Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Jag spelade ganska nyligen klart en kortare kampanj i Pathfinder 2 och har även avbrutit en kampanj i Pathfinder 2. Samtidigt har jag spellett DnD 5 och är även med som spelare i DnD 5, något som fått mig att funder över en central del i dessa spel. Strid och hur strid upplevs.
Jag upplever att jag som spelledare blir mer engagerad i strider i Pathfinder 2 än vad jag blir i DnD 5. En sak som jag tog notis om var att jag upplever att det är enklare för mig att notera och avgöra hur svår en strid kommer att bli i Pathfinder 2. Jag vet inte om det är systemet som gjort att det är lättare eller om det beror på min inställning till systemet. Det är dock inget jag tänker gräva djupare i. Vad jag däremot noterade är att jag upplevde att strider i Pathfinder 2 i regel var mer intensiva och spännande då det mer ofta, än sällan, blev korta intensiva strider där det mer ofta än sällan var så att en ur spelgruppen antingen stod på tröskeln mot döden eller var nära på att gå ned. Det var som att det fanns en verklig risk i varje strid som var planerad att vara en utmaning för spelarna, något jag ofta saknat i DnD 5 (utöver curse of strahd, där jag som spelare just nu upplever att strider är en kul utmaning). Just detta med att strid i Pathfinder 2 skapar utmaning har dock mött olika reaktion i de två spelgrupper jag hade.
I den första spelgruppen, som avslutade sin kampanj igår, så möttes detta med glädje. Det var som att de uppskattade att strider var riskabla vilket även formade deras spelande på ett sätt som gjorde att de började tänka mer i form av "hur kan vi undvika/kringgå strid" istället för att tänka "hur kan vi besegra allt vi möter med strid". Medan det i den andra gruppen blev väldigt tjurigt när striderna i Pathfinder 2 ansågs orättvisa och för svåra, en grupp som präglats mycket av DnD 5. Ett klagomål handlade om att att striderna upplevdes som orättvisa då spelarna inte kunde gå in och besegra saker hur de ville, för fienderna i Pathfinder 2 gav ett motstånd.
Min fundering handlar om vad det är som skapar dessa skilda uppfattningar om strid i de två systemen? I grund och botten bygger det på samma kärna, men där DnD 5 verkar uppmuntra en extrem kraftfantasy av att hjältarna alltid vinner vekar Pathfinder 2 i min upplevelse skapa en känsla av att hjältarna vann på grund av sin list och sin skicklighet, inte på grund av sina överdrivna krafter. Är det här en upplevelse som jag är ensam om att DnD 5:e vilar på en mer superhjältementalitet medan Pathfinder 2 mer vilar på en känsla av att motståndet verkligen är ett motstånd? Eller handlar detta främst om att Pathfinder 2 har ett mer välfungerande system för att avgöra motståndets svårighetsgrad än vad 5:e har? För oavsett hur länge jag än har spellett 5:e så har jag aldrig lyckats utmana mina spelare i strid på ett givande sätt för det känns alltid som att strid inte går att balansera med verktygen som erbjuds, medan jag i Pathfinder 2 gått ifrån bordet med en upplevelse av att ett svårt encounter, enligt spelets egna regler, verkligen är svårt och utmanade på riktigt.
Jag upplever att jag som spelledare blir mer engagerad i strider i Pathfinder 2 än vad jag blir i DnD 5. En sak som jag tog notis om var att jag upplever att det är enklare för mig att notera och avgöra hur svår en strid kommer att bli i Pathfinder 2. Jag vet inte om det är systemet som gjort att det är lättare eller om det beror på min inställning till systemet. Det är dock inget jag tänker gräva djupare i. Vad jag däremot noterade är att jag upplevde att strider i Pathfinder 2 i regel var mer intensiva och spännande då det mer ofta, än sällan, blev korta intensiva strider där det mer ofta än sällan var så att en ur spelgruppen antingen stod på tröskeln mot döden eller var nära på att gå ned. Det var som att det fanns en verklig risk i varje strid som var planerad att vara en utmaning för spelarna, något jag ofta saknat i DnD 5 (utöver curse of strahd, där jag som spelare just nu upplever att strider är en kul utmaning). Just detta med att strid i Pathfinder 2 skapar utmaning har dock mött olika reaktion i de två spelgrupper jag hade.
I den första spelgruppen, som avslutade sin kampanj igår, så möttes detta med glädje. Det var som att de uppskattade att strider var riskabla vilket även formade deras spelande på ett sätt som gjorde att de började tänka mer i form av "hur kan vi undvika/kringgå strid" istället för att tänka "hur kan vi besegra allt vi möter med strid". Medan det i den andra gruppen blev väldigt tjurigt när striderna i Pathfinder 2 ansågs orättvisa och för svåra, en grupp som präglats mycket av DnD 5. Ett klagomål handlade om att att striderna upplevdes som orättvisa då spelarna inte kunde gå in och besegra saker hur de ville, för fienderna i Pathfinder 2 gav ett motstånd.
Min fundering handlar om vad det är som skapar dessa skilda uppfattningar om strid i de två systemen? I grund och botten bygger det på samma kärna, men där DnD 5 verkar uppmuntra en extrem kraftfantasy av att hjältarna alltid vinner vekar Pathfinder 2 i min upplevelse skapa en känsla av att hjältarna vann på grund av sin list och sin skicklighet, inte på grund av sina överdrivna krafter. Är det här en upplevelse som jag är ensam om att DnD 5:e vilar på en mer superhjältementalitet medan Pathfinder 2 mer vilar på en känsla av att motståndet verkligen är ett motstånd? Eller handlar detta främst om att Pathfinder 2 har ett mer välfungerande system för att avgöra motståndets svårighetsgrad än vad 5:e har? För oavsett hur länge jag än har spellett 5:e så har jag aldrig lyckats utmana mina spelare i strid på ett givande sätt för det känns alltid som att strid inte går att balansera med verktygen som erbjuds, medan jag i Pathfinder 2 gått ifrån bordet med en upplevelse av att ett svårt encounter, enligt spelets egna regler, verkligen är svårt och utmanade på riktigt.