Nekromanti Story Now och omvändelseparadigmet

[Fiktionslek]

Jag tycker det är hemskt intressant med alla dessa Story Now-trådar. Det känns som om vi börjar närma oss en mer kritisk hållning till 2000-talets amerikanska indietrend nummer ett. Jag vill bidra med ett hugskott!

Innan jag sätter igång vill jag understryka att jag inte menar något negativt med omvändelseparadigm och de rörelser jag nämner i texten. Jag menar kritik i en granskande bemärkelse, inte i en peka-ut-felbemärkelse.

»Fråga på bara, om vad som helst Jag menar det! Inget blir lyckligare än jag om jag kan hjälpa någon att komma till insikt!« Ungefär så skrevs det nyligen i en tråd om Story Now är på forumet. (Jag har ändrat formuleringen, för min poäng är inte att peka på en person, utan på ett vanligt sätt att formulera sig.) Den som säger sådana saker menar sig själv ha upptäckt något omvälvande, och vill hjälpa andra att också göra det. Och det kommer mig att tänka på att Story Now och forgerörelsen kanske kan förstås i ett omvändelseparadigm, precis som nykterhetsrörelser eller olika religiösa sammanhang.

I ett omvändelseparadigm är det meningen att man gradvis ska komma att förändras och bli en annan – komma till en avgörande insikt eller få en ordentlig aha-upplevelse. De som redan fått sina upplevelser och blivit omvända arbetar hårt för att omvända andra och har stort tålamod med dem. Retoriken som används är ofta i stil med »jag brukade vara som du och synda/dricka/spela brp, men sedan insåg jag hur fördärvligt/skadligt/tråkigt det var, och nu har jag mött kristus/blivit nykter/börjat spela med story now som agenda«. I omvändelseparadigmet är det viktigt att kontrasterna mellan före och efter är ganska starka, och därför är det vanligt med demoniserande respektive idealiserande beskrivningar av tillstånden före respektive efter omvändelsen: »I tradspel är berättelsen skriven i förväg och bara spelledaren berättar, men i Story Now händer den nu, och vi berättar tillsammans.« Det är också viktigt vilka ord man använder för att beskriva något – det kan t.ex. vara svårt att prata med en nyfrälst person utan att förhålla sig till bibelcitat och svårt prata med en forgefrälst person utan att använda begrepp och citat från Ron Edwards artiklar. Auktoritetstron är ofta stark, kanske till en fadder i ett nykterhetssammanhang, till en församlingsledare eller till någon som är forum- eller bloggbekant med de stora forgegestalterna. Halvmesyrer duger inte – det funkar dåligt att vara halvnykter, kristen när det passar eller blanda gns-agendor.

Forgerörelsen är ju utpräglat amerikansk på många sätt. Betoningen av rollpersonernas individuella drifter i förhållande till världens skeenden har mycket gemensam med en (ny)liberal människosyn, och forgerörelsen karaktär av omvändelseparadigm har sannolikt något att göra med dess rötter i en nation där religiositet har så stor betydelse. Detta betyder inte att forgefäder och prominenta debattörer nödvändigtvis är vare sig religiösa eller nyliberaler, bara att de precis som alla andra påverkats av de sammanhang de vuxit upp i.

Tag t.ex. synen på tema, som ju är central inom Story Now. Utanför forgeteorins snäva sammanhang, står tema för ett drivande problem eller en drivande fråga. Det står inte för den typ av budskapsformuleringar som tema exemplifieras med här på wrnu eller i forgeteorin. En modern tematisk litteratur-, film- eller spelanalys kan t.ex. ha till syfte att diskutera vilket problem eller vilka frågor som drivit en berättelse, men utan att reducera problemet eller frågan genom att formulera en lösning eller ett svar (och att låta bli denna reduktion är viktigt i analysen). I religiösa sammanhang och i nykterhetsrörelser, där man tillsammans konsumerar kultur som anses uppbygglig, är det tvärtom. Där är det superviktigt att fokusera just på budskapet. Man kan t.ex. läsa en roman för att sedan diskutera vilket dess mänskligt relevanta budskap är. Jag tycker detta har likheter med att spela ett Story Now-orienterat spel för att sedan diskutera (eller i vart fall tänka på) just vilket det mänskligt relevanta budskapet var under ett spelmöte.

