Man Mountainman
Storsvagåret
“Strategifriform” är ett slags hybrid mellan rollspel och strategispel som jag fantiserade om idag, och som jag tänkte att vi kan diskutera om ni har lust. Grundtanken är att man skildrar en strategisk konflikt med rollspelens verktyg.
[HR][/HR]
“Friform” används ju ofta för att beskriva en typ av rollspel utan formaliserade, kvantifierade regler, där berättelsen drivs framåt av lösare överenskommelser och konventioner. Nackdelen är att det kräver mer höftande och att det kan bli svårare att komma överens om vad som bör hända (eller att spelledaren tvingas bli mer auktoritär); fördelen är att berättelsens utveckling inte inskränks av att de möjliga konsekvenserna av en viss handling redan är fastslagna.
Strategispel, på bräde eller dator, är för det mesta helt och hållet formaliserade. Reglerna slash spelmotorn definierar precis vad som är möjligt att göra och vilka konsekvenser det får, kanske med några undantag som förhandling eller köpslagan.
Vi behöver alltså inte tänka oss att strategifriform helt saknar formaliserade regler. Alla informella inslag kommer att leda till en form som är friare än vad vi är vana vid. Vi får alltså ett spektrum av mer eller mindre fria former av strategispel.
[HR][/HR]
Det som skiljer strategifriform från rollspel i vanlig mening är för det första att spelarna inte kontrollerar enskilda roller, utan större maktfaktorer såsom arméer, politiska organisationer, stater etc. För det andra är spelarna varandras motståndare, by default (allianser är möjliga, förstås).
Det som skiljer strategifriform från strategispel i vanlig mening är, förutom att reglerna som sagt är friare, dels att det inte finns några tydliga vinstvillkor -- på det sättet påminner det både om rollspel och om verkligheten -- dels att man kan ha en spelledare, och framför allt: att det inte finns någon egentlig gräns för vad man kan göra, så länge det håller sig inom den fiktiva trovärdighetens ramar.
[HR][/HR]
Något slags regelmässigt ramverk bör man förmodligen ha kring spelet. Det är till exempel rimligt att man har något slags resurshushållning, så att spelarna får en påtaglig bild av vad som står i deras makt. Det är också rimligt att ha något slags resolutionsmekanik, men det är inte alls nödvändigt att denna mekanik är knuten till vissa stereotypa slag av konflikter, som är fallet i konventionella strategibrädspel. Vad jag menar är att i ett spel som Risk åker tärningarna fram i en viss typ av situation, nämligen när man går in i motståndarens territorium, men det fina med strategifriform är ju att man kan låta konflikten äga rum på flera olika nivåer samtidigt: diplomaternas svettiga förhandlingar i den gamla kejsarstadens paviljonger, en ensam spejares försök att undvika fientliga ryttare på vägen mot det egna härlägret med ovärderlig information, en duell mellan drakberidna ärkemagiker högt över ett slagfält, två kungarikens kapplöpning för att snabbast rusta upp sina handelsflottor och vinna nya kolonier, prinsens psykologiska spel med sina svekfulla rådgivare, osv.
Vill man inte ha ett formaliserat resolutionssystem (och ett sådant är ju, som vi vet, allt som oftast bara ett sätt att dölja godtycke och tolkningar, snarare än att undvika dem), eller om det blir för torftigt alternativt komplicerat, så kan man ha en spelledare som agerar domare. Kontrahenterna får då lägga fram sina respektive case för spelledaren för varför just de bör vinna konflikten (räkna upp de olika strategier, motstrategier, resurser etc. som de utnyttjar) och sen får spelledaren använda sitt goda omdöme, gärna med stöd av några kloka riktlinjer som spelskaparen har hittat på. Riktigt välartade spelare behöver inte ens en spelledare, utan kan gemensamt komma fram till vad som är en rimlig utgång, men risken är nog att spelarna då kommer att tendera att glömma bort att de är motståndare och börja agera allt för mycket som samberättare.
[HR][/HR]
Det jag främst tänkte mig att strategifriform kunde användas till är som ett verktyg för världsbyggande. Det är ju inte alltid så lätt att extrapolera vad som trovärdigt bleve konsekvenserna av den magi, teknologi, geografiska och kulturella förutsättningar etc som utgör premisserna för ens setting, och om man iklär sig rollen som en aktör i världen med vissa konkreta intressen kunde man lättare komma i samma frame of mind som världens invånare och inse hur de nya förutsättningarna kommer att påverka ens egna och motståndarnas handlingar. Det här tillämpningsområdet har också fördelen att man har ett mål gemensamt med sina presumptiva motståndare, det vill säga att skapa en trovärdig skildring av en fiktiv setting, vilket balanserar upp den något prekära situation som strategifriformens natur annars försätter en i, d.v.s. att man måste behandla medspelarna som motståndare samtidigt som spelets funktion kräver ett visst mått av konsensus och medskapande.
