Nekromanti Strategiskt Rollspel?

[Rising]

I datorspelens värld har det länge funnits en sorts rpg där man inte slagits mot enstaka fiender (à la Final Fantasy) utan istället flyttat trupper fram och tillbaka på stora slagfält.

Finns det en motsvarighet för rollspelare?

Innan du svarar (och jag vet att det kliar i fingrarna för somliga) så tänker jag berätta vad jag menar ska vara utgångspunkten för ett Strategiskt Rollspel:

Det är inte ett brädspel
Det är mycket viktigt. Man spelar verkligen en roll och agerar såsom denna skulle ha gjort. Samtidigt så sitter spelledaren som vanligt på information som inte spelarna vet något om. Mitt under ett pågående krig kan fienderna kalla in förstärkningar, och de egna trupperna kan upplösas om deras moral är låg. Saker händer ute på slagfältet som inte rollpersonerna kan veta något om (pga misinformation, exempelvis), varpå spelarna förstås inte heller skall veta något om detta. På samma sätt skall nog inte spelarna få veta i klarspråk hur bra de egna trupperna är (i siffervärden), utan de skall enbart ha en vag uppfattning om deras kvaliteter som överenstämmer med de uppgifter som deras rollpersoner kan ha att utgå efter.

Det skall vara klart och tydligt för alla inblandade att man inte bara kan ta ett strategiskt bräd- eller figurspel och addera ett kryddmått rollgestaltning för att det skall få kallas ett "strategiskt rolslpel".

Det är inte bara krig
Precis som i ett vanligt rollspel kommer det finnas tid för romanser, intriger, maktkamper och vendettor, m.m.. Äventyren kommer att utspelas på en massa fantasifulla platser, och man kommer få göra mycket annat än att bara beordra trupper fram och tillbaka. Medling och diverse försök till avtal och uppgörelser kommer definitivt kunna vara med på agendan.

Rollpersonerna har olika egenskaper som talar om hur bra de är på si och så, och då pratar vi inte bara om egenskaper som rör strategi, även om dessa tar upp stor plats på rollformuläret och rymmer många olika aspekter av de taktiska kunskaperna.

Det är uttalat först och främst inriktat på strategi
Det är inte ett äventyrsrollspel med tilläggsregler för fältslag, utan hela boken är inriktad på just hur livet kan se ut för en strateg. Världen är konstruerad för den typen av spel, så världsbeskrivningen inspirerar inte till skattletande efter mystiska artefakter i gravkumlar, utan primärt till intressanta situationer och äventyrsuppslag för just strateger och inga andra.

Då det är ett bordsrollspel förutsätts det att alla spelare fungerar som en grupp och gemensamt lägger fram strategin man skall använda sig utav. Då i stort sett samtliga spelledarpersoner man kommer träffa är strateger de också, så kommer det finnas många uppslag på hur man kan variera en sådan rollperson och vad som händer en beroende på hur man sköter sig på sina uppdrag.

---

Personligen tycker jag att det låter skitkul. Framförallt att gå omkring runt ett stort kartbord och hålla en sådan där spatel i händerna och knuffa fram små miniatyrer med pansarvagnar och hangarfartyg, som de gör på film. Å röka en fet cigarr, förstås. Hö hö. Tänk er nu det blandat med totalmaxxad fantasy, så att man knuffar fram lindormar, mammutar, vargryttare och pegasryttare över slagfältet och fattar beslut som sänder hundratals modiga soldater i döden medan man håller en kopp rykande lingonte i vänsterhanden...

En ny genre?

/Riz

 

[Krille]

"I datorspelens värld har det länge funnits en sorts rpg där man inte slagits mot enstaka fiender (à la Final Fantasy) utan istället flyttat trupper fram och tillbaka på stora slagfält. Finns det en motsvarighet för rollspelare?"

Sådana moment kan mycket väl komma att infinna sig i bordsrollspel hos oss. Hittills har det varit som mest framträdande i ett par Västmark- och Star Wars-kampanjer. Speciellt de två senaste Star Wars-kampanjerna har varit sådana. Personligen tycker jag att det är skitkul, men det finns ett par risker med det.

Vårt jobb är att skydda demokratin, inte att utöva den: Problem nummer ett är att man väldigt lätt får en hierarki inom spelgruppen. Har man minsta mått av militär organisation eller feodalt samhälle i miljön så är det nästan oundvikligt. En sådan hierarki kan ofta leda till att någon eller några personer känner att han inte kan göra något annat än att följa order.

Det är inget raketskepp, det är min läsk: Nästa problem är att få grepp om vad för slags resurser man har. Dessvärre innebär det en kasse med brädspelsliknande nuffror. Om man vill stoppa fiendens femton pansardivisioner så måste man ha ett hum om vad ens egna trupper förmår att göra mot saken. Siffervärden räcker dessvärre inte. Nackdelen med det är ju just att det blir ett brädspel.

Den lösning som jag har konstaterat fungerar bäst fungerar också som rekvisita i någorlunda moderna sammanhang: en inplastad karta, på vilken man ritar diverse förbandssymboler - en fyrkant med en symbol i för enhetstyp och ploppar, streck eller kryss ovanför för att visa förbandsstorlek - med en vattenlöslig penna. Man är härligt befriad från hexar, man har överblick över terrängen, och man har allt detta i samma vy som arméchefen över området - det är så HAN skulle se på kartan. Och kan man sina symboler (eller har en lathund tillgänglig) så vet man vad man har, även om man inte har exakt koll på spelvärden på enheten.