Jag vet inte hur långt det här håller, men spontant känns det som att tanken på omvändelseparadigm gör det lättare för mig att förstå och förhålla mig till Story Now och forgerörelsen. Det gör det också lättare att förstå mina egna och andras reaktioner i diskussioner och debatter. Vissa har t.ex. lätt att ta till sig en omvändelseretorik, medan andra har negativa erfarenheter från andra sammanhang och reagerar genom att distansera sig.

Hälsar

Christian

 

[RasmusL]

En mycket bra liknelse som delvis passar bra in på hur min förståelse för Story Now har utvecklats! Jag tycker personligen att liknelsen träffar målet enbart på vissa bitar i stereotypen "tro" som jag känner är träffande och nedanstående är de bitar jag håller med om samt några omformuleringar för att få resonemanget att passa bra in på min situation:

Story Now-begreppet har för mig varit svårt att ta till mig, mycket på grund av att termen "Story Now" i sig samt de tekniker och exempel som tas upp i Ron Edwards artiklar för mig är väldigt otydliga och gör uttalanden som passar in på alla GNS. Jag skulle ha föredragit om terminologin Gamist, Narrativist och Simulationist kunde ha fått stå för en sak och att Story Before, Story Now och Story after kunde ha fått utgöra en annan dimension men nu är det som det är.
Min förståelse för vad Story Now innebär i den form vi pratar om det här på forumet har varit kantat av små upplysningssteg, tillfällen då jag lyst upp och tänkt för mig själv "Ah! Så är det!" för att ögonblicket senare återigen få en liknande insikt om att det jag just kommit på inte stämmer och egentligen är helt tvärt om. Den här känslan av att "jag förstår vad Story Now är" jämför jag gärna lite med religiös tro och nivåer av förståelse för en trosläras innehåll och filosofiska implikationer och kanske än mer med det, i mina ögon, sunda förhållninssättet för en troende att hela tiden omvärdera sin övertygelse och testa den mot yttre faktorers inverkan. Jag har känt mig upplyst och kännt förståelse i flera steg men efter att ha testats mot verkligheten har jag fallit tilbaka, omvärderat och rest mig på nytt.
Frågan är om det är förklaringen av vad Story Now är som är så klantigt formulerad att den är svår att ta till sig som klassiskt uppfostrad rollspelare? Lämnar den för mycket område för att tolka in traditionella rollspelsnormer om förutfattade meningar om vad man tror att Story Now "borde" innebära?

Retorikens stil håller jag till viss del med dig om men jag ser det inte som unikt för Story Now-trådarna, det kan nog säkert ha med personlig samtalsstil att göra.

Jag skulle gärna testa spela Story Now-spel som Story Now någon gång, för mig kommer det verkligen inte naturligt i varken Dogs in the Vineyard, Svart av Kval eller Psychodrame.

 

[Mogger]

Jag kommer att svara på den här tråden vid ett senare tillfälle, för jag tycker inte att den är det minsta konstruktiv, inte det minsta träffande och ibland t.o.m direkt förolämpande.

Jag ville bara ha det sagt. Återkommer.

 

[Sodivra]

Jag tror att du har en poäng här.

För mig bränner det till lite att ta det här perspektivet, det känns trist och nedlåtande att läsa om min spelstil reducerad till en väckelserörelse, men reducering är ju något vi alltid gör för att diskutera ett ämne här på forumet. Så länge diskussionen får vara respektfull och nyanserad så tror jag bra saker kan komma ur den. Jag tycker också att det är positivt att det gör det lättare för dig att förstå och förhålla dig till forgerörelsen.

Jag håller inte med om att forgespelen är utpräglat amerikanska, i relation till rollspelshobbyn i stort. I majoriteten av rollspel så är rollpersonerna driftiga individer, kraftfullare än sin omgivning. Jag tycker tvärtom att det är viktigt att peka på forgespelen som något som lyfte fram hur människor befinner sig i en kontext av relationer och medberoende till andra människor.

