Jag gillar att ha en stor samling spelare i gänget, fastän man ändå bara väljer att träffas omkring 4-5 spelare per enskilt möte. Då är det dels inte så stora krav på att man själv måste vara med hela tiden, och dels är det uppfriskande med lite rotation på spelgruppen.
Det är en spelstil som funkar utmärkt i Chronopia, eftersom det är en stor stad där man enkelt kan föreställa sig att rollpersonerna är upptagna med lite saker då och då och inte alltid kan hänga med deras polare. Det fungerar dock inte alls i Snösaga, som är en kampanj där rollpersonerna hålls isolerade under långa perioder, och där man inte heller kan turas om att iklä sig rollpersonerna.
Så... här är det nog bättre med ett litet kompakt gäng där alla spelare ser till att de kan komma på spelmötena. 5 spelare är nog max. 4 går bra, medan 3 tror jag blir för svårt. Snösaga är ett hårt äventyr, och tjusningen med det skulle försvinna om man gestaltade för bra rollpersoner. (Utan att avslöja för mycket kan jag säga att man ofta får känna sig väldigt liten, utsatt, obetydlig och hunsad i äventyret - och att det är meningen att dessa känslor verkligen ska få upplevas ordentligt)
Det största problemet blir nog därför för dig att se till att äventyret fortlöper med ett jämnt tempo. Ju mer du drar ut på det, ju mer ni står och trampar, ju större är risken att någon spelare tappar lite av sugen och därför inte kan närvara till slut. Och då får ni alla lida av det. Det här med att få Snösaga att fortskrida ordentligt, så att du nästan kan meddela spelarna hur många spelmöten det är tänkt att äventyret ska fortsätta - det tror jag kan bli svårt, men ändå nödvändigt. Idag anses det fint att kunna brodera ut minsta lilla pytteäventyr till jättekampanjer som tar tiotals helkvällar att beta sig igenom, men den approachen tror jag faktiskt inte är särskilt lyckad.
Om jag skulle spelleda Snösaga idag så skulle jag helst vilja göra det med fyra spelare med rätt nyskapade rollpersoner (inte med överlevande från Vildhjarta, däremot skulle de få vara släkt och vänner med de rollpersoner som tog sig igenom Vildhjarta). I början skulle jag spelleda Snösaga precis som det står i boken, vara hård och opartisk, och dra ut en del på tiden så att tempot skulle hållas lågt. Om rollpersonerna skulle dö (det skulle de) så skulle de dö, liksom. I början går det ganska bra att introducera nya rollpersoner i gruppen för att ersätta de gamla (med ett undantag, det kommer du förstå när du läser igenom äventyret), sedan skulle jag däremot bli lite schysstare, bara för att se till att rollpersonerna faktiskt skulle få klara sig igenom hela äventyret, utan att för den sakens skull vara särskilt mäktiga äventyrare. Det finns en del grejer i Snösaga som är väl tjaskigt, och lite väl många sätt som man kan screwa ens möjligheter till överlevnad på. Dessa grejer skulle jag tona ned, eller i vart fall försöka varna mina spelare för; så att de skulle kunna ana vilka vägar igenom äventyret som är helt omöjliga för så oerfarna rollpersoner. Jag skulle ge dem något av ett "spindelsinne", helt enkelt, försöka spelleda på så vis att de fick misstankar om sånt som det är klokt att misstänka.
Att vara för snäll i början av äventyret är inget bra, precis som man, om rollpersonerna skulle ha otur, kan förstöra mycket genom att vara för sträng och opartisk i de senare delarna; i vart fall om man spelar med en liten grupp rollpersoner.