Evokee;n316287 said:
Moderatorterrorn på detta forum. Alla tillnärmelsevis politiska uttryck som inte kan placeras inom extremvänstern eller passera de värsta identitetspolitikvurmarnas nålsögon föranleder modereringar (som man absolut inte får bemöta) och/eller banning. Grisodlarns livstidsban är a case in point
ÅkeZorkh said:
Den otroligt smala åsiktskorridor och låga takhöjd som - om wrnu på något vis är representativt för "scenen" i stort - verkar råda inom rollspels-Sverige
Det ni kallar extremvänster / identitetspoliktikvurmarve / åsiktskorridor / låg takhöjd är för mig en av de saker som jag tycker mest om med WRNU. Jag ska försöka förklara.
När jag var ung och spelade rollspel var det uteslutande med vita heterosexuella cismän. Eller, cispojkar, eftersom vi ändå pratar om tonåren. Så såg hobbyn ut, och det fanns i min rollspelskrets - inklusive vänner, bekanta och konvent - inte mer än en kvinna på tio män. Om ens det. Men jag såg inte det då. För jag var fast i min världsbild som jag inte ens visste var min världsbild då, utan bara det som var självklart och något jag aldrig ens reflekterat över. I min spelgrupp hade vi samma humor på ett ungefär, spelade samma TV-spel, gillade samma B-filmer, lyssnade på Maiden och Metallica och dreglade över bilderna på hur snygg Sagan om Ringen verkade bli när den nu (äntligen!) skulle bli film. Typiskt rollspelarbeteende kan man säga.
Men flera av oss hängde också ohemult mycket på 4chan, älskade judeskämt och hade en jargong där vi använde ord som gay och bög som något negativt. Men eftersom alla var med på noterna var det ju inget problem. Eller hur? När vi pladdrade på om stora näsor och Auschwitz, eller bögar som spottar på ryggen för att fejka orgasm, var det faktiskt en av oss som kom ut ur garderoben. På plats, i gruppen. Men han försvann ur sällskapet ganska snart efter studenten. När vi andra började plugga i Karlstad, Linköping eller Göteborg åkte han ensam till Uppsala och slutade hålla kontakten med i alla fall de flesta av oss. Hänger det ihop med att han aldrig kände sig välkommen? Att alla skämt som vi var övertygade om att han var med på nötte ner honom? Hur kul är det egentligen när ens enda vänner skämtar med en hela tiden om ens identitet?
Jag är övertygad om att vi drev bort honom utan att förstå att det var det vi gjorde. Jag är också övertygad om att det var en av anledningarna till att vi aldrig spelade med någon som inte var vit, eller aldrig rekryterade in någon tjej i föreningen. Jag vet att det på min gymnasieskola gick tjejer som ville spela rollspel, men inte kände sig välkomna i vår förening. Jag har senare träffat dem på lajv där vi pratat om vår gymnasietid och vad vi tyckte och tänkte om varandra.
På senare år har jag själv kommit ut som bi, och det har vart en jävla resa att inse det när man är närmare trettio och har fru och barn. Under självrannsakan har jag kommit fram till att det är något som legat latent i en helsikes massa år, antagligen hela livet. Men med den jargong jag internaliserade och fortfarande i någon mån bär med mig, var det omöjligt att våga erkänna att jag faktiskt hade en crush på en av mina rollspelspolare då. Inte det att jag tycker illa om mitt liv som det blev för övrigt, men det har ställt mycket av hur jag ser på min barn- och ungdom på ända. Och jag vill inte ha en sån jargong igen.
Kortfattat - det någon annan kallar neutralt är inte alls det för någon annan. Bara för att du tror att alla är med på skämten,
eller till och med själva sagt att de är det, gör det inte okej att dra dem. Att en jargong är okej på en viss plats betyder inte att den är det på alla platser. Eller ens på den vissa platsen, för att vara helt ärlig. Ord sårar och gör ont, och hämmar vad människor vågar och inte vågar göra och vilka beslut de vågar ta. Jag hade säkert haft ett helt annat liv om jag vågat erkänna att jag var bi redan när jag var sexton. Och definitivt haft kvar en vän jag saknar.
För att återknyta till vad tråden handlar om - klagomål. Jag tycker inte om när rollspelare tycker att scenen borde vara mindre exkluderande. Ja, det kan vara jobbigt att hänga med i hur ords betydelse förändras och vad som är okej att säga alla gånger. Men alternativet är så jäkla mycket tristare.
Tack till Sverok, konventsvärlden och hobbyn i stort för att ni börjat jobba med problemet.