 

[RasmusL]

Jag kan passa på att påpeka att jag tycker att jag tycker att fiktionsleks religionsliknelse passar min uppfattning om hur jag lärt mig om Story Now. Alltså jag och bara jag, inget om någon annan.

 

[Ögat]

Jag tror att du har rätt i "väckelserörelse"-liknelsen. Däremot tycker jag inte det egentligen har något med Forge, Story Now! eller kristendom att göra. Snarare har det att göra med det urgamla talesättet "det hjärtat är fullt av talar munnen". Den som gillar DIY-D&D kommer naturligtvis att verka frälst när hon talar om det, den som gillar friform kommer få extra glöd i talet om friformstekniker osv.
Det handlar om entusiasm.

Jag tycker också du har rätt om omvändelse-liknelsen. Men återigen. Alla trender/skolor/gruppbildningar börjar med en distansiering: det här är vi, det här är vi inte. Det är samma sak som när någon säger att ett spel där vi låtsas vara vargar som föder upp valpar på en stor slätt inte är vad vi brukar kalla för rollspel.
Det handlar om identitetsskapande.

Sist men inte minst tycker jag att "den stora ledaren"-grejen är gemensam för all teoribildning. Det finns liksom två lägen. I det ena, mer vardagliga, läget talar vi lite oprecist och svepande och vill bara få fram en poäng. I det andra, mer teoretiska, är själva grundförutsättningen att vi kan ha en gemensam utgångspunkt. Så som jag tolkar det är anledningen till att folk flitigt refererar till Bibeln eller Ron Edwards eller Adam Smith eller Karl Marx inte med nödvändighet att de är den ultimata källan till kunskap, utan för att det är nödvändig förförståelse för att kunna föra ett djupare resonemang. Jag upplever inte alls att Story Now! (eller någon annan tanketradition) skulle vara okritisk. Däremot är det ofta svårare att uppfatta kritiska nyanser för den som är utanför "kulturen".

Det blir ett växelspel. Om jag vill förklara varför Story Now!/något annat är BÄST måste jag bjuda in andra i förståelsen. Det är en väckelserörelse, men också en entusiastisk inbjudan att skärskåda vad min tanketradition har att erbjuda. Och om jag vill förklara varför Story Now!/något annat är SÄMST, måste jag först sätta mig in i idéerna tillräckligt för att kunna komma med relevant kritik. Man måste liksom ha tillräckligt mycket insikt i den andra sidan för att kunna diskutera annat än utifrån känslo-argument, och då krävs det ett mått förförståelse.

Så jag håller med till viss del. Samtidigt tänker jag att man måste vara ödmjuk inför att det går precis lika bra att ersätta Story Now! i resonemanget ovan med vad som helst: Pathfinder, OSR, Storytelling, Eon, Cupcakes, nazism, Big Bang-teorin, marknadsekonomi, dadaism, stenåldersdiet, klimathot, trekvartsbyxor...

 

[Fiktionslek]

Ville bara kort kommentera ett par upprörda inlägg för att försöka förhindra att saker och ting går överstyr i tråden:

1) Jag gör verkligen inte anspråk på att säga allt som finns att säga om Story Now och forgerörelsen. Ett hugskott är en framkastad, ofta ofärdig tanke, inte en argumentation som ska hålla i domstol.

2) Jag menar (vilket jag också förklarar i min första post) inte att vara derogativ utan granskande genom jämförelsen med väckelse- och nykterhetsrörelserna. Det är historiskt extremt betydelsefulla fenomen som jag tycker är intressanta utan att själv vara religiös eller nykterist. Jag tycker det är en rimlig inställning, men om någon inte delar den är det faktiskt inte mitt fel. Min tanke här är bara att omvändelseparadigmet kan ha ett visst förklaringsvärde i förhållande till några aspekter av Story Now och forgerörelsen.