Själv har jag en idé om ett scenario på strategisk nivå. Det skulle utspela sig i Sverige i en nära framtid, efter att en regering under nästan kuppartade former tillgripit sig makten efter ett valnederlag och fått stöd av EU-trupp. Delar av Sverige skulle vara i princip ockuperat... eh, skyddat av regeringstrogna trupper, och delar skulle vara fritt... eh, ockuperat av statsfientliga och osvenska rebeller. Det skulle inte vara öppet krig än, utan förhandingar skulle fortfarande pågå. Jag skrev till och med lite om den idén här.

 

[Sodivra]

Jag tyckte att det var det jag gjorde..

Visserligen så fokuserar det inte på krig på samma sätt som du menar: Att man skulle leda stora arméer i en krigskampanj, som man sedan får stå och överblicka -Det är små gäng i en omgivning som kan innebära både krig och ränkspel, och stridskapitlet är snarare en guide till SL för att lösa strider än ett renodlat brädspel.

Det är alltså "livet för en befälhavare", men en som skickas ut på renodlade äventyr/kampanjer hela tiden av högre befäl.

Hur nära är det, det du menar?

 

[chrull]

Birthright?

Birthright är en kampanjvärld till ad&d där du spelar Kung, kjesare eller annan ledare för rike/provins eller så. Du krigar med trupper och sköter diplomati.

Om det är bra vet jag inte, men det kanske är värt att kolla upp lite om du är intresserad av det här...

 

[DanielSchenström]

Re: Birthright?

Birthright är inte vad Rising letar efter, antar att han är ute efter nåt i stil med Ogre Battle, FF Tactics och liknande. Birthright är mer AD&D does Pendragon.

 

[Rosen]

Re: Birthright?

du spelar Kung, kjesare eller annan ledare för rike/provins eller så. Du krigar med trupper och sköter diplomati.

DoD Gigant för D&D? (-:

--
Åke

 

[Nightowl]

Re: Birthright?

Birthright involverar också en hel del högmagi; RP har gudablod i ådrorna och kan, om de har de rätta resurserna, kasta mongo-mega-spells av 'Balance Budget'-typen.

Erik

 

[entomophobiac]

Problem nummer ett är att man väldigt lätt får en hierarki inom spelgruppen

Er inte detta den storsta fordelen? Lite anledning att ogilla andra rollpersoner, sasom att de har mer makt, brukar bara leda till roligare intriger.

Jag spelledde en kort krigsorienterad kampanj i medeltida miljo der rollpersonerna borjade som radgivare till en nations adliga ledare. Samtidigt bjods de in i en underjordisk grupp som syftade till att gora deras nation fri fran det imperium som tog over den for en massa ar sedan.

Men sedan var det vissa som fick hogre status och position. Den underjordiska gruppen tappade sitt maktsyfte, krig brot ut och rollpersonerna borjade intrigera sinsemellan efter allehanda missforstand. Detta splittrade gruppen och gjorde att helften av kampanjen spelades mellan SL och en spelare i taget, men totalt sett hamnar det garanterat bland de besta kampanjer jag nagonsin spellett - det fick dessutom bra respons fran deltagarna - det var kul att intrigera.

Det er nemligen sa att en SLP alltid kommer ha ett uns bereknande i sin planering eftersom SL som styr honom eller henne vet exakt vad spelarna haller pa med. En annan spelare, deremot, vet endast det han eller hon fatt reda pa genom SL och det som den andre spelaren sagt - resten er upp till tolkning.

Detta gor intriger mellan spelare till de allra mest svarbereknlige och pa det hela taget var intrigerna det enda kampanjen gick ut pa mot slutet. SLs uppgift vara att jaka/neka och se till att det hende nagot i verlden som korresponderade mot var spelarna planerat och deras rollpersoner gjort.

 

[Krille]

"Er inte detta den storsta fordelen? Lite anledning att ogilla andra rollpersoner, sasom att de har mer makt, brukar bara leda till roligare intriger."

Tja, jag brukar inte se "lite mer makt" som ett speciellt vettigt skäl till att ogilla någon. Som jag brukar säga, "man får inte vara dum, för då finns risken att man blir chef". Motsättningen ligger normalt på annat plan.

Dessutom, skulle det finnas en militär/feodal hierarki och det förekommer motsättningar och intriger inom den hierarkin så är det väldigt lätt hänt att underordnade intrigerande element helt enkelt avvisas, avlöses, bortskickas eller i värsta fall, om intrigerandet är grovt, skjuts på fläcken för landsförräderi. Och sånt är föga uppmuntrande att råka ut för som spelare, speciellt om det sker på order av en annan spelare.

 

[entomophobiac]

Hehe. Jag forstar poengen. Men de flesta spelare brukar vara medvetna om rollspelandets samarbetsstadga...

Makten blir sellan den enda faktorn, men deremot den starkaste faktorn. En professionell hierarki, och serskilt en medeltida adlig sadan, inneber snarare att makten anvends till att putta undan fotterna for andra rollpersoner bakom ryggen pa alla andra. Efter nagra beromda velkenda politikerleenden och lovord sa gor RP det rakt motsatta.