi&Björn läser detta), underlättar och hjälper till. Kalla mig gärna kobold, för den gren av koboldism som jag förespråkar jag nästan lika stolt som en kristen över sin tro: jag vet att jag inte har fel, även om jag kanske inte har rätt.
Kontentan och poängen jag försöker få fram är ungefär den att glada spelare gör glada spelmöten, vilket borde göra även spelledaren glad. Right right?
Kanske glömde att nämna att det hela bör, som Koklai säger, tas med en nypa salt?
äventyrsbanken - länkar till 41 eon-äventyr!
http://hem.passagen.se/pratchet/eon/
Det hela handlar naturligtvis inte om någon debatt av något slag (vem skulle isåfall förespråka koboldismen?), det är mer en slags smygpropaganda som då och då hoppar ut ur allt fler rollspelares (inläggares) munnar (tangentbord?), för att alla andra på forumet ska inse att man är en reko typ. Men var är det hela egentligen? Ett alltför långvarande irriterande tjatter från alla håll som likt MUFs kampanjer hotar att driva en till vansinne (men med den skillnanden att här är det i alla fall politiskt korrekt)?
Okej, det går djupare, men egentligen, vem fan vill enbart spela roll, egentligen? Visst, okej, säkerligen finns det en och annan, men följdfrågan är då om personer med detta intresse väljer att spela Eon eller liknande rollspel överhuvudtaget. För varför rollspela i en fantasyvärld om det är själva teaterandan i rollspelandet som lockar? Om man så gärna vill låtsas vara någon annan kan man väl lika gärna spela nutida bonde m. familj på Öland som häftig äventyrare i Mundana. Eller, uppenbarligen, ta teaterkurser. Eller det som kanske ger allra mest utdelning, surfa in på Aftonbladets chat. Spelaren bakom Kåt_tjej_18, (Jacob, nyligen 12 år fullda) kan säkerligen spela väldigt övertygande och lura både en och annan.
Personligen (och många andra med mig, misstänker jag) spelar jag rollspel av den enkla anledningen att det är fruktansvärt roligt. För mig handlar det inte om att vara någon annan, även om det är som roligast när själva rollspelandet är trovärdigt. Mina rollpersoner får gärna vara krigare för mig och till och med mörda folk utan anledning, så länge som de är beredda att ta konsekvenserna. Vilket påminner mig om det evinnerliga gnatet! Alltför många spelledare verkar misslyckas kapitalt med att alls roa sig vid spelträffar på grund av deras spelares val av raser (icke att förglömma klassikern att bli provocerad av valet av yrke): i fall en spelare gillar att spela alv och envisas med att göra detta blir spelledaren topp över tunnor på grund av spelarens "bristande fantasi". Vad fan spelar det för roll?
Först suckar spelledaren vid rollpersonsgenereringen och sen skriver han tunghjärtad av sig framför sin dator. "Men det är lugnt", på forumet (spelledarnas krisgrupp) får han stöd. "Ja, fy för attributspel!"
För så är det alltid spelledare som klagar på sina spelare koboldism. Dessa spelledare verkar nästan vara helt isolerade från sina spelargrupper eftersom de måste skriva av sig på internet angående deras spelare! Om det stör så mycket tycker jag att han borde tala ut med dem istället.
Som spelare ska man få spela vad man själv vill, inte vad ens spelledare vill! Spelledaren missbrukar ofta sin maktposition och styr spelarna så att han själv ska bli road. Oftast (eller i alla fall ibland) är det fallet att spelledaren är den riktiga eldsjälen när det kommer till rollspel och spelarna är lite halvt om halvt. Jag tror att många blivande rollspelare blivit närmast utstyrda från rollspelets bana just på grund av spelledaren. Nybörjare som aldrig fick inse att rollspel kunde vara kul också.
Heck, den roligaste kampanj jag någonsin spellett (i DoD 91) gick faktiskt ut på att en rollspelargrupp maniskt förföljde en annan rollspelargrupp utan annan anledning än att spelaren bakom ledaren för ena rollspelargruppen råkade hata en individ i den andra. Ja, ungefär så. Denna mordförsökskampanj fick de allra roligaste och oväntade vändningarna, även om inlevelsen i karaktärerna kanske inte var på topp.
Själv är jag regelbög, även om jag vill att det ska gå fort och ibland hittar på eget tycker jag om när tärningen får avgöra. Det ligger något vackert i tärningar, tycker ni inte? Slumpen, ödets avgörare, får fritt spelrum och ingen kan vara säker på vad som ska hända härnäst. Rättvist är det också.
Den enda form av koboldism som jag tycker riktigt illa om är dataspelskoboldismen, vilken en gång inbegripit mig själv och min spelargrupp (eh...främst spelargruppen då va...). Då menar jag sånt som att enbart samla vapen, pengar och erfarenhetspoäng/hjältepoäng (i DoD då), för att bli bättre och bättre. I bland möttes jag som spelledare av spelare (som i det här fallet på det hela var mer intresserade av rollspel än mig) som redan börjat spela lite med sina rollpersoner, dvs, spenderat några år med att träna upp sina karaktärer så att de redan från börjar har väldigt höga färdighetsvärden och grundegenskaper. Visst, om det är sånt man tycker är underhållande...men av min erfarenhet skulle jag vilja påstå att den typen av rollspel inte ens går ut på att ha roligt, utan enbart på att vinna. När skattsamlandet blir viktigare än att ha kul...fast det kanske ska kallas rollspel i stället för koboldism, vad vet jag. Det här med att nästan vara besatt, menar jag.
Poängen med rollspel de absurda situationerna rollpersonerna så lätt kan försätta sig i. Poängen ligger i skratten. Jag skiter fullständigt i om detta sker med rollpersoner bestående av fisförnäma alver eller oerfarna före detta bönder. Men jag tror att en fantasy-värld (eller egentligen vad som helst som inte är vår egen just nu), regler, vilda äventyr och, ja, våld (hoppas inte Didi&Björn läser detta), underlättar och hjälper till. Kalla mig gärna kobold, för den gren av koboldism som jag förespråkar jag nästan lika stolt som en kristen över sin tro: jag vet att jag inte har fel, även om jag kanske inte har rätt.
Kontentan och poängen jag försöker få fram är ungefär den att glada spelare gör glada spelmöten, vilket borde göra även spelledaren glad. Right right?
Kanske glömde att nämna att det hela bör, som Koklai säger, tas med en nypa salt?
äventyrsbanken - länkar till 41 eon-äventyr!
http://hem.passagen.se/pratchet/eon/