Hälsar

Christian

 

[Mogger]

Det jag upplever som mest problematiskt är att du med din jämförelse tillskriver aktiviteten rollspelande egenskaper som jag inte alls förknippar med det. Religion är dels ideologi och dels tron på ett eller flera övermänskliga väsen. I mina ögon har rollspelande mer gemensamt med fotboll eller modeljärnvägsbyggande för ett mer nördigt alternativ. Redan där är du alltså ute och cyklar. Story Now är ingen ideologi.

Nästa grej är ditt illa kamoflerade citat (av mig dessutom) som du tolkar på sämsta möjliga sätt. Jag använde inte ordet "insikt" utan det placerade du själv där för att kunna bygga din poäng. Jag (med flera) är nämligen inte alls intresserad av att omvända någon men stöter ofta på förvirring och rena missuppfattningar som jag gärna reder ut. Jag blir precis lika glad när någon säger "aha, nu fattar jag. Det där intresserar mig inte alls" (vilket skedde för bara någon dag sedan). Jag har ingen dold agenda.

Jag vet inte varför din värld blir mer begriplig av att reducera en grupp hobbyutövare till en toppstyrd, omvändelseivrig och nyliberal sekt, men till skillnad från dig tänker jag inte försöka analysera dig och dina avsikter. Däremot kan jag säga att jag är ganska trött på ditt korståg (det är knappast första gången du yttrar de här åsikterna) och hoppas att du kan gå vidare någon gång, eller åtminstone försöka dig på lite mer konstruktiv kritik.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker vissa saker i Fiktionsleks inlägg ringer ganska sant. Story Now må inte vara en ideologi, men det finns ändå vissa anspråk knutna till termen. Det viktigaste av detta är att den ska producera spelande som säger något relevant om det mänskliga tillståndet. Motsvarande anspråk görs sällan angående andra agendor, vilket gör att det blir något ihåligt i tonen när de framhålls som likvärdiga. "Visst, du kan ägna dig åt att övervinna utmaningar eller simulera fantasivärldar, men här kommer vi med insikter om människans själsliv", liksom. Även beskrivningen av den evigt återkommande "jag var otillfredsställd i mitt spelande tills jag började med Story Now/narrativism/indie*"-berättelsen tycker jag matchar hur väldigt många talar om sina erfarenheter.

Annat slår mer an en ton som är svårare att underbygga men ändå matchar vissa av mina känslor för (delar av!) Story Now-jargongen. Det gäller framför allt en svårfångad känsla av vad vi kan kalla "amerikanskhet" som stundtals infinner sig. Det kan handla om ett visst tilltal i böckerna, en viss sentimentalitet, en viss attityd eller ett visst synsätt -- det är svårt att sätta fingret på, men jag tycker det är märkbart. Kanske ligger det i någon form av strävan efter "genuinitet", i fokuset på känslor, eller något liknande, men det finns där.

*Beroende på vilket år utsagan gjordes.

 

[Fiktionslek]

Det jag upplever som mest problematiskt är att du med din jämförelse tillskriver aktiviteten rollspelande egenskaper som jag inte alls förknippar med det. Religion är dels ideologi och dels tron på ett eller flera övermänskliga väsen. I mina ögon har rollspelande mer gemensamt med fotboll eller modeljärnvägsbyggande för ett mer nördigt alternativ. Redan där är du alltså ute och cyklar. Story Now är ingen ideologi.

Nästa grej är ditt illa kamoflerade citat (av mig dessutom) som du tolkar på sämsta möjliga sätt. Jag använde inte ordet "insikt" utan det placerade du själv där för att kunna bygga din poäng. Jag (med flera) är nämligen inte alls intresserad av att omvända någon men stöter ofta på förvirring och rena missuppfattningar som jag gärna reder ut. Jag blir precis lika glad när någon säger "aha, nu fattar jag. Det där intresserar mig inte alls" (vilket skedde för bara någon dag sedan). Jag har ingen dold agenda.

