Det är en sak jag inte begriper. För att få inspiration till mitt eget rollspelsprojekt köpte jag i helgen nya grundboken till World of Darkness. Med på köpet fick jag gratis ett litet introduktionsscenario till Vampire - Requiem. Jag har aldrig någonsin varit speciellt fascinerad av Vampire, men bestämde mig likväl för att börja läsa introscenariet innan jag satte tänderna i WoD-grundboken. Både efter att ha läst äventyret och skummat första kapitlet i grundboken slog det mig att jag inte längre kunde se någon väsentlig skillnad mellan så kallad storytelling och den mer "traditionella" typ av rollspel som jag annars är van vid - DoD, Mutant, SW, Eon, CoC etc.
I själva verket förlorade storytellingen ganska mycket prestige i mina ögon när jag i introscenariet till Vampire: Requiem fick se, svart på vitt, hur sl anmodas att driva storyn vidare genom att högt läsa upp stycke efter stycke av tämligen mediokra texter. Sl:s berättarinitiativ demoleras därmed totalt och han/hon förvandlas till en trist högläsare på ett konvent för dålig skräck- och fantasylitteratur.
Däremot fick storytelling-genren i mitt perspektiv dock en viss uppryckning i en helt annan aspekt, nämligen spelarinitiativet. Jag inser nämligen att det snackats ganska mycket strunt om storytellingen i det att genren anklagats för att demolera spelarnas möjligheter att prägla storyn, att storytelling i första hand handlar om sl som berättare och spelare som passiva åhörare. Jag är numera fast i min övertygelse att det är kvalificerat knasprat. Storytellingen verkar förutsätta en lika hög grad av spelarinitiativ som vilket annat rollspel som helst, ja varför inte ta DoD som exempel. Slumpmoment förekommer därtill och avgörs genom 10-sidiga tärningar.
Så frågan är då - om man bortser från högläsningspartierna, som till någon grad även kan förekomma i mer "klassiska" rollspelstyper - vad som egentligen skiljer storytelling från något annat typ av rollspelande? Vad är det egentligen som gör storytellingen för mer än den traditionella typen av rollspel och vad som gör det "finare" och mer "sofistikerat" än något annat? Ty vad det gäller storytellingen verkar den inbegripa såväl spelarinitiativ som slumpmoment, medan det traditionella rollspelen inte brukar förutsätta att sl läser upp långa stycken av dålig prosa utan tvärtom låter sl själv, med helt egna ord, utveckla storyn.
Så vad är skillnaden? Är det inte så att storytelling-rollspel inte ensamma kan göra anspråk på att vara just storytelling-rollspel, och att storytellingens spelledarautokrati är en fullständig myt. Det är åtminstone min slutsats. Eller har jag missat något?
I själva verket förlorade storytellingen ganska mycket prestige i mina ögon när jag i introscenariet till Vampire: Requiem fick se, svart på vitt, hur sl anmodas att driva storyn vidare genom att högt läsa upp stycke efter stycke av tämligen mediokra texter. Sl:s berättarinitiativ demoleras därmed totalt och han/hon förvandlas till en trist högläsare på ett konvent för dålig skräck- och fantasylitteratur.
Däremot fick storytelling-genren i mitt perspektiv dock en viss uppryckning i en helt annan aspekt, nämligen spelarinitiativet. Jag inser nämligen att det snackats ganska mycket strunt om storytellingen i det att genren anklagats för att demolera spelarnas möjligheter att prägla storyn, att storytelling i första hand handlar om sl som berättare och spelare som passiva åhörare. Jag är numera fast i min övertygelse att det är kvalificerat knasprat. Storytellingen verkar förutsätta en lika hög grad av spelarinitiativ som vilket annat rollspel som helst, ja varför inte ta DoD som exempel. Slumpmoment förekommer därtill och avgörs genom 10-sidiga tärningar.
Så frågan är då - om man bortser från högläsningspartierna, som till någon grad även kan förekomma i mer "klassiska" rollspelstyper - vad som egentligen skiljer storytelling från något annat typ av rollspelande? Vad är det egentligen som gör storytellingen för mer än den traditionella typen av rollspel och vad som gör det "finare" och mer "sofistikerat" än något annat? Ty vad det gäller storytellingen verkar den inbegripa såväl spelarinitiativ som slumpmoment, medan det traditionella rollspelen inte brukar förutsätta att sl läser upp långa stycken av dålig prosa utan tvärtom låter sl själv, med helt egna ord, utveckla storyn.
Så vad är skillnaden? Är det inte så att storytelling-rollspel inte ensamma kan göra anspråk på att vara just storytelling-rollspel, och att storytellingens spelledarautokrati är en fullständig myt. Det är åtminstone min slutsats. Eller har jag missat något?