Några tankar?
[HR][/HR]
“Friform” används ju ofta för att beskriva en typ av rollspel utan formaliserade, kvantifierade regler, där berättelsen drivs framåt av lösare överenskommelser och konventioner. Nackdelen är att det kräver mer höftande och att det kan bli svårare att komma överens om vad som bör hända (eller att spelledaren tvingas bli mer auktoritär); fördelen är att berättelsens utveckling inte inskränks av att de möjliga konsekvenserna av en viss handling redan är fastslagna.
Strategispel, på bräde eller dator, är för det mesta helt och hållet formaliserade. Reglerna slash spelmotorn definierar precis vad som är möjligt att göra och vilka konsekvenser det får, kanske med några undantag som förhandling eller köpslagan.
Vi behöver alltså inte tänka oss att strategifriform helt saknar formaliserade regler. Alla informella inslag kommer att leda till en form som är friare än vad vi är vana vid. Vi får alltså ett spektrum av mer eller mindre fria former av strategispel.
[HR][/HR]
Det som skiljer strategifriform från rollspel i vanlig mening är för det första att spelarna inte kontrollerar enskilda roller, utan större maktfaktorer såsom arméer, politiska organisationer, stater etc. För det andra är spelarna varandras motståndare, by default (allianser är möjliga, förstås).
Det som skiljer strategifriform från strategispel i vanlig mening är, förutom att reglerna som sagt är friare, dels att det inte finns några tydliga vinstvillkor -- på det sättet påminner det både om rollspel och om verkligheten -- dels att man kan ha en spelledare, och framför allt: att det inte finns någon egentlig gräns för vad man kan göra, så länge det håller sig inom den fiktiva trovärdighetens ramar.
[HR][/HR]
Något slags regelmässigt ramverk bör man förmodligen ha kring spelet. Det är till exempel rimligt att man har något slags resurshushållning, så att spelarna får en påtaglig bild av vad som står i deras makt. Det är också rimligt att ha något slags resolutionsmekanik, men det är inte alls nödvändigt att denna mekanik är knuten till vissa stereotypa slag av konflikter, som är fallet i konventionella strategibrädspel. Vad jag menar är att i ett spel som Risk åker tärningarna fram i en viss typ av situation, nämligen när man går in i motståndarens territorium, men det fina med strategifriform är ju att man kan låta konflikten äga rum på flera olika nivåer samtidigt: diplomaternas svettiga förhandlingar i den gamla kejsarstadens paviljonger, en ensam spejares försök att undvika fientliga ryttare på vägen mot det egna härlägret med ovärderlig information, en duell mellan drakberidna ärkemagiker högt över ett slagfält, två kungarikens kapplöpning för att snabbast rusta upp sina handelsflottor och vinna nya kolonier, prinsens psykologiska spel med sina svekfulla rådgivare, osv.
Vill man inte ha ett formaliserat resolutionssystem (och ett sådant är ju, som vi vet, allt som oftast bara ett sätt att dölja godtycke och tolkningar, snarare än att undvika dem), eller om det blir för torftigt alternativt komplicerat, så kan man ha en spelledare som agerar domare. Kontrahenterna får då lägga fram sina respektive case för spelledaren för varför just de bör vinna konflikten (räkna upp de olika strategier, motstrategier, resurser etc. som de utnyttjar) och sen får spelledaren använda sitt goda omdöme, gärna med stöd av några kloka riktlinjer som spelskaparen har hittat på. Riktigt välartade spelare behöver inte ens en spelledare, utan kan gemensamt komma fram till vad som är en rimlig utgång, men risken är nog att spelarna då kommer att tendera att glömma bort att de är motståndare och börja agera allt för mycket som samberättare.
[HR][/HR]
Det jag främst tänkte mig att strategifriform kunde användas till är som ett verktyg för världsbyggande. Det är ju inte alltid så lätt att extrapolera vad som trovärdigt bleve konsekvenserna av den magi, teknologi, geografiska och kulturella förutsättningar etc som utgör premisserna för ens setting, och om man iklär sig rollen som en aktör i världen med vissa konkreta intressen kunde man lättare komma i samma frame of mind som världens invånare och inse hur de nya förutsättningarna kommer att påverka ens egna och motståndarnas handlingar. Det här tillämpningsområdet har också fördelen att man har ett mål gemensamt med sina presumptiva motståndare, det vill säga att skapa en trovärdig skildring av en fiktiv setting, vilket balanserar upp den något prekära situation som strategifriformens natur annars försätter en i, d.v.s. att man måste behandla medspelarna som motståndare samtidigt som spelets funktion kräver ett visst mått av konsensus och medskapande.
Några tankar?