Jag vet inte varför din värld blir mer begriplig av att reducera en grupp hobbyutövare till en toppstyrd, omvändelseivrig och nyliberal sekt, men till skillnad från dig tänker jag inte försöka analysera dig och dina avsikter. Däremot kan jag säga att jag är ganska trött på ditt korståg (det är knappast första gången du yttrar de här åsikterna) och hoppas att du kan gå vidare någon gång, eller åtminstone försöka dig på lite mer konstruktiv kritik.

Omvändelseparadigm behöver inte handla om ideologi (i alla fall inte i någon politisk bemärkelse) eller om övernaturliga väsen. Som Olav påpekar finns också mycket annat man kan förklara.

Det finns nog många som kan känna igen något man sagt i mitt ställföreträdande citat, så det är onödigt att du tar åt dig äran för det. Jag har dessutom uttryckligen markerat att det inte handlar om vad någon specifik person säger.

Att det finns inslag av auktoritetstro i ett sammanhang betyder inte att sammanhanget för den skull är toppstyrt. Väckelserörelsen var ju ett uppror mot kyrkans toppstyrning och reglering, där det främsta kravet var att vem som helst skulle få förkunna guds ord. Detta utesluter inte att det inom en rörelse kan finnas auktoriteter och rättesnören som man förlitar sig på. Jag tycker för min del att detta är en god jämförelse med forgerörelsen.

Från din sida sett kanske du reder ut missuppfattningar, eftersom du anser dig veta hur det är, men den vars åsikter blir utredda som missuppfattningar kanske ville diskutera en öppen fråga. Den här distinktionen menar jag kan beskrivas som en krock mellan någon som är omvänd och någon som inte är det.

Jag kan inte erinra mig att jag gjort någon post om omvändelseparadigmet tidigare, även om jag har ett par poster med kommentarer om forgeteori som jag skrev för flera år sedan. Min reaktion när jag läser något intressant är att pröva det. Jag har emellertid mycket svårt att se hur det kan ses som ett korståg, i synnerhet i jämförelse med dina hundrafalt fler poster om Story Now.

Jag har försökt bemöda mig om en sansad ton i den här tråden, och det tänker jag fortsätta med. Om du är trött på vad jag säger har du alltid möjligheten att inte läsa.

Hälsar

Christian

 

[Mogger]

Omvändelseparadigm behöver inte handla om ideologi (i alla fall inte i någon politisk bemärkelse) eller om övernaturliga väsen. Som Olav påpekar finns också mycket annat man kan förklara.

Jag syftade till din liknelse vid religiös väckelse. Sådana kräver en religion, så vitt jag vet.

Det finns nog många som kan känna igen något man sagt i mitt ställföreträdande citat, så det är onödigt att du tar åt dig äran för det. Jag har dessutom uttryckligen markerat att det inte handlar om vad någon specifik person säger.

Ok, får se här...

Ditt citat:

Fråga på bara, om vad som helst Jag menar det! Inget blir lyckligare än jag om jag kan hjälpa någon att komma till insikt!

Mitt orginal:

Inga frågor är för dumma! På riktigt alltså. Jag blir bara glad varje gång någon får en aha-upplevelse.

Du måste tro att jag är dum i huvudet. Om du verkligen inte ville peka finger hade du kunna hitta på vad som helst. (ok, kanske är det ditt påhopp i chatten som gör att jag är misstänksam, men nu är det som det är).

Hursomhelst, jag har aldrig talat om insikt, och jag upplever inte alls att det är så vi (alltså på wrnu typ jag Arvid, Simon, Poppe, Simon (den andre) m.fl) talar om story now, eller på andra forum och bloggar för den delen) Min poäng var alltså inte att du citerade mig, utan att du hittade på ett citat (som var förbryllande likt mitt) för att göra en poäng som inte finns.

Detta utesluter inte att det inom en rörelse kan finnas auktoriteter och rättesnören som man förlitar sig på. Jag tycker för min del att detta är en god jämförelse med forgerörelsen.

Jo visst, men finns det någon rörelse, företeelse, förening eller vad som helst som inte ser ut så? Vad är poängen, om inte återigen visa på ett samband som inte finns?

Från din sida sett kanske du reder ut missuppfattningar, eftersom du anser dig veta hur det är, men den vars åsikter blir utredda som missuppfattningar kanske ville diskutera en öppen fråga. Den här distinktionen menar jag kan beskrivas som en krock mellan någon som är omvänd och någon som inte är det.

Så kan det det naturligtvis vara, men då har du tolkningsföreträde. Jag upplever mig inte som omvänd nämligen. Om det nu förhåller sig så skulle jag snarare säga att det handlar om någon brist i kommunikationenb mellan dessa. En sådan brist kan naturligtvis ha flera olika orsaker, till och med din, men då är vi tillbaka på att det innebär att jag är omvänd igen.

Jag kan inte erinra mig att jag gjort någon post om omvändelseparadigmet tidigare, även om jag har ett par poster med kommentarer om forgeteori som jag skrev för flera år sedan. Min reaktion när jag läser något intressant är att pröva det. Jag har emellertid mycket svårt att se hur det kan ses som ett korståg, i synnerhet i jämförelse med dina hundrafalt fler poster om Story Now.

Jag för för all del ett korståg själv, men jag försöker att inte reducera andra när jag gör det. Oavsett vad du säger försöker jag inte omvända någon, utan förklara. Ungefär som när någon undrar vad algebra är för något, hur man gör en carvingsväng eller vad skillnaden mellan east och west coast är.

 

[Mogger]

Fast jag vill inte vara finare än er. Jag gillar ju liksom också drakar och lasergevär. Det tycker jag är det tråkigaste, att vi inte kan vara på samma plan, att det skulle vara något svårt, mystiskt och fint som jag håller på med.

Att det finns brister här och var har jag aldrig förnekat, men att det skulle röra sig om en ideologi går jag helt enkelt inte med på.

 

[Fiktionslek]

Jag tänker inte hamna i en situation där vi träter om vad jag sagt och inte. Det står klart och tydligt i min första post. Dessutom har jag redan understrukit två gånger att jag inte menar något nedsättande med det.

Vad vrållådan anbelangar kan jag inte erinra mig något påhopp. Jag har inte sagt många ord där öht, men med tanke på hur starkt du reagerar nu är det möjligt att vi har olika upplevelse av någon liten dispyt för länge sedan. Jag skulle gärna be om ursäkt, för det kostar mig ingenting, men det kan ju också vara så att du förtjänade det .

Det verkar hur som helst som att det går utmärkt att leva med att du är förbannad.

Hälsar

Christian

 

[Magnus Seter]

Och med det sätter vi och ni punkt för ert gruffande.

Tackar på förhand.

/M

 

[Mogger]

Misstänksam och förbannad är inte synonymer, men jag är fullt nöjd med att inte fortsätta det här spåret, eller tråden som helhet.

Utsäkten, hur ärligt menad den nu var, godtas.

Edit: postade samtidigt som modereringen.

 

[Magnus Seter]

Misstänksam och förbannad är inte synonymer, men jag är fullt nöjd med att inte fortsätta det här spåret, eller tråden som helhet.

Utsäkten, hur ärligt menad den nu var, godtas.

Tack tack.

Så nu fortsätter inte detta spåret.

/Magnus

 

[PatrikL]

Intressant. Jag känner igen mycket av det du säger och som många sagt så tror jag också att det till stor del handlar om att definiera sig och sin grupp. Vill man vara det nya och fräscha så hör det ju till att dissa det gamla och mossiga. Sen är ju inte det här något unikt för Forgeskolan, det har nog varit ungefär samma visa varje gång någon ny rörelse har dykt upp i hobbyn. Jag tycker att tongångarna var rätt lika när friformen blev stor på nittitalet tex.

Old school-gänget verkar vara ett glatt och sorglöst undantag där när jag tänker efter. De verkar inte ägna så mycket tid åt att hissa och dissa.

Men, det var inte därför jag svarade på inlägget. Jag tror att du är fel ute när du ser Story Nowarnas hantering av premiss och tema i ett väckelseperspektiv. Jag tror att förklaringen är mycket mer jordnära är så. Ron Edwards är oerhört förtjust i en bok som heter "The art of dramatic writing" (eller nåt liknande...) av Lajos Egri. Egri har precis den rätt speciella inställningen till premiss och tema som du skriver om och den synen verkar genom Edwards ha genomsyrat rörelsen.

Vänligen,

/P

 

[Rickard]

Vill man vara det nya och fräscha så hör det ju till att dissa det gamla och mossiga. Sen är ju inte det här något unikt för Forgeskolan, det har nog varit ungefär samma visa varje gång någon ny rörelse har dykt upp i hobbyn. Jag tycker att tongångarna var rätt lika när friformen blev stor på nittitalet tex.

Jag håller med. Jag är också sådär predikande och jag är definitivt ingen indiespelare utan har funnit min egen väg. Jag älskar när någon säger att de har testat min spelstil och fått den att funka. Det gör mig väldigt engagerad.

Att dessutom se negativt på det man en gång lämnat är väldigt naturligt, exempelvis på sin gamla hemstad eller att man en gång varit en fjortis.

/Han som dock inte ursäktar det sista beteendet, trots att det är naturligt

 

[Ram]

Jag tycker analysen träffar väldigt bra i målet och... Well, jag har lite svårt att förstå hur man kan uppröras av den...

Grundsatsen är omvändelse (som inte alls är någonting dåligt) och övertygelse. Det handlar om att man hittat någonting som man tycker är bättre än det man hade innan och att man gärna delar med sig av sina positiva erfarenheter.

Rätt bra skrivet tycker jag.

Jag håller bara delvis med PatrikL om jämförelsen med friform etc. I det fallet (och även andra liknande saker som gamla DoD-Eon t.ex) så upplever jag dem mer som motpoler. Då träffar Hans exempel med... Han bättre tycker jag. Men det kanske har mer med hur jag minbs hettan i diskussionerna att göra, vad vet jag.

 

[Mogger]

Ok, jag ska formulera min kritik mot det här inlägget lite mer konstruktivt. Jag tänker använda mig av ett exempel ur mitt liv.

I princip sedan jag föddes har jag åkt skidor (utför alltså). Jag har alltid älskat det. Men i början på 90-talet dök det upp en ny grej - snowboard. Jag testade och var sedan fast. Det fanns ingen möjlighet för mig att åka skidor igen efter den upplevelsen. Det här var något jag gärna talade om, för det var skitkul och med tanke på hur många som hakade på trenden var jag knappast ensam. Jag tror ingen (utom några bakåtsträvande skidåkare som förfasades över ungdomen) tyckte att det här var något konstigt.

Om någon hade kommit fram till mig och sagt att "nu fattar jag! Det är ett omvändelseparadigm! Det ska vara svårt och du är så tålmodig och vill lära syndarna hur fel de har med sina pjäxor och stavar. Du är som en nyfrälst och Ingemar Backman är din profet! Allt blir så mycket begripligare när jag ser på det på det viset. Det räcker inte med åka, nä, ni ska ha speciella hattar på er med, och byxor som är för stora. Precis som puritanernas svarta rockar! Den dolda agendan är att omvända andra från deras syndiga liv!"

Som ni kanske förstår skulle jag ha väldigt svårt att ta till mig det här. Lika svårt som när jag läser Fiktionleks inlägg. För jag tycker ju att det är roligt, det jag gör, och jag är engagerad, och jag känner mig (precis som alla andra) lite pånyttfödd när jag hittar nya grejer som verkligen tilltalar mig (som när jag började spela trummor, eller när jag läste Ellen Luptons Thinking with type). Jag tror att alla har varit med om något liknande (eller hoppas iaf). Det är klart som fan att jag sparkar bakut om någon kommer och säger att det inte engagemang och glädje det handlar om, utan om omvändelse och vända ryggen till tidigare begångna synder.

Visst kan det vara tröttsamt att höra någon mala på om saker man själv inte är intresserad av, men är det så svårt att acceptera att personen faktiskt är genuint intresserad av det och inte egentligen ägnar sig åt något annat?